tågstationer och milstolpar

dokumentation & situation

20180616_taagstation_134944

Så lång den senaste helgen var. På fredagsförmiddagen klev vi, hela familjen minus katterna, ombord tåget som tog oss söderut. Tågdebut för Blenda! Hon hanterade det som ett proffs. Sov till och med ett par timmar, till vår lättnad. LYXBEB, var ett ord som träget yttrades oss sinsemellan.

När tåget några timmar efter start stannade i Helsingfors väntade möte på Alfreds förlag (han skriver en bok om finlandssvenskhet, kan vi summera den) och eftersom jag också har ett finger med i projektet så närvarande jag också på mötet.

Nu låter jag som en spökskrivare och den idén blev jag direkt ganska förtjust i, sååå jag avstår ifrån att kommentera saken vidare.

I alla fall, vi valde att passa på att göra en liten minisemester av det, bo en natt på hotell och se hur det går. Och bra gick det! Vi hade inte övernattat med Blenda nånstans sen hon var riktigt liten, då hade vi en helt hopplös natt en gång som resulterade i att jag och Blenda somnade först runt halv sju på morgonen. Så glad att den tiden är förbi.

Vi kom hem under tidig lördagskväll och det kändes som att vi varit borta i flera dagar. Blev förnärmad när katterna inte dansade av återföreningsglädje när vi steg in över tröskeln. Hallå? Vi var borta ju? Men det hade förstås inte gått nån nöd på dem, Alfreds mamma hade skött om dem bra.

Söndagen flöt förbi i nån slags märklig rese-bakfylle-töcken. Minns inte mycket annat än att Blenda tog sina första krypsteg — av vad vi har kunnat observera då — plus att hon börjat ställa sig upp på en massa olika platser. Plötsligt stod hon exempelvis vid bokhyllan och trummade på ett tomt hyllplan där hennes leksakslåda brukar stå. Såg också att hennes ena framtand nu trängt fram genom tandköttet, vi har tyckt att nåt sånt sett ut att vara på gång de senaste dagarna. Tand nummer fyra! Nummer ett på överkäken. Känns som att det verkligen går undan nu.

20180616_taagstation_134938

Och kanske är det dels det som gör dagarna så långa. Helt knäppt att det bara var i förrgår som de här bilderna togs på Blenda och mig, på Helsingfors järnvägsstation, innan vi tuffade iväg norrut igen. Vi gjorde förstås också annat under vår hufvudstadsvistelse men skriver mer om det en annan gång tänkte jag.

Blenda var för övrigt iklädd en klänning jag själv bar för sisådär 34 (??) år sedan.

1984_linneagroenklaenning

Tyvärr inte världens bästa foto upplösningsmässigt men klänningen syns ju ändå. Tyckte det var lite kul att jag hittade en bild. Och mysigt att den fanns kvar. Återanvändning!

Känner mig disträ ikväll. Mina föräldrar var hit på besök idag och nu under kvällen har Blenda varit superledsen (tandsprickningen eller annalkande flunssa, eller kanske både och), så det har i helhet definitivt varit en mer händelsespäckad dag än vad vi är helt vana med. Jag fick också nyheter om en gammal vän som ligger inne på sjukhus efter ett sjukdomsfall och för några dagar sedan balanserat mellan livet och döden. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är krusig i tankarna.

Annonser

fula ord

opinion & reflektion

Läste hos Peppe om svenskans vackraste ord, och kom att tänka på en omröstning som för nåt år sedan ordnades av Hufvudstadsbladet för att utse den vackraste finlandismen. Folk fick nominera, sen utsågs ett antal kandidater, och sen fick folk rösta. Sedan hände det absolut förfärliga.

Nakupelle vann.

NAKUPELLE.

Det ger mig såna obehag. Det påminner både om knackkorv (nakki på finska) och pellejöns. Det är som en lingvistisk motsvarighet till den tokstolliga byfånen i en amatörbuskispjäs. Utöver det så är det också ett hemskt ord i läte. Testa säga det för er själva nu och hör hur vidrigt alla bokstäver låter tillsammans, särskilt om ni nästan viskar. Det låter som att nån klibbar omkring med en slev i stabbig gröt, fy fan.

Tänker att denna omröstning lika mycket var ”Är finlandssvenskar helt dumma i hjärnan?” och svaret blev ”Jånä söis ere”.

Men jag gillar finlandismer i det stora hela och lobbar gärna för att de ska användas i offentliga texter. Särskilt sådana publicerade inom svenskfinland! Ser överlag sällan något problem med att en text är kännspakt finlandssvensk. Tycker det berikar texten och tänker att förstår nån inte vad något betyder så kan hen hoppeligen klura ut det eller slå upp det och då lära sig det. Sådär som människan gör med obekanta ord i ett språk hen talar. Ingen stor grej: tvärtom ganska assit.

20180608_linnea_001

Nu syns det inte riktigt på bild här men de här jeansen har påsydda framfickor. När jag köpte dem (eller egentligen ett identiskt par fast i annan storlek som passade innan jag blev preggers) så noterade Alfred att byxorna har bakfickor på framsidan. ”Ja, det är min framstjärt” svarade jag då. Mihihi. *spexare*

Men ärligt, framstjärt. Såg nyligen en blogglista som efterfrågade svenskans fulaste ord — en så gulligt oskyldig fråga! Som om det var nån fråga om saken. Som om nån aldrig hört talas om framstjärten.

Ett ord som däremot inte är fult är snippa. Lotta Lundgren formulerade det så bra i en intervju med Vasabladet:

”Ord förändrar verkligheten. Du är det du tänker. Det vi inte har ord för finns inte. När du lär dig namnen på växterna, djuren eller fåglarna är det som om du ser dem för första gången. Tidigare såg du bara en fågel men nu ser du en tofsvipa, säger hon. […]

Då jag växte upp i Sverige hade vi inget ord för det kvinnliga könsorganet. Åtminstone inget man ville använda. Men nu har vi det, och det gör att jag lugnt kan prata om snippan, till och med på bussen. ”

Tycker nog att det är så oerhört viktigt att vi har ett ord för det som tidigare varit så tabubelagt. Att vi ska prata om det kvinnliga könsorganet som nån slags kroppslig Voldemort, det är ju totalbefängt.

I en mamma-grupp jag är med i diskuterades det nyligen vilket ord som används för snippa, eftersom att en del tyckte att snippa kändes rikssvenskt och än så länge lite onaturligt. Det har jag full förståelse för men jag tror att mycket av det har att göra med att många talar en dialekt i vilken substantiv sällan slutar på -a. Men då kan man ju förvandla ordet så att det passar ens dialekt bättre, på min skulle man till exempel säga snippo. Alla förstår ju ändå vilket ord det är.

De allra flesta som kommenterade hade ändå tagit ordet snippa till sig men det var också många som använde varianter på ”framstjärt” eller ord som hänvisade till att kissa. Kan tycka att det låter trist och verkar opraktiskt (”snippa” innefattar ju ALLA funktioner!) men alla gör förstås som de vill. Roligaste var då nån sa att i deras familj använde de ”höna”. Haha! Alltså fatta vilken plot twist! Från ”HEN?! Det är ju en höna det” till ”HÖNA?! Det är ju en framstjärt på en kvinna det”. Guld.

20180608_linnea_002

Det var egentligen tänkt att jag skulle använda dessa bilder till ett OOTD-inlägg men nu blev det inte så. Men här är lite hastig info:

  • Kavaj & framstjärtsbyxor. H&M.
  • Blus. Loppis, S-style, vilket torde vara gammal Seppälä från 1972 framtill 80-talet nångång om jag inte misstar mig.
  • Övrigt. Mockaskor, Ecco. Rottingväska, loppis. Örhängen som knappt syns men är tunna ringar med tre stora svarta träpärlor på, loppis.

Jaja tär va he. Snipp(a) snapp slut!

hemkvarteren

rekreation & civilisation

Jag tänker ofta på området vi bor i, hur tjusigt och rent av spännande det fortfarande är för mig efter att vi snart bott här ett år. Häromveckan frågade Cecilia, min nya kompis som jag lärt känna eftersom att vi fick barn ungefär samtidigt, om vi också bor i Vöråstan, för ”Där bor ju alla bohemer och konstnärer” — haha! Och jag fick ta avstånd ifrån den stereotypin och säga att nejdå, vi bodde bara där förr, innan vi flyttade dit vi bor nu.

Efteråt har jag tänkt på detta. Tror egentligen att denna stadsdel skulle ha så mycket bättre potential att uppfylla folks konstnärliga och bohemiska önskemål, och det känns som att den snart kommer blomstra upp rejält. Som att folk kommer hitta på saker här. Och efter att Snickis skrev så fint om sin förort vill jag också haka på, berätta vad det är som gör att jag trivs här.

20180906_tegelbruksgatan_002

Stadsdelen saknar eget namn. Om något så heter den den åttonde stadsdelen, och klumpas ofta ihop med den nionde. De två hör nog ihop och tillsammans utgör de den sydöstra delen av centrum. Äh ja ja, det här är knappast intressant för någon alls men ibland brukar jag googla sådana saker, typ just ”åttonde stadsdelen”, och då känns det alltid roligt att hitta någon slags dokumentation av det. Och nu då det är avklarat kan vi röra oss vidare —

Jag brukade tycka att den här stadsdelen låg så avlägset, att det kändes lite främmande att åka hit de få gånger jag tidigare gjorde det. Nu tycker jag inte det längre, nu fattar jag ju hur nära det är till allt — torget, tågstationen, sjukhuset, och så vidare. Allt på självklart gångavstånd.

Området hör alltså till centrum men känns, om du frågar mig, som något helt eget. Som en plats som inbjuder till spontanitet och kreativitet. Jag tycker stämningen här är mycket mer brokig och inspirerande än nån annan plats jag bott på i Vasa. (I all ärlighet inte många, men ändå.) De här kvarteren tycker jag har en småstadskänsla samtidigt som de andas storstadsförort.

20180906_stationsgatan

Jag förväntar mig att hitta hiphopklubbar och dansstudior i källare, franska bistron och smörgåsbarer bland rosenbuskar på trottoarer, qi gong-gruppsessioner och skulpturutställningar i trädgårdar, konstnärskollektiv och webbföretag i gamla tegelbyggnader och små specialiserade vintagebutiker, skomakare och urmakare i knarriga trähus.

Jag har hittills funnit varkendera, men ändå känns det som att det vore fullt möjligt. Det är bara DEN vibben jag får här, vet ni? Här ser jag alltid platser och lokaler jag får idéer för, är nyfiken på. Jag vill gå in på varje gårdsplan och in i minst vartannat hus, och bara insupa.

Gräsmattor växer vilda här och trädgrenar hänger lågt över staket och gator. Buskar är yviga och husfasader inte högsta prio. Det är liksom inte fint på ett sånt där städat, välansat, propert sätt utan på ett sätt som känns levande, organiskt, aningen otämjt, fullkomligt otvunget. Det händer sig att jag utbrister ”Men nog är det tjusigt här!” då vi är ute på promenad, och Alfred brukar instämma.

20180906_tegelbruksgatan_001

Ett stenkast från vårt ligger kvarteren som kallas Kappsäcken. Under senare hälften av 1800-talet byggdes små stugor för medellösa där, och då fick området sitt smeknamn eftersom att ägodelarna tillhörande de som flyttade dit rymdes i en resväska. Jag läste eller hörde någonstans att där och häromkring bodde de fattiga som arbetade för de välbärgade på Strandgatan med havsutsikt.

Denna gemytliga historia använde jag för övrigt för att locka in Alfred på idén om att flytta hit. Och vem gillar inte tanken på en kvarlevande arbetaranda? (Alltså, retorisk fråga, borgare kan sätta sig igen.)

20180906_klemetsogatan_001

På väg in till centrum från oss går man förbi ett flertal orientaliska affärer och restauranger. Dofterna är varma och kryddiga, helt annat än det milda finländska potatis och korv. Det finns överlag många små specialbutiker här, som nischat in sig på handarbete, symaskinstillbehör, mobiltelefonreparation och vem vet vad annat. Ett hunddagis!

Mindre närbutiker har överlevt här och det är så trevligt att kunna handla på sådana istället för på större varuhus. Särskilt den ena har dessutom riktigt bra vegetariskt utbud bland produkterna. Här finns även flera loppisar i närheten och på den allra bästa och största, Röda Korset, jobbar så sympatiska personer, varav en nyligen sprungit iväg ut på parkeringen och ropat och viftat med den kastrull jag köpt men glömt i kassan. Ja, det låter kanske inte så värst speciellt då jag återberättar det men alltså det här är ju FINLAND! Det tillhör ovanligheterna att vi gör så.

Här finns flera frikyrkor, och ibland på söndagar och helgdagar ser jag besökarna promenera dit iförda färgsprakande finkläder. Utanför kyrkorna står emellanåt grupper som jag antar att varit på gudstjänst eller dylikt och gemenskapen är så påtaglig, jag förstår nästan hur uppskattad och trygg en församling kan vara. På vägen som går rakt mot vårt hus ser jag ofta tonåringar cykla flera stycken i bredd, som hämtat ur en nostalgisk Stephen Spielberg-film, fast inte i närheten av lika vitt utan med bred variation i etnicitet. Jag vet inte om man får säga så här, för det känns liksom lite exotifierande eller så typiskt för-mitt-nöje/nytta-privilegierat, men jag älskar att det är så många personer med invandrarbakgrund här. Jag bara gör det.

För det känns fint att Blenda kommer få växa upp med självklarheten att det finns massor av olika personer från olika bakgrunder, som talar olika språk och har olika traditioner men att skillnaderna emellan är rätt små i det stora hela ändå. Det var en av de saker som drog mig till denna plats, som gjorde att det kändes som en bra miljö att ha barn i. Det är mångkulturellt. Det är en sån rikedom.

20180906_klemetsogatan_002

Och här uppför backen till höger bor vi. Oavsett från vilket håll en kommer, så nog känns det alltid fint att komma hem.

Alla bilder i detta inlägg knäppte jag för övrigt i farten på väg hem från Hesburger i Sandviken med halloumiburgare under armen. Är egentligen lite missnöjd med hur illa de illustrerar det jag försökt beskriva, menmen.

Hur som helst så kom igen konstnärer, bohemer, poeter, galningar och kära, för att parafrasera Shakespeare, ta en promenad i sydöstra Vasacentrum en sommarkväll vetja. Insup miljön och rapportera tillbaka till mig om era intryck. Är SÅ redo att göra detta område lika häftigt och levande i det konkreta som det känns i det abstrakta. Vi ses i krokarna!

tapasstunder

dokumentation & situation

20180609_tapas_001

Vi gick ut på tapas med Luzilla och Daniel igår. Där satt vi och drack vin och sangria med maten och det är första gången på väldigt länge som en fredag faktiskt känts som FREEEEDAAAAG för mig. Liksom på ett Mel Gibson-i-Braveheart-sätt. Jag hade dessutom sovit väldigt lite den natten så jag kände mig också sådär slutet-av-veckan-dimmig i huvudet. Vältajmat ändå!

20180609_tapas_002

Kusin Elis var förstås också med! Han känns så stor jämfört med Blenda men det skiljer bara ett år plus ett fåtal månader mellan dem. (Förresten samma som mellan syskonen Luzilla och Alfred, lite lustigt tycker jag!) Det glappet kommer bara minska och minska med åren, till sist är det just ingenting.

Tänker på förra sommaren då vi lekte med Elis i parken invid Paradisöns simstrand där Luzilla spelade beachvolley, och jag med min accentuerade bebisskräck på grund av sex-sju-månaders foster i magen märkte att skräcken mjukades upp under tiden vi var där. Då hade han nyligen fyllt ett år och både gick, sprang och plockade små alkottar av och an i mina och Alfreds händer.

Och om en handfull månader är Blenda lika gammal som han var då, helt knäppt att tänka. Så mycket person liksom. Det är klart att Blenda förstås har personlighet redan men ni fattar säkert vad jag menar.

20180609_tapas_003

Kolla på de här två! Vilka finingar.

20180609_tapas_004

20180609_tapas_005

Det var Alfred som tog alla bilder. Här tycker jag att han har fångat något som redan känns så nostalgiskt. Ser det inte ut som något ur en svunnen tid? Lite som att vi är på husvagnssemester genom Europa en varm men svalkande blåsig sommarmånad nångång mellan 1967 och 1981.

Kanske har vi nyss ätit grissini, musslor eller för all del tapas för första gången. Kanske har vi smusslat fram varsin belgisk chokladpralin ur prassligt papper till kaffet.

Kanske hade vi egentligen bara stannat vid en bensinmack för att tanka men blivit så imponerade av den lugna restaurangen och trevliga ägaren att vi stannade lite längre för att kunna äta middag på samma ställe.

Kanske satt vi där och avnjöt vårt kaffe och tänkte att det är små spontaniteterna, de som höjer sig redan bara en aning ovanför vardagen och rutinerna, det är de som gör resan.

Och sen kanske vi smått förfärade skyndade därifrån då notan visat sig vara nästan dubbelt högre än förväntat. Men sånt kan väl höra väl till livet det också.

sjätte i sjätte

dokumentation & situation

Jag vet, jag vet, ingen märker, men jag då? JAG då! Jag märker. Jag märker att jag har varit frånvarande från bloggen. Och jag vill säga att jag verkligen måste sluta tänka att ”Åh nu ska jag blogga varje dag!”, exempelvis för att det är en ny månad och jag råkar blogga under den första dagen utav den. Det är liksom en garanti på att det kommer bajsa på sig att tänka så.

Men nog skulle det vara kul att vara mer regelbunden i detta. Fast sen undrar jag om jag någonsin varit. Kan jag? Skulle jag vara lite mer utmaningsinriktad skulle jag säkert.

Vi tar och friblajar lite på det då.

20180605_141645

Jag har utökat min spegelsamling med denna mjuka rektangel. Vill göra en spegelvägg i kontorsalkoven — det rum som skymtar bakom trägardinen — sen då vi fixar upp det rummet. Började på för en tid sedan på med att bända loss träpanelen från väggen. Kikade bakom, och vad såg jag där? Lite olika saker faktiskt men definitivt ingen väggskiva! En sån finns alltså bara på övre halvan av väggen. Tryckte med ett gulp tillbaka panelen igen.

Annat jag samlat på mig: Vagel i ögat! Det är inte så roligt. Tycker också att mina tanttårar är riktigt överfåniga i år, gråter onödigt ofta som en dåre och får rödsprängda ögon då jag vistas utomhus. Misstänker pollenallergi. Har aldrig reagerat förr, men har förstått att pollenmängdssituationen detta år är som något hämtat rakt ur Uppenbarelseboken.

20180605_155014

Har börjat måla på en tavla och är inte jättebra på det, men det känns bra att göra det ändå. Märker däremot att akryl inte är rätt medium för den, borde ha oljefärg. Men skulle inte stå med den konstanta terpentinlukten här hemma. Och egentligen passar kanske akryl (som torkar tusen gånger snabbare) bättre, då har jag orsak att måla snabbt och slarvigt. Tycker jag alltid målar lite bättre om jag exempelvis är en gnutta arg. Vågar liksom ta i då och det syns direkt på penseldragen, att det inte är nåt mjäkigt fjuttande och totalt transparenta försök att vara ”fint”.

Men nu ska jag inte måla upp (eheh) mina måleriinsikter alltför extravagant. Kan ju hända det här jag gör nu blir skitfult hur som helst. Det mesta jag målar brukar bli det! =) =) =)

20180605_161312

Jag har den senaste tiden gått och angstat upp mig över att jag inte bestämt när jag ska återvända till jobbet, och ännu mindre pratat med min arbetsgivare om saken. Det är riktigt typiskt mig att inte få såna saker gjorda — först känns de så avlägsna och obrådskande och sen finns det liksom ett pikulitet minifönster som jag borde pricka innan hjärnan säger: NEJ. Du missade. Nu har du gjort bort dig. GÅ OCH GÖM DIG. HÅLL DIG UNDAN.

Och lite så hade det ju gått denna gång. Upp med handen alla som är överraskade! Och så hugger vi av dem i luften med en vass sabel, ty det är så vi straffar lögnare. Ni visste precis hur det hade gått.

Det hjälpte förstås inte heller att all denna ledighet bara rusat förbi, som ett pulveriserat men fortfarande jävligt snabbt jetplan mellan mina fingrar.

Men nu! Nu är det bestämt att jag ska stanna hemma i ytterligare några månader. Faktiskt en enorm lättnad, lite nervöst också, men mest skönt. Vill inte vara hemifrån eller Blendifrån ännu, inte varje dag från nio till fem. Vill också GÖRA saker! Allt det där jag tänkt, eller åtminstone nåt av det.

20180605_182034

Blenda blir åtta månader imorgon och igår lärde hon sig att sätta sig upp helt själv. Både på rumpan och på knäna sitter hon nu och håller sig förnöjt sysselsatt med att inventera leksakslådan. Hon har sedan tidigare börjat ställa sig upp mot möbler (och därmed påbörjat en samling utav bulor i huvudet, får en misstänka) och ålar omkring ganska snabbt nu, men kryper inte. Och jag har FORTFARANDE inte, snart ett år efter att vi flyttade in, sorterat klart bokhyllan. Ja ja.

På tal om den hyllan: En del har varit nyfikna på den och den är ju alltså en gammal Ikea-hylla som utgått ur sortimentet. Metallstommen var silvergrå tidigare och möbeln rätt ful men jag sprejade stommen svart för nåt år sen och plötsligt fick vi flera komplimanger för helheten. Hur som helst, nu har den återvänt i nya färger → Enetri. Känner att det är min plikt att informera. Om nån ville ha! Varsågoda i så fall! I övriga fall MEN FÖRLÅT DÅ!

om ett trepersonerskök

inspiration & kreation

20180601_koeket

Köksbordet — som jag för en tid sen målade grönt med sån stor motgång att jag blev så arg att jag numera HATAR gröna bord och köpte en dyr vaxduk från Finlayson att gömma helvetet under — har fått genomgå ännu en makeover. Blenda utvecklade ovanan att dra i duken och det var inte jättebehändigt. Spatserade bestämt ner till järnvaruhandeln nerför gatan igår och hämtade svart blank målarfärg.

Idag förde jag upp köksstolarna (såna där Fanett-liknande) upp på vinden och tog istället ner mina två gamla som jag haft i över tio år. Mörkbruna med säten klädda med solblekta medaljongmönster i guld mot en tidigare mörklila bakgrund. Lite spartanskt att bara ha två stolar i vuxen storlek i köket men samtidigt är vi ju sällan fler än så här så hakuna matata.

Medaljongtyget kändes inte så aktuellt längre så jag ville förstås klä om sitsarna. Bläddrade igenom min tygsamling och hittade detta:

20180601_tyget

Som jag nu märker att är lite suddigt på denna bild men jaja. Är så nyfiken på varifrån mönstret härstammar! Tycker det ser ut att vara baserat på någon gammal väv eller rya. Det för mina tankar till den där urfinska som Gallén-Kallela ofta hade i bakgrunden på sina målningar.

Och plötsligt känns köket lite trevligare igen! Drömmer förstås om att renovera hela alltihopa (köksskåpen i gulnat, mörknat trä har då verkligen sett sina fräschare dagar) men i väntan på att det ska bli mer rimligt för ekonomin och hela livssituationen så sparar jag bilder, inspiration och en del insikter på Pinterest och nöjer mig med småfix.

västliga stilfunderingar

inspiration & kreation

20180529_002

Ja ja det är lite väl mycket på gång där med både pärlväst och hatt och stentvättartade jeans, men ser ni det förstod jag inte då. Jag var helt lyckligt omedveten OCH slapp få solsting.

Spontanköpte västen i vintras. Var så trött på att tänka förnuftigt och vintrigt och bara drogs till tyngden i den och hur den på något sätt skrek SIX + JOEY I BLOSSOM. Aktuell referens va?

Hur som helst tyckte jag det var dags att använda den nu men så blev det bråttomt när vi skulle iväg och hann aldrig riktig *känna efter* och det är först nu i efterhand som jag märker att jag klätt mig typ som jag gjorde för många år sen. Fallit in i gamla mönster. Kanske samma som sist jag använde väst? Nu inser jag ju att jag egentligen hade velat välja en helt annan byxmodell, det hade kunnat reda upp den här mjä-känslan jag har nu.

Det retar mig en smula att jag har sådana plagg i min garderob, sådana som jag inte vill kombinera med vad som helst. Det är nytt för mig, så har jag inte känt förr.

20180529_001

Jag bryr mig inte så mycket i att vara trendig men wow så jag vantrivs med att känna mig omodern. Eller egentligen utdaterad, är kanske ordet. Det blir liksom lite pinsamt. Som att duckfejsa på bild. Så passé.

Vilket ju känns ganska fånigt, att fungera så, men nu gör jag det.

Häromdagen fick jag besvara några frågor och en av dem var att förklara titeln på den här bloggen. Brygd hette ju ursprungligen Häxbrygd, och jag svarade bland annat att förr var jag mer intresserad utav fler krusiduller att strö ut runtomkring mig. Nu gillar jag istället att skala av, sa jag, så då blev det Brygd. Samma sak gäller nog min klädstil, inser jag. Jag märker av det särskilt bra när jag ser på de här bilderna från i tisdags. Att det inte riktigt känns som jag längre.

20180529_004

Men glad och nöjd var jag för det! Fast jag kanske låter västen gå vidare ändå. Jag tycker den är fin, men… tja. Vi får se. Egentligen blir jag allt mindre inne på att saker ska vara fina och mer på att de ska kännas rätt, ändå.

Har ni förresten nån sån där gammal utstyrsel ni särskilt minns med tillhörande skamsköljning som accessoar? Det blev väl en hel del sådana under tonåren för min del men det var andra tider då och jag tänker att sånt hör till dem.

Däremot, för åtta-nio år sedan, så minns jag att jag en höst- eller vårkväll hade en kort snävkjol i svart stretchig denim och med den hade jag fasen overknee-strumpor ovanpå strumpbyxor OCH med detta nå slags platåsandaletter i mocka. Vad i helsike tänkte jag då?? Tror dessvärre också att strumpbyxorna var tigerrandiga, förvisso i tämligen diskret svart och mörkgrått, men ändå. Det kändes väl okej då jag lämnade lägenheten men alltså direkt jag träffade andra människor så ville jag bara gömma mig! Gick omkring och kände mig så jävla floppig hela kvällen. Skäms fortfarande hahah. Vansinnigt!

ett foto i timmen, trettionde maj

dokumentation & situation

20180530_092027

09:20:27 ▸ Vi vaknade klockan nio, Blenda och jag. Alfred åkte till Helsingfors några timmar tidigare och sov inte ens med oss — fast Selma tog hans plats kvällen innan och på morgonen trampade Myra av och an på mig så sällskap har vi ju haft ändå. Hur som helst, vi låg och drog oss i cirka tjugo minuter och jag skulle precis stiga upp då jag tänkte: Men vänta! Ett foto i timmen!

20180530_092141

09:21:41 ▸ Bonusbild! Ett Blendagäsp! För gulligt för att inte komma med.

20180530_101545

10:15:45 ▸ Redan när jag kravlat mig ur säng satt Selma och poserade invid blombuketten jag plockat längs med dikesrenarna, och det gjorde hon fortfarande en timme senare. Hon tror nog att blomstren var åt henne, typiskt Selma. Älskar allt som grönskar och doftar. I buketten finns lila syren, förgätmigej, hundkäx, vitplister, fodervallört, med mera.

20180530_112528

11:25:28 ▸ Hade fört ut Blenda på tupplur på balkongen som skymtar på bild. Den här gården alltså! Kommer inte över den, vilken jäkla oasjackpot i lummighet. Gillar den så.

20180530_122357

12:23:57 ▸ Här satt jag i soffan och hade påbörjat detta inägg. Tänkte att jag skulle göra det lite vartefter så att det inte snöbollar ihop sig sen och aldrig blir av. Min frisyr är samma tofs jag sovit med och som nu börjat hänga ner på ena sidan av huvudet. Jag hade klöst sönder en finne så att den börjat blöda. Nagellacket har nästan helt flagnat av. Kände mig fräsch.

20180530_132326

13:23:26 ▸ Väckte Blenda från sin tupplur och då jag lade ner henne på golvet gav hon mig tummen upp och some attitude. Ärligt, vad är denna min? Aldrig sett den förr. Alfred har en rap som han (och jag med) gör med Blenda ibland (Det är jag som är beben heter den) oooch jag antar att här har vi omslaget tills att den släpps som singel då.

20180530_142849

14:28:49 ▸ Vid detta klockslag hade min tidsoptimism styrt in mig på villovägar och plötsligt fick jag springa iväg in mot stan. Hann tyvärr inte fånga Blendas världsvana nya stil då hon åker i vagnen, hon sätter relalalaxat upp ena foten på stötfångaren och lutar sig snett bakåt. Matchar kepsen, Surf Cool.

20180530_152137

15:21:37 ▸ Vi fick skynda för att vi skulle träffa Carla i parken! På ditvägen plockade jag upp croissanter, hallon-mascarpone-wienerbröd, espressodryck och vitaminvatten. Sen satt vi där och latade oss och pratade pratade pratade. SÅ härligt!

20180530_162006

16:20:06 ▸ En timme senare hade Ylva-Li vaknat, och Blenda blev väldigt ivrig och gjorde flertalet glada närmanden. De har träffats förr men det verkade som att det var nu Blenda fattade att Ylvis är en annan bebis. Nu mammagissar jag men jag tror också att B reagerade på att Y-L, som är tre månader yngre, var märkbart mindre än henne själv samt de nollåringsbebisar hon tidigare träffat. Reaktionen var en annan!

20180530_172012

17:20:12 ▸ Och ännu en timme senare var vi fortfarande på samma ställe. Havet glittrade mellan träden men det syns icke på bild. Det känns som att det här inlägget typ dör ut nu efter att ha hållit sån bra fart tidigare på dagen, men det var ju lite så, att vi kom till parken och varvade ner. Stängde av motorn, rent av. Och skönt var det.

20180530_182923

18:29:23 ▸ Rakt från tågstationen kom sen Alfred och gjorde oss sällskap. Fast vid det laget hade det hunnit bli ganska kyligt att sitta ute så vi började att i sakta mak plocka ihop våra saker och bege oss i riktning hemåt.

20180530_192815

19:28:15 ▸ Vi sa adjö åt Carla och Ylva-Li och gick in till Citymarket, handlade bland annat årets första nypotatis. Gick hem och jag hittade inget vettigt att ta bild på. Till sist blev det det där trädet, se hur långt och tungt den stora grenen hänger över trottoaren. Älskar sånt.

20180530_202048

20:24:48 ▸ Hemma! Letade reda på Myra så att hon också skulle vara med i detta inlägg. Katterna verkade lite kränkta då vi kom hem, då de varit ensamma så länge och ju VET att vädret är ytterst kattvänligt där ute, men också glada att se oss. Alltid kul att kliva in genom dörren när de kommer och möter en där, och inte bara för att kolla om det händelsevis kunde dyka upp ett alldeles gyllene tillfälle att försöka smita ut.

20180530_212635

21:26:35 ▸ Spännande bild, va? Nej. Nej det är det inte. Men så är det inte heller så spännande att ligga och amma. Blenda har fått för sig att nattsömn är nån överskattad bullshit, så nattandet är ingen kvick procedur dessa dagar.

20180530_222102

22:21:02 ▸ En timme senare såg det fortfarande ut så här. Blenda kravlade omkring på oss. Och den bilden får markera slutet på ett-foto-i-timmen-dagen! Inget mer har egentligen hänt. Jag sitter i soffan igen och ska gå och lägga mig nu. Midnatt råder, tyst det är i huset. Alla sover, släckta äro ljusen. Tip-tap tip-tap tipe-tipe-tip-tap, låter tangenterna. Tip tip tap.

två gårdagsklick

dokumentation & situation

20180528_162513

Här var vi på väg till Strampen på tidig middag igår. Tycker vi ser ut så här: 🌚🌞

Innan vi gick iväg strosade jag omkring på loppis och glömde bort tiden trots att jag ställt timer på en timme när jag gick hemifrån. Så sen fick jag skynda tillbaka, dutta på lite läppstift (som jag sedan förstås åt upp på restaurangen) och sen sprang vi vidare.

Ibland är det lätt att vara vegetarian och äta ute, det är liksom ganska sällan man här i trakten tvingas vela av och an mellan de ändlösa alternativen. Igår var det gnocchi med getost och rödbeta som var köttfritt och lyckligtvis tyckte jag det lät gott! Det var det också men föredrog ändå fjolsommarens meny som hade falafel med ett rejält bröd för dessutom ett lägre pris, var liksom lite hungrig fortfarande efter gårdagens måltid. Är ju van att äta mig proppmätt hallå.

20180528_200339

På loppiset så gjorde jag några fynd, bland annat en svart vas med målad blomkrans på. Den var lite kantstött så kostade endast femtio cent, så då tyckte jag att det var okej att jag tog hem den trots att vi nog har en del vaser redan. Men ingen sån här! Föreställer mig den med en massa yviga vildblommor i, tror det kommer bli mycket tjusigt. Fantiserar om att alltid försökta ha en relativt färsk bukett i tamburen sommaren igenom, får se hur det går.

Efter middagen gick jag ut och letade blomster men kände inte för att röra mig längre utanför gårdsplanen än ett par meter så jag nappade bara åt mig en skelört. Ska utvidga buketten idag tänkte jag. Vi ska på föräldraskapskurs längst bort i Vöråstan så ska se vad som växer i dikesrenarna på vägen mellan där och här.

Träkatten ska förresten upp på tambursväggen. Måste bara hitta rätt plats först!

magenta mauve måndag

dokumentation & situation

Idag var det tänkt att Alfred och Blenda skulle åka och hälsa på faffa men på grund av biltrubbel åkte de ingenstans. Snopet, men samtidigt så blev jag lite lättad på ett purt själviskt litet plan, bara för att jag tydligen är så pass förutsägbart mammig att jag numera tycker det är aningen otäckt att vara ifrån Blenda för länge.

Eller nej, egentligen är det inte tiden som avgör utan det är avståndet. Jag vill helst inte vara för långt ifrån. Jag målar upp skräckscenarier. Men det får jag förstås bara lära mig stå ut med att vara ändå — fast en gång när hon var lite sjuk så klarade jag inte av att vara långt ifrån henne några timmar. Det gick bara emot varje instinkt.

20180528_blommor_110258

Men om jag är mammig så är det ändå inget mot vad Blenda är just nu. Antar att det är separationsångestfasen som kickat in hos (även) henne.

Dag som natt ylar hon när jag går ut ur rummet och försöker ibland åla efter mig. Hon sover färre och kortare stunder om dagen. Tidigare har hon kunnat somna i sin egen säng några gånger då vi försökt, men detta är omöjligt dessa kvällar. Hon är uppe sent. Om nätterna vaknar hon med en till två timmars mellanrum för att kolla att jag är där och ibland börjar hon förvirrat och ropande vältra sig omkring tills att jag tar tag i henne och hon ammar sig till sömns igen.

Jag stör mig inte på något av det, egentligen. Inte ännu, i alla fall. Är det något jag förstår mig på är så är det väl ändå ångest.

20180528_blommor_110225

Testar en ny fotoapp (Huji) som ska göra så att bilderna ser ut att vara tagna för tjugo år sedan, och faktiskt är jag ganska säker på att jag tagit nästan exakt en sådan här syrenbild år 1998. Med min första egna kamera som jag fick den sommaren, och som jag aldrig lyckades lära mig ställa in fokus med. Hur det kan ha varit så svårt på en kompaktkamera förstår jag fortfarande inte. Endera av oss måste ha varit ganska korkad på det området.

20180528_blommor_110411

Nä men nu måste jag nog sätta igång med att få något annat gjort. Typ tvätta håret. Äta lunch. Mata Blenda. Kanske smita iväg en sväng till loppis? Ikväll ska vi gå ut och äta på Strampen. Blir kul!