20160826_loversandmadmen_001

att vida flera saker de förnimma

20160826_loversandmadmen_001

Här är det senaste pysslet, tryckte ett Shakespearecitat på en tygkasse. Det här var främst en testkörning men blev så förtjust i resultatet att jag kanske gör fler av samma.

20160826_loversandmadmen_002

Och trollerier; galningar och kära
Så kokhet hjerna ha, så bildrik själ,
Att vida flera saker de förnimma,
Än något kallt förnuft förmår begripa.

Har jonglerat många bollar på sistone. Har fått en rolig och samtidigt skrämmande förfrågning som jag inte vill prata om ännu men ska ge ett försök, har gjort en liten intervju för Vasabladet idag (borde dyka upp på söndag) angående Kulturvis, har ströjobbat mycket med nämnda projekt, har skrivit en text om serien Stranger Things med titeln Främmande saker, bekanta detaljer för samma sajt (har förresten tidigare också presenterat mig där genom ett kulturfrågeformulär som alla gärna får kopiera och fylla i), har skrivit en kvinnochauvinistisk krönika om dubbelmoral med rubriken Skönt för oss kvinnor och är jäkla glatt paff över all positiv respons jag fått på den, (och på tal om krönikor — för en tid sen skrev jag också en om fina internauter vilken jag inte tror att jag länkat till förut, Så som på internet, så ock i världen,) har kaaanske kanske kaaaaanske en till grej en knapp hundradedel på gång som jag nu nämner på ett störande (men oavsiktligt) hemlighetsfullt sätt, samt funderar titt som tätt på den där fabeln jag ska skriva nån gång.

Tänker ofta att jag borde läsa mer, lära mig mer, hänga med mer, skaffa mig mer bildning, utvidga mitt ordförråd, ha bättre koll, bli mer sansad, lugna ner mig, öva mig på att vara cool, bjuda till mer, öppna mig själv mer, bli mer bekväm med att vara varm, rikta mig utåt mer med nyfikenhet, rikta mig inåt mer med eftertanke, övertyga mig själv och andra om att jag är… ja, jag vet inte. En sån person som jag skulle vilja vara, antar jag. Och det känns inte som en jättedeprimerande insikt eller som jättekrävande tankar, för en gångs skull.

Där emellan pysslar jag alltså med textiltryck och har (i samarbete med Alfred) äntligen bytt lampa i köket till den jag hittade i en container utanför jobbet i fjol våras, har (snett) fållat upp gardinerna i sovrummet, hängt upp en trädgren jag hittade på trottoaren med två bitar rep och två krokar i sovrummet att hänga kläder på, kastar ofta en längtansfull blick på den stora spånskivan som står i tamburen och väntar på att bli påmålad, har tvättat massor med kläder, reparerat torkställningen, städat, plockat, sorterat, fortsatt med den oändliga historien som går under arbetsnamnet Organisera Mera och förmodligen kommer att fortsätta göra så under resten av livet.

Det är mycket, det är roligt, men det krävs också så förbannat litet för att jag ska känna mig som en enorm flopp, som bara gör meningslösheter, som är korkad som tror att jag kan komma ifrån den jag är, ett misslyckande, ett misslyckande som blir extra misslyckat i.o.m. att det emellanåt glömmer bort sitt misslyckade status quo.

Så vältrar jag mig i det i några sekunder eller minuter och så vänder det utan att jag märker det och så går tankarna över till något roligare, som jag engageras mer kreativt i, som ger mig mening, även om den bara är påhittad, och jag känner mig… faktiskt ganska okej. Liksom inte som att jag mår okej, fast visst det också, men som att jag är en helt okej person. Varken mer eller mindre, bättre eller sämre, smartare eller dummare, roligare eller tråkigare, snabbare eller långsammare, än någon annan. Stundom underskattad och stundom överskattad, ibland intressant och ibland tröttsam, emellanåt förtjusande och emellanåt frustrerande. Precis som alla andra.

Hela dagen har jag gått omkring och tänkt så här: Trettiotvå år, trettiotvå år, trettiotvå år. Och det är första gången på mina åtta månader som trettiotvååring som det inte fått mig att känna mig så jävla hopplös. För jag har också tänkt så här: Trettiotvå år, trettiotvå år, trettiotvå år. Det är så länge det kan ta. Det kan ta trettiotvå år och det måste inte vara för sent för det. Du kan bli trettiotvå år och du kan ändå kanske hinna med. Inte hinna med allt, men inte heller hinna med inget, och på det sättet bara hinna hinna med.

Inte för att jag ännu har klurat ut vad jag ska bli då jag blir stor eller nåt sånt, men jag har haft en sån förunderlig känsla på sistone, särskilt i dag, för första gången i livet, som att jag kanske faktiskt kommer kunna lösa det mysteriet innan jag ligger på min dödsbädd.

Men nu ska vi hålla oss realistiska här. Jag kan ju också dö imorgon.

Men först ska jag sova. Och eventuellt skaffa mig en mindre svärtad uppfattning om vad som är ”humor”. Samt försöka komma ihåg att DRICKA MYCKET VATTEN OCH HÅLLA MIG HYDRERAD FÖR DEN TENDERAR JU DESSUTOM OCKSÅ BLI GANSKA TORR. *mic drop*

20160808_faar_004

framåtspolningen

20160808_faar_004

Hösten har varit i luften några dagar och sådär som människor brukar säga när de blir äldre och åren går snabbare, så förstår jag inte vart den här sommaren tagit vägen. Nog vissa delar av den, men många saknas. När jag tänker på den så är det som att spola förbi en VHS-kassett en bit i taget. Klick-vzzz-klick där firar vi midsommar klick-vzzz-klick där har vi feministträff i parken klick-vzzz-klick där är Jakobsdagarhelgen och jag får semester klick-vzzz-klick där är jag på filminspelning i Maxmo och strax därefter hos får i Vassor klick-vzzz-klick där blir luften annorlunda, semestern tar slut och jag är tillbaka på jobbet i fredags.

Men jag börjar komma överens med det, att sommaren känns så hastad. Tog på mig min höstkappa och kände ett höstpirr. Såg ljusslingesladden dingla bredvid eluttaget och kände ett höstpirr. Funderade på att den här årstiden ofta medför en slags mental pånyttfödelsekick och kände ett höstpirr. Saker är liksom laddade nu, elektriska och sprakande. Knastrande precis i konturerna och det känns ibland som att jag ska få en stöt av dem, en nanosekundskvick puls av vibrerande energi. Jag vill organisera här hemma, slänga ut halva min garderob, fördjupa mig i vad jag än gör och utveckla tunnelseende tills det är gjort. Observera, skapa, absorberas. Det känns varje år som att det är sådant hösten är till för.

Hoppas ändå på att sommaren ännu ska göra en återkomst, men om inte, så är det också okej.

20160811_myraalfred_001

hejsan myra

20160811_myraalfred_001

Efter en lång tid av smått splittrad övervägning, och en kortare tids av extremt splittrad beslutsångest, så skaffade vi i förrgår tillökning i familjen.

20160811_myraalfred_002

Här är hon, Myra! 🐜 Ännu pytteliten men redan jättetillgiven.

20160811_selmamyra_001

Har funderat att Selma skulle kunna må bra av att ha en kattkompis. Har ändå varit ängslig för att hon skulle förändras utav kattsällskap, bli mindre förtjust i oss människor och eventuellt bli olycklig och känna sig bortglömd, förnärmad, rent av förrådd. Sedan såg jag en bild på Myra på Findit och kände att den här krabaten måste vi ändå kolla om fortfarande söker ett hem, fast annonsen var över en vecka gammal.

20160811_myra_001

Blev så nervös att jag inte ens klarade av att ringa samtalet så Alfred fick sköta den delen. Det här var i tisdags. Sen dess har jag intensivnojjat över olika kommande situationer ifall att vi tar en till katt, vilket val som är rätt, om det blir bra eller dåligt, et.c. I torsdags körde vi till Malax och där fick vi bekanta oss med kattungen och hennes syskon. Hon började spinna direkt jag höll i henne och gjorde inga försök på att fly från min hand, hon är dessutom så liten att hon ryms i en hand bara. Det var onekligen ganska omöjligt att säga ”Njä, tack men nej tack”. Hon är bara tio veckor gammal och vi fick ta henne redan för att hennes mamma varit försvunnen ett par veckor.

20160811_selma_001

Selma har varit både nyfiken och mycket sur, men hon verkar börja återhämta sig. Vi har egentligen gjort helt fel med att få dem att vänja sig vid varandra, enligt kattexperter på internet, för egentligen ska en hålla katterna åtskilda till en början och alla möten ska ske gradvist och långsamt. Vi har istället resonerat att katterna är ännu så unga att de borde ha lättare för att bli okej med varandra, och mer kört på det här att uppfostra dem till att acceptera samexistensen. Vi har t.ex. stängt in dem båda i sovrummet med oss när vi ska sova. Första natten växlade Myra mellan att sova på mitt ansikte och Alfreds, medan Selma hela natten låg och surade under sängen. Men förra natten så sov Myra mellan oss, nära huvudänden, och fast Selma inledde natten och morgonen med att undersängsura, så har hon ändå vågat sig upp i fotänden under natten där jag sett och känt att hon sovit som hon brukar. Såg henne till och med vända sig på rygg och sträcka på sig, förnöjt och bekymmersfritt, trots den hotfulla lilla kattklimpen som låg en meter ifrån. Det tar sig! Är så jävla lättad.

20160811_myralinnea_001

Kolla in nosfräknarna! I övrigt har hon vita strumpor på varje tass, ljus mage och ett gult reservbakben som hon uppenbarligen lånat av en annan katt. Ja, ni ska få se. Mer om detta en annan gång!

20160808_faar_002

katt får vän

I måndags var det den internationella kattdagen och vi firade detta, på väg från Katternö till Vasa, genom att stanna i Vassor för att ta Selma på zoo. Eller, till en fårhage. Och det var kanske främst vi människor som ville träffa fåren.

20160808_faar_002

Denna modiga charmör var den enda som vågade sig fram till stängslet efter att vi hade stått och bräkt en tid. Vi överöste honom med gräs och kärlek. Selma var skygg och skraj men Carl (som Alfred döpte honom) som annars var nyfiken och social var så försiktig och from med Selma. Han stod helt stilla och lät henne nosa på honom, men när hon gick iväg följde han lugnt och vänt efter längs med stängslet för att snusa på henne igen. Helt klart utåtriktat fundersam över vem/vad denna lilla katt var för en typ.

20160808_faar

Det slog mig vilka kloka djur får är ändå. De är vänliga nog att söka vänner och förståndiga nog att vara försiktiga med de som är mindre än dem. ”Fårskalle” borde betyda någonting helt annat.

20160808_faar_001

När vi skulle gå iväg grät Carl efter oss och det var både gulligt och ledsamt. Fick vända om och ge honom en rödklöverblomma som han glatt mumsade i sig.

Som vanligt efter att jag träffat på djur av den här typen så är jag totalt splittrad — å ena sidan harmonisk och tacksam (no pun intended) utav upplevelsen, för det är helt utan ljug mycket terapeutiskt att klappa ett får. Å den andra sidan är jag så äcklad av och förbannad på skitmänniskan som äter de här härliga varelserna — eller då särskilt att de föds upp för den orsaken. Ugh, vidriga köttproduktion alltså. Vill helst inte tänka på saken men tycker att alla som äter kött gärna kunde göra det mer. *räcker värdinneligt fram ett serveringsfat moralkakor*

Det var allt, tackor och bockar.

kulturvissc

kulturvis

kulturvissc

Det senaste bloggprojektet börjar vara igång och det bär namnet Kulturvis. Det blir alltså en kollektiv blogg som är inriktad på kultur. Har ruvat på den här idén i många månader redan och försökt avgöra om den är en bra en eller inte. Har funderat att jag bara borde skriva flitigare om kultur här på min egen blogg istället, men… det är inte riktigt samma sak. Jag har velat ha den där gemenskapen, det där att skapa något med andra. Har ändå inte kunnat besluta mig och jag har velat massor, i båda betydelserna att vilja och att vela. Och så kom den dagen då jag träffade några kulturintresserade kompisar för ungefär en vecka sedan och fiilisen var så bra att då tanken flög förbi i mitt huvud verkade allt plötsligt glasklart så jag stjälpte ur mig idén och fick napp!

Har verkligen saknat det kollektiva bloggandet ända sen Blemma gick i graven. Redan när det projektet höll på att dö ut så kände jag att jag inte egentligen ville släppa själva gemenskapskonceptet. Samtidigt så hade det projektet varit förbannat krångligt en bra tid redan, och det kändes verkligen som att det var dags att låta det gå. Både hoppas och tror att jag lärde mig mycket av det, det känns i alla fall som att jag har en grund att stå på nu.

I alla fall, det var alltså detta projekt som jag maniade över för några nätter sedan. Nu har vi intagit officiell startgropsposition och jag är fortfarande så jäkla ivrig och det hela känns så jävla KUL! Bara kul kul kul! Håller på att försöka ragga gillningar på FB men är som vanligt alldeles för mesig för att våga skicka ut inbjudningar/förfrågningar, men… gilla oss gärna!