20160920_kontor

gårdagen & blasfeminismen

20160920_kontor

Har återhämtat mig från gårdagens smärre psykbryt. Kurerade merparten av nervsammanbrottet med att gå på loppis och sen på bio, såg äntligen Florence Foster Jenkins och kände mig påtagligt snyftig och blödig. Även bokstavligt blödig, för o ja, gårdagens känslighet hängde också ihop med menstruationscykeln, visade det sig. Varsågoda för infon. Gårkvällens tanke: Gud* så kul det är att vara kvinna ibland! ELLER INTE ALLS. Jag är såklart okej med att kroppen (antagligen) fungerar som den ska, men fasen. Måste den göra det så himla sadistiskt? Efter bion åkte vi hem och jag kravlade mig urlakad i säng redan halv elva och vaknade ett par gånger under natten av att Myra chillade på mitt ansikte, men tyckte att det var så mysigt att jag inte blev irriterad fast hon väckte mig.

* På tal om gud, så undrade jag en sekund varför hen hatar oss kvinnor och vad det är för ett patriarkalt skitstövleri egentligen. Tänkte på att EN brud åt av kunskapens frukt och vad fasen är det gudjäveln** gör då? Jo, bestämmer sig för att för evigt bestraffa ALLA KVINNOR för nånting EN av oss gjorde. Ursäkta gud men #inteallakvinnor kanske? Det är väl fasen inte vårt fel att du då när det begav sig inte ännu skapat fler än en, och inte fattade att skilja på en och några miljarder? Kanske det inte heller är jättegenomtänkt att kalla det ”kunskapens frukt” om du inte vill att någon ska äta av den? Till exempel ”bajsfrukt”, ”mördarbakteriefrukt” eller ”patriarkatets uppkomstfrukt” hade gott och väl avskräckt undertecknad. Men ”kunskapens frukt”? Tja, jag är benägen att ta Evas parti där. Låt oss bara säga att inte är det ju bara ormen som verkar manipulativ, precis.

** Tror fortsättningsvis inte på gudomliga varelser och kanske är jag aningen respektlös nu. Ursäkta mina blasfeministiska tendenser. Det finns säkert snälla gudar som inte alls skulle välja att bestraffa hela den framtida mänskligheten för ett snedsteg som två individer gör. Vad jag försöker säga är alltså #inteallagudar et.c.

flopplogg

Då jag för en tid sen skrev om att lära sig tacka ja så var en av sakerna jag gjort så åt att medverka i radio, i direktsändning. Detta är något som är sabla skrämmande för någon som mig, eftersom jag dras med en relativ men ändå för mig ytterst märkbar mängd 1) ångest, 2) socialfobi och 3) koncentrationssvårigheter i vissa miljöer och sinnesstämningar, t.ex. vid nervositet och i obekanta situationer.

Kom nyss hem igen efter det korta radiopratet och wow, det känns så mycket värre än jag hade förväntat hahaa. Jag började med att ta på mig de hörlurar som fanns närmast mig, tyckte att ljudet inte verkade fungera i dem och märkte efter någon minut att de inte heller hade en mikrofon. Fick ta ett par av min samtalspartner som tog nästa i rad. Blev först nästan döv av volymen i dem (hann tänka ”men kanske det ska vara så här…?” och försöka vänja mig innan jag insåg att det gjorde ont) och de fastnade också i mitt hår innan jag fick av dem, bara för att, ja, det är en sådan dag idag antar jag? Nåjo, fick hjälp med volymen men var inte förberedd på ljudfördröjningen i dem och blev så oerhört korkad av den effekten att jag inte kunde formulera meningar eller tankar. Vilket låter som en överdrift säkert men alltså nä, det var skitsvårt. Märkte att jag inte kunde hänga med nästan alls och blev av hela detta smörgåsbord av krångel så nervös att fingrarna bara darrade där de vilade på bordet. Vågar inte kolla upp det här men är ganska säker på att jag t.ex. sa att jag tror att förändring måste komma nerifrån. VA FAN. Och direkt jag sa det så kände jag bara ett totalt oförstående och liksom slowmotionigt panikslaget ”näää det här stämmer inte” men kunde faktiskt inte begripa varför. Jag tror för helvete helt tvärtom. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG. Varför fungerar mitt huvud inte alls bara för att jag hör mig själv/andra prata en bråkdels sekund i kanon? Kunde liksom höra tre ord, uttalade av mig eller någon annan, och direkt glömma vilka de var. Att minnas en hel mening, alltså i realtid, var så gott som omöjligt.

Sen gick det lyckligtvis bättre när jag under en låt kunde fråga om ekot och jag fick tipset att hålla hörlurarna en bit ifrån ena örat. Satt förstås likväl och ältade vad som nyss hade hänt igenom resten av samtalet och fick gång på gång påminna mig själv om att försöka hänga med, men det kändes åtminstone då som att min hjärna började fungera lite igen. Några minuter efter att allt var över, då den på riktigt började plussa ihop alltsammans, kändes det verkligen som en total mardröm. Nu känns det lite bättre än det gjorde då men åh söta Belsebub så jag önskar att jag, istället för allt det här, skulle kunna känna mig glad och stolt över att jag gjorde nånting som var och är jävligt otäckt för mig. Jag antar att istället för att mina rädslor ska mildras genom erfarenheter, eller vad vi ska säga, så ska jag härdas med deras krassa verklighet.

Nåja, jag vet hur det här låter. Det är inte hela världen, det vet jag förstås rationellt. Men… ja. Ni med liknande hjärnspöken som mina förstår säkert exakt. HUHHU, bara H U H H U .

20160917_kattfoenster

kuckeliku, klockan är nästan sju

20160917_kattfoenster

Vaknar när det ännu är mörkt, går ner för trappan och in i köket, läser 5:36 på klockan på ugnen. Gick ut på fredagskvällen och hade kanske egentligen inte energi för det, vilket resulterade i att jag sover en evighet in på lördagen. När vi vaknat hämtar vi avmaskningsmedel åt katterna, Myra hade aldrig fått nåt sånt, matar dem med det. Går ut på gården med en överglad Selma en lång stund, säger hejdå med båda katterna i famnen åt Alfred som åker iväg för att uppträda i Malax. Tittar på dokumentären First Contact som till min förtjusning dykt upp på Netflix, såg detta klipp kring samma ämne för några månader sedan och förbluffades nästan lika mycket som jag hänfördes. Slöar bort resten av dagen, eller slösar. Bannar mig oengagerat hela dagen för att jag inte får någonting gjort. Snubblar över en artikel om att F. Scott Fitzgeralds tidigare opublicerade alster ska ges ut och trampar ner mig i ett Wikipediaträsk om Scott, Zelda, deras dotter Frances, deras romanser, om Isabella Duncan, alla tragiska öden. Läser trots att migrännerven i tinningen bultar. Duschar så hett jag bara kan utstå, Alfred kommer hem, vi somnar tidigt.

Matar katterna, kokar upp vatten och blandar en kopp pulverkaffe, går ut på trappan med min kaffekopp, märker tre saker. Att det doftar höst där ute och råder inga tvivel om saken, att månen som nästan är full har en halo kring sig, att grannarnas ytterdörr är öppen. Ett ögonblick undrar jag om det är något som inte står rätt till, har de kommit hem fulla och lämnat den öppen i misstag, har de grälat och någon stormat iväg utan att stänga den och utan att den andra har märkt. Men lamporna är tända där inne och efter en stund hör jag sång och skratt, det är fest och det är vädring. Jag har vaknat innan de gått och lagt sig, tänker jag, och känner mig hundra år gammal men utan att tycka att det är märkligt eller besvärande.

En timme senare är himlen ljust duvblå och jag bestämmer att idag, banne mig, idag ska jag göra allt det jag inte gjorde igår.

20160914_blomst

på dumburken

20160914_blomster

För er som är medlemmar i Finlandssvenska feminister på FB kan detta säkert bli tjatigt, men det är alltså så att häromdagen snubblade jag över en artikel i Hufvudstadsbladet. I den med ifrågasätts, med all rätt, Yles tveksamma val att på tv sända en inhemsk film daterad 1960 med titeln Träskalle och Stumpen som negrer och ingredienser så som blackface — o ja, de annars vita huvudkaraktärerna ska föreställa mörkhyade, hohoho så tokroligt — helt utanför något slags kritiskt eller pedagogiskt sammanhang, istället bara hux flux klockan halv två en torsdagseftermiddag. Peppe Öhman och Jenna Vierinen har också bloggat om saken.

Att skattebetalda public service-Yle tycker att sånt är helt okej tycker jag förstås att är ganska vidrigt. Bättre blir det inte av att kommentarsfälten på diverse sajter föga förvånande går heta eftersom att (vitt) folk inte kan hålla sig ifrån att
1) försvara ”vår kulturhistoria”, som att någon av dem faktiskt har brytt sig ett skit om den här filmen innan nu den här diskussionen uppstod,
2) härja om ”censur”, som att det på riktigt var vad som var på gång här eller som att det ens skulle ha insinuerats att ”filmen bör förbjudas” eller dylikt i artikeln — i vilken det däremot kom fram att mer information kunde tänkas efterlysas i samband med att filmen visas (tips åt censurskrikarna: slå upp ord innan ni använder dem),
3) påstå att filmen ”inte är rasistisk” eftersom att ”det är ju på skoj”/”samhället var annorlunda på 60-talet”, som att det i dag (nyckelord: I DAG, NU, INTE DÅ) gäller som argument,
4) försöka rättfärdiga användningen av n-ordet (vilket förresten alla vet att härstammar från ett annat ord precis som så gott som alla ord i varje språk, sen spelar det ingen roll om ursprunget är från en viss färg eller annan för problemet är hur det används), som att det på riktigt skulle medföra nån form av överhängande hot mot deras livskvalitet ifall att de valde att helt enkelt bara inte använda ordet,
5) gnälla om att ”det var bättre förr”, och detta som vita människor i en diskussion som för helvete berör rasism, som att det på något vis är de (vi) som är utsatta och som att ett sådant påstående inte är fullkomligt jävla perspektivlöst. Alltså det är så vansinnigt taktlöst, vidrigt, inskränkt och oeftertänksamt att jag blir helt ställd.

I Hbl-artikeln så ställs programchefen på Yle1, Pentti Väliahdet, några frågor om deras val att sända filmen. Han berättar bl.a. att ”Då filmen gjordes hade ordet neger ingen rasistisk klang. Det har blivit rasistiskt först senare. […] Filmen är från en tid då det inte fanns några mörkhyade här. Knappast ville man göra narr av någon.

Okej, men det spelar inte riktigt någon roll vad någon ”knappast” avsett eller ej. Huruvida blackface-sminket var ämnat att såra eller ej, kränka en skild individ eller inte, är i slutändan irrelevant för det är förlöjligande hur vi än vrider och vänder på det. Att låtsas att det är annorlunda är att göra sig dummare än vad en är. Träskalle och Stumpen som mörkhyade var utan tvekan ämnade att vara lustiga på ett sätt som inte är respektfullt alls. N-ordet är nedsättande och var så även på 60-talet, att vita människor inte uppfattat någon rasistisk klang i det säger antagligen mer om dem än om ordet. Faktiskt. Men även om det hade varit så att alla människor i hela världen på 60-talet hade varit helt överens om att jamen det är väl helt okej, så lever vi år 2016 nu och n-ordet är fan inte okej för många av oss. Vi måste ta samtiden in i sammanhanget i och med att det är när och var vi lever.

Som Väliahdet själv säger så fanns det knappt några mörkhyade i Finland på den tiden när filmen gjordes — och personligen tror jag att det är en stark orsak till att vi varit/är så slöa med att fatta sådana här saker här i landet. Vi har haft sådan låg invandring att vi inte hängt med, utan istället kunnat fortsätta isolera och distansera oss från andra människor, exotifierat och avpersonifierat folkgrupper till ett klart ”dem” kontra vårt ”vi”, fortsatt att hålla på med sådant som oberoende av avsikt faktiskt är ett normaliserande av rasistiska strukturer.

Sedan säger Väliahdet något som förbryllade mig, nämligen ”Den kan i dag snarare ses som en bild av hur vi själva bunkrat in oss och inte förmått se på världen med öppen blick.

Där låter det ju som att han är helt medveten om problematiken kring detta, att oavsett avsikt så bär filmen de facto rasistiska drag, men väljer likväl att blunda för denna inblick.

Och det här känns som en sådan typisk attityd som vi omges av här i landet. Nu vet jag förstås inte om den stämmer överens med Väliahdets syn på saken, men jag uppfattar ganska ofta i samhället en nonchalant inställning till rasism i vår historia. Ofta betraktas den med ett axelknyck som tycks vilja säga ”Nå det var ju del av vår utveckling, så det är okej då”.

Istället för att se och bekräfta problematiken i historian så klappar vi oss på axeln för att vi kommit längre på vägen. Vi fokuserar på inget annat än att känna oss en aning nöjda med oss själva.

Det här kan lätt gå hand i hand med det säkert vanligaste avfärdandet vi ser även i nutid, alltså ”Inte menades ju någonting illa”, ”Det är bara på skoj”, eller, för all del, ”Men sådär har det ju alltid varit”.

För då vi inte ens kan se allvaret och väsentligheten i att bekräfta att JA det där var rasism och JA det var ett fucking misstag då det gäller 60 år tillbaka i tiden, så är det inte att undra på att det tycks vara så svårt för allmänheten att känna igen rasism och rasistiska strukturer i nutiden heller.

Det är himla lätt att bara rycka på axlarna och tralla vidare inlindad i självbemyndigad rättfärdighet. Men det kan knappast krävas något större geni för att inse att det fasen inte är så simpelt när det gäller vad som är klokt, eller schysst, eller viktigt, eller rätt.

Processed with VSCO with f3 preset

som hemma fast borta, eller tvärtom

Processed with VSCO with f3 preset

Lördag i ett dimmigt Jakobstad. Dricker kaffe och äter kaka på Skorpan med Karin, Karin, Anna och Elliot och efteråt promenerar jag genom trähusstadsdelen Skata ut till loppiset på andra sidan järnvägen. Jag har ingen brådska fast klockan börjar närma sig loppisstängt och jag stannar upp då och då och knäpper bilder. Känner mig harmonisk och som att jag kunde höra hemma. Fina miljöer har väl överlag en sådan inverkan på en, men här är allting också så bekant. Har vandrat här förut, har besökt vänner här förut, har tagit fotografier här förut.

20160910_skata

Jag går längs med Skeppsgatan och sniglar långsamt förbi och sneglar försiktigt på huset som jag så många gånger förut tittat på, men under mina tonår, då det vita trähuset var obebott och slitet. Sedan var det någon som började rusta upp det igen och någon har säkert bott där i minst tio eller kanske femton år redan. I fönstren finns små skepp och huset ser inte alls längre ut som ett hemsökt utav spöken, utan utav en längtan till havet.

Jag når loppiset och när jag en halvtimme senare går därifrån stannar jag igen upp nu som då. Jag böjer mig vid dikesrenen och fotograferar rödklöver och renfana, går ut till järnvägen som jag på ditvägen redan gått över men eftersom att det nu är folktomt vill jag ta en bild. Jag gör det, vänder om, går längs med Järnvägsgatan in mot stan. Jag tänker att utifrån sett måste jag se ut som en turist, eller kanske någon som precis flyttat till staden och i sin utforskning av den inte ännu hunnit bli hemmablind.

Men så kör en bil ut från Lotta Svärdsgatan och stannar i korsningen, dörren på förarsidan öppnas och ut lutar sig en äldre dam som undrar om jag kan hjälpa henne hitta till TT-Hallen, för där ska kören Madrigalen uppträda den kvällen. Jag försöker ge en vägbeskrivning men vi är båda litet osäkra, fast jag besökt stället många gånger eftersom det finns ett loppis i samma byggnad. ”Hela livet har jag bott i Jakobstad och ändå!”, utbrister kvinnan. Jag slår upp adressen på min telefon och jo, jag hade gett rätt instruktioner, visar kartan åt henne och hon tackar, drar fast dörren, och medan jag går vidare hör jag bilen backa och svänga om på vägen bakom mig.

På kvällen är jag tillbaka i Jakobstad och jag råkar på många gamla klasskamrater från högstadiet. De hade varit på Madrigalens konsert de med, för en av dem sjunger i den, hon min barndomskompis ända sen vi var hos samma dagmamma under åttiotalets mitt allt igenom samma lågstadium till samma klass på högstadiet. ”Hur går det med Linnea då?” frågar en högstadieklasskamrat och jag svarar ”Tjaa jaa, det går väl både bra då och dåligt”, och sedan blir jag så fundersam över detta svar, så självklart men ändå inte ett helt socialt accepterat, att jag helt glömmer bort att bolla tillbaka samma fråga. Men jag gissar att jag vet svaret, det går både bra och dåligt. När två människor inte setts på flera år kan vi alltid räkna med att båda har hunnit erfara bägge aspekter sen sist, förstås, tänker jag och känner mig sedan krass i den tanken men kan inte förneka att den likväl är sann. Ändå, det hade varit trevligt att efterfråga och höra några detaljer, eller ens avslöja någon sådan själv. Det har bara aldrig tillhört min starka sida.

Men nu är jag förberedd. Så hur går det med er då?