Torsdag är min fredag

Processed with VSCO with a6 preset

I går rumsterade och möblerade jag om lite i tamburen för cirka tionde-hundrade gången sen vi flyttade in hit för två år sen. Nu hänger den stora spegeln på väggen mitt emot dörren istället för på väggen till höger om den. Det är ovant, men jag tror det blev bättre så! Rummet känns större, ljuset i spegelbilden faller från sidan istället för bakifrån. Win-win. På kuppen fick galleriväggen en uppiffad look med en stor spegel i sig, och jag gillar det. Fick flytta om ett par tavlor och ta bort en annan som jag ändå tyckt att inte känts rätt. Och hux flux kände jag mig inspirerad igen till att bygga och kuratera vidare så vem vet vad som händer härnäst. 🤓😎

Processed with VSCO with a6 preset

I skrivande stund dricker jag kaffe på jobbet, ska bara jobba halvdag i dag, och sen ska jag cykla hem och invänta besök. Under tiden även försöka slänga ihop en pizza tänkte jag. Sen blir det picknick med några kompisar plus bebisar! Det har blivit en riktig baby boom i min kompiskrets de här senaste åren. När de är så här små så känns ett år eller två som en så stor åldersskillnad, men tänk om fem år, tio år, femton år. Just ingenting ju! Avståndet bara krymper och fortsätter likadant. Det är större åldersskillnad mellan mig och ett par av vännerna som kommer i dag än det är mellan våra barn. Väldigt roligt!

En kommentar

På andrahandsfronten något nytt

20190816_golv.jpg

Kände en tid att jag inte borde blogga om annat innan jag skrivit klart om resan, men de inläggen är så sjukt tidskrävande att göra så jag ska nog tillåta mig själv att varva in lite annat också. Så tråkigt att vilja blogga om X men känna ”nej, måste blogga om Y först”, men inte ha lust eller tid just då, och av den orsaken inte blogga Ö H T.

Så! Tänkte att vi kunde bryta upp med lite annat lättsamt och mer materialistiskt. Jag dras ju allt till det minimalistiska (vilket knappast framgår utav detta inlägg…) men you know that we are living in a material world and I am a mångsidig girl va. Eller som vi skulle säga i dessa KonMari-tider: Jag försöker välja grejer som spark joy. Och jag har kommit över en del andrahandsfynd på sistone som gjort mig glad! I dag t.ex. en mörkgrön, ojämn, handgjord blomkruka när vi åkte på loppisexkursion till Laihela, men har ingen bild på den att trolla fram nu. Istället kan jag visa…

20190816_rollakan

En matta! Eller två mattor! För en tid sen fick jag totaldille på röllakanmattor, handvävda yllemattor med geometriska motiv. Den stora hittade mamma åt oss i vintras. Den är runt 2 × 3 meter och formgiven av Brita Svefors, troligen nångång under 1960-talet. Designen heter Opal, vilket händelsevis råkar vara Blendas födelsesten och såna små sammanträffanden gillar jag ju. När vi hämtade den av mamma drog vi ut den på gården och skyfflade snö över den som vi sen borstade bort, hade faktiskt tänkt göra ett inlägg av detta. Men det verkar jag aldrig ha gjort! Nå, så kan man tvätta och damma av mattor bara det finns ett tillräckligt tjock täcke med torr snö på marken.

Men det var egentligen inte den jag skulle visa utan den andra, den mindre! Den hittade jag i går när Karin och Agaton hälsade på och vi gick på loppis. Den har Ingegerd Silow formgivit och designen heter Örbyhus, denna troligtvis skapad under 1950-talet. Tror att den hamnar i kontoret sen! Tillsvidare njuter jag av den extra värmen de bruna nyanserna skänker vardagsrummet där den vilar ovanpå den kallare mattan.

20190816_koksprylar

Många köksgrejer! Samlingen ovanför plockade jag och Alfred (och Blenda) åt oss häromveckan då vi, med hans familj, gick igenom några lådor som en framliden släkting lämnat efter sig. Det var verkligen supersvårt att inte plocka på sig ett helt berg av saker, fanns så mycket fint och gulligt och elegant. Sånt vi valde:

Blommig soppkopp med fat från Villeroy & Boch med serien Xenia; litet kakfat på fot i mörkbrunt glas; orange bakform; tredelad serveringsbricka (som fick Alfred att se extra mycket fram emot nästa gång vi ska äta burritos); emaljerat durkslag i klassisk ljusgul och blekgrön färgskala; två gröna kålassietter från portugisiska Secla.

Den gräddvita träburken luktar tyvärr lite illa efter en mögelfläck, men jag har skrubbat och behandlat för att försöka råda bot på den situationen. Om det lyckas så tänkte jag ge den åt Blenda att gömma saker i, fast tänkte också ta bort den flagnande målarfärgen och gnida in den med olja istället. Eller vad det är man gör för att få fram träets lyster och sånt. Den är för shabby chic så som den är nu, har jag kommit fram till. Men gillar formen och känslan jättemycket!

Burken och kannan i form av söta jordgubbar tänkte jag sätta tillbaka i ”inte ha”-högen efter att Alfred påpekade att inte skulle vi ju köpa dem om vi såg dem på loppis, MEN så fick Blenda syn på dem och gick omkring med den lilla jordgubbskannan och var alldeles för gullig för att Alfred skulle kunna vägra den, och då kunde inte jag heller förstås. Även om det kändes lite såhär ”…eh jaaahapp” då vi kom hem. Men de ÄR ju gulliga! Och åtminstone inte särskilt utrymmeskrävande. Plus att de verkar spark joy för Blenda i alla fall som mycket gärna vill titta och känna på dem.

20190816_hylla_001

En möbel! En mycket dammig och smutsig en, det ser vi, men vad fasen är det för nåt? Frågar åt en katt.

20190816_hylla_002

Jomen det är ju en liten hylla. Eller serveringsbord i två våningar? Det kan jag inte svara på. Oavsett, jag tilltalades verkligen av möbeln och lucky me så kunde jag fråga ”Blenda, tycker du om den här?” till vilket hon genast svarade ”Ja”. Enkelt val då! Jag tänkte att den kunde passa som typ nattduksbord i hennes rum, kanske med en charmig klämlampa fast på stången där överst, några böcker och gosedjur på hyllorna, och så vidare. Men sen har jag börjat tänka att kanske jag själv ska ha ett nattduksbord? Vi har ju inga. Som nå vilddjur sätter vi saker på golvet bara. Kanske ska vi ha missmatchande nattduksbord och nu får jag börja hålla upp ögonen efter ett till litet bord? Ja, det kunde ju va roligt!

20190816_hylla_003

Och kolla nu, inte tar det ens jättemycket utrymme om det inte skulle råka komma till användning på direkten. Måste bara skrubba rejält och limma lite, sen ska det nog bli väldigt fint!

Och där var de fynden jag förberett för er denna gång. Ska nu låta detta inlägg matcha bordets egenskaper och fälla ihop det! Ajö!

2 kommentarer

Strosa i Stockholm, snälltåg till Malmö, Öresundståg till Köpenhamn

Vi fortsätter med andra delen av resan och där vi slutade sist, d.v.s. i Gamla Stan i Stockholm en torsdagsmorgon.

20190725_007

Här står jag då och tittar ut över myllret av trånga kullerstensgator. Ack, att få gå där bland dem! Åh, om jag bara fann dörren ut ur denna obarmhärtigt stängda byggnad!

20190725_008

Skoja bara, här är jag ju. Mitt i smeten. Böjd som en banan.

20190725_009

Gamla Stan var som vanligt mycket Gamla Stanig och med det menar jag alldeles urtjusig och mysig. Kan ej stå emot den här charmen, fantiserar om att flytta in i ungefär vartannat hus.

20190725_010

Vi gick förbi detta ställe, Café Schweizer på Västerlånggatan, och fastän gatorna ännu var ganska folktomma runt klockan nio, så var vi ändå tre-fyra-fem stycken som stod här och tog bild på detta spektakulärt vackra. Snacka om lyckad marknadsföring att dumpa alla sina pressade apelsiner på framsidan. Doftade det himmelriket? Oklart, men jag gissar på ja.

20190725_011

Vi gick vidare och jag kan med glädje meddela att under denna resa lärde sig Blenda äntligen att uppskatta och använda sina solglasögon.

20190725_012

Vi släntrade över kyrkogården tillhörande S:ta Clara. Där var det fridfullt och skönt i skuggan under lövverken.

20190725_013

Strike a pose. Är som ni ser väldigt bra på det.

20190725_014

Fortfarande på samma kyrkogård, och här hade Blenda tagit på sig solglasögonen helt själv. 🙃 Kolla så nöjd hon är! Hehe.

Efter att dessa bilder togs har jag inga på en lång stund. Men vi satte oss på en bänk och åt lite snacks som lämnat av från kvällen innan i Umeå, och tittade på en man på en närliggande bänk. Han slängde ungefär ett halvt fransbröd åt fåglarna, bit för bit. Det verkade mycket terapeutiskt och jag sa att man borde se till att åtminstone en gång i veckan sätta sig och mata fåglar, att då skulle man nog må mycket bättre. Lite senare råkade jag knuffa en vattenflaska av bänken, och jag är inte helt säker på det men jag tror att smällen kan ha skrämt bort fåglarna. Jag märkte inte nåt sånt men däremot att mannen vände på huvudet och stirrade mig uttryckslöst i ögonen i några sekunder, och jag tror att han eventuellt ville uttrycka sitt missnöje med mig. Sen reste han sig och gick. 

En stund senare gick vi till Cityterminalen därifrån vi först skulle åka ersättningsbuss (för tåget) till Södertälje. Inne på terminalen var det svalt och skönt och Blenda fick sova en stund innan vi klev på bussen.

20190725_015

Sen steg vi på snälltåget med riktning Malmö! Där var det charmigt med kupéer för sex personer på breda bänkar. Där fanns ingen luftkonditionering och det var väl aningen svettigt en sån här dag då temperaturen låg runt 30° och solen gassade in genom fönstret. Fönsterluckan var öppen men jag som satt med ansiktet mot färdriktningen fick också erfara en hel del oljud som liksom samlades där. När jag sträckte mig tvärs över mot Alfreds sida som satt mitt emot mig så märkte jag att det var mycket tystare där. Detta var först mot slutet av resan och IGEN hade jag fått ganska ont i öronen och tröttma i huvudet av det konstanta oljudet. Ah well.

20190725_016

Men Blenda hon njöt av tågturen. Alfred också, men främst var han mitt i en blinkning när bilden togs. Fotot är geotaggat i Flen, och det får mig att tänka på två saker:
1) Personen från Flen som Karin skulle träffa när vi var i Stockholm sommaren 1999 (HJÄLP!! 20 år sen) och som i sin tur skulle träffa Anders — som visade sig vara alldeles suverän på alla vis och fortfarande är en vän, så YAY för Flen va!
2) Sången i Pelle Svanslös i Amerikatt som går typ ”Satt en katt på en sten / inte långt ifrån Flen / joppiladiladiladiloladiloladilo”, eller något ditåt. Medryckande hur som helst! Älskar PSiA (som ingen kallar den, tror jag, men nu gör jag det pga #truefan). Hade (har!) den på VHS som liten och när Blenda var yttepytte köpte jag den och den andra Pelle Svanslös-filmen (hade även den på VHS, fast på finska) på DVD för att jag tycker det är viktigt att de hör till ett barns uppväxt.

20190725_017

Och här ett resa-med-litet-barn-tips: En magnetisk ritplatta! Den här lilla köpte vi på Minimani för knappa sju euro, och det var den värd. Man för vippan till andra sidan för att sudda. Strecken man ritar blir automatiskt olika färg eftersom att rutan är indelad i fyra fält, ett rött, ett blått, ett grönt och ett gult. Pennan sitter fast med ett band. Yes, denna mojäng roade hon sig mycket med. Tänker att leksaken dessutom är en sån som inte nödvändigtvis tappar sin charm på ganska många år, bara barnet tycker om att rita. Och det gör ju de flesta.

20190725_018

Tågresan tog ungefär fem och en halv timme så hade en hel del tid att ta kål på. Och vi gick igenom en del tekniker att försöka underhålla Blenda, som tyvärr inte kunde tupplura eftersom att man inte fick gå omkring med vagnen i korridoren. Här swishade vi genom den idylliska svenska landsbygden med betande kossor och grönskande lövträd och böljande fält.

20190725_019

Men det märkte inte Blenda för hon var upptagen med att äta kex och titta på Barbapapa-avsnitt på Alfreds telefon. Rosor på kinden och Netflix i blick. I brist på tupplurer blev liksom detta hennes ”avkoppling”. Eller förresten kanske mest vår.

20190725_020

Hux flux har vi ploppat vidare till Öresundståget! Där var det plötsligt så himla kontinentalt. Massor av cyklar på tåget. Massor av danskar. Massor av bebisar som Blenda pekade på och sa BIJBIII. Massor av folk som så uppenbart INTE var skygga, ängsliga nordbor i sina sinnen. Nä, de var européer. De steg glatt på och med en hög stämma och ett leende ansikte, alldeles obesvärade och obekymrade, bad de andra flytta på sig så att de själva skulle få plats med sina cyklar. Folk småpratade med främlingarna de hade mitt emot sig. Till och med vi, FINLÄNDARNA,  hamnade in i det där och nu vet jag hur gamla alla bijbiiis i vagnen var. Kul! Det märktes att vi kommit en bit hemifrån nu.

20190725_021

I Köpenhamn hade vi bokat rum på Saga Hotel som låg väldigt nära centralstationen. Efter en skopa gnabb kom vi dit och checkade in och stånkade upp för trapporna. Här är ett resetips som jag antar att de flesta tänker på men som vi ändå inte fattat att kolla upp att fanns på hotellet: Hiss! Hiss är riktigt helt okej när man har barn och vagn med sig.

Vi hade också, i nån vag stund, tänkt att det var helt okej att ta ett rum utan eget badrum. Varför vet jag inte. Väl framme fantiserade jag om eget badkar, men men. Handfat fanns på rummet men toalett och dusch ute i korridoren. (Det fanns rum med privata badrum, också.) Jag tyckte det här var extra obekvämt eftersom jag precis den här dagen hade fått mens! Några dagar för tidigt! BARA för att vi var ute och reste. TACK LIVET. = ) = ) = )

20190725_022

Vårt fönster vette mot den skuggiga innergården och det var en välsignelse för det gjorde det antagligen lite svalare i rummet än det annars hade varit. Pratade följande dag med ett par svenskar som konstaterade, utan att låta alldeles för klagosamma sådär som svenskar kan, att det hade varit förbannat hett i deras rum. Liksom nästan olidligt. Är inte förvånad när deras fönster vette mot den solheta gatan. Jag har nu i efterhand satt en mental anteckning åt mig själv att det där med luftkonditionering kunde ju också vara en ruta att försöka checka av när man bokar övernattning för sommarsemestern.

20190725_023

Men att det var mycket varmt var ungefär det sista jag tänkte på. Dels var jag orolig för Selma som hemma hos mina föräldrar i Katternö inte ville komma in när de lockade, och dels var jag — som jag tror att det syns på mörkret under mina ögon — inte jättepigg. Blenda fick tillbringa natten utan pyjamas och i resesängen som hotellet fixat fram sov hon gott. Själv låg jag och snyftade p.g.a. känslighet och oro för min Selma och för att det hela kändes som en bokstavlig mardröm. Har alltså drömt mardrömmar om att nåt skulle hända katterna så länge vi var borta. Så fort rapporten kom in om att mitt hjärtas kattguld kommit hem så kände jag vakenheten lämna kroppen. Minns att Alfred sa nåt åt mig och jag typ bara ”mmhöööh”.

Och med det visdomsordet säger jag adjöss! Vi fortsätter med nästa dag nästa gång.

Färja till Umeå, nattåg till Stockholm

Nejmen hörni det är väl bara att börja från början och beta av resan etapp för etapp? Det är ju trots allt så man reser också.

20190724_001

Färden inleddes med att vi en onsdagseftermiddag tog färjan till Umeå. Eller Holmsund då, men vem säger så. Händelsevis råkade min syster med systerdotter ha bokat biljetter på samma tur som oss, så vi hade sällskap! Resan gick snabbt, men det var mycket folk på båten en solig sommardag som denna. Bollhavet var av okänd (men let’s be real — säkert äcklig) orsak tomt, alltså inga bollar. Trist eftersom att vi hajpat det som fasen åt Blenda, i och med att hon älskade bollhavet så sist vi åkte. Maskoten, tumlaren Wenni, höll sig inte till sitt tidsschema, och vi missade hen. Irriterande. Det finns fortsättningsvis inte ens vegetariska SMÖRGÅSAR i disken utan även de måste man beställa och vänta på att kocken slänger ihop. Det blev en ganska lång färd ändå i vissa perioder. Det var ett sånt sorl överallt. Jag borde seriöst ta med mig hörselskydd då jag ska vistas i såna miljöer i längre tid än ett par timmar. Hjärnan orkar bara inte med det där, hålla på och filtrera och försöka urskilja rätt röster, mitt sällskaps, och inte alla andras. Det är ett sånt slöseri på energi.

Men nåjaaa! Trycket i öronen och hjärnan släppte lite direkt vi klev av båten. Sen åkte vi buss in till Umeå.

20190724_002

Framme i Umeå gick vi och handlade lite snacks och picknickade på en bänk invid fontäner som Blenda beundrade. Vi hade väl ursprungligen tänkt att vi skulle leta upp  nån restaurang, men det kändes sist och slutligen så olockande att vara i kontakt med folk. Känns dessutom alltid så sjaskigt och klumpigt att gå in på en restaurang med ryggsäck och övrig packning, tycker jag. Är trots allt en typisk kvinna som blir jävligt obekväm av att vara i vägen! Vill inte ens be om ursäkt för det, men tycker däremot att män gott och väl kunde ta upp mindre utrymme, fast detta är såklart ett sidospår. Hur som helst: Picknick bland fontäner kände då bättre! Och sen gick vi till tågstationen.

20190724_003

Här väntar en ung dam på att tåget ska anlända. Har inget mer att säga om den här bilden eller tillfället egentligen, tyckte bara det var en söt bild. Fast kan berätta att jag köpte jackan många år innan Blenda föddes. Alltså, jag menar runt 11, 12, kanske fler. Såg den på loppis och kunde bara inte motstå den! Och nu kom den alltså äntligen till användning. (Fast har för mig att min systerdotter också använde den en tid, fast det var nästan ett decennium sen. Hon fyller nämligen 11 just i dag!) Ännu är ärmarna ganska långa på Blenda så vem vet, kanske den passar nästa sommar också.

20190724_004

Tåget var försenat, och det kanske låter trist att sitta på en perrong och vänta 45 minuter längre än beräknat, men det var mestadels okej. Det var bara de där sista tio minutrarna som jag kände att tålamodet höll på att ta slut — särskilt när jag tänkte på Blenda och att hon borde ha sovit sen för länge sedan. Men i övrigt tror jag att det var nyttigt för mig att bara sitta där i tystnaden och låta det sista av bruset i huvudet ebba ut. Det kändes pirrigt och precis rätt att resan bara börjat.

20190724_005

Äntligen kom nattåget! När vi klev på var klockan närmare tio (elva enligt våra inre finländska klockor!) och det var bara att dra av kläderna på den minsta av oss och låta henne borsta tänderna i fönstret så länge tåget åkte iväg.

Nu syns det inte mycket av sovkupén på bilden ovanför men som ni ser fanns det ett handfat. Toalett och dusch fanns ute i korridoren. Den nedersta bädden var en bänk som man bäddade ut, ovanför den fanns två bäddar till som nåddes via stege. I taket och längs med väggen hängde förvaringskorgar, räcken och ställningar att sätta ens väskor på. Det var mysigt!

20190724_006

Pyjamasen på. Godnatt! Jag sov med Blenda eftersom jag var lite rädd att hon skulle falla ur sängen om hon sov ensam i en säng, samt att om hon skulle vakna på natten och vara ledsen så skulle det vara så krångligt för nån av oss att klättra till henne. Vi hade bokat hela kupén för oss själva så det all in all var det inte alls särskilt obekvämt, om än inte precis rikligt med utrymme.

20190725_001

Nästa morgon var det bara att släppa upp rullgardinen och så strömmade ljuset in och tvingade en att vakna till liv. Tyvärr hade tåget kört ikapp sin försening så natten blev en bit kortare än vi hoppats på. Jag hade sovit ganska okej, förutom att jag vaknade runt fem-tiden och kunde inte somna om innan jag fortsatte lyssna på min ljudbok. (City of Girls av Elizabeth Gilbert. Har fortfarande inte hörslat klart den eftersom jag somnar till den och måste spola bakåt hela tiden.) Alfred hade däremot sovit jättedåligt, sa han, men var ändå nöjd med upplevelsen!

Min telefon har geotaggat bilden ovanför i Upplands Väsby. Tror vi stannade i Uppsala precis då jag vaknat. Vi lät Blenda sova så länge som möjligt.

20190725_002

Och när vi väckt och klätt på Blenda och hade nått tandborstningen var vi redan i Stockholm. Klockan var kvart över sju, svensk tid. Snart rullade vi in på stationen.

20190725_003

Som de turister vi var gick vi in till Gamla Stan och höll utkik efter något café som redan hade öppnat. Det blev café Kladdkakan på Stora Nygatan. Nu är jag ingalunda insatt i hur Stockholm är eller hur man ska turista där, men det har jag i alla fall räknat ut att ska man besöka Gamla Stan så är det okristligt tidigt på morgonen. Då slipper man trängas med andra som en själv — svettiga, klumpiga, irrande turister.

20190725_004

Vägg i vägg låg en leksaksbutik, Kalejdoskop, vars skyltfönster Blenda beundrade tills att hon till och med själv blev alldeles gäspig. Butiken hade inte öppnat ännu så vi kunde inte gå in, och egentligen bara bra det, för vi skulle ändå inte haft plats för alla goseskogsdjur i våra väskor.

20190725_005

Vi hade ett fåtal timmar att ta kål på, tillräckligt många för att kunna slappna av och ta det lugnt, men men för få för att hitta på något särskilt. Så vi strosade mest bara men jag tror jag fortsätter där i ett nytt inlägg därifrån. Så blir inläggen inte så himla maffiga och så får ni inte trettiosju turistiga bilder på mig eller Blenda på en och samma gång utan de serveras i mindre doser istället. Det kommer bli precis lika många tho. = )

20190725_006

👋

Höstvisekrax

HÄJ. Kolla vilken hurtig mockaruta som står här och kladdar! Ärligt talat mådde jag ganska illa efter en för kort natt och för mycket kaffe, men jag tuggade tappert ingefärstuggummi och just här var jag på väg att göra det som alltid gör mig gott, d.v.s. gå på loppis.

20190803_mocka_001

Hösten spatserade visst in på året redan i augusti den här varvet runt solen. Eller får man säga så utan att nån blir upprörd eller nedstämd? Jag kände mig själv ganska obstinat gentemot faktumet att det var dryga tio grader på plus när vi återvände till Finland, men nu har jag redan börjat förlika mig med att sommaren är över. Snopet om det inte blir tillräckligt varmt för att bada mer, men det går ju inte att påverka. Det är bara att rymma fältet och låta det skördas.

När jag cyklade iväg till loppis igår kändes det faktiskt riktigt mysigt att dra på sig en stickad tröja och mockajackan. Sen höll jag förvisso på att få värmeslag då jag klev över tröskeln och befann mig inomhus igen, utan nå egentlig ventilation verkade det som, och det hjälpte inte särskilt mycket att ta av sig jackan heller, så jag gick omkring där och kände hur jag blev svettig i tinningarna MEN spanade likväl efter höstkläder. För nog vet vi ju vartåt det här bär av. Åt Blenda hittade jag en vinröd jacka i manchestersammet. Hemmasydd och robust. Ett perfekt fynd att göra i början av en ovanligt kall augusti. Annat än de gammallaxrosa byxorna i tunn viskos jag sist och slutligen köpte åt mig själv trots att min uppmärksamhet egentligen riktades åt annat håll, men… tja… det blir ju en sommar nästa år också. Men den ligger långt borta nu.

Fast det är samma höstvisa varje år så känns den varje gång så ny. Att strosa på och dras till det murriga, kabelstickade, rejäla. Nystartskänslan är så starkt sammankopplad med hösten. Det är liksom lite pirrigt. Är förstås inte ensam om att känna så. Mycket av det måste väl härstamma från hur skolåret ser ut? Skrev en text om det för några år sen och minns att det var så många som kände likadant: De ville handla nya pennor och anteckningshäften, de ville Hitta Sin Signaturfrisyr eller förnya garderoben, de ville skriva att-göra-listor och pricka av rad efter rad på hösten. I går morse satt jag på sandlådekanten och läste en grej i Vbl där intervjuobjektet pratade om samma sak. Höstens längtan efter nya tag och grepp och riktningar.

20190803_mocka_002

Min typ av ny är egentligen gammal. Nu pratar jag förstås stil och kläder. Det är vad jag föredrar, förutom kanske vad det gäller skor, strumpor och underkläder. Händelsevis exakt vad som inte syns på bilden av det jag har på mig! Hehe. Allt annat är från loppis. Och det var jag så himla nöjd med! Jag kände mig lite ny, fast som mitt gamla jag, då jag såg mig själv i spegeln och märkte att så mycket var begagnat igen.

Det senaste året har jag handlat fler nya plagg än vanligt, vilket jag känner mig skyldig för emellanåt. Har ju rensat ur min garderob rätt mycket (som alla andra som hört talas om kapselgarderober eller Konmari-metoden) och har numera bättre koll på vad den innehåller. Nu som då får jag därför en idé om vad den saknar. Det är där jag brukar fylla i med nytt, då jag inte hittar det begagnat. Jag trivs i de nya plaggen men känner mig tråkig när allt jag har på mig är nytt. Lite som att jag tappat en detalj av min personlighet. Jag är ju loppis-Linnea?? Jag saknar det som hade följt med om kläderna varit begnande. Historien och känslan av singularitet. (Eller åtminstone en mer begränsad pluralitet.) Kanske dags att låta mitt gamla vara mitt nya från och med nu i höst? Säga nepp stopp till nytillverkat en längre tid framöver? Jag borde ju rimligtvis vara ganska bra på det men ändå är jag skraj för att fastställa det, svart på vitt.

Som så ofta när jag använder begagnat så undrar jag: Vem hade detta innan mig? Vem var hon med den här jackan? Vilka resor åkte den med på? Blev hon förälskad i nån när hon hade den på sig en kväll på dansen? Bar hon den över armen när hon gick över torget och höll ett barn i andra handen och var stressad, jäktad, och barnet stretade emot och ville ha Hubba Bubba? Ni vet. Sånt som liv består av bara. Små saker, men jag blir nyfiken.

Det fascinerar mig lite det där, att det kan vara så annorlunda för människor. Jag vet ju att en del tycker helt tvärtom, att det är superljuvligt när allt är splitternytt och fräscht och vill knappt ha något annat. Men jag är inte sån. Jag skulle nog inte klara av att flytta in i ett nybyggt hus, till exempel. Fast, handen på hjärtat, kanske mindre för att det inte lockar så mycket och mer för att jag skulle vara superängslig för att grisa ner och nöta och förstöra, hehe. Som jag vet att jag skulle!

NÅJAAA fasen vad jag pladdrar. Ska nog börja runda av här.

20190803_mocka_003

I dag är det sensommar, och nog känns det bra det också, men i går var det så påtagligt höst. Blenda och jag gick ut strax innan klockan åtta och jag hade satt på henne en senapsgul stickad tröja under en fodrad jacka och luften var skarp och kall och Blenda upptäckte rönnbärsklasarna i träden. En person, en av de få andra vi såg, såg ut att huttra i sin morgonrock när hon var ute med sin hund. När Blenda en stund innan åt sin morgongröt landade en stor kråka i trädet utanför köksfönstret och jag slog upp fönstret och friskheten, kylig och klar, strömmade in och rummet och långt där utifrån, bortom diset, hördes ett ekande KRA KRA KRA, ett sånt som fyller hela himlen och tycks dyka upp från horisonten. Så som en del läten gör, sådana stillsamma, kyliga höstmorgonar.

Det var nog det kraxet som satte höstvisetonen. Inte mig så hemskt mycket emot, ändå.

Inga kommentarer

Schni Schna Schnappi, Schnappi Schnappi Schnapp

20190728_schnappi

Schnappi das kleine Krokodil, d.v.s. undertecknad, är hemma igen. Sist jag skrev tuff-tuff-tågade vi söderut och skulle sova i Köpenhamn den natten, och efter det åkte vi vidare till Berlin och stannade där i en knapp handfull dagar. Vi stånkade in genom dörren till vårt hem i Vasa tidigt på kvällen i tisdags och en stund senare anlände mina föräldrar med en ytterst dyrbar last: katterna! SOM JAG SAKNAT DEM. Och de oss, verkar det som, fast de förstås levt ett äventyrligt drömliv ute på landet. De vill hålla sig nära. Väldigt rart. Är blessed.

Und ja, natürlich har jag ein großer hög foton från resan — they don’t call me Schnappi for nothing, eller faktiskt they don’t call me Schnappi at all — och den högen ska jag förstås sortera och presentera som om jag hade åkt TILL SÖDERN för cirka fyrtio år sen och fotat varje solnedgång och person i spexig hatt PÅ DIA och du tvingas ner i en svettig, trång manchestersammetssoffa med en näve grissini i famnen för NU ÄR DU BJUDEN PÅ FEST HOS MIG OCH HÄR GÖR VI SÅ! För vad annat är Berlin än 2010-talets motsvarighet till 1970-talets södern, egentligen? Och vad är bloggosfären om inte varje narcissists egna projektorduk?

(Okej så säkerligen en hel drös med annat antar jag men det är inte så värst catchy att skriva ut det så vi skippar. Jag har dessutom inte en aning för jag levde inte ens på 70-talet. 🤷‍♀️ Jag bara gissar! Är lite groovy på det viset.)

Jag tog ingen systemkamera med mig denna gång eftersom min väska sist och slutligen blev rätt så full trots mina skills, och Alfreds kamera förstår jag mig ärligt bara inte riktigt på hur man ska manövrera för att få till bra bilder, det lämnas mest till kameran själv eller slumpen, så jag har verkligen främst bara snapshots att visa. Schni schna schnappishots. Inga konstnärliga skärpedjup eller aspirationer eller sånt. Men jag tänker att det kan ju vara kul för det, visst? Jag menar för mig!

The leader of the pack 🥁

Här är min & Blendas packning för sex dagars resa, i en Kånken 20l (litet större än den standardliga). Hygienartiklar och jackor och en mindre väska med leksaker åt B tillkom ännu, men här är alla våra plagg i alla fall. Inklusive varsitt par skor! Postade samma bild i mina IG-stories för att skryta med mina packningsskillz, och eftersom den fick en del reaktioner och jag har lite dötid att göra mig av med, så tänkte jag dela med mig av mina få — men istället effektiva — packningstips. Vi kör:

  1. Gör en tankekarta eller två spalter med en lista på överdelar i ena och underdelar i andra. Dra streck mellan allt som går att kombinera. Ta inte med nåt som inte passar med allt i motsatt spalt. Inget onödigt!
  2. Tänk på materialen, prioritera sånt som går lätt att skölja upp och hänga på tork över natten. Då behöver du inte lika många alternativ.
  3. Rulla plaggen tajt, tajt, tajt. Detta är nyckeln! Börja med att vika dem till avlånga bitar, pressa luften ur dem, och rulla ihop spänt. Vira gummisnoddar runt så rullarna faktiskt hålls tajta också.
  4. Testa packa rullarna i väskan på olika sätt. Först hade jag t.ex. fyllt upp hela väskan med ett lager rullar innan jag började på nästa. Då blev det inte så mycket utrymme över. Sen packade jag allt i flera lager direkt från bottnen och då lämnade nästan halva väskan tom! Även huruvida man packar rullarna på längden, bredden eller höjden inverkar.

Hmm tror detta är allt men är mycket degig i hjärnan så vem vet, men det täcker det mest väsentliga i alla fall. Är just nu på snälltåget på väg mot Malmö, egentligen står vi precis nu stilla i Nässjö, och sen åker vi vidare mot Köpenhamn där vi ska sova i natt. Förra natten sov vi på nattåget från Umeå till Stockholm! Mysigt och ganska snävt med utrymme, fast smart planerat sådant, och vi hade egen kupé och det var najs.

Nu ropade Blenda till och ville byta till min famn så här sätter jag punkt, adjö!

En kommentar

Ut på tur ⛴️🚂🚌

Processed with VSCO with a6 presetProcessed with VSCO with a6 presetProcessed with VSCO with a6 preset

I går lämnade vi av Selma och Myra hos mina föräldrar och separationsångesten, som jag förvisso brottats med ända sen vi bokade resan, är min nya följeslagare. Vi åkte tillbaka till Vasa samma dag och det kändes så tomt här på kvällen, att gå och lägga sig utan att någon hoppade upp i sängen och kurrade. Men i dag åker vi ut på resa och kissorna är så glada att få springa fritt (fast med viss curfew) ute i naturen ute på landet.

Jag har tydligen varit väldigt bloggig och inte berättat vart vi ska åka, något jag förstod när en kompis igår sa att hon ännu inte sett nåt avslöjande om vart färden bär. Haha! Pinsamt! Ursäkta! Jag vet att jag var på väg att beskriva resan men jag måste visst ha ångrat mig, antagligen för att det kändes så krångligt och jag hakade upp mig på detaljerna. Men vi börjar med att ta färjan till Umeå i dag och därifrån ska vi åka söderut och så småningom kommer vi fram till Berlin. Det blir båt, tåg och lite buss. Ett par stopp, ett mycket kort i Stockholm och ett lite längre (men ändå kort) i Köpenhamn. Så det tar ett par dagar ännu innan vi är framme vid resans ändstation. Det är resan, inte målet, etcetera.

Men nu — dags att kolla igenom packningen och kanske till och med plocka upp leksaker från golvet. På gensyn, auf Wiedersehen!

P.S. Inser nu att jag inte svarat på flera kommentarer den senaste tiden! Förlåt! Inte avsiktligt, är bara klantig och har knappt ens öppnat min dator på länge och då tycks det inte bli av trots att jag alltid blir så glad av varje en. Så motsträvig till att skriva på på mobilen.
Sign. Från förra årtusendet

2 kommentarer

Vecka 27

För att komma igång med bloggandet tänkte jag hämta inspiration från semester-Ellen (härmade t.o.m. hennes rubrik rakt av, inser jag nu) och göra en kvick summering av juli hittills. Och jag var riktigt pepp på det så länge jag nattade Blenda, men så känns det så övermäktigt nu när jag väl redigerat bilder och satt mig vid skrivbordet för att sammanställa. Så vi tar bara den första veckan istället!

Processed with VSCO with a6 preset

1:a juli. Vi kastade oss (eller okej — JAG kastade oss båda) på sängen och tittade på YouTube på mobilen efter duschen/badet. Blendas lockar kommer alltid fram när håret är blött eller fuktigt. Nu har hennes lugg börjat krusidulla ihop sig ibland också och jag tycker det är så sabla GULLIGT.

Processed with VSCO with a9 preset

2:a juli. På jobbet. På vessan. Har ett vagt minne av att jag hade någon tanke bakom en spegelselfie men det kan hända att det bara är en önsketänkande efterhandskonstruktion. Väldigt omodernt med bathroom selfies, är det inte? Man ser dem allt mer sällan. Eller JO, nu kom jag på det! Jag skulle visst dokumentera mitt hår. Har bytt till schampotvål istället för flytande, inledde med att testa aleppotvål som jag hört mycket gott om. (Stod också och klämde på en tvål som doftade ägg och öl, mm. Obs ej ironisk. Kände dragning.) Här hade jag tvättat håret med den en gång, tror jag. Var i ärlighetens namn lite besviken först men nu tycker jag det börjar ta sig.

Processed with VSCO with a6 preset

3:e juli. En moder med sina förstfödda. Postade den här på instagram och då utspelade sig en kort dialog mellan mig och min syster i vilken hon refererade till Selma som SVANSBARNET. Mycket bra, mycket bra.

Processed with VSCO with a9 preset

Jag fick väl dåligt samvete och ville också ta bild med Myra, vår kära pälsräka. Ville också visa upp dräkten jag hade loppat samma dag, men den syns ju inte så bra här meeen har ändå visat den förr så.

Processed with VSCO with a9 preset

En annan med ny dräkt var Blenda! Hade sytt klart hängselbyxorna samma dag. Tyget fick jag från en collegetröja jag köpte på loppis.

Processed with VSCO with a9 preset

Vin på Venn med en vän! Anna!

Processed with VSCO with a6 preset

4:e juli. Another day, another barnvagn. Eftersom vi ska åka på en resa snart så har jag plöjt igenom en del begagnade resevagnsannonser. Vi ville ha en smal så att den ryms bra i kollektivtrafiken och med nedfällbart ryggstöd så att den är tupplurskompatibel, bland annat. Tror denna ska funka bra! (Förstår bara inte varför resevagnar har såna små hjul?!) Här hade vi precis hämtat den. Och Blenda… hon hatar inte att provåka olika vagnar, nej.

Processed with VSCO with a9 preset

Pioner. Älskar pioner. Vem älskar inte pioner? Fiskade upp några ur rabatten, de hade slagit ut i blom nära marken.

Processed with VSCO with a6 preset

5:e juli. Åt ute. Blenda är ganska kul att plocka salladstallrikar med nu, även om just detta salladsbord var aningen torftigt just denna dag. Hon har så väldigt många åsikter nu för tiden om vad hon vill och inte vill ha! Lyxigt då, även för oss föräldrar, att ha en massa skålar att välja smaker ur.

Processed with VSCO with a6 preset

Så länge Alfred nattade Blenda tog jag ut katterna. Kul sällskap, som ni ser. Cirka 80 % av tiden man är ute med katterna går ut på att titta på när de tuggar i sig gräs.

Processed with VSCO with a6 preset

6:e juli. Blenda har börjat intressera sig för matlagning (hon kokar en massa grejer i sandlådan) och här assisterade hon mig när jag fixade (vegetariska) ugnskorvar. Tandpetarna är till för att hålla ihop korveriet som tenderar spricka så lätt.

Processed with VSCO with a6 preset

Vi gick ut med katterna och jag hade… en… frisyr… (Varför ser jag ut som att jag har krapula där när det var först några timmar senare som jag drack vin med Maria och Elsa?? #foreshadowing) Men Blenda var cool i sin retro Finn-Lassie-jacka som vanligt, hon gillar den så mycket och vill alltid använda den. Helst ska den vara stängd också. ”Jacka” är ett av de ord hon kan nu och säger ofta.

Processed with VSCO with a6 preset

Allt var frid och fröjd då Beblund plötsligt beslöt sig för att rymma. Mycket beklagligt.

Processed with VSCO with a6 preset

The Call of the Leikkialue. Det var för övrigt Eino Leinodagen så därav flaggningen.

Processed with VSCO with a6 preset

7:e juli. Blendushka inledde dagen med hörselskydd och ryskt leksakspianoklink. Ibland komponerar hon faktiskt riktigt vackra melodier med lilla röda Vija.

Processed with VSCO with a6 preset

Dagen fortsatte i sandlådan ute på gården. Ursäkta att det blir så mycket Blenda här men what u gonna do, det är min blogg och ärligt talat är det ju främst henne jag vill minnas från den här tiden så då blir det som det blir. Det kommer förstås avta i takt med att hon blir äldre. Alltså inte min vilja att minnas henne (duh) men hennes förekomst i bloggen. Nu just är hon i en sån KUL period att jag bara vill dokumentera allt.

Processed with VSCO with a7 preset

Jag gjorde ett gulligt fynd i pionen. Blenda kallar förresten alla sniglar för ”DÄJJJ”, känt från slutordet i sången Lilla snigel. Men nu är detta förvisso inte en snigel utan en snäcka, men… det slipper vi förstås tänka på ifall de husprydda blötdjuren hur som helst alla ska heta däjjj hos oss.

Processed with VSCO with a6 preset

Mot kvällen var vädret soligt och varmt och vi gick ut igen, denna gång till en större lekpark några hundra meter nerför gatan. Även den sandlådan är populär.

Processed with VSCO with a6 preset

Sen lockade vi barnet från sandlådan (läs: lyfte bort under protest). Vi försökte förvilla henne bland träden.

Processed with VSCO with a6 preset

Tittut!

Processed with VSCO with a6 preset

Är det inte ganska knäppt ändå att där springer en liten person bara sådär? Som man kan ropa ”Fånga pappa!” åt och så gör hon det, gladeligen. Liksom hur gick det till?? Varifrån kom du?

20190707_balsamin.jpg

Hittade en plätt med jättebalsamin och eftersom den är en skadlig, invasiv art så plockade jag ett stort fång utan dåligt samvete. Helst borde man väl dra upp dem från rötterna.

Processed with VSCO with a6 preset

Alfred knäppte detta familjeporträtt när vi kommit vidare på vår promenad. Det är märkligt men det var som att Blenda ville sätta sig och titta på havet. Hon blev ledsen när hon verkade få för sig att vi skulle åka förbi det glittrande blå utan att stanna. Nu syns inte havet på bilden men lovar det är där, bakom vassen.

Processed with VSCO with a6 preset

Och vidare gick vi. Nånstans på vägen tappade vi dagens Vasablad, men jättebalasaminfånget insvept i reklamblaskan hängde med.

Processed with VSCO with a6 preset

Nere vid simstranden såg vi svanar. I övrigt folktom strand, förutom två personer som gick för nära strandbrynet så de skrämde iväg två andra svanpar när de skulle ta bild på dem. Kan störa mig så på såna människor, som inte visar någon hänsyn. Det här var förstås en ganska liten förseelse men ändå. Låt djuren få lite jäkla lugn och ro. Tänker ibland på en ytterst korkad karl som stod och bankade argt på glaset till björnarnas hus på Skansen när vi var där för några år sen. Önskar jag hade sagt något. Vem fan beter sig så? Bara idioter. Bara riktiga riktiga idioter.

Processed with VSCO with a6 preset

Och sen blev det natt! En ny måndag och ny vecka grodde i horisonten och denna söndag vecka 27 avslutades med ett av mina favoritväder — dis.

Här kommer natten

20190704_timmermansgatan

Skriver detta på natten men jag kommer inte publicera det då. Jag vet inte vad som är på gång med mig men en lång tid har jag alltid ångrat inlägg jag publicerat sent på kvällen eller på natten. De måste inte handla om något specifikt. De kan ha vilken ton eller stämning som helst. Oavsett vaknar jag så ofta med den där ångerfulla känslan, med visshet om att jag låtit som en idiot även om jag sällan kan med säkerhet säga hur eller var. Men något med mitt jävla sätt, bara. Och jag tragglar mig igenom samma sak varje gång, samma dialog med den ängsliga biten av mig.

Men Linnea, nu inbillar du dig. Nu överdriver du väl ändå. Och om inte, så vaddå? Så vaddå om du låter som en idiot ibland? Du ÄR en idiot ibland, fast du var knappast det igår, och oavsett så GÖR det dig inte till en idiot. I alla fall inte på heltid. Det hade varit värre. Nu är du bara som de flesta.

Jag brukade vara sån som gillade så att blogga sent om kvällarna men numera brukar ångern krypa sig på då redan och göra mig ängslig. Så jag skriver om och sen mesar jag ur. Tycker att allt jag skriver är så fånigt och korkat. Jag menar inte att fiska efter komplimanger och invändningar nu, jag vill bara erkänna att jag tycker vad jag gör, för jag känner mig fånig och korkad för att jag känner så också, och ibland brukar det ju hjälpa att bara ”lol jag är fånig och korkad”, ni vet. Äga det, liksom.

Jag saknar att fångas i den där nattstämningen som brukade sänka sig över en förr i tiden. När jag satt uppe sent och skrev och det kändes som att hela världen sov och var så tyst att mina tankar faktiskt hade en röst som hördes då. Jag arbetade ju aldrig på något massivt eller episkt eller som skulle komma att bli Det Stora Verket, men jag skrev min dagbok och det fick mig att känna mig mer sams med livet.

Och nu undrar jag direkt — kan jag säga så? Bli sams med livet? Får det mig att låta olycklig? Det är jag väl ändå inte. Men varför är jag så rädd för att låta så? De flesta har väl något vemod och något besvärligt och något plågsamt inom sig. Alla har sina bekymmer, förstås. De som inte har dem nu kommer få dem senare. Det är livets gång. Det vet vi väl. Varför ska jag oroa mig för att råka låta som sådan jag är ibland?

Men så är det ju mitt i natten och det är klart jag gör. Kanske publicerar jag det här i morgon, när jag läser igenom det och inte skäms för mycket för det. Kanske skriver jag om det så att det låter mera slätstruket och genomtänkt. Kanske förlorar det nåt på kuppen då. Den där nattstämningen som jag faktiskt tyckte att jag kände av en kort stund nyss.

(Dape – dape – dape – da – da – da.)

9 kommentarer