Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20161211_frukter

Jag är ju inte mycket för jul, men pyssel är jag å andra sidan svag för. När jag fortfarande sysslade med julklappar (har slutat med sånt för ett par år sedan, jag varken ger eller tar emot sådana numera) var en av mina favoritgrejer med jul att slå in paketen fint. Ett år hade jag torkat massa citron-, lime- och carambolaskivor på en plåt i pannrummet, jag förvarade dem sedan i en burk och brukade pynta paketen med en skiva av varje och ibland också en kanelstång. Dags att sprida detta vidare, känner jag, ifall att det tilltalar någon.

20161211_skivor

I fredags handlade vi en påse apelsiner, en blodgrape, en citron och en carambola, samt en påse hela nejlikor och kanelstänger. I dag inleddes pysslet och nu just torkar plåten med fruktskivor i ugnen på 70°C. Tänkte sedan göra girlanger av bitarna, eventuellt med någon kanelstång här och där. Funderar också på att gå ut och leta kottar att fylla ut dem med. Ska förstås sticka ner nejlikor i ett par av apelsinerna, men har satt som regel åt mig själv att jag inte får börja med det innan jag städar i köket. Ibland måste jag nämligen behandla mig själv som ett barn så att jag ska få någonting vuxet gjort. #selfparentingtips

Vilken berg-och-dalbana den här dagen har varit, på sitt sätt. Trött som en usling, men i grunden på gott humör.

Likväl har jag också varit på så sabla dåligt humör av och an. Gårdagens samtalsämne om psykisk ohälsa håller i sig än i dag och det har orsakat en hel del indignation hos den här katten, ingen vits att smussla med den saken. Jag tror jag dels har så lätt att dras med i debatten utav någon slags instinkt att ‘tala för’ de som blivit mer upprörda än vad jag är. Ilskan och orättvisan skriker så starkt i inlägg här och där, så att till min egen besvikelse och frustration så adderas deras, och jag vill förstärka vad de säger. Jag avundas verkligen de som kan uttrycka sig rakt och klart och utan ursäkter, men när jag själv försöker så brukar det skava i efterhand. Det hade jag glömt, det var så länge sen sist. Hur mycket jag än tycker att jag har rätt i själva poängerna jag säger så trivs jag bara mycket bättre med att i alla fall försöka formulera dem mera vänligt och eftertänksamt. Det är ganska sällan jag ångrar vad jag säger, men i dag har jag fått känna på ångern över hur jag säger det. Behärskningen brast. Vet inte vad mer jag ska säga om det.

Över till positivare erfarenheter.
Det är evigheter sedan jag sist skrev en krönika men i går kväll hände det äntligen. Här är den: Att möta framtiden.

I skrivande stund färdas jag mot Jakobstad och därifrån ska jag åka vidare till Kållby där jag ska dricka kaffe med mina Karinor. (Kärnor, rättade telefonen mig där.) Där ute glänser månen och i övrigt är allt mörkt, så jag skyller den oinspirerade bilden på de omständigheterna. Texten, å andra sidan, den tar jag fullt ansvar för.

20161208

Ida-Marie J. bloggade om psykisk ohälsa och jag läste inlägget ganska direkt efter att jag publicerat mitt senaste, och på något sätt matchade de varandra. Ida-Marie skriver bl.a. om att fokusera på de bra sidorna, och detta var ju också vad jag skrev att jag har så svårt att göra just nu.

Jag kan inte påstå att jag är deprimerad nu. Men jag har varit deprimerad i många omgångar tidigare och jag känner igen området mitt nuvarande tillstånd gränsar till — jag fattar att jag långsamt kan trilla över den linjen till depressionen. Jag är en sån som drabbas av the winter blues nästan årligen, men det är ganska länge sedan de eskalerat till något större. Jag oroar mig ändå inte, för jag vet att det är temporärt. Det är någonting jag går igenom, bara. Det är inte så att jag visionerar en ljus framtid i horisonten, men att jag förstår att detta inte är hur mitt liv alltid kommer vara, så jag är inte längre rädd för att det ska bli så. Livet måste, lyckligtvis, slänga värre saker på mig än en typisk finländsk vinter för att knäcka mig så pass mycket. (Haha vilket jävla ställe att bo på allså.) En sann depression har, enligt mina upplevelser, sällan heller en tydlig utlösare på samma sätt.

Ni vet den där klassiska porträtteringen av ens samvete med en ängel på ena axeln och en djävul på den andra? Tänk er att de föreställer något annat än samvetet. Jag menar typ humöret, kanske attityden, kanske hoppet, kanske er energi och engagemang och ork och lust. Enligt min erfarenhet så är depression lite så där som att ängeln i det skedet tagit långtidssjukledigt. Ingen vet varför. Dyker bara inte upp på jobbet. Försöker ibland ströjobba lite hemifrån men gör ärligt talat ett ganska uruselt arbete. Det är ingen större övertygelse i det jobb den sätter in. ”Det ordnar sig”, mumlar den matt från sin sjuksäng. Djävulen himlar med ögonen och spelar en hetsig marimbasamba på dina hjärnskrynklor. ”Tänk om det inte gör det? Det finns ingen lag som säger att saker ordnar sig. Allt kan bli skit också, det är fullt lika möjligt. Du tror att du mår dåligt nu men hahahaha det finns inga gränser för människans lidande vet du väl.”

Till sist så bara lyssnar du inte alls, inte på någon av dem. Du är trött på deras jävla bullshit, ängelns inkompetens och djävulens sadism. Inget spelar någon roll längre. Du kan skratta, men utrymmet där du känt glädje är tomt i nästa sekund. Du kan gråta förtvivlat, men du erfar aldrig det där utloppet, befrielsen, lättnaden som annars följer med tårar. Du känner dig maktlös och hopplös och meningslös och det få tycks fatta är att du har blivit tvingad in i depressionen för att skydda dig själv. Du valde den inte. Det gick aldrig att positivtänka bort den, det alternativet fråntogs dig. Kanske försvann det under tiden stigmatiseringen kring psykisk ohälsa var för stor för att söka hjälp. För samtidigt som en del säger att du ska ta itu med problemen innan de går för långt så finns osäkerheten där, inuti dig, en direkt återspegling av tabun i samhället. Är din psykiska ohälsa inte egentligen psykisk ohälsa? Är den en överdrift? Är den egentligen hittepå? Måste du bara skärpa dig och tänka annorlunda? Borde du ha gjort det för länge sen? Borde du bara fan skämmas för den och hur patetiskt du hanterat den? Ställa dig i skamvrån och leva där så länge du måste?

Men nu är du där var allting bara tär på dig och du vill inget hellre än att medvetslös ligga i ett vakuum tills det går över. Så det är vad du gör, inte avsiktligt, men aningslöst. Din depression blir, märkligt nog, din räddning och det som håller dig trygg. Inte varm, inte hel, men borta från det aktiva krigsfältet. Du lever istället som passiv fånge.

Så det är inte konstigt att du känner dig missförstådd, förnärmad, ledsen och frustrerad när att lyssna på den positiva ängel sätts fram som lösningen på dina oallvarlig-klassade problem. Att den möjligheten försvann är ju kanske exakt vad som var problemet. Det känns lite som att du har huvudvärk och någon förklarar åt dig att inte ha ont i huvudet.

Det är inte heller konstigt att du känner likadant när du är bekant med psykisk ohälsa och någon säger att det i många fall är en överdrift och i vissa rent av en lätt lösning till varför någon vill slippa undan vissa saker. Det känns lite som att du har endometrios och någon berättar åt dig att det är alldeles för många som påstår sig lida av det nu för tiden för att du ska kunna tas på fullaste allvar.

Det finns så mycket i det där som jag tycker att är djupt bedrövligt. Varken du eller jag är i position att avgöra huruvida en person som säger sig lida av psykisk ohälsa faktiskt gör det eller inte, såtillvida att du inte råkar vara dennes psykiatriker.

I alla fall, vad jag beskrivit är en typ av depression. Erfarenheter brukar ju variera så jag antar att det finns oändliga sorter. Tycker det är väldigt viktigt att vi håller ett öppet sinne och varken förminskar folks upplevelser utav psykiska bekymmer eller förstorar dem till något mer stigmatiserat än de borde vara. Det är ett clusterfuck till minfält att prata om sånt här, det är verkligen det. Så därför önskar jag att vi ansträngde oss till det yttersta för att vara försiktiga och eftertänksamma. Vad vi säger blir så lätt skadligt. Så jag ber er, särskilt ni som faktiskt inte har personliga erfarenheter och kanske dras med en viss skepsis gentemot fenomenet därför — reflektera ordentligt. Kan ni avgöra vems problem som är giltiga? Måste det ni tycker sägas? Kan det vara giftigt? Är er yttrandefrihet värd så mycket? Riskerar ert perspektiv befästa ett samhälleligt helvete för många människor? För är det någonting vi inte behöver så är det en kraftigare stämpel i pannan på den psykiska ohälsan. Särskilt här i landet. För ja, vi är många som drabbas av den.

20161206_00120161206_002

Lång tid ingen syn. Många grejer antecknade på min agenda igen och fortsättningsvis möter jag svårigheter att hinna med. Gårdagen erbjöd en längre andningspaus då det var självständighetsdag och därmed ledig dag och jag hade möjlighet att en veckodag gå ut en sväng i dagsljuset. Vi hade förstås med oss katterna. Mer avancerat än så firade vi inte dagen, förutom att vi testade göra pizza på blomkålsbotten och drack varsin öl till maten och såg på halva Lejonkungen. (Och vad är relevansen till Finlands självständighetsdag där? Nåmen vårt statsvapen såklart, lejonet.) Sen var det dags för mig att jobba tills det blev läggdags, men arbetsuppgiften är trevlig och spännande så jag klagar inte på den saken. Bara på att jag var så hiskeligt trött.

I helgen var jag på boksläppsfest och jag hade mycket roligt men mesade ur vad det gällde att be någon ta en bild på mig. Alltså, några sidor i boken som släpptes var gjorda av mig, så jag tyckte att det hade funnits skäl att ha händelsen förevigad på det sättet, men som sagt så tog jag mig aldrig så långt. Och nu, när jag blickar tillbaka, så känner jag mig så distanserad ifrån den där händelsen. Jag har pratat om det här förut, bl.a. i den kortlivade (alternativt seglivade, om den någonsin återuppstår) podden. Det är något som händer med ens huvud när en tillbringar nästan två decennier med att titta på hundratusentals bilder ifrån fester och resor och till och med egna födelsekalas och en själv så gott som aldrig syns på bild. (Förutom på ensamma spegelsjälvisar tagna i badrum som liksom ännu mer framhäver ens isolation.) Eller, ja, det är något som händer med mitt huvud, i alla fall, men sen har jag å andra sidan alltid känt mig lite som att jag inte lever mitt i mitt eget liv ens. Jag har länge gillat och emellanåt rent av älskat att ta bilder och att vara den som tar bilder, men ibland kan jag känna att det blir ensamt, att det markerar en gräns mellan mig och resten, synbar i bevismaterialet. Det känns som att jag inte egentligen var där, eller nog som att jag var där, men i periferin, vet ni, en smygande skugga som endast kan kika in på håll. Det är en känsla som är svår att fästa fokus och blick rakt på, men i ögonvrån kan den gnagande flimra fram obskyra morsesignaler om att inte riktigt höra hem, inte riktigt passa in, inte riktigt vara med utan snarare bara hänga på. Äh, jag kan inte förklara det här märker jag. Saken är bara den att det är så olyckligt att den här kontrasten kommer liksom fram så jättetydligt just nu — jag skulle gärna vilja skriva om hur lyckad kvällen var, men fan, jag vill sällan vara i centrum men just i den berättelsen skulle jag lite vilja vara det, men istället så känner jag mig som sagt något som en såndär hörnvarelse (som jag oftast är), bara på grund av det visuella som är så bekant för mig, och det är bara… dåligt, just här. Det känns inte bra. Kan inte förklara det så tydligt som jag skulle vilja och jag låter antagligen knäpp nu, meeen jag bjuder på det. För stunden tänker jag i alla fall låtsas att jag bjuder på det, jag kan vältra mig i ånger imorgon istället över att jag försökte berätta. Jag menar, det kommer alltid flera dagar! #optimist

För en vecka sedan skickade jag in en ansökan till Svenska Kulturfonden, men jag har inga höga förväntningar. Tror egentligen inte alls på att det ska gå igenom, men fan så härligt det skulle vara. Vågar knappt prata om det, är så rädd för att jag ska börja hoppas för mycket och sen bli besviken, för det brukar vara ett effektivt sätt att få mig att sky vissa områden och idéer som pesten, i en slags förgiftad självbevarelsedrift. Jag tror att det kanske är därför som jag aldrig riktigt blev en drömmare trots att jag visade potential som liten. Istället för att känna mig drömsk har det oftast resulterat i att jag känt mig desillusionerad. Som en snopen och frustrerad fåntratt, liksom. Mycket floppig känsla, inte direkt något som fyller mig av fananamma och sisu och annan sådan magisk kämparanda. Jag blir nog mer som en slattrig fisk som bara ligger och ljudlöst idiotgapar i väntan på att nån mask ska kräla in min mun och/eller att bryggan ska rasa samman och jag ska plumsa ner i vattnet där jag ska låta mig föras vidare utav strömmen.

Kära dagbok, idag försökte jag mig på liknelser och det ungefär lika bra som för den där fisken jag liknade mig med. Meta! (Meta. Nä nu fiskar jag.)

Ursäkta att jag låter så jävla melankolisk och uslig, det är bara en sådan tid på året. Samt ihållande stress plus dålig förmåga att hantera sånt. Det är ju bra saker som händer, jag fattar det, jag har små extrajobb som jag gillar, jag har blivit publicerad som nån form av grafiker och jag har ansökt om pengar för att få möjlighet att göra något jag länge velat göra, allt det är hemåt. Det är bara en sån tid att jag har så svårt att fokusera på de goda sidorna, vet ni, denna tid är på något vis årets motsvarighet till den där lagen som säger att smörgåsar alltid landar på golvet med ovansidan neråt. Det är tungt, kan inte förneka den saken. Ser fram emot att gå vidare.

20161126_bananatree_001

Tidigare i veckan inhandlades ett bananträd, Musa Dwarf Cavendish, och en grå kruka. Den senare tyckte vi att såg så tråkig ut att vi en kväll plockade fram akrylfärger och varsin pensel. Vi blandade olika nyanser av blått, grönt och turkost som vi sedan lät rinna nerför krukan, och bytte sida med jämna mellanrum. Vi vände den också upp och ner vid något skede och lät färgen rinna från det hållet också. Så höll vi på tills den mesta av den var täckt. Följande kväll spädde jag ut en turkos färg med mycket vatten som jag till sist laserade krukan med, men den ville inte fästa överallt så en del grått kikar ändå fram här och där.

20161126_bananatree_002

Planterade om bananträdet i sin nya kruka i eftermiddags och katterna är alltid lika nyfikna på sånt. Myra fick en reprimand för sitt beteende på bilden ovanför, direkt jag märkte vad fasen hon höll på med. Elakt att bita/riva i bananträdet. Som avslutning hade funderat på att ge krukan ett lager med halvglansigt lack också men kom mig aldrig för att köpa sådant, så nu fick den förbli matt.

20161126_bananatree_003

Nöjd med både växt och kruka. Utmärkt tumispyssel, kan rekommendera!

20161124_jobb

Såhär kan jag se ut vid slutet av en arbetsdag. Såhär kan också mina tankar vara: Ryckiga. Det är tvära hopp emellan dem, inga stygn där emellan. Bara några ostrukturerade, olikformade, omatchande bitar som jag sticker ner i en påse och tänker att en dag ska de bli delar av ett lapptäcke, väl medveten om att kanske den dagen aldrig kommer för att jag aldrig kommer se till att den gör det.

Livet går sin gilla gång i ett helt normalt och vettigt tempo men ändå har jag svårt att hinna med. Glömmer skriva saker, oavsett om det är längre texter eller bara att svara på mejl. Känner nästan konstant att det är svårt att formulera mig direkt åt en individ istället för så här öppet flytande (även om detta inte heller är lätt), det är en ansträngning som jag oftast inte vet hur jag ska hantera. Bokar in saker och försöker undvika dubbelbokningar men glömmer en annan sak och dubbelbokar ändå. Hoppas på klarhet i vad jag ska kunna fixa på listan men finner det för det mesta omöjligt att strukturera upp en plan för ordningsföljden. Har ofta huvudvärk, särskilt på mornarna och oftast går det om efter någon timme men i både fredags och söndags blev värken migrän och jag var fullständigt meningslös från början till slut (och ändå jobbade jag på fredagen, självplågeri). Tycker det är jäkligt svårt att hitta tråden, något som får mig att känna mig jäktad, obekväm och missnöjd.

Jag har bra saker på lager också men det är svårt att få ut dem. Det är som att tajmingen så lätt hamnar ur synk, så jag sparar på dem i väntan på att den ska hamna så som den borde vara. Lite som att jag inte vill slösa på dem, jag vill hantera dem rätt och rättvist.

Jag gillar det milda vädret, men detta mörker tär på mig. Ingen förvåning där inte. (Samma procedur som förra året? Samma procedur som varje år.) Bara den sak att jag inte kan se de saker jag vill se i klart ljus, eftersom det är mörkt när jag går till jobbet och mörkt när jag går därifrån, kan göra mig så helvetes frustrerad. Men snart är det vintersolstånd, en varje år lika efterlängtad händelse.

Om jag ska vara ärlig så är det så att just nu är jag inne i en period som är spräcklig utav av många små ångestattacker här och där och vid något skede började det kännas lite som att de är det normala, att när jag mår bra och är glad så är jag distraherad, men att jag återkommer till det dystra, går hem till mörkret. Tror det där låter mer dramatiskt än det är. Jag är helt enkelt bara så instabil i humöret just nu. Glad en sekund, apatisk i nästa. Tillfreds, frustrerad. Sprallig, besvärad. Rycker av och an, precis som mina tankar.

Nää-ä, för fasen, nu räcker det. Så på tal om ryck: Nu får jag allt ta och rycka upp mig, va?

20161109_selmamyra

Måndag morgon. Jag är vaken men vill inte vara, vill snooza länge, vill låtsas att jag har sovmorgon fast det är måndag och en arbetsdag rusar emot mig. Snart måste jag ta emot den. Myra trampar av och an på mig och lägger sig på mitt ansikte, kurrar och purrar och pratar med mig, men det är först när jag kommer att tänka på gårdagsnattens blogginlägg som jag piggnar till. Åh nej. Vad har jag nu skrivit?

Ofta blir det så när jag försöker dela med mig. När jag försöker berätta vad jag tycker och känner, om åsiktsfrågor som jag inte har konkret grund och kunskap att stå på. Jag blir osäker och orolig. Jag är bekväm med att säga vad jag tycker men när vi går in på det personliga där det inte finns några tydliga linjer mellan rätt och fel händer det här sig, att jag i efterhand blir ängslig. Så ofta blir jag rädd för att jag ska ha sagt något urkorkat, att jag ska ha missat något väsentligt, att min ton ska låta helt annorlunda än avsett, att min attityd ska ha förvrängts.

Jag knuffar bort det ur huvudet och tänker istället på att kanske är det därför som jag så ofta drar mig för att bli fullt så personlig som jag skulle vilja vara. Kanske känner jag så lätt så här på grund av den där efterskottsskammen jag tidigare nämnde, den från flera år tillbaka, då jag avslöjade saker som kanske egentligen borde ha varit privata i mina bloggar och e-dagböcker. Kanske har det lämnat sina spår. Kanske är det därifrån den härstammar, min publiceringsånger, som dyker över mig utan att jag ens minns vad jag skrivit. Som en plötslig moralångest som sköljer över dig en söndagsmorgon efter en utekväll och det finns inga egentliga skäl till den, du har inte varit en idiot eller en skitstövel eller en skam för mänskligheten kvällen innan, men du har pratat mycket och shit hjälp gulp fan helvete tänk om du sa någonting du inte borde, skulle, vill ha sagt.

Jag tänker att kanske det är mer än så, kanske det är nåt slags resterande trauma från den där gången då allt blåstes upp i enorma proportioner och mina personliga åsikter betraktades med samma kritiska sinne som om det ungefär hade varit ett paragrafförslag till landets lagbok jag författat under småtimmarna. Kanske det är mer än bara något slags generellt ångestsyndrom, kanske jag är chockskadad någonstans inuti utan att ha fattat det. Hur var jag innan det? Kunde jag erfara slängar av denna samma oro? Jag minns inte. Är det normalt att känna så här? Jag vet inte.

På väg till jobbet skummar jag igenom mitt inlägg på telefonen och inser att det inte var så farligt, inte farligt alls. Jag samlar mod till mig och delar inlägget på sociala medier och en gillning dimper in nu som då. Det är en sådan alldaglig liten grej, att klicka på gilla, men det känns aldrig litet. Vänjer mig aldrig vid det, och glad är jag för det.

Så inser jag att det har gått om. Det känns inte så illa längre, inte illa alls. Det kan till och med kännas riktigt bra. För det finns alltid folk som fattar, det finns alltid vänliga själar och det betyder alltid lika mycket för en darrig själ som min på måndagsmorgnar. Det är det som gör det värt det. Att ta vad som ibland känns som en risk att bli lite mindre omtyckt, ifall det betyder att andra kommer lära känna mig lite bättre, och jag dem, för att vi är lite likadana ibland. Det är därför jag är här. Måndag, söndag eller nånstans där emellan.


P.S. Min efterskottsmorkkis för detta inlägg kom redan fem minuter efter att jag publicerat det, men bara för att jag insåg att det lät så himla bekräftelsefiskande. Haha!! Ville snarare bara tacka, berätta och applådera bloggosfärens invånare. MEN ÄSCH. Summa summarum: Tack och ursäkta!

weseeyoumigri

Just nu hörslar jag Malala Youfzasais I Am Malala och i den dyker en dikt av Martin Niemöller upp. Den finns i många variationer och kan olyckligtvis finnas i oändliga.

First they came for the Communists
And I did not speak out
Because I was not a Communist

Then they came for the Socialists
And I did not speak out
Because I was not a Socialist

Then they came for the trade unionists
And I did not speak out
Because I was not a trade unionist

Then they came for the Jews
And I did not speak out
Because I was not a Jew

Then they came for me
And there was no one left
To speak out for me

Niemöller skrev denna dikt om Nazityskland, hur få — eller i alla fall inte tillräckligt många — ingrep eller agerade mot regimen. Hans ord om solidaritet och civilkurage ringer starkt även i vår tid. De upphör aldrig att vara lika viktiga som de var då.

På söndag ordnas ett evenemang på Rewell Center här i Vasa för att uppmärksamma om orättvisor i asylpolitiken. Så här beskriver initiativtagarna evenemanget: ”Vi är några kulturaktörer från Vasa som ordnar ett evenemang den 27. 11 kl 12-14 i Rewell Center. Vi ordnar evenemanget för att uppmärksamma orättvisor som händer i vårt land just nu angående flyktingpolitiken. Vi kommer att läsa upp anonyma asylbeslut och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vi kommer också att uppträda med musik och sång. Evenemanget är en del av Weseeyou-kampanjen.

Kom med! Sprid ordet! Stå upp, speak out.

facebook.com/events/229790100783761/

20161119_linnea

I går kväll höll jag plötsligt en utläggning om varför jag blir så provocerad — ja faktiskt, provocerad — av att personligt bloggande används som ett verktyg för att stiga i popularitet, med denna popularitet som självändamål. Tyvärr (eller lyckligtvis) har jag glömt det mesta av det så jag kan inte recitera. Men som vanligt handlade det om vad bloggande är för mig och att jag tycker det är något väldigt genuint, eller borde vara, för att blogg är dagbok är självutttryck är personligt, och jag har stora jävla problem med konceptet att tävla i personlighet. Samtidigt så inser jag ju att blogg är mycket annat för många andra, men självuttryck och genuinitet är det viktigaste för mig och alltid vad jag försöker hitta både i det jag skriver själv och läser utav andra. En sådan blogg jag läser är förstås Ellens och därför blev jag jäkligt glad av hennes Årets Blogg-seger! Missa för guds skull inte hennes tacktalsinlägg. Hög igenkänning i mycket där.

Ingen bal på slottet för min del, men duttade på maskara och läppstift och trädde i ett par glittra örhängen ändå och begav mig ut i lördagsnatten. Mötte upp med Malin och vi hade förstås många möjligheter och orsaker att prata bloggosfär. Den ÄR ju en sån stor del av ens liv, så det är inte konstigt att den engagerar en så. Då vi satt där och pratade om vad vi tycker att bloggosfären borde vara, så blev det ganska självklart ännu en tusende gång att vad jag ofta saknar är substans — liksom, jag vill ha ett djupare djup, jag vill gå ett lager längre in, jag vill relatera och förstå och beröras. Av såväl stora saker som små. Jag vill lika mycket att jag själv också ska lyckas med detta och jag känner lika ofta att jag inte gör det. Det är svårt.

Tidigare i veckan så tänkte jag på att berätta om en morgon då alarmet ringde här hemma och jag hade sovit uselt, vaknat ett flertal gånger under natten, och en okänd tid innan alarmet ringt vaknat av att katten förde oväsen. Då hon äntligen slutade klev Alfred upp och jag tyckte då att han istället förde onödigt mycket oväsen på väg ut ur rummet och sen in tillbaka igen och sen hann jag inte somna om innan det var dags att stiga upp. Jag var på dåligt humör, var sådär buttert självömkande som en bara kan vara på trötta morgnar, och sa nånting om att kliva upp och väcka andra och hux flux fräste vi båda saker åt varandra och jag gick surt ner för trappan medan Alfred fortsatte sova och jag tänkte på detta och blev ännu surare, att det är det som är grejen, att sover jag dåligt så är redan bara tio minuter guld värda för mig för jag kan inte eller får inte somna om sen. Så surade jag i några minuter och sen slutade jag sura och ville gå upp och säga förlåt för att jag varit så sur. Var på väg, men hindrade mig, för jag tänkte att han kanske somnat om, och då skulle det ju vara ganska själviskt och oinsiktsfullt av mig att bara klampa in och väcka honom. Så jag lämnade det, men senare den dagen visade det sig att Alfred somnat om och drömt att jag kommit upp och att vi hade blivit sams igen. Han hade drömt det jag tänkt, alltså. Ganska bra flyt för oss, va?

Det här tyckte jag var en sån fin liten anekdot, i all sin simpelhet, men ändå delade jag aldrig med mig av den. Jag kan inte avgöra helt säkert varför. Dels var det nog för att jag var rädd för att den skulle bli för snuttig och fjantig, men också för att det känns som att en inte egentligen ska berätta om små fnurror även om de faktiskt bara är pyttesmå och reds upp snabbt. Det har liksom en stämpel av ”opassande”, som att det här på något vis skulle säga för mycket om vår relation. Men också som att det var något att undanhålla att alla par blir lite (eller jävligt) sura på varandra ibland. Som om det var någon hemlighet. Som om inte faktiskt 100% av jordens (vuxna) befolkning visste det.

Det är så ofta när folk delar med sig som de beskrivs som ”modiga”. Inte bara i bloggosfären. Jag höll på att få totalspader på alla välmenande och vänliga människor som beskrev Alfred som modig när han sommarpratat om förlust och sorg. Det här är krångligt att förklara men ungefär så här: Till och med när ämnet är en sådan oerhört mänsklig sak, en del av livet, så tycks det ligga en tabu kring det. Alla människor kommer förlora någon de älskar och alla människor kommer sörja sina förluster, och det är alldeles överjävligt att det är så, men det är så. Min mening är alltså inte att förringa någons sorg, men att problematisera kring hur vi genom våra uttryck befäster tabun som tydligen finns kring att tala om den. Det tar emot att tänka att vi gör det svårare att prata om sorg när det omtalas som att det är något en människa behöver mod för att göra. Förstår ni hur jag menar?

När någon delar med sig av något personligt så är min spontana tanke ändå ofta att det är modigt av dem. Om jag bara kommer ihåg det så brukar jag likväl inte säga det — jag brukar istället tacka för att de delar med sig, eller säga att vad de berättar är värdefullt och uppskattat. Jag vill inte vara en av de som i misstag stöder idén att ärlighet, öppenhet och genuinitet är något som det krävs mer än ens medfödda mänsklighet för att kunna uttrycka. (Önskelista: Mer mänsklighet åt folket och mer mänsklighet med folket.)

Förr i tiden brukade jag vara så öppen, alldeles för. Dumdristig snarare än modig. Ni kunde läsa mig som en öppen bok (jaja, i bloggformat) och jag begriper inte nu, många många år senare, hur jag kunde vara bekväm med att dela med mig av så mycket. Mycket efterhandsskam från den tiden, samtidigt som jag gärna skulle vilja röra mig lite mer åt det hållet igen. Så kanske jag får försöka jobba på att inte sitta och svamla så mycket om vad jag tycker att bloggosfären och bloggar borde vara och istället göra nånting åt det där jag kan — i min egen. Får se hur det går.

2016_minoltahimaticf_vardagsrum2016_minoltahimaticf_koeksbord

En gång på en föreläsning var det en åhörare som avbröt föreläsaren mitt i, då hon pratade om assumptions, för att inflika ”If you assume you make an ass of ‘u’ and ‘me'”. Jag tyckte att hen som avbröt lite gjorde ett ass av sig själv där genom att avbryta (oförskämt!), och hela salen var tyst en sekund innan föreläsaren nickade och fortsatte prata.

Jag har numera väldigt kort tålamod med att folk förmodar saker om mig. Inget alls, kunde vi säga. Det var annorlunda för några år sen, då brukade jag åtminstone orka låtsas att jag var okej med det. En utekväll var det en bekant som frågade om han fick titta på min digitala systemkamera. Jovisst, sa jag, och räckte över den. Han tyckte då att mina inställningar var helt fel och började ”rätta till” dem. Han knäppte en provbild för att demonstrera (den var förresten helt underexponerad) och räckte tillbaka kameran. Jag sa artigt att jahaja, men alltså jag föredrar att fota så som jag hade inställningarna, och han undrade skrattande varför då, vitbalansen var ju t.ex. fel. Mycket riktigt hade jag ställt in den ett par steg mot det blågröna hållet. Jag sa att jag gillade nyanserna och han berättade att sånt ska en ju ändra på datorn, och jag sa att jag tycker om att ha ett bra utgångsläge bara, något som verkade roa honom. Vi pratade helt vänligt om detta en stund tills han erbjöd sig sätta tillbaka inställningarna så som de var och räckte sig efter min kamera igen. ”Har redan gjort det!” sa jag glatt, eftersom jag fixat dem under vårt samtal, och då först verkade han inse att jag kanske var bekant med min systemkameras tekniska finesser ändå. Att det inte bara var i nåt slags omedvetet misstag som alla inställningar uppkommit.

Trots att jag inte låtsades om något just då så blev jag ganska förnärmad av dessa antaganden om min inkompetens. Jag menar, jag förstår att han dels försökte hjälpa, men det förändrar inte att jag kände mig dumförklarad och ärligt talat ganska nedvärderad utav hans förmodanden. Mest av allt är det extremt tröttsamt. Jag är inte sur på personen längre, men själva fenomenet — som jag fick namn på först flera år senare, d.v.s. mansplaining — har jag inte mycket till övers för.

Och det är klart att även kvinnor gör sig skyldiga till sådana förmodanden. Det är bara det att det så ofta är män som står för dem, eller i alla fall har mage att uttrycka dem öppet. Som t.ex. tidigare i dag då jag bad vänner om tips på varifrån jag kan beställa fotoframkallning utav en supermatt kvalitet, och en bekant tyckte då att det var tillfälle att göra sig överlägset lustig över att jag inte istället förstått att kontakta en fotostudio med kunnig personal. Det är en sådan liten grej men mitt tålamod sa bara ZAP där, för som sagt så har jag så jäkla lite av det till att börja med nu för tiden. Samtidigt är det naturligtvis inte så att jag tycker att alla torde veta att jag själv jobbar i en fotostudio och därmed är tämligen insatt, har tidigare beställt flertalet så-kallade ‘matta’ bilder från andra företag aldrig hittat en tillräckligt matt kvalitet, med mera — ingen är väl synsk heller. Men att direkt anta att jag har absolut noll koll och sedan uttrycka sig på ett sätt som åtminstone verkar hånfullt om mitt förmodade oförnuft… nej, det tycker jag inte om.

Det är väl säkert inte heller så jättesjysst av mig att skriva om samtalet här, och det var knappast avsiktligt att jag skulle ta så illa upp som jag gjorde, men samtidigt så känner jag lite att okej då, jag kan också skruva upp mitt filter en aning. Jag menar jag vill inte trampa någon på tårna men jag känner just nu så här att andra saker kanske är viktigare för mig, och att just i detta fall har jag rätt att prioritera så. Grejen är att fenomenet är så bekant, försöker alltså rikta kritiken mot det, och inte någon person. (På samma efterlysning fick jag förresten också bra och hjälpsamma tips av män, så nej, inte alla män et.c.)

Hur som helst, vad jag försöker säga är att jag bara inte orkar låtsas som ingenting längre. Vad i helsike vinner vi (oavsett kön) på att låtsas att vi är okej med att underskattas? Även om det bara rör sig om småsaker så känner jag ofta att det är lika stötande — det är ju sådana som vem som helst rimligtvis begriper. Varför känner vi så ofta att det är vår uppgift, som den som blivit förnärmad, att tona ned och släta över? Att vara en cool typ är i slutändan inte så himla viktigt för mig. Att jag blir störd på sånt har inte heller så mycket att göra med att personen i fråga råkade vara man, tvärtom är det fullt möjligt att jag blir mer frustrerad när kvinnor gör så. (Inte så jämställt av mig. Har väl att göra med något spretigt som att jag inte är van med det samt spontant förväntar mig att kvinnor ska vara vänligare och ödmjukare, et.c.)

I dag är det den internationella mansdagen, slog det mig, och nu känns det nästan fult att prata om mansplaining denna dag. Men eftersom jag i allmänhet gillar män och vill det bästa för dem, så fortsätter jag. För en av de grejer som jag är övertygad om att skulle göra livet bättre för många män är att krossa den saken som leder till fenomen så som mansplaining — d.v.s. patriarkatet. Ofta beskylls ju feminismen för att hitta på dylika koncept och problem, men vad feminismen gör att sätta namn på sådant samhället åstadkommit. Det är patriarkatet som säger att män är mer trovärdiga och kunniga än kvinnor. Det är också patriarkala strukturer och machokulturen som säger att det finns en sådan sak som ”oriktiga män” i kontrast till ”riktiga män”, ett begrepp som t.ex. betyder att göra militärtjänstgöring, att göra karriär samtidigt som det är töntigt att vara bra i skolan, att till stor del själv försörja hela familjen, att vara stoisk och sammanbiten, att uthärda, att inte visa sig svag, att inte gråta, att inte ha intressen som är kodade som ”kvinnliga”, att inte känna attraktion till andra män, att inte vara oskuld förbi viss (ung) ålder, att känna ett omättligt behov utav ytliga sexuella förbindelser, och så vidare. Till och med sådana små futtigheter som att dricka öl eller whisky på krogen och inte fruktiga drinkar lägger sig mansrollen i.

Jag hoppas verkligen att fler och fler män tar sig friheten att prata om sina könsroller, att känna efter och reflektera, och förstå att det är okej att som man känna sig lika trängd av dem av som en kvinna kan göra av sina. Alla har rätt till sina känslor. Alla har rätt till att vara vem de är, ni vet, så länge det inte är en total skitstövel. Det är också okej att i misstag mansplaina någon gång, det är inte en dödssynd, men det är också okej att bli sur och stött utav att en utsätts för det någon gång eller gång på gång på gång.

Men det är förstås inte egentligen min plats att berätta om hur mansrollerna påverkar män. Jag har såklart inte personligen sådan insikt, så jag sätter punkt här. Vill ju inte womansplaina heller.