vi kom från havet

rekreation & civilisation

Jag är egentligen ingen strandmänniska och får jag välja mellan skog och strand väljer jag, i alla fall nio gånger av tio, skog. Jag scrollar utan att reflektera över saken förbi de flesta bilder på sandstränder i instaflödet, men skogar fångar alltid min blick.

Det finns förstås undantag. Som Fäboda utanför Jakobstad. De sandiga dynerna och släta klipporna med tallskogen så nära inpå (och MILJARDER myror som släpar barr) är ju en sann pärla. Och så havet då. Havet! Urmodern som skrämmer oss med sin ofantlighet och sitt mörka djup, samtidigt som hon lugnar oss med sitt eviga schhh.

Älskar särskilt att vara i Fäboda när det är blåsigt, när vågorna blir stora och rullar in alldeles vitskummiga mot land. Igår var det vindstilla men vi åkte dit i alla fall, för att träffa min syster med familj, som hälsar på från tvärs över samma hav.

20180712_faeboda_001

Alfred hittade en parkeringsplats på första parkett. Ser ni havet mellan träden?

20180712_faeboda_002

Minns de här stigarna från att jag var barn, hur ivrigt jag brukar springa fram på dem.

20180712_faeboda_003

MEN SIDU HEEEJ! HO FARE?! hojtar Blenda på jeppisdialekt.

Hörde förresten en sånt praktexemplar för dialekten senare, vi gick förbi en familj som skulle börja bege sig och den ena föräldern sa ”Ny packa vi ihop sakre åså fa vi å ita”. Nu har jag bott så länge i Vasa att jag hajar till då jag hör dialekten. Hör den ibland och vill ropa JA E Å TIDEEIFRÅN!

20180712_faeboda_004

Vi nådde stranden och möttes av hajen. Skönt att få det avklarat så snabbt, då slapp man oroa sig senare.

20180712_faeboda_005

Mommo var också där, och här hade vi alla redan doppat oss. Blenda not so much men satt i vattenbrynet utan att bli jätteförtjust i det. Trivdes bäst i famnen. Havet är så kallt att det är svårt att ta sig förbi den obehagligheten, fast jag dagen innan preppat henne med en sång om att vi har kommit från havet och att vi är fiskar som utvecklat lungor, ben och armar, blubb blubb.

Jag simmade ut en bit och förstår inte varför det är så lätt, men alltid så svårt att simma tillbaka. Borde det inte vara tvärtom?

20180712_faeboda_006

Läste ganska nyligen en snutt vetenskaplig fakta som jag tyckte var helt jävla mindblowing. Först lite bakgrundsinfo: Ni vet säkert att kvinnor har alla ägg redan från födseln, att de produceras under tiden kvinnan är ett foster i livmodern. Inte som hos männen alltså, som kontinuerligt producerar spermier. Vi kvinnor föds med en mängd ägg och vi får inga fler.

Detta betyder ju då att när jag föddes, så hade jag redan ägget som skulle bli Blenda inom mig. Det betyder att min mamma Solveig tekniskt sett har burit på både mig och Blenda. Fatta! Och min mormor Ruth bar på min mamma och mig. Och om Blenda får barn har jag tekniskt sett också burit på dem. Tänk det, att en dotter sammankopplar tre generationer på det sättet. Ganska knäppt, men häftigt.

20180712_faeboda_007

Vi kom från havet. Vi är fiskar som utvecklat lungor. Och ben och armar. Blubb blubb.

Annonser

they see me rollin’

inspiration & kreation

20180711_rollin

Som kvinna har jag funnit min plats i köket. [paus för 50-talskäck jingel] Efter att jag skrev av mig om det här rummet för någon dag sen tog jag tag i ett par av frustrationsområdena och plockade således fram målartvätt och skruvmejsel.

Har sedan tagit ner de meningslösa hyllorna ovanför vedspisen och preppat väggen där bakom helt klart. Eller va fan vet jag vad det var men jag bestämde att det fick räcka så. Har också hunnit måla den biten utav köksvägg med två lager av vit målarfärg som lämnat över sen vi målade väggarna i förra lägenheten.

Ett rör från fläkten trädde fram då jag tog ner ena hyllan men vet ni, jag föredrar det faktiskt så. GUD så jag kunnat störa mig på den där hyllan. Så grund, så dum, så blä.

Tror det blir bra! Adjö hylla! Adjö beige! Eller som Metallica skulle säga: EEEXIT shite, EEENTER whiii-iiite, taaake my haaand, we’re off to roller-roller-land.

Nä okej okej. Långsökt.

ELLER som Metallica skulle säga då: Searchiiiiing… seek and… seek on.

Okiedokie gott folk, känner att jag måste kompensera hur det här gick genom att ge er en saftig detalj om något. Som att jag exempelvis, helt krejsigt, har på mig en blöja på bilderna! Va?! Stämmer det? Ja så ser det allt ut va! Vad som har hänt för att leda till den situationen kan vi bara gissa oss till. Det är så lite vi kan lita på till full säkerhet här i livet, trots allt. Förutom kanske Pampers, eller Libero, eller vilket som vill styra upp lite spons.

Åååh se nu hur snyggt jag fick ihop det där! Ping alla samarbetsvilliga företag. Hur kan man INTE vilja att jag ska bära ens blöjor?

om ett kök

inspiration & kreation

Jag går ju ofta och fantiserar om hur vi skulle kunna renovera här hemma men än så länge känns allt ganska avlägset. Köket är ett av de rum som nog är i behov av en ganska ordentlig makeover, det är varken fräscht eller särskilt funktionellt, men tillsvidare får jag nöja mig med småfix. Har på sistone ägnat mig åt lite sånt.

20180708_koek_001

Köket är ett rektangulärt rum och längst in åt sidan finns det ett slags litet krypin. Den platsen väntar på ett grönt köksskåp som väntar där hem-hemma i Katternö, och det är väl lite därför jag inte förrän igår då hängt upp något på väggen. Blev till slut ändå så trött på att stirra på den tomma väggen. Slog in tre spikar, hängde upp mina ormplanscher. Alfreds fåtölj står också där sen några veckor, där brukar han sitta och jobba.

Jag fantiserar om att sätta köksskåpen och arbetsbänk längs med den här väggen. Ett annat alternativ är att platsbygga ett litet skafferi längst till vänster, som sträcker sig från golv till tak. Kanske ett trekantigt hörnskafferi? Sen så skulle jag gärna vilja frigöra en sån här takbjälke som finns i taket där var den där väggen går in en bit, som ni ser till vänster. Om det inte blir för krångligt. Nu är den liksom inkapslad i panel.

Bakom skåpet till höger, där jag tillfälligt hängt en ampellilja och gömt undan spriten ifrån serveringsvagnen som fått flytta upp på vinden nu då Blenda blivit så rörlig och kvick, så finns en bonusytterdörr till trapphuset. Den är säkert jättefin och jag skulle så gärna ta fram den, måla den någon härlig djupgrön eller djupblå nyans, och ställa en hylla i metall framför. ELLER låta den skymta fram bakom en vinklad arbetsbänk som får gå ut till hörnet kanske. Men nu är den alltså dold av ett skåp plus kyl och frys.

Det är alltså ganska många saker som jag skulle vilja klämma in i denna bortre del av rummet och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas få plats med allt.

20180708_koek_002

Sen har vi fönstret.  Jag kan inte räkna hur många gardiner jag har testat i detta kök, och inga har jag tyckt att känts rätt. Ingen har definitivt sett bra ut, jag har fått nöja mig med okej. Många av de jag hade i mina gömmor kändes så plottriga mot träpanelsväggarna. Det skrek liksom obebodd mormorsstuga — annars helt charmigt, tycker jag, men inte något jag vill bo i på heltid.

Med det i åtanke var det väl lite småironiskt att den gardin som jag till sist tyckte att funkade bäst var en duk som min morfars syster Ester virkat. Ville ha lite kontrast dit, så igår flyttade jag två amplar med silverrankor till fönstret och håller tummarna att de ska trivas lika bra där. Fönstret vetter åt nordöst och får en del morgonsol men resten av dagen står det i skugga. Hoppas det ändå är tillräckligt mycket ljus och att de växer sig riktigt frodiga. Om de vantrivs får jag fixa murgröna istället, som jag läst att trivs bäst i halvskugga till skugga.

Och fönsterbrädet, som vi äntligen skaffade för några veckor sedan, bångnar som fan. Får nog byta ut det till något i robust trä vid ett senare skede, då inte heller vitt. Men tillsvidare fyller det sin funktion.

Överlag så tror jag att träpanelen ställer till det mycket för mig — hur man än gör så blir liksom stilen lite lantlig. Och det är bara inte jag, vet ni, jag får liksom inte till det.

Nu fotade jag inte resten av köket på grund av oreda men vi kan ta en titt på hur köket såg ut på mäklarbilderna!

klemetinkatu9_12

Här syns alltså det där lilla krypinet bättre. Och vad jag fantiserar om är, i princip, att förflytta arbetsbänken och det rubbet nittio grader till vänster. Fast i en annan utformning då. (Nu just lutar det mot raka svarta skåp. Gillar hur en massiv bit ek ser ut som arbetsskiva mot svart, men är osäker på hur praktiskt det är. Är extremt klottig.)

Då skulle jag sedan, mot den väggen som blir fri, ställa det gröna köksskåpet så att det fick träda fram i ljuset mitt emot fönstret och inte stå undangömt i en dunkel vrå. Ni ska få se köksskåpet sedan då vi lyckats hämta det, det är ett gammalt ett som mina morföräldrar fick i bröllopsgåva.

klemetinkatu9_13

Och här ser vi köket fotat ifrån andra hållet. Till vänster kommer man in, dörren till höger leder till ett litet pigrum som ska bli Blendas sovrum. Det långa fönsterbrädet som fanns där innan hade ben undertill — hmm, kanske något att härma.

Som ni ser så finns det inte jättemycket diskbänk och jag tycker också ofta att det är lite väl trångt där. Inte minst för att vi ställt en liten torkställning på utrymmet som finns vid sidan av vasken — trots att vi bor i Finland så finns det ingen torkställning i köksskåpet!! Aldrig varit med om något liknande. Är ändå helt okej med det, men har insett att jag vill ha öppen förvaring där. Vill slita bort allt som finns där ovanför, provoceras extremt mycket av de vita hyllorna. Så fula, så ofunktionella.

Skulle också mycket gärna flytta på ugnen/spisen någon annanstans och således få lite mer diskbänksyta där, men vet fan inte vart. En del lägenheter i detta hus har gjort sig av med sina Högforsspisar, alltså den stora vedeldade, men jag tycker att den är så charmig! Vill behålla den. Ska sätta upp en rejäl stång att hänga kastruller och stekpannor från ovanför den.

klemetinkatu9_11

Och här fotat ifrån dörren då. Mina kompisar Karin och Karolina var hit för ett år sedan och hjälpte mig måla alla träfärgade väggar vita. Blev ju verkligen cirka tusen gånger bättre efter det. Blir lite chockad då jag ser de här bilderna, att jag/vi faktiskt såg potential i detta! Haha. Det är ett sånt virrvarr. Vit vägg, beige väg, stora kakel, små kakel, en nyans trävägg, en annan nyans träskåp, en tredje nyans fejkträgolv! Och så vidare.

Alltså gud vad jag babblar. HUR SOM HELST, skulle pengar och tid inte vara ett issue så skulle jag helst slita ut precis allt förutom den vedeldade spisen. Jag skulle bryta upp golvet (det är inte äkta trä, men det ser ni kanske) och till och med strippa väggarna på panel och klä in dem i något slätt. Sedan skulle jag börja därifrån, kolla potentialen. Jag har aldrig bott i en lägenhet där jag gillat köket. Eller i en där köket varit nytt — oftast har de haft minst ett tjog år på nacken. Ofta har de varit klantiga på något sätt också — i detta är exempelvis vasken monterad fel väg så att hela skåpet undertill upptas av rören. Eller, rättare sagt, längst ut är det fyllt av rör. Där bakom dit ingen når, där finns det istället förvaringsutrymme. Kranen är inte heller rörlig och vasken ganska grund, och direkt man ställer ett fat dit och sätter på kranen så lyckas strålen alltid på något otroligt sätt träffa fatet så att massor av vatten sprätter vidare ner på golvet. Sjukt störande och bara så jävla KORKAT. Det skulle vara kul att bara en gång i livet titta omkring sig i sitt kök och inte mötas av saker man inte tilltalas av, retar sig på och avskyr som fan. Jag fattar hur privilegierat och i-lands-berättigat det här låter men jag menar, man kan väl få fantisera lite va.

👷‍♀️ under konstruktion 🚧

opinion & reflektion

20180616_vrvessa

Lite WEIRD egentligen med vessaselfies tagna på språng som den här, alltså på en allmän toalett, just denna på tåget. För inte uppsöker man ju dem för att ta bilder på sig själv i spegeln, men det passar man på med ändå, och nu tänker jag att det blir som en besynnerligt stolt (?) dokumentation utav JAG KISSADE NYSS HÄR. Som det nya klottret, det digitala, istället för att gräva fram en kulspetspenna och plita ner ”Linnea was here” på dörren. Men det ska ni veta, e-världen, att jag var där.

Nyss som jag skrev detta fick jag en avisering från WordPress.com som gratulerade mig på min årsdag med dem. Denna dag för tolv år sedan registrerade jag mitt konto här, ändå känns det som att det var ganska nyligen. Nu har jag ju inte använt detta konto så länge, annars hade jag ju haft en massa gammalt bloggmaterial kvar. Både tråkigt och rätt skönt. Vem fasen var jag för tolv år sedan? För att inte säga tjugotvå, då det började.

Fick för en tid sedan svara på några frågor för Ratata och nu har intervjun publicerats, under rubriken ”Tack vare en datanördig pappa så har vi haft internetuppkoppling där hemma sedan 1996”. Kan eventuellt ha varit ett år tidigare men är i alla fall ganska säker på att 96 var året då jag gjorde min första riktiga hemsida med någon slags aspiration att göra den bra, den hette f.ö. Lin’s Cyber City. HUR kan det vara så länge sen? Och samtidigt: HUR kan det ha varit jag?

Jag undrar vem jag var, utöver en person som fallit pladask för internet. En som läste Kamratposten och syrrans Seventeen. Ägde väl en enda CD vad jag kan minnas (Aerosmiths Big Ones) och allt annat lyssnade jag på på kassett. Höll föredrag inför klassen på sexan om hur en dator fungerar men minns ju inte ett skvatt nu mera. Började sjuan, kände mig töntig och rädd. Såg Clueless, The Birdcage och Romeo + Juliet på bio. Kanske också Independence Day? Pyntade hemsidan med mina egna färgpennsteckningar som jag skannat, fyllde upp varje tomrum med blinkande ”under construction”-gifs. Men allt är alltid under konstruktion, lilla vän. Det är så livet fungerar.

I intervjun pratar jag lite internetnostalgi — det är liksom svårt att inte — men också livet efter bebis och då var jag bland annat inne på sånt som jag skrev om i mitt förra inlägg, det vill säga miljöångesten ur föräldraperspektiv. Tyckte det var givande frågor att tänka på. Önskar jag hade haft fler kulturtips att komma med men i ärlighetens namn så latmaskar jag rejält på den sidan just nu. Får återkomma med några här i bloggen istället då jag samlat på mig en lämplig skock.

Annat jag gör i intervjun är att spå i bloggarnas framtid! Fattar i efterhand att frågan kanske egentligen åsyftade vad jag tror att kommer hända med *min* blogg i framtiden, men äh. Ska man plocka fram spåkulan är det väl lika bra att passa på att kika lite runtomkring också!

Har på tal om det bara under den senaste månaden hört två personer anse — vid helt skilda tillfällen — att bloggen är ett dött/döende medium. Jag vet inte om det hör till saken att bägge personer var av manligt kön. Känns som att det ändå kan finnas en viss korrelation där. Bloggarna ÄR ju fortfarande och har väl alltid varit, kvinnans domän. Och blogg är inte så trendigt längre — nyhetens behag har lagt sig, folk har testat och tröttnat. Kanske var det inte som man föreställt sig. Kanske kändes det lite trångt bland alla kvinns, krångligt att hitta sitt gäng/publik, svårt att känna sig som hemma. Kanske intresserar man sig inte för det så mycket då längre. Kanske verkar det därför som något utdöende.

Och det kan jag väl förstå. Jag är likadan vad det gäller sport och idrott. Glömmer liksom bort att det existerar tills att det plötsligt tränger igenom till min bubbla. Och då bara: Oj  jahaja. Jomen just det, det där är ju en grej det. Det där gör folk.

Så nä-ä då! Bloggosfären lever och mår bra, skulle jag säga. Om än ständigt under konstruktion, precis som det ska va.

ett säkert sätt att fucka upp ens barns framtid

opinion & reflektion

20180704_jordgubba.jpg

Jag vet inte om det är min stigande ålder, de smältande polarisarna, de utdöende korallreven, eller att jag blivit förälder som gör att jag numera kan må minst trippelt mer dåligt över miljön än jag gjorde förr. Över den här världen jag har fört ett barn till. Jag vill ju det bästa för henne.

Min egen livslängd anger inte längre mitt mest akuta orosområde. Plötsligt har det expanderat förbi det — rent av förbi min dotters. För tänk om hon får barn.

Tänk om hon sitter vid köksbordet en föräldraledig förmiddag i framtiden och känner som jag gör, fast värre. Som att det — allt — är på väg att gå så himla, himla fel. Ett brus precis intill örat. Något som svindlar i ögonvrån. Paniken strax bakom ryggen. Maktlösheten hängande lågt, lågt över en.


”Jag vill inte vara en sån surgubbe att jag stör mig på trafiken, men fan vad det blivit mycket bilar inne i stan”, säger min sambo en dag då vi promenerar med barnvagnen. Jag lägger då märke till det konstanta bruset från trafiken. Det dova bullret, ibland avbrutet utav gälla mopeder. Det ihållande åskovädret utan urladdning. Mullret. Hur tung luften känns. Kvav, men ändå vass utav avgaser.

Hur det i ett klarsynt ögonblick verkar totalt overkligt att vi människor seriöst valt att ha det så här. Vill man drivas till vansinne så är att lyssna på trafiken sannerligen en genväg. Jag gör en mental anteckning åt mig själv att googla om barn kan få tinnitus av trafikljud. Vad nu sen den kunskapen skulle kunna hjälpa situationen. Den är ju densamma.

Och ständigt pressar vi den längre och längre.


I en grupp för föräldrar på Facebook tipsar någon om att beställa babykläder från Wish. Då det lyfts fram att den produktionen inte har samma giftfria krav som de plagg som säljs här i norden så blir det dålig stämning.

Det är dessutom en enorm belastning för miljön att transportera en massa billigt skräp från andra sidan planeten bara för att det är BILLIGT — det vill säga för oss som har råd att köpa billigt skräp bara för sakens skull. För de som tillverkar varorna och för planeten som betalar för det så är det istället en rätt kostsam historia. Något som för övrigt, i förlängningen, även berör oss.

Alla som beställer varor därifrån är nog säkert medvetna om det, påstås det.

Tänk om det är så. Tänk vilken mardröm. Att alla faktiskt vet men bara inte bryr sig. Vad ska man säga för att skaka lite engagemang i en sådan totalt arrogant, ansvarsbefriad apati?


Alla föräldrar vill väl det bästa för sina barn. Vi utgår från det för sakens skull. Men vet ni, det räcker inte att vilja. Att mena, avse, hoppas och önska. Och det räcker fan inte med att bara veta heller. Man får ta sitt ansvar också.

Faktum är att ju längre vi skjuter ifrån oss den här situationen, desto mer tvungna kommer våra barn bli att axla det ansvaret, med råge. Det som egentligen redan länge har varit vårt att göra något åt.

Fast det där vet du säkert redan. Men vet då även detta:

Vill du verkligen fucka upp ditt barns framtid så bryr du dig skit i miljön.

20 vykort från andra kvartalet

dokumentation & situation

Tänk att halva detta år redan passerat. För tre månader sedan gjorde jag en resumé av det första kvartalet och nu blir det dags att summera den andra kvarten på årets timme, återigen via kompaktkameran.

2018kvartal_april_001

April. Snö på marken och katter som rastas på gården. Men det var inte så kallt, det syns exempelvis på att jag har min tunnare vinterjacka vars färg ger mig starka Kiss-kiss-vibbar. Alltså då menar jag Fazers karameller och inget annat.

2018kvartal_april_002

Karin kom på besök och bytte kläder på Blenda. Det var roligt, tyckte inte minst Blenda! Annat roligt som Karin gjorde den dagen var att hon hittade en tand som precis spruckit genom tandköttet! På Blenda då. Bebisens första och Karin är härmed tandfé! MEN det absolut roligaste från dagen var att Karin — som jag för övrigt känt sedan vi hade turen att hamna på samma klass när vi började högstadiet år 1996 — avslöjade att hon har en beb på kommande! YASS!

Har förresten en FB-grupp med tre av mina närmsta och där konstaterades det nyligen att vi varit kontinuerligt gravida sedan maj 2016. Det är lite roligt att tänka på det så! Oooch något utmattande.

2018kvartal_april_003

Hade hämtat en bänk som jag köpt av en dam via nätloppis. Den placerades under helfigursspegeln i tamburen, och sen satt vi där ganska ofta jag och Blenda medan den senare lekte med sin spegelbild. Klappade och pussade på den, främst.

2018kvartal_april_004

Blenda började intressera sig för kattdjuren. Något som även syns på hennes tigerdräkt! Det är konstigt förresten hur snabbt det gick att skapa sig en uppfattning om vilken stil som är ”hon”. Ända sedan hon var i princip ett spädbarn har vi talat om vilka plagg som känns ”så Blenda”, för en del gör ju det mer än andra. Just denna tigeronesie hör dock till de som inte känns rätt, fast jag tycker den är väldigt fin och söt. Men hon känns liksom lite främmande i den, som att det är något som inte stämmer. Känner någon igen det där?

2018kvartal_april_005

Vi åt söndagsbrunch med bland annat denna trevliga skara hos Frank och Carlas en söndag. Hade gjort vegerompaj som jag testat slänga med lite fejklax i, d.v.s. morot, och måste säga att det inte var illa alls. Får nog göra den igen nångång och dela med mig av det improviserade receptet, om jag minns det.

2018kvartal_maj_001

Maj. Tina, Karolina och Karin kom till Vasa och vi picknickade i Hovrättsparken innan vi gick på loppis. Karolina hade slagit på stort och bakat och fixat en MASSA mat, både sött och salt, helt sjukt dekadent LYXkänsla att se henne plocka fram fat efter fat. Jag hade fixat pizzabullar och den barnvänliga fejkchampagnen. Tina har sen dess alldeles nyligen fått en liten bebis. Det var också hon som jag i vintras nångång drömt att var gravid — och hade haft rätt!

Det är verkligen bebisar överallt nu. Babyboom i min bubbla. Inte mig emot, har ju gått och blivit en sådan som plötsligt tycker det är JÄTTEROLIGT när kompisar och bekanta väntar barn.

2018kvartal_maj_002

Förälskar mig i det dammiga vårljuset varje år. Våren har en sådan speciell doft och känsla. Jordigt och knastrigt.

När vi flyttat hit hann vi förresten uppleva tre årstider på typ lika många månader, från sommar till höst till vinter. Vi flyttade in i slutet av juli, då var det ju högsommar, och den första snön föll i slutet av oktober, och ganska mycket av den. Där emellan var det höst och Blenda föddes. Tycker det har varit så spännande att följa med hur den här miljön ter sig i olika dräkter. Hade därför väntat på våren, eftersläntraren. Eller kanske våren är först. Egentligen är det så det är visst. Våren är starten. Nyåret borde vara på vårdagjämning.

2018kvartal_maj_003

Vi åkte till Katternö och Alfred jobbade på terrassen med tupplurande Blenda i vagnen.

2018kvartal_maj_004

Myra trivdes. Selma likaså förstås. De utforskade naturen medan vi människor utforskade Jakobstads loppisutbud. Alltid förstklassigt. Hann också fota lite porträtt och grilla i Kållby. Men mest hänga i Katternö. Gå omkring och ropa på katterna när jag tyckte de varit borta för länge. Det vanliga.

2018kvartal_maj_005

Det var ju plötsligt högsommar i maj och vi passade på att låta Blenda bada utomhus i solskenet, omgiven av en närmast neongrön gräsmatta.

2018kvartal_maj_006

Det blev morsdag, min första. Minns att jag kände mig hängig den första delen av dagen och liksom lite snopen, sådär som saker blir när man hajpat dem lite för mycket i bakhuvudet fast man försökt att inte. Föreställt sig att allt ska vara så mysigt och mitt-i-prick. Smulor i skrynkliga sängkläder på ett fräscht sätt liksom. Istället känns det plötsligt smutsigt och obekvämt. Man fokuserar på småsaker. Sådana som känns fel. Men all’s well that ends well — sedan gick vi ut på promenad med spontan picknick och allt blev betydligt bättre och faktiskt sådär mitt-i-prick som föreställt.

2018kvartal_maj_007

Ännu en lyckad picknick. Tog med en jättebaguett, lite brie, vindruvor och sånt. Ostbrickepicknick är inget dåligt koncept. Blenda och Ylva-Li möttes i vakenhet för andra gången och denna gång var båda två lite mer intresserade av varandra än en månad tidigare. Hade en VÄLDIGT bra kväll här minns jag, var så glad alltigenom.

2018kvartal_maj_008

Hälsade på min kompis Bäki med totalcharmerande dotter i Nykarleby så länge Alfred gjorde en show där. Fast här hade komikern joinat oss igen och bland annat förevigat den ystra hunden Voff! Lärde känna Bäkstern när jag bodde i Nykaabi för många år sedan och vi umgicks flitigt då, men nu snittar vi på en gång vartannat år ungefär. God vän! Känner mig trygg i vänskapen. Den kommer vara livet ut nu oavsett hur ofta eller sällan vi ses.

2018kvartal_maj_009

Att spatsera omkring har blivit en favorithobby. Ända sedan Blenda var ett par månader gammal har hon velat ställa sig upp, och verkligen jobbat skithårt med det. Stånkat och frustat i famnen. Blivit frustrerad om hon blivit avbryten i sitt arbete. Numera ställer hon sig upp mot en möbel på en halv sekund och sedan går hon sidledes längs med den, av och an. Emellanåt räcker hon ut sin hand och trevar sig vidare till nästa möbel också. Under det senaste besöket på BVC sa de att hon säkert kommer kunna gå när hon fyller ett år. På lördag blir hon nio månader.

2018kvartal_juni_001

Juni. Ut på promenad, på jakt efter blommor att plocka till en bukett. Tänk vad naturen ligger nära den här stan.

2018kvartal_juni_002

I Helsingfors en fredagskväll, Ida-Lina bjöd på deliciös vegansk kladdkaka och lika gott sällskap. Vi gick sen ut och njöt av den milda sommarnatten, jag drack vin på uteservering i ljumt väder, precis som visionerat. Blenda hölls på gott humör och då gjorde vi det med.

2018kvartal_juni_003

Till Helsingfors åkte vi tåg, här på tillbakavägen. Orsaken till turen var ett möte med Alfreds redaktör på förlaget. Alfred skriver sin andra bok som kommer ut i höst och jag gör ombrytningen på den, och det kändes riktigt bra att träffas ansikte mot ansikte och prata igenom idéer och tankar. Det hjälper ju också att jobba med trevligt folk förstås!

2018kvartal_juni_004

Tillbaka i Vasa kom min mamma på besök! När det blev dags för Blendas tupplur drog jag och mamma till loppis nerför gatan och gjorde båda två flera fynd. Vi fick bland annat syn på en bit tjusigt tyg som mamma, eller mommo, ska sy en klänning utav åt Blenda. En likadan modell som den gröna hon har på sig på föregående bild, den som jag också hade när jag var liten. Kommer bli så fint!

2018kvartal_juni_005

Och min pappa också! Pionerna i bakgrunden hade de med sig från rabatten i Katternö. Påminns nu utav denna bild att vi ännu inte satt fast listerna i köket sen det målades för ett år sen. Ehehe.

2018kvartal_juni_006

Avslutningsvis, Selma. Som till och med kan få att ligga på en dammig tröskel att se snyggt ut.

sista juni 👋

rekreation & civilisation

Juni! Vart försvann den månaden? Sa åtminstone ordentligt farväl åt den igår, trotsade blåsten och termometern som visade sorgliga fjorton grader och promenerade ner till havet. Där man skulle tro att det var ännu blåsigare men tvärtom var det oväntat stilla.

20180630_194433

Träffade Anna L. och tänkte på hållningen. När nån ska ta bild så blir det ju så att man försöker att räta på sig och nu funderar jag att försöka associera telefoner med att sträcka på sig — oavsett om deras kameror riktas mot en eller inte alltså. Alltså att plugga in den automatiska associationen som om jag var en hund af Pavlov. Det borde ju inte vara omöjligt. Och då skulle man ju KONSTANT gå omkring som att man balanserade ett cocktailparty på huvudet. Inte illa!

20180630_194434

Och TITTA så glada vi blir av att sträcka på ryggen. Solen, vinet, sällskapet hade naturligtvis inget att göra med saken.

Jag vet att man inte ska kommentera kroppar men måste ändå, för haha kolla min fotposition! Sa nån pigeon-toed? Inte skulle man ju riktigt tro att det där känns bekvämt inte.

Blenda gick sen hem med sin far och istället joinade en annan bebis oss, Ylva-Li med sin mor Carla. Så satt vi där och pratade tills det blev riktigt outhärdligt kallt då solen sjönk ner bakom horisonten. Som i detta fall ändå skymdes av en bro där uppskattningsvis tre tjog mopedister körde förbi.

20180630_224700

Är pikulite bakfull idag, lite mör i kroppen liksom, men känner mig också mer energisk. Oerhört behagligt att komma ut och lufta sig mellan varven. Skrev redan detta på instagram som bildtext för ovanstående foto men upprepar den: När den finska 12-gradiga sommarnatten inte är så ljuv får man istället se till att sällskapet är. ☀️

trearmat lamparmatur

inspiration & kreation

Skulle det vara roligt att se aningen mer inredningshelhet snarare än detaljer? Ja, det skulle säkert vara en uppskattad variation. Kommer det hända? Eeehnä. Inte inom den närmsta tiden. Vi fortsätter tillsvidare med instagrambeskärningarna.

20180626_trippellampa

Här har vi dagens fynd som jag testhängt på en ledig krok i taket och sekunden därpå blivit typ blixförälskad i den. Tidigare idag då jag såg den på loppis fick jag en bra magkänsla men att jag skulle bli så här förtjust kunde jag inte förstå då när jag knäppte en bild på den och skickade åt Alfred, ”Vad tror du förresten om denna gröna trippellampa?”, ”Ja varför inte!”, ”Tror det kan va tjusigt”.

Den ska hänga i vardagsrummet sen, hoppas den passar in lika bra där som den gör här! Just nu hänger en äggformad skranglig grej som jag fiskade upp ur en container utanför mitt jobb en gång där. Den är sådär 50-tals-bastig eller hur jag ska beskriva den, och jag börjar vara rejält trött på den trenden som vi ser överallt nu. Även om jag egentligen tycker att prylarna i sig är ganska trevliga. Ser ändå fram emot att ha något lite mer rejält där i taket, inget fjomsigt. Inget som skapar randiga spindelnätsskuggor över hela rummet, även om det också var kul en tid.

Önskar jag visste mer om den nya lampan! Den väger mer än en skulle tro, stommen är i metall och skärmarna i glas. Känns gedigen men har ingen aning om ålder, om den är tio år gammal eller femtio. (Fast ok, knappast så ändå.) Fantiserade ursprungligen om att skrapa bort färgen från två av skärmarna och måla om dem i andra färger (turkost, gult), för att härma italienskt mittsekeldesign liksom, men nu gillar jag det gröna mot det svarta så mycket att jag skippar det, i alla fall tillsvidare.

Här var det tänkt att jag skulle komma in på något intressant som ni skulle läsa med nöje, men istället har Blenda skrikit till och fortsatt göra det varje gång jag smygit ifrån henne — faktum är att hon har psykisk tortyr-slugt nog inväntat det ögonblick då jag har hunnit så långt att jag precis satt mig vid skrivbordet igen. Tror att allt är frid och fröjd. Att jag ska få fokusera på annat än att ligga och vänta på att få skavsår på bröstvårtorna. Då. Då har hon skväkt till. Så jag har lagt betydligt mer tid på amning än vad jag egentligen vore okej med och nu är det mitt i natten och mitt huvud sa PLURK. Vilket är hur det låter då det spottar ut min förkrympta lilla hjärna i en plåtburk där den ska förvaras över natten. Kanske längre. Återkommer då den är på plats igen!

konvalescenten

dokumentation & situation

Brukar tänka att skräcken hade ju varit att fått barn under typ medeltiden. Dålig koll på medicin, knappt ett hum om sanitet, och inget magiskt internetorakel vid fingertopparna. Hur stod folk ut?! Fy fan vad ängslig jag konstant hade gått omkring och varit.

20180619_B

Blenda har varit lite krasslig och vi trodde det berodde på tandsprickning, men så för ett par dagar sedan blev hennes andning rosslig och ansträngd. Jag konsulterade internet vartefter och när hennes överkropp började röra sig lite mer som denna stackars bebis vid andetagen, så var det helt uppenbart att det var dags att uppsöka vård. Det kan man förstås göra mycket tidigare men hon var samtidigt så pigg och glad att det hade varit lätt (för oss) att avfärda det som ingenting. Hade jag inte sett det klippet så hade jag knappast kollat på överkroppen eller förstått vad jag skulle kolla på.

Vid ett besök på hälsovårdscentralen vid tvåtiden skickades vi vidare till akuten och sedan blev klockan åtta på kvällen och vi fick veta att vi får ett rum på sjukhusets barnavdelning att övernatta i. Så hade vi inte kunnat tänka oss att det skulle bli, mest satt vi ju bara och väntade på att bli hemsjasade. Blenda verkade ju så kry!

20180619_A9

Så det kom lite som en chock att det faktiskt var så pass illa ställt att hon skulle stanna över natten. Jag hann bli temporärt irriterad på att ingen förvarnat om att det eventuellt skulle bli så under alla timmar vi väntade där, fast i efterhand känns det en aning som att det borde vi kanske ha kunnat räkna ut själva ändå. Bebisar med andningssvårigheter tas förstås på fullaste allvar, det känns självklart nu. Och tryggt!

Blenda fick astmamedicin med två-tre timmars mellanrum, vilket betyder att jag sov knappt någonting. Förutom ett par timmar på morgonen då jag vaknade av att en sköterska kom in i rummet eftersom att hon hört märkliga ljud, och det tog en tid för mig att fatta att det berodde på att Blenda kravlat över sängkanten och kilat fast sig mellan den och spjälsängen som jag lagt som hinder. Och där stod hon och frustade och gnällde medan jag bara sov?? Hmm bra modersinstinkt.

Följande eftermiddag fick vi tack och lov åka hem igen med ett par recept i handen. Utöver problemet med luftvägarna så hade hon även öroninflammation och en ny tand (tänder?) som tränger sig igenom tandköttet. Hat trick!

Så vi har fortsatt med medicineringen här hemma och allt har gått bra. Förutom att nu tycks jag istället ha blivit sjuk, menmen.

20180619_VY

Något som överraskat mig är att jag inte varit särskilt orolig. Jag är en ältare och en som ganska ofta är typ uppgivet inställd på katastrof, men egentligen sällan när det gäller sjukdom. Jag tycker det känns tryggt att googla symptom och sjukdomar och istället för att tänka ”Nej söta öde kan jag ha skörbjugg?!” så kan jag stryka det från listan. Eller tänka ungefär ”Tja, inte skulle det väl skada att äta lite mer frukt”. När det gäller andra människor är jag dessutom ganska bra på att se glaset som halvfullt. Lyckligtvis tycks Blenda tillhöra den gruppen, trots att hon såklart är väldigt nära mig.

Jag har haft SKITMYCKET att tänka på, förstås, men det är inte så att jag blivit hispig. Det är bara korta perioder som jag känt ett sting av herregud tänk om det är nåt jätteallvarligt, men sen har jag föst den rädslan åt sidan. Bestämt att det är fullständigt poänglöst att bli upprörd, att det hjälper inte ett skvatt så då är det lika bra att hålla sig sansad. (Annat hade det kanske varit om Blenda verkat jättesjuk, men nu gjorde hon inte det.) Det är bara att bita ihop och vänta på mer information och bättre tider.

Vid närmare eftertanke så var det säkert så folk tvingade sig själva att göra på medeltiden också.

tågstationer och milstolpar

rekreation & civilisation

20180616_taagstation_134944

Så lång den senaste helgen var. På fredagsförmiddagen klev vi, hela familjen minus katterna, ombord tåget som tog oss söderut. Tågdebut för Blenda! Hon hanterade det som ett proffs. Sov till och med ett par timmar, till vår lättnad. LYXBEB, var ett ord som träget yttrades oss sinsemellan.

När tåget några timmar efter start stannade i Helsingfors väntade möte på Alfreds förlag (han skriver en bok om finlandssvenskhet, kan vi summera den) och eftersom jag också har ett finger med i projektet så närvarande jag också på mötet.

Nu låter jag som en spökskrivare och den idén blev jag direkt ganska förtjust i, sååå jag avstår ifrån att kommentera saken vidare.

I alla fall, vi valde att passa på att göra en liten minisemester av det, bo en natt på hotell och se hur det går. Och bra gick det! Vi hade inte övernattat med Blenda nånstans sen hon var riktigt liten, då hade vi en helt hopplös natt en gång som resulterade i att jag och Blenda somnade först runt halv sju på morgonen. Så glad att den tiden är förbi.

Vi kom hem under tidig lördagskväll och det kändes som att vi varit borta i flera dagar. Blev förnärmad när katterna inte dansade av återföreningsglädje när vi steg in över tröskeln. Hallå? Vi var borta ju? Men det hade förstås inte gått nån nöd på dem, Alfreds mamma hade skött om dem bra.

Söndagen flöt förbi i nån slags märklig rese-bakfylle-töcken. Minns inte mycket annat än att Blenda tog sina första krypsteg — av vad vi har kunnat observera då — plus att hon börjat ställa sig upp på en massa olika platser. Plötsligt stod hon exempelvis vid bokhyllan och trummade på ett tomt hyllplan där hennes leksakslåda brukar stå. Såg också att hennes ena framtand nu trängt fram genom tandköttet, vi har tyckt att nåt sånt sett ut att vara på gång de senaste dagarna. Tand nummer fyra! Nummer ett på överkäken. Känns som att det verkligen går undan nu.

20180616_taagstation_134938

Och kanske är det dels det som gör dagarna så långa. Helt knäppt att det bara var i förrgår som de här bilderna togs på Blenda och mig, på Helsingfors järnvägsstation, innan vi tuffade iväg norrut igen. Vi gjorde förstås också annat under vår hufvudstadsvistelse men skriver mer om det en annan gång tänkte jag.

Blenda var för övrigt iklädd en klänning jag själv bar för sisådär 34 (??) år sedan.

1984_linneagroenklaenning

Tyvärr inte världens bästa foto upplösningsmässigt men klänningen syns ju ändå. Tyckte det var lite kul att jag hittade en bild. Och mysigt att den fanns kvar. Återanvändning!

Känner mig disträ ikväll. Mina föräldrar var hit på besök idag och nu under kvällen har Blenda varit superledsen (tandsprickningen eller annalkande flunssa, eller kanske både och), så det har i helhet definitivt varit en mer händelsespäckad dag än vad vi är helt vana med. Jag fick också nyheter om en gammal vän som ligger inne på sjukhus efter ett sjukdomsfall och för några dagar sedan balanserat mellan livet och döden. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är krusig i tankarna.