Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20170219_004

I går ordnades ett välgörenhetsevenemang på Wasa Teater där intäkterna gick till Röda Korset för att användas till förmån för papperslösa och asylsökande i Österbotten. Alfred skulle uppträda där med lite invandrarpolitisk historiekomik och jag hade biljett till potpurriföreställningen men kände mig för folkskygg för att ensam joina publiken samt för oföretagsam för att kolla vilka kompisar som skulle dit som jag kunde tvinga min närvaro på. Så jag hängde bakom kulisserna istället, vilket var kul p.g.a. god stämning och många bekantingar var involverade i showen, men i efterhand känns det dumt att jag inte hittade någon att ge min biljett vidare åt.

20170219_00120170219_002

Alfred lånade min kamera och knäppte ett par bilder, och tyckte att jag på den nedre bilden såg ut som en casting director. Tror jag skulle vara ganska bra på det för jag stod faktiskt precis där och sa åt Kevin och Axel att ”Jag ser er i… Kaj”. (Är hemskt talangfull på det viset.)

20170219_003

På tal om humortrion så hoppade Alfred in som J:et med hjälp av deras KajPad som alltså fästes framför Alfreds ansikte, något det på bild ovanför ännu bar spår av. Själva manicken var ett imponerande bygge utav en iPad med hatt och tejp, typ. MacKajver, är mitt skoj om det.

20170219_wtfb

Den här bilden postade WT på deras FB-sida och jag har aldrig förut fastnat på en lika cool och filmatisk bild, så jag kan liksom inte annat än posta den här. Fast jag redan också instagrammat den. Ursäkta upprepningen. En del av er kanske också redan såg mitt MacKajverskämt på Facebook. Äh. Jag har inget nytt att erbjuda.

Ångrar som vanligt att jag inte tog fler bilder. Inget nytt med det heller.

Jag brukar oftast tycka att mina Facebookkompisar är bra typer och de irritationer jag kan känna gentemot flödet beror för det mesta på småsaker. I det stora hela är de trevliga människor och de är förvisso inte aktiva social justice warriors med blomsterhattstantig välmening på sin främsta agenda allihopa, men de är i alla fall sällan illvilliga. Vet ni hur jag menar? I och för sig funderade jag häromdagen på att ta bort en bekant för att hen gillat en status som Jimmie Åkesson postat, jag menar va fan. Dåligt omen. Hur som helst, sådana undantag åsido så blir jag sällan störd på annat än att folk har dålig humor och pratar så självgott om sitt eget navelskåderi. (Sten i glaaashuuus… ✨💃)

Men så det senaste året har jag sett en jävligt obehaglig memetrend blossa upp, som ännu inte försvunnit ur min annars i stort sett trevliga bubbla. De här bilderna föreställer alltid en ”ful” person, där ”skämtet” är att personen söker en viss person som en ska tagga, vilket då alltså insinuerar att ens taggade kompis haft någon typ av relation med personen på bilden. Ibland inkluderas ett särskilt namn i bildtexten, à la ”Kan någon tagga Linnea” och så kanske någon taggar just mig. Och så antyds det att jag exempelvis då glömt mina underbyxor hos någon som jag borde skämmas för att ha legat med. Ni fattar mönstret.

I går kväll då jag skrollade jag igenom flödet såg jag ännu en gång en av de bilderna där, så jag tog en skärmdump. Och pixellerade ansiktet, för fan, det här är en riktig människa och jag vill inte vara delaktig i att sprida hur hen behandlas i denna meme.

imlookingformyboyfriendmeme

Ja, en riktig människa. Just då, när jag under gårdagskvällen skrollade förbi, hade femtiosextusen personer bestämt att den riktiga människan på bilden var så förbannat skrattretande misslyckad att det är dags att kollektivhäckla hens uppenbarelse, samt idén att hen hade varit i ett förhållande. För hahaha vem kunde någonsin sjunka så lågt som att ha någon slags relation med hen?

JA, EN RIKTIG MÄNNISKA. Sätt er själva i den situationen att ni får syn på en ful bild på er själva och där har en halv miljon personer kommenterat och skrattat år er fulhet. De har använt er som ett redskap för att jäklas med sina kompisar, genom att påstå att kompisarna har haft en relation med er, och de här kompisarna har i regel svarat ungefär ”hahaha fy helvete”. Hur skulle det kännas? Om du också är en riktig människa borde det inte vara så svårt att föreställa sig.

Får en verkligen att fundera vem av sådana människor som på riktigt är ful här i världen.

20170217_vaar

Officiellt inträffar årstidsskiftet först om en dryg månad vid vårdagjämning, men de senaste dagarna har vi haft så milt och stundvis soligt väder här i Vasa att den grusspräckliga asfalten under ens fotsteg redan börjat påminna om knastriga moln. Min vinterkappa har känts så tung och varm att jag köpte en tunnare en under min lunchrast i dag, efter att jag ätit spenatravioli och smakat på olivglass. Det är lätt att tro att våren redan är här.

Därför har jag letat fram en låtlista som jag började på i fjol vid den här årstidens början och fortfarande putsar och kompletterar vartefter. Vårkänslor klär bäst i souligt motownsound. (Eller i moderna tolkningar av det.)

20170211_mossoffa_001

Ringde på en annons om en femtiotalssoffa i söndags och några timmar senare var den här! Hade i några veckor kollat soffutbudet på loppissajter med jämna mellanrum eftersom att jag insett att den förra soffan gjorde rummet alldeles för tungt och att jag ville ha nånting luftigare. Det är den nya möbeln, både i modell och färg.

Materialet är något slags sammetsartat, fast liksom grövre och känns mer texturerat snarare än slätt att ta på. Det drar till sig en del damm som samlar ihop sig på yttersidan av soffkuddarna i form av små råttor, som jag kunde ha plockat bort innan jag tog bild, meeen… mjäh.

20170211_mossoffa_002

I samband med att jag funderat på det här med luftighet i hemmet så blev jag också ganska trött på galleriväggen som tidigare fanns ovanför soffan. Dels för att den sist och slutligen kändes för plottrig, ännu efter att jag, eh, ”jobbat på den” i över ett års tid. Så när vi lyfte in den nya soffan tömde jag galleriväggen på allt förutom kistspeglarna och kattfiguren i trä, och hängde upp två ormplanscher istället. Vi lyfte också av en svart glasskiva som täckt soffbordet och fastän träytan där under inte var i världens bästa skick föredrar vi båda det framför glasskivan. Allt som allt blev vardagsrummet ganska annorlunda.

När vi stod och tittade på rummet som plötsligt verkade så nytt och obekant så föreställde jag mig rummet så som det varit, med den mörkgröna klumpiga tunga soffan, det svarta högblanka bordet, den asymmetriska samlingen av små tavlor på väggen, och så kändes det bara hotfullt på något sätt. Som att det inte alls var en stämningsfull och rogivande plats utan tvärtom kaotiskt och svårmodigt. Sambon höll med. Ganska skön insikt, var lite osäker på färgkombinationerna et.c., men när jag märker att det nya känns bättre än det gamla så är det ju ingen fråga om saken. Det är en förbättring.

I övrigt så snurrar Roxy Music-skivan Avalon i vinylspelaren, och jag har ägt den i några år och jag har förvisso inte lyssnat på den jätteflitigt men nog ett flertal gånger. Sist jag lyssnade på den så lade jag uppmärksamhet till det andra spåret på andra sidan av den, ”Take a Chance with Me”. Det kändes då som att jag aldrig hört den förut fast jag förstås gjort det många gånger, och hur som helst, föll mer eller mindre pladask och nu gillar jag den mycket. Kanske min favorit på skivan, och då finns fasen ”More Than This” på den.

Jag delar så sällan musiktips här för jag fastnar nästan aldrig för sådant andra tipsar om i sina bloggar, hur mycket vi än annars brukar vara på samma linje med saker och ting, så det ter sig lite meningslöst att själv ”ge tips” eftersom jag oftast känner mig ganska ute. (Sättet att motbevisa en sådan sak är nog förresten INTE att posta en 34-år-gammal låt, heheeeh.) Känner mig inte musikaliskt ute i allmänhet men på något vis musikaliskt missanpassad till bloggosfären och egentligen också populärkulturen, som att jag inte hänger med i de hippa svängarna. *rättar till mina mamelucker* Meeen, då jag ändå delar med mig av en mossig soffa så kan jag väl passa på att matcha med min stundvis mossiga musiksmak. Hakuna matata!

cirka1992_frisyrer

Minns ännu när de här bilderna togs, särskilt den i mitten, fast det gissningsvis var år 1992. Var så nöjd med min frisyr, fast den var ett fusktrick, d.v.s. ett diadem som jag föst upp ifrån nacken och som således gav mig en blygsamt tuperad look. Gigantisk förändring, tyckte jag då.

Vad jag egentligen skulle berätta är att jag låtsas vara betydligt mer harmonisk och sansad här på bloggen än vad jag egentligen är — något jag tror de flesta bloggare gör, och om de inte gör det så kommer de med hög sannolikhet känna skam och ånger för detta i ett senare skede. (Har själv lärt mig den hårda vägen.) Jag vet inte om ni känner till detta om mig, om ni främst känner mig via bloggen, men jag är en retlig person som har superlätt för att bli irriterad på vissa grejer, och då menar jag småsaker. Sådana som andra av oförklarliga skäl aldrig ens tänker på. Främst inom två områden: ljud och text.

Ljud handlar om misofoni, något som få tycks ta på allvar om de inte själva lider av det, men text handlar i stort sett bara om att jag har en pissig personlighet. Synd, men vad kan man! Således har jag exempelvis ett starkt begränsat överseende för stavfel i texter som är skrivna på en elektronisk mackapär där stavningskontroll är tillgänglig. Har ett flertal gånger sett fascinerad stavat som ”faschinerad” den senaste tiden och jag känner bara att nä-ä nu får ni väl fan ge er, jag går inte med på att INGEN av er ser det röda strecket. Annan störande återkommande bubblare: ”Endå”.

Jag förstår inte varför det stör mig. Det borde inte, men det bara gör det… ENDÅ. (Ni ser, genom att skriva så straffar jag mig själv en aning — något som är helt rätt åt mig då jag sitter här och är så osympatisk just nu.)

En annan sak jag hakat upp mig på är när folk beskriver sig själva med ett personlighetsadjektiv, men utan att bevisa att det stämmer. Att personen faktiskt är rolig, konstig, flummig, ärlig, eller vad hen än påstått. Gjorde exakt detta som tonåring när jag beskrev mig som ”sarkastisk” på min hemsida men så gott som aldrig, aldrig, ALDRIG skrev någonting sarkastiskt. Definitivt inte utan att följa upp med ”hehe nä, skojar bara”. Wow,  sarkastiskt av mig. (HEHE NÄ, SKOJAR BARA.)

Sloppy writing, vill jag hojta då. Vi får förstås ta bloggosfären som exempelbas här och det är kanske en aning långsökt parallell att dra från manusförfattande till bloggande, men vi låtsas att den håller. Tänker på författare och hur en god och fiffig sådan inte berättar hur karaktärernas personligheter är, men visar. (Show us, don’t tell us!) Varje gång jag läser att en bloggare anser sig vara konstig, men inte illustrerar det genom att faktiskt visa oss någonting konstigt utan istället verkar helt jävla vanlig och normal, så känner jag att mitt tillit till den personen krymper. Det skapar en spricka mellan mig som läsare/åskådare och bloggaren/karaktären eftersom att den senare inte känns hållbar, liksom, inte övertygande. Vet ni vad jag menar?

Jobbigt att inse att efter jag skrivit detta kommer jag aldrig igen kunna beskriva mig själv med ett adjektiv. Inte utan nervositet och med gott samvete i alla fall. Ja ja.

För övrigt har jag skrivit en krönika efter en lång paus — Vad skulle en gubbe göra? Inte ett nytt ämne alls, men men (män?). Kan berätta att så gott som varje gång jag har läst igenom en publicerad krönika så har jag hittat åtminstone ett slarvfel eller något annat störigt som jag tämligen upprört velat korrigera. Men kan alltså inte, har inte tillgång till det. (Det här bär en viss smak av ödets ironi, va?) Avskyr innerligt att hitta sådant i efterhand. Kan rapportera att jag blir betydligt mer störd på mig själv än jag blir på någon annan, hur många gånger någon annan än envisas med att stava mejl ”mail” eller använda uttjatade rubrikformat som ”Vi måste prata om [nånting]”. Så det är ju alltid nåt. Poetisk rättvisa, kanske.

Okej, er tur. Vad stör ni er på? Blogginlägg författade uppifrån en hög häst kanske?

berlin2012_solrosfoenster

Är sedan i går gräsänka då Alfred är till sjöss. Nu låter det lite som att jag kunde leva i en 1800-talsroman men det är bara så att han är ute och spexar på en kryssning med finlandssvenskt tema. Övervägde av och an att åka med på färjetillställningen men skippade det. Det känns en aning snopet att ha missat det, men också som en klar lättnad att ha sluppit undan. Ack finlandssvenskheten. Ständigt kryssande mellan stolthet och skämskudde.

Gårdagskvällen förflöt i stiltje. Jag och katterna hängde här hemma, de gick omkring och gnällde på att jag inte levde i nuet (d.v.s. gav dem mer uppmärksamhet) medan jag gick igenom och skannade gamla negativ. Solrosfönstret fanns någonstans i Berlin år 2012, gissningsvis i området mellan Schöneberg och Kreutzberg. Förstår inte varför jag inte lagt märke till den bilden på samma sätt förut. Tidigare har jag bara bläddrat förbi den men nu prickade den min blick, på något vis.

Har börjat med en ny kul grej att jag vaknar ett par gånger om natten, förresten. Särskilt lyckat är detta i kombination med mina sömnproblem från tidigare, d.v.s. svårighet att somna. Detta kan jag varmt rekommendera åt alla som tycker att de inte redan är tillräckligt trötta i och på sina liv. Oftast är det väl katterna eller något ljud utifrån som väcker mig, men jag har också anammat den dåliga smaken att väcka mig själv. I natt vaknade jag exempelvis för att jag drömde att någon sa mitt namn, ”Linnea? Linnea?”, och efteråt kändes det precis som att någon varit i sovrummet och sökt mig. Sen dess har jag somnat och vaknat om ett par gånger och nu sitter jag i soffan och dricker nånting så otippat som kakaokaffe. Känner mig rastlös, liksom otålig, vill hinna göra massor av saker i dag men vill också att det under hela tiden ska kännas lika lugnt och stillsamt som i går. Vet inte hur det ska gå ihop, men… Det är väl bara att sätta igång med dagen och se hur den blir.

20170120_004

Massvis med gånger, är mitt svar på frågan hur ofta det har hänt sig att jag inte uppdaterat bloggen på en vecka eller längre tid. Ingen ställde den frågan, men istället frågar jag er, kära läsare (i singular, a.k.a. mamma), om det inte är en bloggares fria rättighet att arrogant fabricera ett allmänintresse för bloggarens liv och leverne, så vad är fan vitsen med att blogga då? Hur som helst, faktiskt är sådana oregelbundenheter så pass regelbundna att det numera känns larvigt och tjatigt och alla kombinationer av de två att uppmärksamma det desto vidare. (Ändå gör jag det gång på gång p.g.a. är grömt frissam.)

De flesta gånger, när jag varit borta en stund, så brukar jag känna en viss press att knåpa ihop ett inlägg som endera 1) inte är helt charmlöst eller 2) tvärtom är fullständigt jäkla aptråkigt. Fördelaktigast så sövande att det i vätskeform lätt skulle fälla en skock med koffeinettriga piggsvin (#fyndigt) om du hällde ut det flytande inlägget i deras vattenhål, t.ex., varför nu än någon sjuk jävel skulle vilja göra sånt, och poängen med denna eftersträvade träsmak är alltså att sänka ribban så lågt det bara går och således undfly prestationsångesten en stund efteråt. De flesta gånger brukar jag ändock mesa ur och istället invänta det tillfälle som jag faktiskt är kapabel till att få till ett inlägg av typ 1 snarare än 2. Kan faktiskt erkänna att samtliga bloggpauser här beror på att jag tappat förmågan att skriva bloggtexter som innehåller det minsta uns av intresse, och istället har jag blivit en expertlig framställare av sömnmedicin och ilsket, ilsket självförakt.

Ett fåtal gånger, när jag väl bloggat efter ett sådant uppehåll, så har det hänt sig att någon har reagerat på vad jag inte-helt-charmlöst skrivit med vad jag gissar är förskräckt avsmak. Troligen har de hasplat ur sig ett BLÄ eller kanske ett BLÖRK, helt spontant som något de inte kunnat hålla tillbaka, lite sådär som en plötslig rapning som överrumplat efter en lång och stor klunk kolsyrad dryck, eller många små svalda tätt inpå varandra. Och för att komma fram till det jag försöker foxtrotta fram till: Sedan har de klickat på avföljningsknappen på Bloglovin’.

Jag låter Selma illustrera detta reaktionsförlopp —

20170120_002

Jasså jasså, Linnea har försökt blogga. *klickar överlägset på länk*

20170120_001

BLÖRK. *klickar äcklat på avföljningsknapp*

Alltså, det här kan jag inte klandra någon för. Det måste kännas tråkigt att följa en blogg som knappt uppdateras och då den gör det så levererar den bara inte, håller inte måttet, lever inte upp till ens förväntningar. Det har jag full förståelse för och jag kan bara beklaga. Ändå, ändå känner jag lite så här: NU?? Ni får nog av mig nu när jag precis visat er så mycket hänsyn genom att inte blogga? SALIGA ÄRO DE OMEDVETNA för alltså den här bloggen kunde vara så mycket sämre och mer störig. TRO MIG, jag har potential!!

I övrigt så har det så kallade vardagsbloggandet känts extra omöjligt på sistone, istället verkar det som att jag borde ha ett tema för varje inlägg för att det ska bli av. De få idéer jag har hinner likväl inte utvecklas innan de känns blasé, avbrott händer ideligen och livet är en snöbollseffekt. Jaja. Denna blogg kan säkerligen beskrivas som många saker, men en av dem är fasen inte ”spammig” i alla fall. Det är väl alltid nåt, ändå.

20170128_lunahamrad

En sån här liten skatt fick jag tidigare i veckan, med orsak av min födelsedag för en månad sedan. En månskära i silver med hamrad yta, som jag tycker att ser precis ut som månens kratrar, från Feministsmeden och given åt mig av Alfred. Har så länge så länge, alltså vi snackar oskojat sedan högstadietider, funderat att jag gärna skulle vilja ha en diskret och nätt silverhalvmåne att pynta halsen med, men har aldrig hittat någon som känts rätt. Men nu! Denna är perfekt.

Både min och Alfreds födelsedagspresent mötte förresten trubbel i år, för oss båda hände det så att inga aviseringar från posten dök upp så att paketen aldrig hämtades ut och de sändes tillbaka. Det ska medges att det kan kännas aningen klantigt att jag inte bara gick till posten och kollade om försändelsen dykt upp då jag väntat på den i ett par veckor, men alltså då jag var ung så meddelade posten om sånt? Det var bättre förr i tiden!! Den andra gången som min månskära skickades iväg så förlöpte dock allt betydligt smidigare och månen åkte ända fram tills den damp ner i postlådans gap.

Som jag svamlat om förut så har jag försökt rensa bland mina saker på sistone, och däribland också mina smycken. Har haft mycket så-kallad krimskrams och andra billiga bijouterier, och visst tycker jag fortfarande att det finns en klar charm i att inte bry sig i monetärt värde alls utan bara satsa på det en gillar, fast det då är en ring för typ 5,95€ på valfri klädbutik. Risken är ju då bara att samla på sig bisarrt mycket krafs som känns okej i stunden men onödigt i längden, eftersom att priset sällan frammanar något behov av att överväga saken noggrannare än ett spontanköp. Inga nyheter där inte.

Däremot är det relativt nytt att jag tröttnat på att det är så. Blev till slut bara utmattad och obekväm av att se på alla smycken jag har utan att använda dem, eller utan att ens vara särskilt fäst vid dem utav sentimentala skäl eller dylika. Har således rensat bort mycket tingeltangel och jag tror inte att jag ska tillåta mig själv att köpa fler smycken i oäkta metaller, förutom om jag hittar något riktigt spektakulärt och unikt på loppis. Det får vara nog nu, dags att bli en gammal tant som suktar efter ett äkta pärlhalsband kanske. Nånej, inte alls, jag ser tyvärr löjeväckande orimlig ut i pärlhalsband, har provat oändliga varianter på loppisar och alla har fått mig att se lika fel ut. Lite så där som en sekunda-vara på ett fabriksrullband på nåt sätt, och tro mig, jag känner igen dessa ty jag har jobbat på plastlådefabrik och rensat bort oändliga sekunda-produkter från dennas rullband. Men däremot ska jag, sans-pärlhalsband (alltså utan, herregud, vill ju inte bli bortrensad heller!), fortsätta att försöka röra mig åt ett mer minimalistiskt håll, även om jag är fullt medveten om att någon sann minimalist blir jag då aldrig.

Och med det sagt ska jag ta denna vilda lördagskväll under armen och promenera iväg för att ännu en gång granska mina ägodelar med förhoppningar om att få syn på sådana jag kan skiljas ifrån. Det jag saknar i beslutsam effektivitet försöker jag kompensera med sporadisk ihärdighet, ser ni. Samma som med bloggen m.a.o!!

Retro space

Har gjort ett rymdrelaterat beställningsarbete som jag förstås ska fösa er vidare till direkt jag kan, och ovanför är det tidiga utkastet som jag sedan skrotade allt utav. Tänkte att nån nytta får jag väl ändå försöka hitta av det, så varför inte som blogginläggsfyllning. Att jag dessutom för bara ett par dagar sen börjat nostalgititta på Star Trek: The Next Generation gör att temat känns passande.

Från första seriens (1966) tal i vinjetten har de ändrat ordet ‘man‘ till det könsneutrala ‘one‘ i TNG (1987), så att presentationen av rymdskeppet Enterprises uppdrag alltså avslutas med orden ”to boldly go where no one has gone before”. Berättade om detta åt Alfred som funderade om folk var sura på det då. Nu var det inte så himla vanligt med internet på 80-talet, men det går ju att undra om text-tv-sidorna då det begav sig fylldes med arga insändare om politisk korrekthet och s.k.”censur”. Eller är sånt tjafs ett nytt jävla påhitt?

Och på tal om sånt folk brukar med fel uppfattning härja om, i avsnittet ”The Last Outpost” (säsong 1 avsnitt 4) får vi ta del av en tanke som människor än i dag har trubbel med.

DATA: Nothing specific, sir. As you know, Ferengi technology is estimated to be generally equal to our own.
PICARD: But that does not mean identical, however.

Nej, likhet betyder inte likadanhet och jämlikt betyder inte likadant. Detta stämmer förstås för jämlikhet inom alla kontexter, och tar vi det utanför den teknologiska och istället sätter den i en social och politisk, så är det mitt i prick. I synnerhet om vi också fortsätter på samma könsneutrala spår som vi var inne på tidigare. Syftar alltså på den där irrationellt paranoida missuppfattningen om att könsneutrala pronomen, färger, toaletter och sånt skulle leda till att — flämt! — KÖNEN UTPLÅNAS Å ALLA E LIKADANA!! Nå, för de som dras med såna hjärnspöken så har jag goda nyheter: Ni kanske inte litar på det feministerna säger, men kapten Jean-Luc Picard backar oss, så ni kan andas ut och beama vidare till nya äventyr. Som han skulle säga: Make it so.

20170116_femlitt

Känner ni till instakontot @fi.sv.fem? Så som jag brukar tjata om ibland så finns det alltså ett sånt och det är jag som bakom kulisserna håller i tyglarna där. Den här veckan blev det en förändring i schemat, och istället för att börja ragga runt och hitta någon som kunde ta över, så körde jag tämligen spontant igång en fotoutmaning där. Varje dag denna vecka ska det komma en ny uppgift, ni har väl säkert sett såna där månatliga fotoutmaningslistor som brukar cirkulera ibland, och detta är alltså i princip en sådan. I dag har jag uppmanat folk att ta bild på feministisk litteratur som de har i sina bokhyllor, och jag deltar förstås själv. Skulle förstås vara superduperkul om nån annan (än bara jag) hakade på också! Heheh.

Bland de saker jag uppskattar främst med feminismen är att det är så lätt att finna gemenskap i den. Att mingla bland feminister gör utgångsläget för att hitta likasinnat folk som en kommer överens med så mycket stadigare, enklare och bättre. Det är nog därför som jag så gärna vill dra igång såna här kollektiva grejer som vi gör i grupp, har ju t.ex. arrangerat ett par snigelpostbyten (vykort och liten julklapp) inom Finlandssvenska feministergruppen på FB, just för att framhäva den här idén att vi är allierade. Vet sen inte om det alls lyckas, ifall att någon annan känner likadant, men jag hoppas i alla fall att jag inte är den enda, och tror inte heller att jag är det, som tycker att Instagram är ett utmärkt ställe att mingla! Det finns så många personer i min bekantskapskrets eller en bit utanför den som jag tack vare bildflödet har insett att är hiskeligt intressanta, fiffiga och roliga. Ja, det är ju inte så att jag nödvändigtvis har trott motsatsen om dem heller, det har väl varit sådana situationer att jag aldrig lärt känna dem riktigt och därför aldrig haft ett egentligt hum om vilka personer de är… och så visar det sig att den här personen förstår jag ju mig faktiskt , och det jag inte förstår så fascineras jag av och vill veta mer om. Ibland känner jag att folk tvärtom från fasaderna visar upp nånting mer inre i sociala medier så som IG. Det visuella säger väldigt mycket, kan jag ofta tycka, och särskilt i kombination med de typer av bildtexter som vi ofta ser där, där folk liksom kommer till kärnan väldigt konkret och tydligt. Oavsett om det då är ett ordvitsigt skämt eller en poetisk beskrivning av ett barndomsminne, till exempel. De känns sällan konstlade. Peppe skrev förresten fint om Instagramflödet, läs!

Hur som helst — gillar du kombinationen Instagram, feminism och mingel? Och kanske litelite utmaning och/eller förslag på vad du kan knäppa bilder på? Passa på då!