Vecka 27

För att komma igång med bloggandet tänkte jag hämta inspiration från semester-Ellen (härmade t.o.m. hennes rubrik rakt av, inser jag nu) och göra en kvick summering av juli hittills. Och jag var riktigt pepp på det så länge jag nattade Blenda, men så känns det så övermäktigt nu när jag väl redigerat bilder och satt mig vid skrivbordet för att sammanställa. Så vi tar bara den första veckan istället!

Processed with VSCO with a6 preset

1:a juli. Vi kastade oss (eller okej — JAG kastade oss båda) på sängen och tittade på YouTube på mobilen efter duschen/badet. Blendas lockar kommer alltid fram när håret är blött eller fuktigt. Nu har hennes lugg börjat krusidulla ihop sig ibland också och jag tycker det är så sabla GULLIGT.

Processed with VSCO with a9 preset

2:a juli. På jobbet. På vessan. Har ett vagt minne av att jag hade någon tanke bakom en spegelselfie men det kan hända att det bara är en önsketänkande efterhandskonstruktion. Väldigt omodernt med bathroom selfies, är det inte? Man ser dem allt mer sällan. Eller JO, nu kom jag på det! Jag skulle visst dokumentera mitt hår. Har bytt till schampotvål istället för flytande, inledde med att testa aleppotvål som jag hört mycket gott om. (Stod också och klämde på en tvål som doftade ägg och öl, mm. Obs ej ironisk. Kände dragning.) Här hade jag tvättat håret med den en gång, tror jag. Var i ärlighetens namn lite besviken först men nu tycker jag det börjar ta sig.

Processed with VSCO with a6 preset

3:e juli. En moder med sina förstfödda. Postade den här på instagram och då utspelade sig en kort dialog mellan mig och min syster i vilken hon refererade till Selma som SVANSBARNET. Mycket bra, mycket bra.

Processed with VSCO with a9 preset

Jag fick väl dåligt samvete och ville också ta bild med Myra, vår kära pälsräka. Ville också visa upp dräkten jag hade loppat samma dag, men den syns ju inte så bra här meeen har ändå visat den förr så.

Processed with VSCO with a9 preset

En annan med ny dräkt var Blenda! Hade sytt klart hängselbyxorna samma dag. Tyget fick jag från en collegetröja jag köpte på loppis.

Processed with VSCO with a9 preset

Vin på Venn med en vän! Anna!

Processed with VSCO with a6 preset

4:e juli. Another day, another barnvagn. Eftersom vi ska åka på en resa snart så har jag plöjt igenom en del begagnade resevagnsannonser. Vi ville ha en smal så att den ryms bra i kollektivtrafiken och med nedfällbart ryggstöd så att den är tupplurskompatibel, bland annat. Tror denna ska funka bra! (Förstår bara inte varför resevagnar har såna små hjul?!) Här hade vi precis hämtat den. Och Blenda… hon hatar inte att provåka olika vagnar, nej.

Processed with VSCO with a9 preset

Pioner. Älskar pioner. Vem älskar inte pioner? Fiskade upp några ur rabatten, de hade slagit ut i blom nära marken.

Processed with VSCO with a6 preset

5:e juli. Åt ute. Blenda är ganska kul att plocka salladstallrikar med nu, även om just detta salladsbord var aningen torftigt just denna dag. Hon har så väldigt många åsikter nu för tiden om vad hon vill och inte vill ha! Lyxigt då, även för oss föräldrar, att ha en massa skålar att välja smaker ur.

Processed with VSCO with a6 preset

Så länge Alfred nattade Blenda tog jag ut katterna. Kul sällskap, som ni ser. Cirka 80 % av tiden man är ute med katterna går ut på att titta på när de tuggar i sig gräs.

Processed with VSCO with a6 preset

6:e juli. Blenda har börjat intressera sig för matlagning (hon kokar en massa grejer i sandlådan) och här assisterade hon mig när jag fixade (vegetariska) ugnskorvar. Tandpetarna är till för att hålla ihop korveriet som tenderar spricka så lätt.

Processed with VSCO with a6 preset

Vi gick ut med katterna och jag hade… en… frisyr… (Varför ser jag ut som att jag har krapula där när det var först några timmar senare som jag drack vin med Maria och Elsa?? #foreshadowing) Men Blenda var cool i sin retro Finn-Lassie-jacka som vanligt, hon gillar den så mycket och vill alltid använda den. Helst ska den vara stängd också. ”Jacka” är ett av de ord hon kan nu och säger ofta.

Processed with VSCO with a6 preset

Allt var frid och fröjd då Beblund plötsligt beslöt sig för att rymma. Mycket beklagligt.

Processed with VSCO with a6 preset

The Call of the Leikkialue. Det var för övrigt Eino Leinodagen så därav flaggningen.

Processed with VSCO with a6 preset

7:e juli. Blendushka inledde dagen med hörselskydd och ryskt leksakspianoklink. Ibland komponerar hon faktiskt riktigt vackra melodier med lilla röda Vija.

Processed with VSCO with a6 preset

Dagen fortsatte i sandlådan ute på gården. Ursäkta att det blir så mycket Blenda här men what u gonna do, det är min blogg och ärligt talat är det ju främst henne jag vill minnas från den här tiden så då blir det som det blir. Det kommer förstås avta i takt med att hon blir äldre. Alltså inte min vilja att minnas henne (duh) men hennes förekomst i bloggen. Nu just är hon i en sån KUL period att jag bara vill dokumentera allt.

Processed with VSCO with a7 preset

Jag gjorde ett gulligt fynd i pionen. Blenda kallar förresten alla sniglar för ”DÄJJJ”, känt från slutordet i sången Lilla snigel. Men nu är detta förvisso inte en snigel utan en snäcka, men… det slipper vi förstås tänka på ifall de husprydda blötdjuren hur som helst alla ska heta däjjj hos oss.

Processed with VSCO with a6 preset

Mot kvällen var vädret soligt och varmt och vi gick ut igen, denna gång till en större lekpark några hundra meter nerför gatan. Även den sandlådan är populär.

Processed with VSCO with a6 preset

Sen lockade vi barnet från sandlådan (läs: lyfte bort under protest). Vi försökte förvilla henne bland träden.

Processed with VSCO with a6 preset

Tittut!

Processed with VSCO with a6 preset

Är det inte ganska knäppt ändå att där springer en liten person bara sådär? Som man kan ropa ”Fånga pappa!” åt och så gör hon det, gladeligen. Liksom hur gick det till?? Varifrån kom du?

20190707_balsamin.jpg

Hittade en plätt med jättebalsamin och eftersom den är en skadlig, invasiv art så plockade jag ett stort fång utan dåligt samvete. Helst borde man väl dra upp dem från rötterna.

Processed with VSCO with a6 preset

Alfred knäppte detta familjeporträtt när vi kommit vidare på vår promenad. Det är märkligt men det var som att Blenda ville sätta sig och titta på havet. Hon blev ledsen när hon verkade få för sig att vi skulle åka förbi det glittrande blå utan att stanna. Nu syns inte havet på bilden men lovar det är där, bakom vassen.

Processed with VSCO with a6 preset

Och vidare gick vi. Nånstans på vägen tappade vi dagens Vasablad, men jättebalasaminfånget insvept i reklamblaskan hängde med.

Processed with VSCO with a6 preset

Nere vid simstranden såg vi svanar. I övrigt folktom strand, förutom två personer som gick för nära strandbrynet så de skrämde iväg två andra svanpar när de skulle ta bild på dem. Kan störa mig så på såna människor, som inte visar någon hänsyn. Det här var förstås en ganska liten förseelse men ändå. Låt djuren få lite jäkla lugn och ro. Tänker ibland på en ytterst korkad karl som stod och bankade argt på glaset till björnarnas hus på Skansen när vi var där för några år sen. Önskar jag hade sagt något. Vem fan beter sig så? Bara idioter. Bara riktiga riktiga idioter.

Processed with VSCO with a6 preset

Och sen blev det natt! En ny måndag och ny vecka grodde i horisonten och denna söndag vecka 27 avslutades med ett av mina favoritväder — dis.

Här kommer natten

20190704_timmermansgatan

Skriver detta på natten men jag kommer inte publicera det då. Jag vet inte vad som är på gång med mig men en lång tid har jag alltid ångrat inlägg jag publicerat sent på kvällen eller på natten. De måste inte handla om något specifikt. De kan ha vilken ton eller stämning som helst. Oavsett vaknar jag så ofta med den där ångerfulla känslan, med visshet om att jag låtit som en idiot även om jag sällan kan med säkerhet säga hur eller var. Men något med mitt jävla sätt, bara. Och jag tragglar mig igenom samma sak varje gång, samma dialog med den ängsliga biten av mig.

Men Linnea, nu inbillar du dig. Nu överdriver du väl ändå. Och om inte, så vaddå? Så vaddå om du låter som en idiot ibland? Du ÄR en idiot ibland, fast du var knappast det igår, och oavsett så GÖR det dig inte till en idiot. I alla fall inte på heltid. Det hade varit värre. Nu är du bara som de flesta.

Jag brukade vara sån som gillade så att blogga sent om kvällarna men numera brukar ångern krypa sig på då redan och göra mig ängslig. Så jag skriver om och sen mesar jag ur. Tycker att allt jag skriver är så fånigt och korkat. Jag menar inte att fiska efter komplimanger och invändningar nu, jag vill bara erkänna att jag tycker vad jag gör, för jag känner mig fånig och korkad för att jag känner så också, och ibland brukar det ju hjälpa att bara ”lol jag är fånig och korkad”, ni vet. Äga det, liksom.

Jag saknar att fångas i den där nattstämningen som brukade sänka sig över en förr i tiden. När jag satt uppe sent och skrev och det kändes som att hela världen sov och var så tyst att mina tankar faktiskt hade en röst som hördes då. Jag arbetade ju aldrig på något massivt eller episkt eller som skulle komma att bli Det Stora Verket, men jag skrev min dagbok och det fick mig att känna mig mer sams med livet.

Och nu undrar jag direkt — kan jag säga så? Bli sams med livet? Får det mig att låta olycklig? Det är jag väl ändå inte. Men varför är jag så rädd för att låta så? De flesta har väl något vemod och något besvärligt och något plågsamt inom sig. Alla har sina bekymmer, förstås. De som inte har dem nu kommer få dem senare. Det är livets gång. Det vet vi väl. Varför ska jag oroa mig för att råka låta som sådan jag är ibland?

Men så är det ju mitt i natten och det är klart jag gör. Kanske publicerar jag det här i morgon, när jag läser igenom det och inte skäms för mycket för det. Kanske skriver jag om det så att det låter mera slätstruket och genomtänkt. Kanske förlorar det nåt på kuppen då. Den där nattstämningen som jag faktiskt tyckte att jag kände av en kort stund nyss.

(Dape – dape – dape – da – da – da.)

5 kommentarer

Linum, Gossypium, Bombyx

Kreativitet går alltid i faser för mig (gör kanske så för alla?) och vissa perioder bubblar jag av idéer och grejer jag vill göra. Andra perioder får jag just ingenting gjort alls förutom att odla mitt självförakt. Det är ganska extrema svängar när man riktigt tittar på det. Ibland undrar jag om det är normalt men jag tänker att åtminstone vippar gungbrädet åt båda hållen så antagligen är balansen någorlunda okej ändå.

Som jag nämnde i förra inlägget har jag just nu fått dille på att sy barnkläder, och viljan att skapa bara sjuder inom mig. Pyser! Brusar! Puttrar! Som kolsyra eller ärtsoppa, oklart vilket. Egentligen har jag inte hunnit mycket längre än dit ännu. Har inte så värst mycket konkret att visa upp från det, menar jag. Kanske borde jag inte nämna det förrän det är förbi och jag hunnit åstadkomma mer? Kommer jag prata ihjäl det såhär?

Men viljan är är så länge intensiv och spretig och jag studsar av och an mellan impulserna och idéerna. Så jag har från första början satt regeln åt mig att jag får inte påbörja nästa projekt innan jag avslutat det senaste. Jag MÅSTE ha tålamod och uthållighet den här gången! Så att jag inte sen sitter på en hel hög med ofärdiga projekt som Blenda växer ur medan jag är inne i en annan period som mest går ut på att jag ligger på soffan och är förbittrad på att jag är så hopplöst oproduktiv.

20190704_silkelinnebomull

Just nu är det tre textilier som snurrar i huvudet. Beiget linne som gjorts på stjälkar och rötter från växter i släktet Linum. Senapsgul bomull som fått sina fibrer från de vissnade blommornas frökapslar i växtsläktet Gossypium. Honungsgyllene silke vars trådar kommit från kokonger som spunnits av fjärilslarven i släktet Bombyx. Jag undrar vad de ska bli!

Har förresten lärt mig ett knep för att identfiera äkta silke från konstfiber. Det är att bränna en liten bit och sniffa. Jag var osäker på min guldiga tygbit som är lite grov i texturen. Jag testade själv genom att dra loss en tråd från kanten, tvinna ihop den och tända eld på den. Luktar det som bränt hår — då är det äkta vara!

Det kunde kännas skittråkigt att inte få vara impulsiv och hoppa från det ena till det andra, men med barnplagg känner jag ändå en större frihet på ett annat sätt. Jag känner inte samma press att behöva veta vad jag sysslar med eller att jag borde ha ett mönster jag kan följa om det ska bli till nåt. Det är skönt att slippa, för det brukar lite suga musten ur mig. Det är som att det med barnplagg är mindre risk med att bara tänka ut hur jag vill ha det och klippa bitarna därefter och se vart jag hamnar. Har inställningen att om det blir helt fel så är det (om än störande och snopet) åtminstone en lärdom — mindre material och kortare tid har gått åt än om jag försökt och misslyckats sy åt mig själv.

Men så är det förstås också på grund av samma mönsterfrihet som jag redan, efter provningen av byxprojekt #2, överväger att låta det vänta och gå vidare till nästa. De blev ju ändå för stora? 🤷‍♀️🙃

En kommentar

Hälsningar från soffbråtet

20190703_sofftrio.jpg

Hälsningar från soffbråtet! Här ligger vi och slöar, jag, Selma och Myra. Under mitt huvud en barnbok samt tygrester från hängselbyxorna jag sydde klart åt Blenda i dag. Ska visa dem snart! Ska bara bestämma om jag ska sy på en framficka eller inte. Kanske pressa nån söm, om jag inte fortsätter vara för lat.

Har haft en RIKIGT bra dag. Sov i evigheters evighet och fick INTE huvudvärk (ett gosh darn mirakel säger jag!!!), pysslade med hängselbyxorna och påbörjade sen ett NYTT par byxor och fick känna mig både kreativ och produktiv, lockade sen ut Alfred och Blenda på ett framgångsrikt loppisbesök och i kväll har jag gått ut på ett par glas vin med Lindholm som sommarfåglar i Vasa igen. Lyckat recept!

På loppiset fanns erbjudandet att fylla en påse med kläder ur en enorm hög och betala 5€ för alltsammans. Så jag plockade på mig en del plagg för tygens skull — är ganska inne på att sy kläder åt Blenda nu och på loppisar kan man ju hitta intressanta tygstycken som räcker till att göras om till plagg åt en liten toddlare. Som exempelvis det senapsgula som skymtar under Myra på bilden ovanför, det är en kjol som jag endera ska använda själv eller sy om till något annat åt en mindre person. Tänker att ett set med en enkel t-shirt och ett par matchande byxor i så fall kunde vara fint.

I samma klädhög hittade jag ett hemmasytt tvådelat bomullsset som jag inte ens provade på loppiset eller knappt ens gav en ordentlig titt, men bara stack ner i påsen för att jag drogs till den, gick på magkänslan. Först blusen, tänkte att jag kan ju sälja den vidare eller skicka tillbaka den om den inte passar alls. Sen när jag grävde vidare i ett annat hörn av högen dök kjolen upp, så då stack jag ner den i påsen också. Och nu har jag plötsligt en dräkt med hellång kjol, fjärilsärm och bred gräddvit knypplad spets.

20190703_draekt.jpg

Som passar! Den ska jag spara och använda. Till exempel när jag vallar en skock svarta lamm.

Imorgon ska jag jobba halv dag och eftersom jag är ledig på fredag blir det helg för mig redan tills morgondagens eftermiddag! Då ska jag sy vidare på det andra paret byxor jag redan påbörjat åt Blenda. Och kanske låta nästa lilla hanterbara projekt arbetas fram i huvudet under tiden? Hoppas det! Längtar!!

Förresten! Hallux valgus! Vet ni vad det är? Det är när stortån ändrar riktning och börjar skjuta in mot de andra tårna. Då kan en slags knöl bildas på insidan av foten, vid sidan av stortåns ”knog” eller hur man ska säga. Jag har haft det i ganska många år nu, men för det mesta har det tack och lov varit smärtfritt så länge jag använt bekväma skor. Däremot har jag ju lidit av komplex för mina fötter och inte velat använda sandaler eller gå barfota. Hatar att man om somrarna ofta använder skor utan strumpor och så går man hem till nån och så måste man ta av sig skorna och så går man omkring där med FÖTTER SOM ÄR ÄCKLIGA.

Men så häromkvällen, precis innan jag skulle sova, så råkade jag snubbla över informationen att det finns nån slags skena som man kan trä på tån och ha över natten och att detta då skulle kunna förbättra tillståndet. Stretcha tillbaka tån liksom. Om hallux valgusen inte gått jättelång — jag vet inte om min gjort det men hur som helst så tänkte jag att JA det ska jag testa. Blev så pepp! Hur pepp? Jo så här pepp att:

Sen på natten drömde jag att jag gick barfota, och det var en STOR GREJ FÖR MIG även i drömmen, och jag tassade på bland MASSOR av folk och JAG KÄNDE MIG SÅ JÄVLA SJÄLVSÄKER hahaa. Sån bra fiilis i den drömmen. En försmak på mitt nya liv helt klart!!

Tiden flyger

20190626_regn

Första dagen på månaden på första dagen på veckan. Jag kan inte vara den enda som känner sig lite pånyttfödd sådana dagar? Tyvärr denna gång endast i hjärtlöst korta och så uppenbart genominbillade spurter av och an under dagens lopp. I själva verket höll jag på att somna på jobbet. Att jag inte tupplurat efteråt är ett mysterium. Att jag inte sover NU är bara dumt.

Sent i går kväll satt jag och Alfred uppe och bokade sommarens resa. Det tar emot att flyga men det tar också emot att inte göra det, så det blev en kompromiss med flyg på hemvägen. Jag har inte flygit sen 2015 så jag ska nog inte ha allt för dåligt samvete för det — MEN — inte tror ni väl heller att jag tänker skämmas för att jag dras med en släng av flygskam? För i så fall får ni tänka om!

Det bland det dummaste jag sett de senaste åren tror jag, att flygskam blivit nåt slags hånfullt slagord bland en del folk. Det träffar tydligen en känslig punkt när det provocerar så. Själv blir jag mer provocerad när nån häcklar andra för deras ångest och välvilja. Som att det gör någon dum att hen vill förändra sitt beteende. I själva verket är det naturligtvis helt okej att flygvägra även om många vill framhäva att ens val som en (1) enskild person inte har någon egentlig inverkan. Det gör en inte *lurad* för det, de flesta rimliga människor brukar faktiskt vara helt okej med att göra saker även om det främst är för sitt egna välmående och samvete.

Inte heller ser jag att det finns något att skämmas för i att man känner sig lite jävla ängslig och illamående nu som då?? I dagens värld och så vidare. Snarare borde man ju skämmas om man INTE gör det?? Helt klart är det mycket för min egen skull som jag drar mig för att flyga. Känns förstås inte heller så bra att potentiellt förvärra mitt barns framtid ännu mer. Liksom tänk er. Att stå där om trettio år och allt är åt helvete och man bara ”Jånä vi hade ju nog på känn att det skulle bli såhär också, menattdethär… 🤷‍♀️”.

Ibland känns mitt liv så torftigt för att jag egentligen aldrig hann passa på och flyga kors och tvärs innan den här klimatångesten skulle landa på jorden (mig). Kan bli så väldigt frustrerad på det. I de stunderna brukar jag försöka komma ihåg att tänka på äldre generationer och hur jävla lite de flög och hur deras liv ändå dög. Eller vad vet jag, egentligen, men de verkar ju ha gjort det.

Kanske var det rent av lättare att känna att livet duger när det inte pågick en konstant tävling om vem som besökt flest länder, kontinenter och flygterminaler för kan du inte kryssa av X antal av dem på din bucket list så har du ju inte LEEEVT. (Skäms på dig!) Eller känner jag mest bara av en sådan press för att jag ligger i ett sånt väldigt underläge jämfört med de flesta runtomkring mig? Hur som helst så provocerar det mig nästan tillräckligt för att komma över mitt FOMO-komplex!

Efter att resan var bokad somnade jag sent och sen vaknade jag efter bara nån timme och då passade ungefär HELA världens reserelaterade orosmoment på att skölja över mig innan jag kunde somna om. Den enda katastrofsituationen jag inte ältade mig igenom var konstigt nog den att flyget skulle störta. Kanske för att det oavsett känns så fucked då? Vad kan man göra liksom? Äh, tänkte skriva mer om detta och de andra mardrömssituationerna men så blev jag plötsligt väldigt vidskpelig och det började kännas som att jag bjöd in olyckan. Och ännu en sömnlös natt fylld med poänglös ångest, förstås.

Och nu har klockan blivit så mycket (wääh vilket misstag detta var) att jag måste sätta punkt fast det här blev ganska fel när jag egentligen hade tänkt göra en nätt liten uppräkning av grejer jag pysslat med på sistone som skulle kännas fräsch och pigg som första juli på en måndag, första dagen på månaden på första dagen på veckan, men… att… det.. här… 🤷‍♀️

2 kommentarer

Tartan, harlekin och lantgårdsdjur

20190628_hemaat

Gick till Röda Korsets loppis i förmiddags och mest gick besöket ut på att Blenda skulle klämma på varje grej på leksaksavdelningen medan jag skulle titta på. (”Titta! Titta!”) Men där emellan hann jag sticka ner ett par grejer i korgen, utöver den gula Teletubbien som jag främst köpte för att muta Blenda med när hon plötsligt blev så trött och grinig.

De egentliga fynden var de här två:

20190628_pusselglas

Ett träpussel, vilket också var exakt vad som var orsaken till loppisbesöket. Blenda hade sån dille på pussel i morse, det märks att det klickat för henne nu och att hon fattar grejen. Det vill jag ju gärna uppmuntra så jag tyckte att hon kunde få ett pussel till, och på SPR/RK finns ganska ofta sådana. Det här med söta lantgårdsdjursungar fastnade vi båda för idag. (Märker nu att enda föräldern som inkluderats är en tupp. Genusglasögonormen noterar!)

Ett gammalt harlekinrutigt dricksglas. Tycker det är så fint! Dras till udda glas, gärna får de vara färgade (ÄLSKAR den här bleka ölgula nyansen) och gärna får de vara i modell större än standarden. Det är dock ganska sällan jag får tag på sådana så min samling är liten.

20190628_loppamyra

Här med en nyfiken liten katt för storleksreferens.

20190626_briositty

Och här en bild från i förrgår, på den där vagnen som är på första bilden, som ju också ett ganska nytt loppisfynd! Fast det var via nätloppis som jag hittade den. En tartanrutig Brio Sitty, gissningsvis från tidigt 90-tal.

Jag har nämligen FORTFARANDE inte klätt om Emmaljunga Rion, den andra gamla vagnen som hade sånt slitet tyg. Jag hade börjat känna mig rejält stressad av detta eftersom att inte bara var våren långt på väg men nu var sommaren här och ingen användbar skön retrosittvagn hade vi ännu fast jag visste hur mycket Blenda hade tyckt om att provåka den och jag kände mig skyldig för att jag inte fixat det än. Vilket fick det att kännas ÄNNU mer motigt och svårt att fixa det. Eller jag hade börjat på men fick skrota det på grund av att tyget inte funkade, sen försökte jag färga det ursprungliga tyget för att dölja det solblekta men färgen fäste inte, sen tänkte jag bara sy på nya kantband för det var ändå de som var mest nötta, men så hade jag köpt för smal snedremsa för ändamålet och DÄR kände jag bara: Nää-ä. Nu räcker det.

Samma kväll kollade jag annonser på Findit och hittade den här! Som dessutom har sin lilla varukorg kvar! (Det saknar den andra, något som alltid besvärat mig.) Alla är glada och nöjda. Stommen till den andra vagnen bor på vinden. Kanske kommer jag ännu sy nya kläder åt den en vacker dag nu när tidspressen och prestationsångesten släppt? Vi får se!

2 kommentarer

Från årets ljusaste dag

20190621_tva

Vi firade midsommar i Vöråstan med några vänner och till skillnad från den stora drösen fulla tonåringar som raglade ut på trappan från grannhuset så hade vi en väldigt par-med-barn-ig tillställning. Det satte grejer i kontrast. Inte var det väl *så* länge sen vi var där (schhh) och nu var vi här. (Snart är våra barn där??) Och här där vi var var det roligt och gemytligt och allt som gör det gott att vara, även om jag uppvaktade gästerna med en del ihärdiga nasala trumpetkonserter. Är så lättad att jag och Blenda hann tillfriskna tillräckligt för att gå! En seger värdig fanfarer, tyckte denna högljudda snytare. 🤷‍♀️🎺

Peppe skrev om att som singel lämnas ensam på midsommar eftersom att ens vänner umgås precis som vi gjorde, par-med-barn, och på ett ungefär kan jag relatera. Annorlunda ramar men liknande penseldrag. I år fann jag sån tröst i att ha planer efter att de senaste midsomrarna hade varit ganska ensliga. Ibland av eget val, andra gånger för att jag inte bjudit till och missat chansen. Blivit rädd för att tränga mig på och så vidare. Det är fortfarande nåt jag jobbar på.

Fast det var inte likadant för mig som det Peppe skrev om, så tänkte jag på midsommaren för ett par år sedan. När jag var gravid och inte mådde så jättebra i psyket och blivit mer isolerad än vanligt, så såg jag på kvällen en drös med instastories från en fest vi inte ens visste av. Det kändes som att ALLA kompisar var där. Ni vet säkert känslan? Eller jag antar att dylika situationer ändå är nåt de flesta upplevt i dagens teknologiska tider. Jag har gjort det flera gånger. Och jag förstår att det blev så, men yikes vad det startade ensamhetsångestprogrammet i maskineriet. Har sociala medier gjort det lättare att känna sig ensam? Samtidigt som de gjort det lättare att vara i kontakt med folk.

Funderar om det är så att oavsett omständigheter, hur förståeliga de än må vara, så bara GÖR det nåt med en att se typ alla ens kompisar ha kul tillsammans utan en. Typ att det väcker en instinktiv rädsla för utanförskap hos det flockdjur människan är. Eller? Sällan vill väl nån bli utan sin flock, tänker jag. Men kanske jag är extra mån om att hitta en ursäkt när det egentligen beror på svag självkänsla. 🙂 🙂 🙂

Men nypotatis, nypääror. Det var egentligen inte det jag skulle skriva om utan jag skulle ju berätta hur fint det var hos mina vänner och hur ROLIGA alla som var där är och allt sånt, men jag hamnade på sidospår i det mer dunkla diket känner jag. Fast det är det som är ljust som jag allra mest vill minnas. Och i år är det faktiskt — sidospåret åsido — precis det jag tar med mig från årets ljusaste dag också. Midsommarfest! Bäst.

Fisk som en nötkärna

20190616_ros

Alfred retade mig för att jag tog influencerbilder som att jag låtsades samarbeta med stora amerikanska tidsskrifter, hehe. Jag tyckte ju bara att det såg fint ut med den lilla romantiska rosenkvisten mot det grafiska mönstret på väskan, men nu kan jag ju inte annat än tänka att det kanske ser tillgjort ut ändå. Som sånt där trams folk postar på Instagram nu för tiden när vi plötsligt bryr oss i märken och branding igen. (Hur gick det till? Jag var så säker på att vi lämnat det bakom oss.)

20190616_blenda

Hur som helst. Det var i söndags på förmiddagen och nån av nattens eller den tidiga morgonens gäster i parken hade knyckt loss ett par kvistar från rosenbusken och lämnat dem på marken. Jag tog med dem hem, satte dem i vas. De har vissnat nu och [– dramatisk paus –] DET HAR JAG MEEED.

För sen mot kvällen fick jag ont i halsen och nu är jag förkyld och uslig. Blenda också. Trist att dagisåret ska avslutas med sjukdom, lika som det inleddes och mestadels passerade. Precis när jag trodde att det värsta var över och att vi åtminstone skulle kunna pusta ut under hennes sommarlov. Det börjar bli ganska tröttsamt. När ska våra immunförsvar tuffa till sig?

Kommer på tal om det aldrig förstå mig på folk som säger att de är ”så sjuka” men ändå går de omkring, uträttar grejer, jobbar fast säger att de ”försöker ta det lugnt”. Hurdå? Liksom genom att hänga en pashminasjal lite lojt över axlarna eller? Skippa maratonträningen den dagen? Efter jobbet koka en mustig soppa med massa vitlök och ingefära och tycka det är avslappnande där de står (STÅR!) och rör om i en timme ELLER? De kan andas genom sina näsor och raglar inte omkring som en döende fisk med spruckna läppar. De orkar stå upp och tycks inte bli yra och genomsvaga när det gått två minuter sen de sist suttit ner. De är inte konstant lite klibbiga av svett. De har inga illröda näskransar av sönderfrätt hud från allt snytande, heller.

Nej fy fan, jag blir provocerad, det märker ni ju. Men så är jag väl ganska vresig på grund av sjukdom också men ändå. Det känns så pissigt att ta sjukledigt och vara allmänt meningslös för att man ÄR så pass sjuk, när andra som är ”så sjuka” ändå klarar av att fungera ganska som vanligt. Jag vet inte vad det kan bero på att det är så men jag kan säga att det belyser verkligen ens egna floppighet och det frusterar mig som fan att folk ställer till det så för dem själva och för andra (läs: mig). BUHU. Men sjukledigt tar jag ju i alla fall. Varför kan ni säkert räkna ut. *kippar efter andan, fjällar lite, är överlag slemmig*

3 kommentarer

Ett bo som är en orm som heter Bo

20190612_boorm_002

Kolla kolla vad jag sssssytt! En sovorm! En bo-orm! Smidde planer att sy en redan förra sommaren, men kom av mig innan jag ens hann börja. Det blir så med en del projekt att jag mest bara ägnar tid åt tankearbetet. Sen att ta itu med det praktiska kan liksom skuffas en bit framför en hela tiden, tills att det faller av nån osynlig bordskant. Eller änden av den mentala världen kanske. När Blenda förra hösten fyllde ett så började det kännas allt mer som att vi missat chansen för sovorm innan det blivit poänglöst att ha en. Att det liksom är mest när ett barn är riktigt litet som en har användning av en lång orm-tub att boa in det i. Men det hade jag väl ändå fel om?

Häromveckan hälsade jag på min kompis Karin och hennes halvåring Agaton (här pausar vi en stund för att beundra det fantastiska namnet), och så hade hon gjort en sån fin sovorm åt honom. Då grämde det verkligen att jag aldrig tagit tag i saken. Blev så inspirerad och beslöt att det var dags att tänka om!

Nu när vi planerar att Blenda så småningom ska få flytta till en större säng mejkar det  igen mer sens med något som fyller upp och håller om vid sidorna. I synnerhet eftersom att det kommer bli ett litet glapp mellan madrass och karm, då sängen är av utdragbar modell och därför är bredare i ena änden. Så vad lämpar sig då bättre än en trevlig boaorm att agera klämvänlig buffert? Jag kan komma på väldigt få saker!

20190612_boorm_001

Så jag grävde i mina tygpåsar och hittade fyra snarlika mönstrade tyger. Jag klippte bitar i varierande format men alla 45 centimeter på bredden. Sydde ihop dem huller om buller. Valde att sätta in lite mörka, dramatiska bladsilhuetter mellan de dova, väna blomstersjoken, för ett stänk svärta behövs ju alltid. Tyckte att det såg för romantikgulligt ut utan de mörka bitarna. Svanstippen och tungan fick bli svärtade de med, men huvudet beige. De slutna ögonen broderade jag med knapphålsinställningen på symaskinen. Längden fick bli vad den ville bli och den blev knappa 3,5 meter, fast då är tungan inräknad.

Efter att jag sytt ihop alltihopa förutom ett hål vid änden, så fyllde jag ormen med innanmätet från tre gamla, men i alla fall nyligen tvättade, vanliga huvudkuddar. När jag tog ut den tillplattade fyllningen ur dem gick den att dra isär till mindre bitar och på så vis fluffas till igen. Så jag behövde inte ens köpa ny fyllning åt ormen! Så nöjd med att jag hade allt material där hemma redan. Och till sist sydde jag ihop hålet för hand.

20190612_boorm_003

Tadaa! Här ser vi väl ändå goda potential för en lång vänskap va. 🐍

”Den skulle kunna heta Bo”, föreslog jag när Blenda tittade på medan jag nålade ihop bitarna under magen på den. Japp japp, guilty as charged, jag hade lekt med orden igen. Bo som i ett hopringlat ormbo, som i en kramgo boaorm och som i ett hem, ett litet mjukt ett som man vill krypa ihop i.

Blenda såg med ens så högtidlig ut när hon drog ett djupt andetag och nickade instämmande. Jag vet inte om hon förstod mitt förslag men hon var så intensiv i att hålla med och godkänna det jag sa. Så nu verkar den heta Bo!

20190612_boorm_004

Fast den ser ju också lite ut som en Törnrosssssa.

Det stora blå

20190608_bad_001

I eftermiddags hoppade vi upp på våra cyklar och trampade iväg till närmsta badstrand, Gustavsborgs. Vi var varken de första eller de sista att få den idén de här plötsligt så varma dagarna. Nu ska det bli svalare igen och jag gillar den växlingen — uppskattar både värmen och svalkan mer så.

Vi tog the scenic route vilket är en liten omväg längs med havet istället för genom stan, och nog är det nåt speciellt alltså, att åka in i den mörka, liksom knastriga barrskogen och efter några meter känna av den där salta, blöta doften av hav. Och sen skymtas det och lite längre fram omges vägen av svajande vass och brusande vind och glittrande vatten, och jag känner hur Blenda uppspelt hoppar av och an i stolen på pakethållaren, och så tänker jag på hur otroligt och fantastiskt det måste te sig för henne, att det FINNS sånt här, att det kan se ut så här, att världen kan skimra och imponera och förtjusa så här, och hur jag önskar att vi alla skulle kunna hålla fast vid samma perspektiv när vi blir äldre, att vi skulle nog må bättre av det och definitivt planeten också, och så blir jag typ som Louis Armstrong i den där låten och tänker att här cyklar jag och tittar på naturen och tänker för mig själv, vilken värld det är. Vilken värld.

Har ni nånsin sådana ögonblick? Jag tycker det är svinsvårt att beskriva dem utan att låta patetisk, känns som att det inte är möjligt att få fram den typen av  ”stora” upplevelser på ett tillräckligt sansat och litet sätt, och jag känner mig ärligt talat ganska töntig nu, så det skulle faktiskt vara jättesnällt om ni sa ”Jamen GUD ja, jag också, förresten här är en sonett jag skrev till en bladlus ära en gång — O VACKRA SMÅKRYP, DU FAGRA GRÖNA PLUPP…”

20190608_bad_002

Förra sommaren hann vi bara bada ett par gånger, och den andra gången fattade Blenda verkligen tycke för det. Hon gick inte då ännu men kröp av och an i havsbrynet som ett glädjetjutande litet havsodjur. Det var så roligt att se hur kul hon tyckte att det var! Så vi har väntat på detta. Har aldrig tagit med stackarn till babysim ens. Så vi var ganska spralliga när vi nått stranden, allihopa. Blenda tycktes fatta vad det handlade om  rätt hastigt och jag kände av hennes uppspelthet när bytte om till simdräkt. Sen gick vi ivrigt mot vattenbrynet. Där stannade vi ju däremot upp utav hur kyligt vattnet först kändes.

20190608_bad_003

Medan vi vande oss vid de svala vågorna som skummade in mot land så fyrade Blenda av ett världsvant litet modellknix.

20190608_bad_004

Och jag inspekterade mitt rumpavtryck eller nåt? Nä men jag tyckte plötsligt att jag hade satt mig på något vasst. Men det var inget. Fast infoga för all del ett förutsägbart ordskämt om en bit vass här! Själv är jag för slö. HEHEHEEE.

20190608_bad_005

Och sen gick vi i! Efter att Alfred knäppt den här bilden. Visst syns det på Blenda att hon bestämt sig där? Som att hon tittar ut på det stora blå och bara: Japp. Dit ska jag.

2 kommentarer