Abort mission

Processed with VSCO with a9 preset

Ja här sitter jag och gnuggar mig i ögonen. Det finns ju ganska mycket att känna sig aningen utmattad och omtöcknad utav. Tiden, till exempel. Klassikern! Nu just att den går så snabbt att den där bilden, exempelvis, togs för en månad sen fast det känns som igår, och samtidigt som den skuttar framåt i den här delen av världen så ilar den ännu snabbare bakåt i vissa amerikanska delstater. Inte ett jättesweet home Alabama just nu ändå va.

Men vad kan jag säga ens? Inget nytt i alla fall. Kan bara hänvisa till sånt som jag tycker att är smart och inte helt från helvetes röven: Som att ifall abort ska vara olagligt i Alabama så är obligatorisk vasektomi för alla sexuellt aktiva män inom staten det enda rimliga och någorlunda rättvisa. Då skulle den klara majoriteten av alla oplanerade graviditer undvikas, eller hur?

Fick en skymt av en tweet någonstans, tyvärr slarvat bort den, i vilken nån sa att det finns inget ens i närheten av lika plågsamt och ovärdigt att tvingas genomgå för en man, som för en kvinna att tvingas fullborda en graviditet som kom till utav våldtäkt. Och fy satan vad jag blir arg då jag tänker på det. Man kan kanske inte föreställa sig det här om man inte varit gravid (och kanske allra minst om man aldrig över huvud taget behöver fundera på hur det skulle vara att vara ens gravid, t.ex. om man är en inskränkt beslutsfattargubbe), kanske man inte alls heller kan förstå det om man aldrig blivit våldtagen och varit i precis den situationen, jag vet bara att jag tänkt på ett sånt scenario innan jag blev gravid och det brukade INTE fylla mig med en sån här absolut puräcklad ilska, men nu gör det alltså det och jag mår så jävla DÅLIGT när jag tänker på behöva gå igenom det. Alltså. Ord räcker inte till här, sån total mardröm.

Håller också med om det Lindy West saThe Daily Show. Det dök upp i flödet och har inte sett hela intervjun ännu men tänker jag ska göra det härnäst. Avsnittet är några månader gammalt, men gäller ju minst lika mycket nu.

Typ så här på svenska då:

Abortmotståndare försöker inte stoppa abort, de försöker lagstifta om vem som kan och inte kan göra abort. Konservativa politikers fruar och älskarinnor och döttrar kommer alltid att kunna få en abort gjord någonstans.
Allt abortmotståndsretorik gör är att hålla människor fångna i fattigdom i generationer. Det är målet och om det inte var målet så skulle de spendera sin tid och sina pengar på omfattande sexualundervisning, gratis födelsekontroll, och gratis preventivmedel.

Jag vet att ni alla vet detta redan men det är GANSKA sällan det faktiskt skulle handla om att abortmotståndare är sådana otroligt godhjärtade människoälskare att det bara är otänkbart att inte skydda allt ”liv”. Det är tydligen jäkla lätt att bry sig om nån veckor gammal celldelning men svårare när det gäller en riktig medmänniska med ett eget medvetande och en egen självständig kropp och psyke, alltsammans i nöd till exempel på grund av krig då. Det handlar så uppenbart inte om att rädda liv. Det är inte ”liv” som är så heligt för dem. Mest att kunna bestämma över andras, kunde nån säkert notera och knappat ha helt fel.

Läste också att Alabama brukar rankas lågt när det gäller utbildning, på sista plats eller däromkring i bottenskiktet av de 50 staterna — och om de VERKLIGEN brydde sig så mycket om barn och unga, så kanske de hade satsat mer på dem när de pressats ut ur en kvinnas livmoder också. 🤷 Okej det där är kanske småaktigt men hej det är inte som att jag inkräktar på deras mänskliga rättigheter så buhuu gråt mer.

Hade egentligen tänkt att jag skulle plocka in lite ditt och datt i det här inlägget och inte bara ösa ur mig samma avsky som jag delar med jäkligt många kvinnor dessa dagar, men nu gick det inte riktigt så. Ibland känns det smått fånigt att vi ska bry oss så himla mycket i vad som händer i USA, men landet har så länge symboliserat FrAmTiDeN & DrÖmMeN för oss att det är omöjligt att inte bli illa berörd.

Sista säsongen och särskilt sista avsnittet av Veep ploppar förresten upp i huvudet då jag tänker på hur. Hur? HUUUuuUUUUuuURRRRR.

Nä-ä hörni. Vi röstar väl för medmänsklighet och lite vanlig jävla klokhet i EU-valet den 26:e maj? (Eller i förhandsröstningen som pågår nu, från den 15:e till 21:a.) Här kan ni hitta er (finländska) kandidat.

Ute på böljan den boll

Jag skriver detta från sittsalongen på färjan, ute på havet, på väg till Umeå, på telefonen (skriver aldrig på telefonen annars — jag kan väl inte vara enda förtidsåldringen som tycker det är så förbaskat obekvämt?) och med opålitlig uppkoppling. Det borde vara en bild på Blenda i ett bollhav här ovanför men den verkar inte vilja laddas upp, så vem vet. Nu sover hon i vagnen. Motvilligt, men det räknas ju ändå.

Det är bara en dagskryssning vi är ute på och egentligen åker vi främst för att hämta ett par hurtsar på Ikea. Fanns inte jättemånga av de jag vill ha kvar på lagret så håll tummarna pls! Sen ska jag fixa lite ordentlig arbetsyta åt oss allihopa tänkte jag. I alkoven har ju jag mitt kontor men skrivbordet är litet och det finns mer golvyta att tillgå. Uppe på vinden finns ett par gamla dörrar som inte är i bruk så planen är att låta en av dem agera bord, som fler ryms att sitta vid, bredvid varandra. Men man vill ju ha förvaring, så därför behöver jag skrivbordslådor.

Började för nån vecka sen plocka ner ett par skrymmande skåp som stod där. Väldigt tillfredsställande, har ogillat dem ända sen vi var på första visningen. Vi kommer nog behöva förvaring i alkoven men rejäla vägghyllor känns då mer rimligt och rymligt. Eller väggskåp högt uppe? Både och? Har inte kunnat bestämma mig. Det hade jag ju ju gärna gjort innan jag åkte till Ikea, men det blev ganska spontanbokat tidigare i veckan oooch jag har inte hunnit tänka så långt. Nåja! Hurtsar i alla fall. Har hört det ska vara bra med delmål så en bit i taget! 🙃

P.S. Ja det här var kanske inte så spännande för er. Feel free att dela med er av en egen odramatisk strötanke vetja!

En kommentar

Förälder på nätet

Jag fick syn på den här sammanställningen om vilka beteenden på nätet som folk irriterar sig på. Sånt gillar jag ju att gotta i för jag gillar att inte känna mig som den enda som är lättretlig! Och vi kan återigen konstatera att mammor som pratar om sitt mammaskap provocerar.

Även jag har en gräns för vad jag känner är okej att dela med mig av om mitt barn, och går nån annan över den så blir jag obekväm. På så vis kan jag ju hålla med om en del, jag förstår vad som skaver.

Fast, så tycker jag också att det är så tråkigt att för evigt hacka på hur mammor försöker navigera sin föräldraroll. Skulle (fler) pappor bete sig på samma sätt — typ sammanställa månatliga blogginlägg om utvecklingen och göra flertalet anteckningar däremellan, göra scenografi och kostym för månadsfotograferingar till instagram, rådfråga och bollplanka om barnrelaterade situationer med andra mer erfarna fäder i fb-grupper, så… ja… jag tror att det skulle vara annat ljud i skällan helt enkelt!

Men vet ni jag orkar inte lyfta den feministiska fanan mer än så i dag. För allt det är bara efterhandstankar, det som FÖRST slog mig när jag läste den där artikeln var ungefär: Åh shit shit shittt. Det låter kanske verklighetsfrånvänt (typ för att det är det?) men jag hade alltså typ GLÖMT *hur* störigt det kan vara när nån konstant babblar om och publicerar en massa bilder på sitt barn. Alltså att det verkligen verkligen kan reta gallfeber på folk! Det tänker jag inte på.

Kanske för att det verkligen känns helsjukt att föreställa sig att nån skulle bli irriterad av att se en bild på mitt barn. Hahaha! Varför det? Irriterad? Inte av *mitt barn* ändå va? Nääh, måste ha varit nån annans unge säkert.

Nu lever jag dessutom i en verklighet där en bild på barnet är det som oftast känns mest rimligt och minst provocerande att publicera. Orkar ni med ännu en poänglös självis eller närbild på blomma i mjukt ljus? Så brukar jag fråga mig. Oftast svarar jag sen: Nej, tänkte väl det.

Tänk så tur att det då råkar sig att jag fullständigt objektivt har kunnat avgöra att en bild på Blenda istället så väldigt sällan är poänglös!! Wow! Vilken enkel lösning.

Så när jag läste den där artikeln så kände jag direkt blodet stiga till huvudet i panik över att JAG BLIVIT DEN PERSONEN HJÄLP. Tänk om jag totalt bara tappat all koll och att min instagram skulle tämligen obemärkt för mig ha utvecklats till nån slags oavsiktlig altaruppställning i hennes ära!! Och alla hade bara varit för artiga för att säga nåt!

För inte är det ju ett särskilt sympatiskt drag att störa sig på barn. Men likväl. Visst minns jag nu, efter påminnelsen, hur det var innan jag fick barn och flödet tycktes fyllas av en yngre, kladdigare, klottigare generation som ärligt talat inte intresserade mig lika mycket som dess föräldrar. Sällan var det väl så spännande. (Det var ju inte ens en katt?)

Men så går det väl bara! Det ser annorlunda ut för utomstående. Som inomstående ser man det i nytt ljus och samtidigt blir man förblindad! Och glömsk.

Kanske nån ser mig som bara en tråkig mammabloggare numera men HA ha HA, the joke’s on you, jag var ALLTID tråkig!!

Processed with VSCO with f3 preset
Men det kunde vara värre, *allt* publiceras ju inte. Som den här, som dök upp i arkivet, från denna dag för ett år sen. Kolla där vilken liten guldklimp. Och sen en baby också!

Samtidigt så vill jag klämma ur allt jag kan ur det här lilla barnet (mm, mkt bokstavligt menat) innan det blivit för stort. Innan hon blivit så gammal att det känns mer viktigt att tänka mer på hennes integritet och att inte föra talan åt henne ute i världen.

Det vill jag ju inte, men jag vill ju tala OM att hon finns ändå. För alltså det påverkar ju mig rätt mycket. (Jag vet, stoppa pressarna!)

För det *är* förstås en jäkla gigantisk sak för mig — att få barn och bli morsa — som förändrat mitt liv för evigt, och såklart har jag en massa upplevelser och tankar och känslor inom/kring det som jag vill prata om, reflektera över, bolla omkring.

Det känns alldeles onaturligt för mig — som delat med sig av sitt liv på nätet sen typ bleeping alltid — att hålla tillbaka om just detta *i mina kanaler* för att ”det kan vara störigt för de som inte har barn” eller whatever orsak till deras ointresse. Vet ni? Sorry men den tanken existerar knappt ens i mitt medvetande!

Förutom när jag läser en artikel som råkar nämna saken.

Fast nu håller jag visst på att glömma den igen.

20180506_gunga
Ursäkta, vad talade vi om?

Mellan mysli och myror

20190502_mysli

Kära dagbok, de senare dagarna har jag allt mer ofta tänkt på att jag saknar bloggen, bloggandet och bloggosfären så som den tog uttryck för 10-15 år sedan. Framför allt hur den såg ut innan Instagram blivit allt mer mainstream och tagit över en stor andel av bilddagboks-mikrobloggandet. Och innan Twitter blivit mainstream också. Minns ni hur det var då?

Jag tyckte då på tiden att det kunde bli ganska störigt när folk skrev femton inlägg om dagen och varje ett bestod av en till fem meningar. Men nu kan jag sakna spontaniteten! (Aldrig är jag väl nöjd, förutom om jag får något mellanting då.) Mest min egen, antar jag. Allt var inte i närheten av genomtänkt. Allt behövde inte över huvud taget ens begripas av någon. Allt måste inte ha en poäng. Tänkte säga ”då”, men det gör det fortfarande inte.

20190502_myra

I år, faktiskt i april eller maj, så är det tjugo år sedan ordet ”blog” myntades. (Från weblog, web-log, till we blog.) Kan vi inte fira det genom att spontanblogga mer? Dela med oss av lösryckta tankar, om det så då bara rör sig om ett fåtal meningar. Låta saker vara riktningslösa, utan att absolut peta in dem i ett större sammanhang. Och inkludera en bild eller två som inte fyller något större syfte annat än att man vill minnas den där trevliga stunden under kvällen innan, efter att barnet somnat, efter att man duschat (ensam! Utan barn!), tagit på sig morgonrocken, kastat sig i soffan, och man äter en skål mysli och sen får en Myra i famnen. Till exempel.

Är ni med? Jag ska i alla fall försöka vara det.

8 kommentarer

I’ve got a theory! It could be bunnies! 🐇

20190430_pupu_001

Jag trodde att det bara var Blendas dagis som hittat på något så festligt som Valborgsmaskerad, men under dagens lopp så visade det sig att det tydligen är en tämligen utbredd tradition i Finland. Var fanns den då jag var liten?! Den hade i alla fall inte nått Pedersöre då ännu, tyvärr. Älskar maskerad ju! Och som ni ser på bilderna i inlägget så är det inte alldeles långsökt att dottern och jag kommer ha detta gemensamt. (Även med hennes pappa. Ifall det är oklart för att ni inte sett ens en sekund av hans sketcher.)

Blenda klädde ut sig till en kär figur vars namn hon nyligen lärt sig säga: en pupu. En kanin, finskans motsvarighet till engelskans bunny. Ett gulligt låneord.

20190430_pupu_002

Kunde fixa utstyrseln själv och på ganska kort tid, vilket är ett plus i kanten. Fick göra en sån där garnbollspompom för första gången på cirka 25 år säkert, ett annat plus i kanten! Ett tredje plus var att vi redan hade de flesta beståndsdelarna till utstyrseln där hemma. Eller så trodde jag, felaktigt.

I slutändan var det bara tröjan som redan fanns i hemmet, plus ståltråden jag använde till öronen. Men byxorna tänkte vi att hon får använda i sommar hur som helst och jag fick tre par vita ankelstrumpor som jag ska försöka använda slut på, eftersom att de endast såldes i fempack. Känns lite bättre än att köpa en dräkt/ett plagg som bara används en gång ändå.

Sen tycker jag inte om den idén heller, att köpa helt färdigt istället för att fixa ihop själv. Det hade helt säkert funnits snyggare öron att köpa om en hade letat, till exempel. Men näj! Maskeradutstyrslar ska inte vara alldeles perfekta och uppenbart KÖPIS. De får gärna vara ganska nödlösningsartade och synbart heimlaga. Däri ligger charmen! Om ni frågar mig då.

Nu stör jag mig på att jag låter snobbig (fast på fattigmansvis, ahah), som att det var finare och sååå duktigt med hemgjorda utstyrslar. Ursäkta. Inte så jag menar. Fattar verkligen att folk väljer att köpa för att det inte direkt lockar att pyssla eller att hitta tid för att pyssla. Dömer inte! Finns ju en ganska (snar) gräns för hur mycket tid och energi jag tycker att är roligt eller rimligt att sätta ner på en maskeradutstyrsel också. Men ska ändå säga att jag tycker det är trist när perfekta, flawless köpeutstyrslar allt mer normaliseras, eftersom att det sätter ribban lite onödigt högt för allesammans.

Fast forward till nästa år då Blenda visar intresse för en skir Frozen-klänning eller pösig Angry Birds-kostym eller whatever det är som kidsen gillar då, och jag bara ”Jaaa självklart endast det bästa för mitt barn 😍😍😍 💸💸💸”. Oops. Kommer bli JÄKLA pinsamt att tänka på att jag nånsin skrivit det här då.

Grödemånad

20190425_krokusar

Grödemånad och visst spricker det. Allt verkar vilja förnyas och ta itu med färska tag — till och med min blogg som fått en liten minimakeover. Den gick egentligen bara ut på att jag bytte ut färgschemat. Har blivit väldigt trött på att var och varannan blogg använt nyanser av gyllengult som accentfärg, så efter många år kastar jag in handduken och säger: Okej! Ni får ta den! Jag vet förstås att färgen inte är min att dela ut, men det låtsas vi inte om för det känns bra att tänka lite frikostigt hehe.

Nu blev brygden brun. Knappast ett färgschema jag skulle spå att vinner stort genomslag. (Å andra sidan, sjuttiotalet ÄR väl fortfarande rätt hett?) Alfred som tidigare häcklat mig för att jag använt mig av så mycket palmoljestänk i min grafiska profil (hehe) tyckte att det var trevligt att ta till kaffe istället. Det är mycket som är brunt förutom kaffe som också vinner pluspoäng i min bok. Trä. Jord. Choklad. Fönsterkarmar mot vita väggar. Spräcklor, fräknar och små gropar i ljust porslin. Glimrade fläckar i Selmas brokigt svarta päls. Sånt tänker jag på.

20190425_krokus

I ugnen står en banankaka sötad med äppelmos (tack för tipset Karin!) som jag väntar på att ska ta över, doftmässigt. Det luktar nämligen svagt av kål här inne hos oss just nu. Det sipprar in genom väggarna, vet inte från vilken granne. Det stör inte mig så värst men visst skulle banankaka vara en mer angenäm doft. Vi ska ta med kakan när vi åker till Alfreds syster med familj senare i eftermiddag för att grilla. Vi har skaffat champinjoner, sparris och halloumi. Det blir årets grillinvigning för vår del!

Och igår var jag på årets uteserveringsinvigning! Alfred hade varit på teater med Carla och en ny bekant Lisa, och sen kom han hem och sa att jag skulle gå ut på en öl med kvinnorna. Jag protesterade inte och cyklade iväg till Strampen där vi satt och huttrade under filtar tills att vi begav oss vidare till D.O.M. Forna stammisstället! I ett annat liv, och så vidare. Gud så länge sen. Det var fint och kul, men i natt låg jag ändå vaken och oroade mig för att jag sagt ogenomtänkta saker, avslöjat tankar och känslor jag inte ens vet om faktiskt stämmer till 100% eller om de bara gjorde det då, men så är det väl? Att man känner på ett vis i nån stund och sen när man tänker på det igen så tänker man eh va.

Det var sen antagligen också koffeinet som höll mig vaken. Jag hade druckit en Spanish coffee för värmens skull. Jag drack inte mycket igår, men nog märks det verkligen direkt för mig nu för tiden att alkohol är ångestframkallande, ingen fråga om saken. Men nu börjar jag vara ute på andra sidan. Mår ändå bra i dag! Ska bli kul att komma sig ut!

En kommentar

Vilda tulpaner kan inte tämjas

20190422_wildtulpen

På påsklördagen tog vi en loppistur i Jeppis och där hittade jag det vårblomstrande seriegrafiet ovanför. Vildtulpaner i en trädgård i Potsdam, tryck nummer 53 av 400. Gjorde lite research och det visade sig att andra tryck i den här serien av konstnären Siegward Sprotte har auktionerats ut från 60€ och uppåt. Om jag inte missförstår det helt så har ett av dem sålts för 200€? Jag betalade dock 2€ för mitt, hehe.

Nöjd med det och lika nöjd att jag köpte tulpaner på påsk, i vårtider, i tulpantider. Tycker dessutom att trycket är väldigt tjusigt. Är det inte lite som att känna solens värme i krispig luft när man ser på det? Nästan som att man kunde se tulpanerna svaja till lite i en svag vind vilken sekund som helst.

20190421_malning

Ett annat fynd från samma skattjakt var tavlan ovanför. Den är mer anonym och jag har inte ännu lyckats luska ut vem som är konstnären bakom den. Tro mig — jag har försökt. Kanske blott en glad amatör med en utpräglad svaghet för Chagall? Att den var så chagallig var det som drog mitt öga till den, sen visade det sig att Alfred också gillade den. Den hade inget pris men vi kom överens om att är den under 20€ så tar vi den. Vi fick den för halva det, så det klassar vi som ett fynd — varifrån den än härstammar!

Jag efterlyste flera idéer och tolkningar på signaturen i mina instastories, och jag har frenetiskt googlat på många alternativ. Men no luck, alltså. Står det Lies, Lier, Lien, Lis, Lir eller är det inte ens i närheten av nåt sånt? På baksidan finns en tejpbit med summan 1600:- antecknad på, och närmast har ju tecknen ”:-” använts i Sverige. Men i Tyskland också, sa en snabb googling. Så kanske har tavlan vid något skede varit till salu i endera länder? Är konstnären svensk? Tysk? Måste undersöka vidare! Har ni förslag på var, hur och vad jag ska leta härnäst? Help a loppa out!

Inga kommentarer

Behagligt men obehagligt

20190425_hiss

Gick upp på vinden innan jag gick till jobbet i morse. Väderleksprognoserna lovade att temperaturen skulle nå 19°C och termometern mot nordost pekade redan på 10 grader klockan sju på morgonen. Därför började jag dagen med att bläddra igenom jackorna i vindsgarderoben. Dags att byta ut yllekavajen mot en tunnare yllekavaj.

Det blev för varmt ändå, förstås blev det det. Och jag provade en tunn jeansjacka men skakade den av mig och sa att det går inte, jag kan inte gå omkring i jeans när det bara är… april, hade ju varit korrekt, men jag råkade säga maj istället. Just då var jag faktiskt riktigt övertygad om att det var början av maj. Det är bara slutet av april. Och folk ooh:ar och aah:ar över vårvärmen och visst är det skönt för kroppen och själen. Psyket… där har vi en splittrad historia.

Så länge man ignorerar varningssignalerna för hur onormalt det är med fenomen som seriös ”vårvärme” på våra breddgrader — som den ena hjärnhalvan envisas med att pipa ut med jämna mellanrum — så var det en skön dag ändå. Behagligt att få en fläkt av sommaren. Såg första personen i shorts när jag cyklade till jobbet. Det var väl ändå att ta i lite, tyckte jag.

Jag jobbade halvdag. Strosade omkring på loppis direkt efter jobbet, lät det ta tid sådär som jag tycker om när det får. Cyklade hem, Blenda vaknade från sin tupplur, gjorde mat, åt. Sen gick vi ut, alla tre, till butiken och med vägarna förbi tre lekparker. De ligger inom 500 meter från vårt hem.

20190425_gunga

Mest folk var det på den längst bort, Klemetsögatans lekområde i Klemetsöparken. (Lite fantasilöst namn kan jag tycka?) Faktiskt var vi helt ensamma i de två andra. Lagmansparken, som vi ser från köksfönstret, var för ovanlighetens skull helt tom. Den på Urmakaregatan är den mysigaste av dem tre, liten och lummig. Men har inga gungor för de minsta, och inget staket ut mot gatan… om än en väldigt lugn en. En mamma med sin bebis lämnade den parken precis då vi anlände. Men i Klemetsöparken, där var det fest.

Hörde ganska mycket svenskt tal i parken vilket gjorde att jag kunde pusta ut på ett annat sätt — annars alltid lite nervös för att nån ska komma fram och börja prata finska med mig och jag ska återigen behöva hamna i en obekväm situation där jag framstår som precis lika hopplös som jag är. Men nu kände jag mig mer som hemma och då var jag inte rädd för det. Fy FAN vad jag måste lära mig finska alltså. Men HUR? Tröskeln och skammen blir ju bara högre och större för varje år. Avgrunden djupnar. Ahhh.

Jag tittade lite på de olika mammorna (fanns ett par pappor också — jag var bara totalt ointresserad av dem) och funderade om vi kunde bli kompisar. Typ parkkompisar. Lekområdesbekanta. Kunde jag bli en sån som går till parken med Blenda under våra lediga dagar? Rent av ensam? Eller, alltså, bara vi två? Vi har nästan alltid gjort sånt tillsammans alla tre. Det är trevligt, förstås, att vara där ute och faktiskt känna att vi är en familj mitt i den här verkligheten som heter världen. Men det slog mig bara att jag inte har en aning om hur det där lekparkslivet som morsa ter sig. Är det som på film? Lär man känna folk där? När man nickat och småpratat fem-sex-sju stela ord ett par dagar i veckan, några veckor i sträck, plockar nån fram en termos då och frågar ”Vill du ha kaffe?” och så vågar man plötsligt dela samma trepersonersbänk? (GUD så jag ändå avslöjar mig som en äkta finländare här, haha.)

Hur som helst, jag tänkte att det kunde vara trevligt, det med. Kanske synd att missa sånt. Ska försöka gå till parken mer, såväl på tumis som en trepersonersfamilj, bestämde jag mig glatt för. Det var en glad stund. Gladde mig åt att jag imorgon ÄNTLIGEN ska träffa Elsa (och Signe!) igen. Gladde mig åt att jag trots klimatångesten känner att jag tinar upp och vaknar ur min dvala. Gladde mig åt att det börjar kännas både möjligt och rimligt att ta sig ut ur sitt ide.

Sen gick vi hem och på parkeringsplatsen utanför butiken fanns fortfarande en stor, smutsig snöhög. Uppe på den brunvita snön klättrade tre barn — alla med bara ben och bara armar. Det var en sådan surrealistisk vy. Som ett sånt där typiskt kollage som brukade cirkulera på Tumblr för sisådär sju, åtta år sen. Bakgrund från en bild, människor från en annan. Två olika kontexter sammansatta till en. Jag blev helt hänförd och bara stirrade. Nändes, ångerfullt redan då, inte ta ett foto.

Och temperaturen? Den nådde 22°.

P.S. Jag tog förresten häromdagen ett test som gick ut på att rangordna klimatsmarta val enligt effektivitet. Tyckte det var kul och lärorikt! Förutom att jag uttrycker det onödigt krångligt och fasen inte lyckas förmedla det på nåt annat sätt heller, så låter det väl inte jättesvårt? Tja, jag fick 32% rätt. Du då?

Glad påsk eller hare bra

Skärtorsdag! Och jag jobbar halvdag. Nu har jag kaffepaus. Varför känner jag mig alltid tvungen att nämna det? Som om nån arbetsmoralpolis skulle snoka förbi här och bara JASSÅ! TVI DIG!

Hur som helst. Efter jobbet ska jag gå och handla ingredienser till en vegerompaj som jag tänkte bjuda några kompisar på. Sen ska vi samla ihop vårt pick och pack och dra till Blåku–, ursäkta, Katternö. Vi ska stanna där över påsken. Antagligen hänga på terrassen en del och kurera våra förkylningar med naturlig solig D-vitamin.

Men va, sa jag förkylningar? Men inte kan vi väl vara sjuka IGEN? Det är ju allt jag någonsin skriver om denna Sjukvår2019?? Jodå. JOO-O-DÅ. Det kan vi.

20160507_harebra
Glad påsk då, eller som vi säger i den sekulära världen: Hare bra! 🥁🐇

Och nu har det gått flera timmar sen jag skrev ovanstående stycken. Picket är packat, packet är pickat, och vi är på väg norrut. Har egentligen inget att tillägga, det störde mig bara att inte publicera ännu ett halvklart inlägg. De tenderar samlas på hög.

P.S. Vill man träffa de smittsamt gladlynta hararna på bild får man förresten åka till naturhistoriska muséet i Riga.

Tre lördagsögonblick

Processed with VSCO with a6 preset

Morgonstund. Blenda väckte mig klockan sex och då fick hon komma över till vår säng, så låg vi där en timme, bara hon och jag. Jag gick och lade mig idiotiskt sent igår, fast jag varit sliten och mör hela dagen. Varför blir det alltid så? Men jag somnade ändå inte om. Alfred var i Helsingfors, och jag och Blenda har haft hela fredagen för oss själva. Men jag var så trött att vi gjorde ingenting. Orkade inte ens gå och handla. Men tömde ur garderoben i tamburen på de tjockaste vinterplaggen. Tog Blenda på ryggen i sele och bar upp högen med kappor och jackor till gardoben på vinden. Bakade scones. Stekte omelett. Det var ungefär fredagen det, en bra dag om än så väldigt dåsig. Men nu var det lördag och jag bestämde att jag inte orkar vara lika slö idag igen.

Processed with VSCO with a6 preset

Morgonmål. När vi varit uppe en stund blev det dags för gröt. Faktiskt så sa Blenda till själv när hon ville ha så då gjorde jag en portion åt henne. Oftast brukar jag göra havregrynsgröt som jag skivar ner banan i, eller så gör jag den med några blåbär eller andra frusna bär vi har just då, men i dag rev jag i en bit äpple. Strödde kanel på. Rörde ner havremjölk. När jag smakade på den så tyckte jag den var så god att jag direkt gjorde en egen portion åt mig själv också. Halvvägs genom den kom jag på att jag borde ta bild för att minnas. Äpplet hade redan blivit brunt, men men.

Processed with VSCO with a6 preset

Eftermiddagskaffe. Det dricker jag nu fast inte ur en av muggarna på bilden för dem har jag ställt in i diskmaskinen. Jag köpte dem i dag, på loppis. Jag och Blenda åkte ut till den ena stora en bit utanför stan och jag hittade mest grejer åt henne, men även dessa spräckliga två som får vara med här för att färgerna stämde in så bra med de två andra bilderna. Jag ville länge att mina kaffemuggar skulle vara så stora som möjligt men jag har insett att det smakar bättre ur en mindre mugg. Det är alltid en mindre jag tar ur skåpet nu för tiden. Allra godast är det ju ur muggar i formen/storleken Arabias Teema, men jag vill inte samla på en servis. Så jag testar lite olika istället — de här betalade jag femtio cent styck för. Inte mycket, och dessutom: Vad ger man inte för en god kopp kaffe?