Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20170624_regn.jpg

Skulle helt klart kunna vänja mig vid den här utsikten och vet ni, det kommer jag ju få göra också. Älskar att det började regna i dag, är så svag för sommarregn och hur de är som en lugn men uppfriskande dusch för både omvärlden och ens sinne. De låter en börja om på nytt lite. Hade väntat på att det skulle regna nån gång när vi befann oss i nya lägenheten, gillar stämningen och har sett fram emot att höra hur smattret låter mot fönstren och taket där, att se hur vattnet får varje grönskande blad och varje dammiga asfaltsbit att blänka.

Var hängig och nedstämd i morse men efter en tupplur på eftermiddagen började jag känna mig mer som folk. Sedan kom Karin och Stifo och hälsade på till nya stället och det gjorde mig så förbannat gott att sitta där i det nya köket och dricka kaffe med de två (och Alfred). Vi hade också med oss katterna dit på deras andra besök och de tog det med betydligt större ro denna gång, skönt. Nog ska de säkert också börja trivas. Nyttigt var också att få en del inputs angående lägenhetsplanerandet. Då återvände vi till sådant jag egentligen tidigare ratat för att jag haft någon viss sorts vision om Hur Det Ska Vara, men nu när det tänkta sovrummets mått visade sig vara ganska krångliga så var det ändå bra att bli påmind om att det ju faktiskt går att fundera om och ändra sig… och byta sovrum, om vi vill. Det lutar mot det just nu. Ja ja, en vacker dag ska ni få se lite mer av bostaden också så att något av det jag säger mejkar någon sens. Tills dess får ni föreställa er en labyrint och där har ni det ungefär.

”Eismend” tycker jag är det bästa ordet i min dialekt. Det är en ilande bräcklighet i det där i:et, en smärta som gör att rösten så lätt kunde brytas där, tunnas ut, sippra bort, för vem pratar en ensam ändå med, så vad tjänar det egentligen till att uttala hela ordet då. ”Ensam” förmedlar inte alls samma känsla — det låter torrt och susande som en vindpust genom lövverk, när att känna sig ensam egentligen är som att känna sig eismend — som en kall vindil omgiven av fuktig andedräkt.

Det var en massa saker som jag skulle förändra i år. För en gångs skull så hade jag gjort upp något slags nyårslöfte för mig själv, och ett av dem var att jag skulle försöka umgås med folk mer. Jag är i grunden ganska introvert av mig och har helt klart ett starkt behov av tid för mig själv, men jag är ändå en ganska social person som gillar människor. Men särskilt sedan jag började jobba heltid för några år sedan så har det blivit skitjobbigt för mig att hitta ork att umgås. Inne i veckorna är jag alltid så trött efter jobbet att jag oftast känner att jag bara vill hem, och de gånger jag ändå träffat någon efter jobbet en vardagskväll så brukar jag lätt kunna må dåligt efteråt, oroa mig att jag har varit konstig för att jag varit så trött, att jag verkat dryg för att jag varit ofokuserad nån stund eller inte hittat saker att säga, och så vidare. Det händer sig att jag får ångest, helt enkelt, vilket tenderar samlas på hög och höja ribban en gnutta tills nästa gång.

På helgerna, i sin tur, vilar en sådan stor press. Dels ska jag hinna sova ut ordentligt, men också ta itu med allt det jag inte orkar göra inne i veckorna för att jag är så trött. Det är till stor del vardagssysslor här hemma, men ofta också sånt som jag själv vill göra för att jag mår bra av dem, från små saker som att blogga till större grejer som att åka iväg på en ordentlig loppisrunda. Och sen ska jag hinna ha nån slags kvalitetstid med Alfred, när jag är pigg och utvilad och inte lika ocharmig som amöban han dras med inne i veckorna, och så är det förstås också då som jag ska passa på att träffa kompisar om jag någonsin ska hinna med det, för jag vet ju hur trött jag annars är. Det blir en sådan snöbollseffekt av små stressmoment att jag blir knäpp. Addera till det att jag utav den stressen förstås inte kan sova typ alls, och där faller allt. Det snubblar och bryter benen på tröttheten. Jag är i princip aldrig utvilad och orkar aldrig göra en bråkdel av det jag tänkt att jag ska göra. Det känns som att ingenting någonsin går som tänkt. Och jag blir ledsen och frustrerad och sen är det söndag och då börjar snart det där förbittrade helvetet om igen.

Så hur som helst, bland annat därför är jag dålig på att höra av mig åt folk. Men så hade jag bestämt mig för att anstränga mig mer, att bara uthärda att umgås även om det ger mig ångest efteråt, att ta det där steget även om det i stunden känns svårt. Jag skulle hitta på och styra upp saker, jag (eller vi) skulle exempelvis bjuda in folk hit till oss och vi skulle koka ett stort lass pasta och ställa rödvinslådan på köksbänken och göra en tradition av det (köpte t.o.m. en stor kastrull för detta) — jag skulle påbörja ett nytt liv där jag inte alltid går omkring och är rädd för att tränga mig på utan ett där jag istället själv bjuder in och till. Men inget av detta hann jag göra, för istället blev jag gravid. Och fast jag mått fysiskt bra så har jag också varit så jävla trött att jag en tid knappt kunde hålla mig vaken förbi klockan nio på kvällen (istället har jag vaknat tusen gånger under småtimmarna). Jag har känt mig så ful och grotesk att jag inte velat visa mig bland folk. Jag har känt mig tvungen till att hålla mig borta från festliga sammanhang för att klara av att sluta röka, samt känt mig lite vilsen vad det gäller att gå på fest utan att dricka alkohol — särskilt till en början när jag ännu inte ville avslöja för världen att jag var gravid så var det något jag helst undvek. Jag har haft mycket ångest som gjort det svårt för mig att orka med det mesta, och sen har också den ångesten gett mig ytterligare sömnproblem som gjort mig ännu tröttare och oförmögen att göra sånt jag skulle vilja.

Jag har mått så satans dåligt över det här. Det finns fler saker som jag skulle göra annorlunda, jag hade massor med planer för hur 2017 skulle bli mitt år, som bara totalt kollapsat i och med graviditeten. (Ja ja, lätt att vara efterklok.) Jag har panikgråtit så många gånger över hur rädd jag är för att bli ensam — över hur jag vet att jag redan har så lätt för att försumma relationer till mina vänner, och att jag förstår att det hädanefter kommer gå minst tio gånger så lätt att göra precis detsamma. Det känns så helvetes orättvist, att allt jag vill göra ska var så satans svårt för mig att jag inte ens klarar av det, att det konstant ska kännas som att jag stretar på i motvind och uppförsbacke. Jag har känt en sådan tortyrskräck för att betraktas som en sån där kvinna som brukade vara helt kul att ha med på fester men sedan blev gravid och då en tråkig mamma, någon som folk tänker att ”äsch hon ja, hon vill säkert inte hänga med ut längre ändå”. Eller kanske någon som folk inte tänker på alls.

Detta är i själva verket en av de största orsakerna till att jag haft sån ångest över denna graviditet, att det känns som att den saboterar för det liv jag vill leva. Det har gjort mig så ledsen. Jag hade inte förstått att det skulle bli så, inte på det här sättet. Jag hade trott att jag skulle finna mig i det, jag hade föreställt mig att bitarna skulle falla på plats och att jag skulle kunna kompromissa med resten. Istället stal graviditeten faktiskt typ allt. Under månadernas gång har jag ibland sett bilder i flödet ifrån evenemang och sammankomster jag inte känt till, och det har huggit till. Det har bara träffat så rätt i den svagaste punkten, och jag har funderat om det är något fel på mig, oroat mig för att jag ger för lite eller tar för mycket. Jag är t.ex. inte alltid så bra på att småprata på tumis med någon, men i sammanhang där folk talar i grupp så tycker jag att jag kan vara ganska jävla kul faktiskt och jag tycker att jag bidrar med mycket då. Skojar och får folk att skratta, lyssnar på människor och är ofta den som nickar och relaterar, plus att jag jävligt sällan snålar med ett skratt eller en sympatisk reaktion när någon säger något som verkar gå förbi lite obemärkt eller inte som tänkt. Äh, vet inte varför jag säger allt det här, som något slags försvarstal, det känns väl bara lite som att jag borde förklara att jag inte egentligen är en total tråkmåns oavsett hur jag framstår i den här bloggen eller till vardags.

Sent i går kväll föll jag hur som helst plötsligt ner i en svacka, en ensamhetssvacka. Jag borde väl inte skriva det här för det är inte sådant en vuxen person gör, en vuxen person resonerar sig förbi detta jag känner, men det hjälps inte, jag är en hormonstinn gravid känslig patetisk flopp som plötsligt såg många bilder ifrån en fest jag inte visste om. Blev bara så knäckt, våndades så över det. Kunde inte sluta älta. Det känns mer och mer som att precis det där jag varit så rädd för att jag många gånger gråtit tills jag hyperventilerat bara kommer närmare och… fan alltså. Känner mig helt förstenad. Är detta mitt liv nu? Har jag faktiskt ställt till det så? Fy satan. Jag måste anstränga mig mer för att förändra det, jag förstår det, men… det är bara så mödosamt och ledsamt och jag är så väldigt trött. Ville väl bara beklaga mig och hoppas att någon kan säga att de förstår, att de gick igenom samma sak själva, men att det ordnar sig och att det blir lättare och att nej, detta är inte livet.

Nya tag.

20170623_001

Här är en ny vy inifrån det blivande hemmet. En lugn gata, hade den varit livligt trafikerad hade jag nog varit lite tveksam till läget. Huset ligger inte heller helt invid gatan som löper parallellt med det, det finns en trottoar och ett par remsor gräs emellan. Föreställer mig att det måste dra ner på potentiellt buller från tyngre fordon som åker förbi. (Har t.ex. också bott i trähus där det bara fanns en vanlig smal trottoar emellan husvägg och gata, där skallrade fönsterrutorna ofta. Men å andra sidan vande jag mig.) Vi har f.ö. flest fönster åt det här hållet och väderstrecket de vetter åt är typ västsydväst. Kvällssoligt.

20170623_002

I eftermiddags förde vi ett litet lass med möbler till lägenheten och tog några mått vi inte alls var nöjda med. Kommer krävas mycket planering innan vi hittar rätt lösning vad det gäller garderob för det som blir vårt sovrum. Blir lite tajt med utrymme. Det gråa linoleumgolvet har testats för asbest, där under borde trägolv finnas och det vill jag förstås gärna ta fram, och träpanelen där i det bortre rummet som är köket (fönster mot ostnordost) ska målas. Parkettimitationen som är plastmattan i köket asbesttestas förresten också men den ska oavsett få vara kvar än så länge.

20170623_003

En av de saker som lockade mycket med bostaden var innergården. Nu syns inte så mycket av den just på denna bild, men rabatterna är fyllda av prunkande blomster, humle klättrar upp längs med husväggen, ståtliga träd breder ut sina grova grenar och bakom syrenbuskarna finns halvgömda trädgårdsbord och stolar. Spatserade omkring på gården en bra stund och tog in omgivningen.

20170623_004

Till och med sophanteringsområdet är tilltalande, i skuggan av stora rönnbärsträd. Och en kompost fanns det också där! Det klickar vi gilla på. Faktiskt så drömde jag i natt att det på Vasa torg fanns två stora containrar för kompost, ett test som de gjort över sommaren. Drömde också, sorgligt nog, att det var i slutet på sommaren, och att jag var snopen för att jag inte vetat om att stan fixat kompost för allmänhetens bruk. Jag öppnade locket till den ena och kikade in, den var nästan helt fylld och överst fanns granris och äggskal.

20170623_005

En annan sak som bidrog starkt till att denna bostad kändes som ett smart val var att strax invid innergården finns en lekpark, bara nedför en sluttning, inga vägar emellan. Det är inte den som syns på bild då, men en stig som går till och från parken och gården. Har den senaste tiden råkat prata med två personer som talat om vikten av att hitta en bra park eller att ha en egen gårdsplan som småbarnsförälder. Båda gångerna har jag först efteråt slagits av tanken på den här gården och parken, och så har det bara känts så oerhört smidigt och perfekt. Det är så mycket plats att leka på.

I övrigt träffade och pratade vi med en tredje granne i dag. Denna gång en kvinna som bor vägg-i-vägg med oss från andra trapphuset, och detta möte skedde till och med på svenska. Tidigare möten har skett på engelska med en italienare som bor med fru och barn i lägenheten under oss, samt på jäkligt styltig finska med en äldre man som bor i lägenheten bredvid oss i samma trapphus. Han satt i trädgården och fick ett kryp i synfältet som han försökte vifta och blåsa bort, jag sa (eller nåja, försökte säga) att jag tror det var en spindel som hängde från hans keps, och han fnysskrockade att han är så gammal att han har spindlar på sig. De sjok av samtalet som jag begrep mig på var riktigt trevliga (t.ex. att han var glad att vi har två katter för då får han fler kompisar, eller att han erbjöd oss möbler om han har nåt vi behöver), men sen var det delar där jag satt som ett frågetecken endera när min roll var att lyssna eller svara. Fy fan alltså. Han tyckte dock att vi nog kommer lära oss nu när vi flyttar dit och, ja, det skulle ju vara kul och definitivt nyttigt och skulle göra livet seriöst cirka tretusen gånger lättare, men samtidigt låter det ju som en TORTYRMARDRÖM p.g.a. genansen av att utstå de där otaliga situationerna då en känner sig som en total idiot, så jag drog definitivt en lättnadens suck i dag då det gick så smidigt att jag fick prata mitt modersmål. Ingen skamrodnad och efterhandsångest denna gång. Hur som helst, alla vi träffat på hittills har varit sjukt hjälpsamma och trevliga, och stället känns lite ofinländskt på det sättet att de som bor där faktiskt tycks umgås och småprata med varandra på gården. Vi får mer och mer info hela tiden, nu vet vi t.ex. vilken parkeringsplats som är vår samt att vi mycket troligt kan förvänta oss en kräftskiva på gården för husets invånare i höst. (!) Känner förstås min skygga nerv strama åt en aning men samtidigt känns det också charmigt och tryggt att bo på så vis, mer bland bekanta än bland främlingar. Jovars, nya tider minsann, nya tider.

Processed with VSCO with hb1 preset

År 1923 stod ett trähus på Klemetsögatan klart. 94 år senare fick vi syn på en lägenhet i det huset — och med det en idé, en möjlighet och en boning som det blev alltmer svårt att slita sig ifrån. Sedan var saker plötsligt i rullning och en viss milstolpe vid livets vägren närmade sig med rasande fart, om jag får tala i sådana klyschor. (Är ärligt talat litet osäker själv.)

I går var det sommarsolstånd och vi firade dagen på ett tämligen grandiost sätt: nämligen genom att bli bostadsägare!! (!!!) Senare på kvällen åkte vi dit med två katter, två glas och en flaska chamPommac för att skåla in hemmet. 🍾🍾🍾

Har varit så jäkla peppad de senaste veckorna men har samtidigt inte riktigt vågat tro att det faktiskt skulle bli av, det verkade finnas så många olika tuvor som hela flyttlasset kunde välta på. Kändes overkligt att det verkligen blev verkligt.

Skulle gärna återgå till att känna enbart ett likadant pirrigt lättnadsrus som jag gjorde efter att vi lämnat banken där vi undertecknat köpebrevet igår, men just nu känner jag tyvärr redan en stress smyga sig på, utav allt som flytten medför. Då menar jag både förberedandet med rensandet och packandet men också själva flyttandet av lådor och möbler, som kommer vara aningen krångligare än annars då jag själv inte kan lyfta så tunga saker just nu p.g.a. ugnsbullen. Men vi har än så länge bra med tid på oss och tanken är att vi ska försöka flytta lite grejer nu under helgen för att i alla fall få nån start på det. Praktikaliteter ordnar sig. Vi inväntar också labbanalyser på ett par golv- och väggprov och håller tummarna för att de snabbt ska ge resultatet asbestfritt, så att vi själva kan påbörja en småskalig uppiffning. I så fall blir mina semesterplaner att riva en bit golv, spännande!

Har aldrig ägt en bostad förut så kan inte vara helt säker på detta men tycker mig ana att det blir sådär som föreställt, att det känns mer värt det att satsa på bostaden ordentligt när den är ens egna. När vi flyttade hit där vi bor nu hade jag till en början en massa idéer och var alldeles sprallig utav möjligheterna (lätt hänt när ens hyresvärd slänger sig med drömuttryck så som ”fria händer”), men kom sist och slutligen av mig ganska hastigt då det ändå inte var för oss/mig i det långa loppet. Märkte särskilt bra att jag totalt tappade intresset av att ställa i ordning för kommande bebis i denna bostad, då det ändå kändes så temporärt. Vi hade redan pratat om att flytta typ inom ett år, vilket gjorde att bo kvar här kändes så futtigt, typ som att det fram tills dess i princip bara var dötid (och hyrespengar) som skulle slösas bort. Skulle inte förvåna mig om det var något med mina graviditetshormoner som gör att jag dras extra mycket till det som är beständigt, till fasta trygga punkter liksom. Ja, och sen snubblade jag över den där ena vissa bostadsannonsen då, i mitt slösurfande för skojs skull. Den saboterade då verkligen våra planer rejält. Men den gav oss nya så jag förlåter den!

20170616_hillapolku_001

Gårdagen var hemskt mör men vi beslöt ändå att försöka ta oss ut på en vandring av den inte alltför mödosamma varianten. Vi valde en sex kilometer lång rutt med namnet Hillapolku som går runt en sjö, Kesänkijärvi, som ligger typ en och en halv kilometer ifrån stugan Lill-Panda där vi bor. (Ja, finns också en Stor-Panda, eller rättare sagt, en Pandamaja.)

20170616_hillapolku_002

Kändes bra att ha tagit sig ut och aktiverat sig, och inte gjorde ju heller utsikten saken sämre. Exempelvis såna här vyer kunde åskådas ifrån vandringsleden. Kesänkijärvi med Kellostapuli i bakgrunden, en kulle på 443 meter över havet.

20170616_hillapolku_00320170616_hillapolku_004

I övrigt fanns det också en del klassiska naturstigsmiljöer som kändes ganska som hemma. Inte mig emot, jag gillar dem.

20170616_hillapolku_00520170616_hillapolku_006

När vi nått andra sidan av sjön, d.v.s. den som utgör ena sluttningen av Kellostapuli-kullen, så stötte vi också på ett par bäckar som porlade och forsade ner från toppen.

20170616_hillapolku_00720170616_hillapolku_008

Ja ni fattar, flera vyer helt enkelt. Bland annat featuring döda ljusgråa träd, hängande lav, friskt vatten och gul kabbeleka.

20170616_hillapolku_009

Okej är ärligt talat inte helt säker på vilket berg detta är men endera Kellostapuli från ännu ett annat håll, eller så Kesänkitunturi. Det skulle säkert gå att klura ut om jag granskade kartor av hur vandringsleden gick och var vi befann oss just här, där leden korsade en väg, men… orka.

20170616_hillapolku_010

Bland det sista vi korsade var denna myr som jag antar att gett vandringsleden sitt namn, eftersom vi såg en del vita hjortonblommor där. I bakgrunden på denna bild skymtas toppen av Ylläs, förresten. Det berget känner jag igen för det har mastar och skidliftar, annars vore jag vilse där med.

Sex kilometer på mestadels plan mark var riktigt lagom för en sån dag som i går. I dag har vi testat en aningen längre och mer krävande vandringsled som bl.a. gick nästan ända upp till toppen av Kellostapuli, pust. Är aningen missnöjd med att vi hittills under våra vandringar träffat på varken renar eller lavskrikor, men å andra sidan råkade vi under dagens både på ett par myggor (de första under vår vistelse här) och en rejält ilsken tjäder istället. Sååå det är väl alltid nåt, menar jag. Ja, mer om detta äventyr typ i morgon eller en annan dag inom en snar framtid!

Kan i övrigt verkligen rekommendera att besöka Sameland denna årstid, kryllar varken av mygg eller människor här ännu och vädret är ytterst behagligt. Myggorna brukar anlända ungefär strax efter midsommar här i Äkäslompolo och människorna gissningsvis ungefär i september samtidigt som ruskan. Vädret är mycket behagligt nu och det är lite spännande att solen faktiskt aldrig går ner, går exempelvis hur bra som helst att vandra precis när som helst på dygnet om en så vill. Tips tips!

Vi besökte en liten djurpark här i Äkäslompolo i går, Konijänkän Kotieläinpiha. Alltid en aning tudelat att gå på djurpark även om klimatet är lämpligt för arterna och djuren ser ut att ha det okej. Kul att träffa djur men mindre kul att tänka på vilka slags liv de i slutändan lever, i fångenskap. Känns i alla fall som en liten tröst att tänka att inträdet man betalar för att besöka dem går till att de ska ha det så bra som möjligt.

Hur som helst, några bilder på det då!

20170616_konijanka_001

Fick nån slags kontakt med denna gås och ville gärna ta hem hen. På bilden ovanför försökte jag tala dess språk med den, det lät ungefär påpp-påpp-påpp.

20170616_konijanka_002

Den bodde i en ganska stor bur med flera andra fågelarter (påfågel, höns, anka, t.ex.), men den var den enda av sin art där och verkade liksom ensam. Syns inte på bilderna men den hade ljust himmelsblåa ögon. Den hör nog hemma där, i den fria skyn.

20170616_konijanka_003

Ett annat djur jag fann något slags samförstånd med var denna get. Jag matade honom med gräs och sen lät han mig klia och klappa honom.

20170616_konijanka_004

Smekte och kliade honom på kinderna och han liksom tryckte sitt huvud mot min hand så där som en katt gör när de vill styra var man kliar dem. Stod bara och blundade och njöt, var inte det minsta stångig sådär som jag hört att getter lär vara. Ville förstås gärna ta hem denna varelse också.

20170616_konijanka_005

Dessa alpackor verkade tro att jag var där för att ta bilder för omslaget till deras kommande skiva de snart ska släppa.

20170616_konijanka_006

Alfred fick en liten hästkompis.

20170616_konijanka_007

Samtidigt som Alfred hälsade på hästarna bekantade jag mig med en kamel i hagen bredvid. Fick många försiktiga pussar på fingrarna när jag matade den med gräs.

20170616_konijanka_008

Det fanns f.ö. betydligt fler djur än de som figurerar på bild här, t.ex. grisar, åsnor, kossor, hundar, råttor, marsvin, undulater och vaktlar… och av alla djur där var det förstås katten som var regent.

20170616_fjaell20170616_renar

Utanför stugan doftar luften starkt av kåda och bortom skogen reser sig Ylläsfjället 718 meter över havet. Vi mötte några renar på vägen, de betade i dikesrenarna (ni får själva hitta på ett ordskämt om detta eller kanske bara betona det dikesrenarna lite spexigt), och brydde sig inte över huvud taget i oss. Inte i att vi stannade bilen, klev ur och gick närmare för att ta bilder på dem. Inte heller i något av de läten jag gjorde för att försöka få deras uppmärksamhet så att jag skulle få en bild där deras blickar inte var riktade mot marken. Blev aningen kränkt av hur uppenbart ointressanta vi var för dem.

Annat vi gjort i dag är att gå på zoo och vandra runt en mindre sjö, men det berättar jag mer om en annan gång. I kväll väntar bastu och en tidigare kväll än gårdagskvällen, i och med att mina morgnar vägrar bli sena. Fortsätter med andra ord att vakna ett par timmar tidigare än jag har för avsikt.

Trots att jag varit väldigt trött under all min tid hittills här så har jag varit det på ett kravlöst sätt — det är inte hela världen att gå omkring och vara ganska sömnig, det blir inte en plåga så där som det lätt kan bli det vardagliga livet. Här finns det inga påtryckande måsten som jag behöver vara särskilt alert för att känna att jag kan hantera, och det är dessutom avslappnande att inte bara kunna men faktiskt vara tvungen att sätta mycket på paus här. Det har varit mycket på gång där hemma den senaste tiden, främst mycket att tänka på, men nu är det ingen vits att ta med sig allt det hit för det finns ändå så lite jag kan göra något åt av något av det. Det är bara att svara på något enstaka mejl om dagen, ta en Samarin den återkommande halsbrännan jag lider av som det typiska preggot jag verkar vara i just det fallet, och sen sitta och blogga tämligen planlöst medan bastun värms. Jodå, kunde ha det sämre ställt alltså.

Processed with VSCO with f2 preset

06:51 hade jag stigit upp i Katternö, vi åkte dit under gårdagskvällen. Hade egentligen tänkt sova tills klockan åtta men på grund av solsken och kissnödighet så vaknade jag runt halv sju och kunde ej somna om.

Processed with VSCO with f2 preset

06:52 hittade jag en Esmeralda.

Processed with VSCO with f2 preset

08:08 blev det dags för tandborstning iförd nattlinne och blazer. Hade suttit och slöat med en kopp kaffe och mamma sen jag vaknat. Var svintrött och ångrade gravt att jag stigit upp så tidigt.

Processed with VSCO with f2 preset

08:19 drog jag upp rullgardinen i stugan efter att jag gått dit för att väcka Alfred.

Processed with VSCO with f2 preset

08:24 doftade jag på äppelträdsblomstren.

Processed with VSCO with f2 preset

08:39 åt vi frukost och jag tog min andra kopp kaffe.

Processed with VSCO with f2 preset

09:09 sa jag adjö åt katterna (snyft) som just då sprang omkring på sängen som står lutad mot väggen i mitt sovrum just nu. Fick direkt separationsångest.

Processed with VSCO with f2 preset

11:42 stannade vi på ett loppis någonstans i närheten av Brahestad, men dessvärre gjordes inga fynd.

Processed with VSCO with f2 preset

14:55 hade vi åkt en bra bit till, faktiskt ända till Haparanda, där jag passade på att vila fötterna en stund.

Processed with VSCO with f2 preset

16:43 var vi klara på Ikea och Alfred smällde fast bakluckan där vi nu har en kökslampa, en disktorkställning och en stor tavelram.

Processed with VSCO with f2 preset

17:06 plaskade vi med fötterna i Kukkolaforsen och tittade på en karl som håvade in fisk.

Processed with VSCO with f2 preset

18:15 spanade jag från Kattilakoski i Niskanpää (ja, fortfarande i Sverige trots hur det låter) på finsk mark på andra sidan Torneälven.

Processed with VSCO with f2 preset

18:39 hade vi druckit varsin cappuccino och nu var det Alfred som blickade ut över samma älv.

Processed with VSCO with f2 preset

18:51 hade vi hittat polcirkeln! Alfred stod på händerna p.g.a. ”polarkreisi”.

Processed with VSCO with f2 preset

18:54 hjulade jag för att matcha. (Sen fick jag ångest och nojjade mig att det skulle vara farligt för fostret, men jag har lugnat ner mig nu.)

Processed with VSCO with f2 preset

19:33 hade vi börjat se skymtar av fjäll i horisonten.

Processed with VSCO with f2 preset

21:28 var vi framme vid stugan i Äkäslompolo! Eller egentligen hade vi anlänt ungefär en halvtimme tidigare, men vi gick ut för att sträcka på benen och ta in omgivningen lite.

Processed with VSCO with f2 preset

21:40 var vi ute på promenad och gav omgivningen betyget väl godkänt.

Klockan är nu halv ett men här är ännu ljust. Misstänker att jag ändå kommer sova som en stock i natt, är mör som en grillad marshmallow.

20170614_002

Sitter här på jobbet med tankarna på annat håll. Mer specifikt på väskan där hemma som väntar på att packas, och på stugan i Sápmi som inväntar vårt besök. Känner mig riktigt otålig, har haft problem med koncentrationen hela dagen. Vill åka, typ igår.

20170614_003

Närmare sjuhundra kilometer norrut ska vi åka. För några timmar sedan slog det oss att det kanske är midnattssol där just nu. Det är det! Det måste det ha varit då jag var där sist också, men jag har konstigt nog inget minne av det. Ska i alla fall bli häftigt att se (igen).


På tal om ingenting så har jag i morse snubblat över två inlägg som jag tror att är viktigt att hittar till precis rätt personer. Tror för den delen inte heller att det finns nån fel person som de kunde nå, men ni fattar.

Sanna P. om våldtäkt.
Cindy V. om matmissbruk.

20170610_buskage

Jag får många frågor om hur jag mår nu för tiden och svaret är ständigt i sakta mak på bättringsvägen, även om jag ingalunda ännu är helt befriad från plötsliga panikslängar. Tycker fortfarande att bebisar är generellt obehagliga och ifrågasätter ibland vad i helvete jag har ställt till med, dras liksom med den paranoida misstanken att jag bara trodde att jag ville ha barn men det var innan jag tänkt igenom det ordentligt och tillräckligt, men så… tja, här är vi nu. Graviditetsveckan är den 25:e och magen går inte att dölja längre och jag känner mig oftast till och med okej med det, även om jag också blivit nojig att fostret ska vara en jättemutant och således är jag numera mer flitig med att bildgoogla ”gravid vecka X” för att jämföra. De senaste två, tre veckorna ungefär så har magen typ poff-at upp som en blåsfisk och Alfred gick rakt in i den när han skulle gå förbi mig för några dagar sen. Fostret (eller kanske det klassas som en bebis nu?) är i samma storlek som en präriehund, säger min app. Det låter ju förvisso gulligt men jag råkar tyvärr veta att bebisar vanligtvis inte har päls varken när de föds eller vid ett senare skede, så den vetskapen tar ner mig på jorden igen.

Kan inte påstå att jag direkt längtar efter vad hela den här graviditeten ska resultera i (läs: avkomma, föräldraskap), men visst ser jag fram emot det allt mer ofta. Inte känns det ännu riktigt verkligt, för den delen, men det börjar snigla sig mot något område som i alla fall kan klassas som någorlunda rimligt. Vi har hittat ett par namnalternativ som vi åtminstone än så länge tycker att känns bra. Det faller sig mer och mer naturligt att ta en miniperson till i beaktande då vi planerar för framtiden. Emellanåt känns denna gravida tillvaro faktiskt så normal att jag glömmer hur det ligger till, men då brukar bullen göra sig påmind genom att sparka omkring sig i ugnen. Ännu har jag inte hunnit börja injicera heroin och röka opium under de perioder jag glömt att jag är på smällen, alltså. Hi-five, bullen! (Fast sen när du blivit lite äldre och flyttat ut ur livmodern får du faktiskt lägga av med att vara en sån partypooper. MAMMA BEHÖVER FÅ VILA UT LITE IBLAND. *kul mamm*)

I dag kom ett lass med bebisgrejer från min syster i Umeå som mina föräldrar hälsat på över helgen, och jag som tidigare känt skräck blandat med äckel för bebissaker samt ett starkt behov av att skjuta sådant ifrån mig både bildligt och bokstavligt, märkte att jag nu tyckte det var spännande att se allt vad hon skickat. Vände och vred på påsar packade med storlekssorterade (!!) kläder för att granska färger och mönster, satte ihop ett babygym (något som katterna uppskattade) bara för att jag var nyfiken på hur det såg ut, och sånt.

Så kanske är det därför det börjar kännas mer okej att tala om hur det varit som värst. Jag har inte kommit över allt av det, men jag har tagit mig förbi det mörkaste avgrundsdjupet. Egentligen har jag ju i flera månader velat säga precis hur det varit men jag gång på gång mesat ur, inte kunnat beskriva eller förklara, känt att det vore förhastat och rent av dumdristigt. Men ändå känner jag att det är en del saker som jag skulle vilja få ur mig, vrida dem ur mig som att jag vore en blöt disktrasa, och de skulle rinna ner i vasken och jag skulle hänga på tryggt avstånd över kranen och vinka farväl medan de försvann ner i glömskans mörker. Så det ska jag försöka göra snart, men inte just ikväll. Ikväll, d.v.s. nu, så ska jag gå och lägga mig.

Äh ja, det där är väl helt onödigt att skriva ner, egentligen. Känns som att någon gammal lågstadiekompis borde harklande dyka upp här för att deklarera att ”Har man sagt A får man säga B”, men jag vill bara börja på med att förbereda mig själv en aning. Kan gott behöva lite uppvärmning, känns läskigt att bara hux flux göra något som man en längre tid avsiktligen försökt hålla sig ifrån. Hmm, varifrån känner jag igen detta? 🤔 Åh nämen jag vet, ifrån att skaffa barn va. 😌