ensamma mamman

opinion & reflektion

Under gårdagen var jag gräsänka från tidig morgon tills sen kväll, och under de femton-sexton timmarna så hann jag i ganska exakt tjugo minuter sitta ner för mig själv och syssla med något eget.

Då skrev jag bland annat så här: Är helt slut som människa. Och precis då vaknade Blenda på balkongen med ett yl. Det hade tagit mig ungefär fyrtiofem minuter att få henne att somna. Hon brukar inte vara krånglig med sånt, men hon har ett sinne för tajming och väljer att passa på när jag själv måste hålla fortet.

Hon hade överlag ingen grinig dag eller så igår men ändå är det tungt, att alltid behöva vara uppmärksam och tillgänglig och snabb med att reagera. Och att få näst intill noll pauser för att pusta ut och återhämta sig. Runt sex-sju-tiden igår kväll kändes det som att jag höll på att förlora förståndet. Och så tänkte jag att herregud vad jag är mjäkig. Sånt här hanterar ju andra föräldrar helt ensamma varje dag, flera dagar i sträck, rent av hela föräldraskapet igenom.

Men hur de gör det, hur ensamstående föräldrar gör det dag ut och dag in begriper jag fan inte. Eller jo, jag förstår, jag fattar att det går för att det inte finns något alternativ och för att man prioriterar så att bebisen kommer först förstås. Men hur de gör det utan att varje dag känna ååh fuck här försvinner det, nu tappar jag det, det är nog något av ett mysterium för mig. Förståndet, gulp.

20180519_apport_001

Vet inte om jag skrivit om det förr men direkt från första början, när vi kommit hem från BB, så har jag tänkt på de ensamstående föräldrarna. Det är så ofta som jag så starkt känt att det omöjligtvis kan vara meningen att en kvinna (för oftast är det ju kvinnan) ensam ska ta hand om sin nyfödda bebis och dessutom sig själv, som nyförlöst. Av vad jag har hört och gissat så föreställer jag mig att mycket handlar om att bara komma sig igenom dagen.

Här är vi båda hemma de flesta dagar och det är förstås bara möjligt eftersom att Alfred har ett sånt jobb, att han jobbar hemifrån. Och jag tog ut all föräldraledighet. Och vi tyckte att det var rimligast så, att då kunde vi båda vara hemma. Och jag har tänkt, många gånger, att alla borde få ha det så.

Men feministiskt så har det ju skavt, tittar vi statistiskt på det så ser det förstås inte så jämställt ut. Jag har aldrig för den delen tvivlat över vårt beslut att göra så, men jag har ändå känt att det varit genant. Redo att beklaga hur det ser ut, och motivera varför det funkar bäst, när det kommit på tals.

Och jag har funderat om vi hade resonerat likadant om det var jag som var frilansare och Alfred den med ett 9-till-5-kontorsjobb. Hade han tagit ut all föräldraledighet då? Eller hade han jobbat, eftersom att jag ”ändå kommer vara hemma hur som helst”. Vet ni hur jag menar?

Som detta illustrerar, från Mellan Sabb och Skogis:

Om pappan är arbetslös och mamman har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För hon får högre föräldrapenning än pappan som ju också behöver söka jobb.

Om mamman är arbetslös och pappan har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen, och så får hon längre tid på sig att hitta ett nytt jobb.

Om pappan studerar och mamman arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver avsluta sina studier så att han kan skaffa ett jobb.

Om mamman studerar och pappan arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ta studieupphåll och pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om pappan är egen företagare och mamman lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För han måste ju underhålla kunderna och kan inte lämna företaget vind för våg.

Om mamman är egen företagare och pappan lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ju disponera sin egen tid och pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om pappan tjänar mer än mamman, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen.

Om mamman tjänar mer än pappan, är det bättre att mamman är hemma. För hon får ju hög föräldrapenning.

Tåls ju att funderas på.

Men, oavsett, det här fungerar bra för oss. Jag vill vara hemma men jag märker också, ensamma dagar, att det hade kunnat bli jävligt prövande för mitt bräckliga lilla skitpsyke om jag hade varit själv varje dag.

20180519_apport_003

Ensamstående eller delvis ensamstående föräldraskap pratades nyligen om i en fb-grupp jag är med i, och vi var många som ville uttrycka vår respekt för de i sådana situtioner. Då var det flera föräldrar som kontrade ”Jomen jag tycker det är mycket lättare då jag är själv med barnen, då går allt på rutin, annat är det när andra föräldern också är hemma”.

Eller okej, who am I kidding, klart att det var mammor som sa så. Skulle en pappa någonsin?

Vad beror det på? Inte på att pappor är dåliga. Men kanske har det något att göra med att mammor tenderar hamna i sådana situationer där de helt enkelt måste vara så himla outhärdligt duktiga för att ta sig igenom dagarna. Eller?

20180519_apport_002

Men den här morsan kommer undan med att vara ganska halvkass och halvbra. Och nog är det märkligt, men jag är ganska övertygad om att just därför blir jag lite bättre.

Som sagt, alla borde få ha det så. I en ideal värld, och så vidare.

Ändå, förstås, kul och tur för dem som tycker att det är lättare när de är ensamma. Inte så kul att höra det för de som inte känner så, kan jag däremot tänka mig, men vad vet jag, kanske det är hoppingivande.

Bilderna i inlägget är förresten ifrån helgen då jag hälsade på min kompis Bäki och hans dotter och hund. Som den halvbra förälder jag är så lekte jag förstås apport med hunden och Blenda! Nå nej nej det är lugnt, inte är det som att jag kastar iväg beben sådär bara. Hunden hämtar ju faktiskt tillbaka henne måste ni väl förstå.

Annonser

världsgotdagen

inspiration & kreation

Eller hur vi nu ska försöka översätta World Goth Day. Den dagen inträffade igår, den 22 maj, och händelsevis råkade jag ta på mig en svart långkjol. Ganska gothigt ändå. Visste dock inte dagens tema förrän flera timmar senare.

20180522_folkskollaerare_001

Köpte den vida kjolen när jag var höggravid och den gick naturligtvis inte att stänga då. Har sedan dess hunnit längta efter att både rymmas i den och att vädret skulle passa den, och senare halvglömma att den fanns. Nu skymtade jag den i garderoben, drog den på mig, fick fast varje knapp, och kände mig direkt som Nicolette Grant i Big Love ungefär. (Bra känsla!)

20180522_folkskollaerare_002

Och Alfred tyckte att jag såg ut som en folkskolelärare!! (HAHA!) Alltså, han har ju inte fel.

Lite OOTD-info på det då (fast sånt kanske är ganska överflödigt egentligen? O welp antar den här bloggen får mer utfyllnadsbabbel då):

  • Småprickig blus. Loppis, Indiska. Syns inte riktigt men är nån slags dov mörkturkos i bottnen.
  • Långkjol. Loppis, No 1 Collection från Kappahl. Starka 90-tals-vibbar från etiketten. Knappar framtill hela vägen ned, på bild försvann de in i skuggorna och svärtan. #worldgothbutton
  • Övrigt. Skor, loppis, Ecco. Tygkasse, min Shakespeare-kasse. Syns ju icke här då men har några rader ur En midsommarnattsdröm tryckt på sig, ”Lovers and madmen have such seething brains” och så vidare. Ibland när jag använder den märker jag att folk försöker läsa vad det står på den och det gör mig oväntat glad varje gång. Känns som att den gallrar ut galningarna och älskarna. Låt barnen komma till mig, säger denna folkskollärare fromt.

Ellen skickade för övrigt såna SJUKT bra frågor på förra utstyrselinlägget och jag har inga svar komponerade ännu (och det kan ni ge er småspik på att jag ska plita ihop) men jag ville bara rikta lite uppmärksamhet åt det faktum att hon är så sabla bra!

Over & out. Eller jag menar tack för idag, slut för idag.

under stuprännan ett hjärtformat fat

dokumentation & situation

Gick nyss ut på gården och tjattrade lite med småfåglarna. Tittar sedan ner på mina bara fötter. Tänker att det är som att bo på landet här.

Jag tar sällan på mig skor då jag går ut här och så har jag nog inte gjort nån annanstans där jag bott i Vasa. Alla andra gårdar har jag tänkt att kan dölja glasskärvor från gamla ölflaskor i gräset, men inte denna. Här reagerar jag på en cigarettfimp i rabatten och plockar bort den.

Allt ståtar med sin iver att prunka och innergården liknar allt mer den vi blev förälskade i för exakt ett år sedan då vi gick på vår första visning. Jag tänkte, här kunde ett barn växa upp.

20180519_DSC0477720180519_DSC04781

Det finns få saker jag saknar här, men en hägg spanade jag efter redan i fjol och blev lite besviken då ingen fanns. Fast lyckligtvis finns det ju flera i närheten att sniffa på. Igår fick även Blenda chansen att dofta på häggblomster då vi hälsade på i Katternö, ute på det riktiga landet.

För några dagar sedan hade vi husbolagsmöte med grannarna och jag lade fram förslaget att skaffa odlingslådor, som togs väl emot. Tycker att det skulle vara kul att nästa år plantera lite ärter och morötter med Blenda! Är ju inte egentligen någon trädgårdsmänniska men det skulle vara trevligt att low-key odla lite snacks åtminstone. Såna som det är svårt att totalt misslyckas med.

För ett par år sedan sådde Alfred några frön i rabatten längs med huset vi hyrde då. Så mysigt, tyckte vi. Eller tyckte jag i alla fall, fast jag var inte desto mer involverad utöver att tjata på Alfred att komma ihåg att vattna plantorna. De sköt upp fint och lovande men så kom gårdskarlen och klippte ner allt med gräsklipparen?? Alltså HAHA! Så jäkla snopet. Den slutliga skörden blev typ ett par små fjuttmorötter och en rädisa att dela på.

Sent på gårdagskvällen såg jag en igelkott komma ilande ifrån skogsdungen över gårdsplanen rakt till fatet under stuprännan för att lapa i sig vatten. Någon av grannarna har köpt ett hjärtformat fat nytt för i år för de små vilda liven häromkring. Hjärta på det, känner en ju.

att klä fram sig

inspiration & kreation

[funky bass slap music]
Hey, what’s the deal with mom jeans?

20180518_001

Jag brukar tycka att det är spännande att se bilder på vad folk har på sig — särskilt då det gäller personer vars bloggar jag följer eftersom att jag redan har en grundnyfikenhet på dem då, och tycker att klädsmaken ger ännu en dimension till personerna.

På hur folk väljer att klä sig så ser vi så mycket annat än klädstil. Det är en ytlig bedömning att förmoda att plaggen vi tar på oss bara handlar om yta. Kläder kan berätta så mycket om en person. För att uttrycka det lite sloganartat så klär vi fram oss lika mycket som vi klär oss.

Som mina jeans som ju skriker morsa, ha ha. Eller Seinfeld! Eller nåja. De skrek morsa eller Seinfeld för några år sedan, men nu ser man ju UNGDOMEN i liknande. Fast det var ju inte riktigt så jag menade att kläder kommunicerar, men.

20180518_002

Funderar på hur jag klär mig och vad det säger. Jag använder så gott som aldrig klackar numera eftersom att jag prioriterar bekvämlighet. Jag tycker överlag att jag nu för tiden klär mig ganska praktiskt (annat var det förr, herregud, spets och chiffong) men är nog i slutändan ganska kompromisslös med min stil. Känns inte ett plagg rätt spelar det egentligen ingen roll hur funktionellt det är. Jag äger till störst del loppisplagg, helt klart mycket på grund av att jag gillar att känna mig unik. (Japp, så ounik är jag, hehe.) Och så är jag dessutom ganska snål, fattig, en vän av miljö samt ovän av den samtida oetiska modeindustri. Men den allra främsta orsaken till alla mina loppispaltor är att jag älskar när saker har en historia — jag är nostalgisk. Det tycker jag definitivt att brukar synas på mig. Jag har nästan alltid något plagg på mig som är tio-tjugo-trettio år gammalt eller mer, eller nytillverkat i sådan stil, med klara kopplingar till ett förflutet årtionde. Jag gillar att sticka ut, men vartefter jag blivit äldre också att smälta in. Jag trivs bäst när jag gör både och.

Så, i alla fall, jag tänkte härma Peppe och försöka göra fler OOTDs. Detta inlägg pyntas då av dagens!

20180518_003

  • Läderjacka. Loppis, ingen etikett. Har ägt den i nästan tjugo år (men gissar att den har minst dubbelt fler på nacken) och har precis tagit den i återbruk. Kroppsligt är jag ännu lite mitt emellan storlekar och det är få jackor som känns riktigt bra på mig, men denna passar!
  • Viskoskjorta. H&M, köpte den förra vintern. Extremt bra cost-per-wear på denna, använder den flitigt eftersom den korta lite flygiga modellen ofta är precis vad jag vill ha. Passar förstås särskilt bra till byxor med högre midja, vilket jag ofta använder.
  • Mom jeans. Loppis, märket är det tämligen obskyra Choose Life. Hittade nyligen byxorna i en låda i mitt rum i Katternö, köpte dem för tio år sedan men vågade aldrig använda dem då. Den som spar, etcetera.
  • Mockaskor. Loppis, Ecco. De var knappt använda då jag fann dem för ett par euro för några år sedan.
  • Läderväska. Loppis, eller närmare bestämt Etsy och en försäljare baserad i Storbritannien, ingen etikett. Min födispresent åt mig själv i vintras.
  • Beb. DIY, Backa & Portin. Hahaha nä usch förlåt.

Har för övrigt tagit till att uttala jeans som schaans, det var nåt insideskämt med Alfred som sedermera spårat ur och nu för tiden tror jag nästan att de heter så. Sen kan ni ju gissa hur jag uttalar vintage och image! Men där har jag backup — garage, bagage, bandage, massage, mirage. Blir knepigt sen då man kommer till ord som mage och krage bara. Som man uträttar sitt bäddage fastställer ens liggage, som man säger.

Och nu, om ni ursäktar mig, ska jag gå och klippa mina hårtoppar. Det var inte ett medvetet stylingtips att de skulle se friterade ut. Färgar förresten inte håret längre sen några år tillbaka och nu märker jag att hårrötterna ser lite gråskiftande ut längst fram? Knappast är det så men detta måste sannerligen undersökas. Har längtat efter gråa strån!

är ‘picknick’ synonymt med ‘choose life’?

rekreation & civilisation

Har planerat att denna sommar ska bli picknickarnas sommar. Hängde knappt i en enda park under fjolårssommaren eftersom jag var väldigt gravid och att besöka kvällsparken för att avnjuta några kalla kändes ju inte så relevant då just, om vi säger så. Det gör det inte nu heller (eller det gör ju, men också inte) men däremot känns det som att man får bra föräldrapoäng om man kombinerar frisk luft med matpaus.

OCH dessutom bekräftar det för en att världen fortfarande existerar där utanför! Det är annars lätt hänt att man som bebisförälder får för sig att det bara är ett rykte.

20180513_picknick_001

I söndags, mors dag och det vackra vädret till ära då, så gick vi ut på en promenad som vi passade på att kombinera med minipicknick. Och innan ni frågar: Ja! Ska alldeles strax sluta tjata om mors dag! Känner också att det blivit lite väl mycket.

20180513_picknick_002

Det var en spontan och ganska lat idé så vi stannade förbi butiken för att köpa lite saker att knapra på på vägen till Arboretum-parken nere i Sandviken. Den är händelsevis också en frisbeegolf-park så det är kanske överlag lite si-och-så med att picknicka där, men den var helt tom på frisbeegolfare då vi anlände.

20180513_picknick_003

Ett träd tog en bild på oss och lite av sin stam.

20180513_picknick_00420180513_picknick_005

Det är en riktigt fin park den där arboretum, så lummig och frodig. Inte bara eviga gräsmattor som så många parker här i stan. Kan bli lite sur på att den ska vara tillägnad frisbeegolf. Känns som nonsens.

20180513_picknick_00620180513_picknick_007

Ibland får man ju till såna där bilder som man vet att hör hemma i det tjocka maffiga familjefotoalbumet i bokhyllan. Har en tid funderat på att låta trycka upp en fotobok, men arghhh hjälp att välja bilder alltså! Får prestationsångest direkt. Men endera av dessa ska i så fall med, det är nu ett som är klart i alla fall.

20180513_picknick_008

Här är morsdagskakorna. Minns inte vad de hette men det var nån kinuskipajgrej med bär- och kanske mascarponefyllning, eller något annat krämigt. Extremt söta men så armadis goda.

20180513_picknick_00920180513_picknick_01020180513_picknick_011

Köpte nyligen en mjuk keps åt Blenda men hon sov i butiken så jag provade den aldrig på henne. Så den är något oversize men den funkar å andra sidan riktigt bra som sovmask då också. Nattmössa, för all your dagtid needs.

Sen uppenbarade sig frisbeegolfare mellan träden och så småningom började frisbees flyga åt vårt håll och landa ett fåtal metrar ifrån oss. Då tyckte vi det var dags att dra vidare.

20180513_picknick_012

Längs med travbanan gick vi…

20180513_picknick_013

… och gick ännu längre, tills att vi kom ut till havet.

20180513_picknick_014

Ungefär vid Villa Sandviken fick vi syn på sånt som varit det huvudsakliga målet med vår promenad: brännässlor! Så jag plockade en påse med sådana innan vi styrde våra fotsteg i ungefärlig riktning hemåt, fast via butiken igen för att plocka upp lite fler pastaingredienser utöver nässlor. Passa förresten på att beundra min position på den där bilden. Ser ut som en apa-sprattelgubbe-hybrid.

Hemma på gården gungade vi lite innan vi gick in eftersom att Blenda blivit så förtjust i det. Inga bilder på det dock, eller Alfred tog faktiskt massor av dem på Blenda & mig, men jag klarar frankly inte av fler bilder på mig i ett och samma inlägg. Ni kan ju få för er att jag har nåt slags weirdo uppmärksamhetsbehov av att dela med mig av min person för e-främlingar!! (Nej men seriöst, det finns nån gräns där va?) Det vill vi ju verkligen inte att ska hända. Kolla så bra jag anstränger mig för att det inte ska bli så.

hej / hej

inspiration & kreation

Inför mors dag hade Alfred fixat fingerfärg och kartong. Han avslöjade på förhand vad han hade på gång, eftersom han gissat att jag kanske ville vara med och pyssla. Det ville jag! Själv hade jag faktiskt redan anat (och hoppats!) att det var precis nåt sånt här han planerat.

20180515_tamburhand

Det var inte jättelätt att få en sjumåning att förstå vad vi hade föreställt oss, så det var bara på plus att ha ett större antal vuxna händer tillgängliga… och pappersark också, för den delen. Till slut lyckades det ändå ganska bra tycker jag. Ett morsdagskort! Mitt första!

Hängde upp handavtrycket på tambursväggen i eftermiddags och tycker att det känns passande och glatt där, som en liten Blendahälsning då man kommer och går. ”Hej” var ju också hennes första ord. Hej hej!


Just som jag hade skrivit klart det här inlägget så läste jag en kommentar, fast inte riktad åt mig då, angående huruvida folk bara vill läsa om yta (trender, inredning och sånt) i bloggar. Och nog är det märkligt — fast denna diskussion är en som titt som tätt bubblar upp i bloggosfären och fast jag varje gång slår fast att DEN ÄR DYNGA (nej, bloggosfären är inte ytligare än resten av världen), så märker jag ju också att den lyfter fram nån rädsla som ständigt tycks dölja sig där långt bak i ryggraden.

Går på dravlet varje gång och glömmer för ett ögonblick dagboksaspekten av bloggandet, fast det alltid varit det (eller i alla fall den känslan) som utgjort grunden för mig. Jag ifrågasätter ungefär, men vilken nytta har folk av detta inlägg? Vad tillför det andra, på vilket vis är det inte bara ännu en instagrammad hotellfrukost?

Ska folk tycka att jag är ytlig nu? Saknar jag djup nu? Ja kanske. Skulle gråta över det men min brunn är helt enkelt bara för grund tihi.

one small step for mom

opinion & reflektion

20180513_morsdag

Mors dag! Plötsligt var det en sån och min första egentliga. Under fjolårets var jag gravid med Blenda och fick en bukett gula nejlikor av Alfred och en gratulation av Marianne på jobbet, eftersom jag var ”en såndär nästan-mamma”. Minns att uppmärksammandet kändes fint och pirrigt. Gjorde mig glad, hade rent av varit lite orolig att Alfred inte skulle notera mitt ledtrådssnack om dagen som var på kommande.

Detta är kanske en efterhandskonstruktion men jag undrar om det inte var kring mors dag som jag insåg hur mycket jag — trots allt mitt krisande som min graviditet sparkade igång — ändå ville sälla mig till mödraskaran. Det som jag redan visste innan, med andra ord, men som omständigheter (hormoner, psyket) fick mig att glömma.

Jag har förstås berättat det här förut men jag blev ju så jävla ängslig inför den stora förändringen. Mödraskapet uppenbarade sig framför mig som ett avgrundsdjupt stup eller skyhögt berg. Men jag tror att en stor del av den våndan kan ha gett med sig tack vare mammadagens påminnelser.

20180513_kepsfix

Och nu har jag levt detta mödraliv i dryga sju månader! Ursäkta ännu en upprepning, men fortsättningsvis har det varat bara ett ögonblick och samtidigt en evighet. Visst är livet annorlunda nu men det är inte som att jag går omkring och känner mig vilsen, eller rådvill, eller som att jag fastnat i en roll som inte är min.

Tänker att vi människor inte egentligen förändras, som personer förblir vi i grunden desamma. Jag är den jag alltid varit (fast kan ju hoppas på mer välutvecklat tålamod och tolerans mot avbrott), men inte för den delen konstant eller oföränderlig eller alldeles oflexibel. Det är något ganska tryggt med det, tycker jag.

Emellanåt tänker jag på kontrasten mellan hur mycket jag skrev om ångest under graviditeten till detta jämförelsevisa la-di-da:ande under föräldraskapet. Detta beror förstås mycket på att nu när jag är här, i mödraskapet, så ser jag att det sist och slutligen inte var så mycket av ett stup eller berg i alla fall. De allra flesta stunder känns det mer som att jag tassar omkring på en sluttning på några grader bara. (Fast nu vill en drös utav stunderna som helhet harkla sig och inflika: #inteallastunder.) Jag går inte omkring och är ängslig. Jag vaknar inte flera gånger mitt i natten utav oro och ångest. Jag ifrågasätter inte valet att bli förälder.

Men ni förstår ändå att det även nu är svårt ibland, väl? Att det kan vara frustrerande och stundom hopplöst? Att en del situationer kan kännas ensliga, ledsamma, splittrade, krävande, tunga eller gnatiga, medan andra dukar fram ett smockfullt smörgåsbord av möjliga irritationer och konflikter? För stundom är det så. Ganska sällan har det specifikt med bebisen i fråga att göra, oftast är det mest sånt runtomkring.

Som detta, som egentligen knappt har att göra med Blenda över huvud taget, men som ett exempel på hur trött och vansinnig en kan bli så kan jag berätta att jag för några nätter sen kröp omkring under sängen och hetssprejade vatten på katterna som väckt mig, vilket i sin tur förstås gjorde att Blenda vaknade med ett skrik och där nånstans sa jag åt Alfred att jag måste gå och vråla i en kudde — och så gjorde jag det. Sen var jag redo att styra upp allt elände i tur och ordning.

Hur som helst: Det går faktiskt att ta allt vartefter. Precis så gjorde jag ju innan också, förstås gör jag det som mamma också. Såklart att jag tossar omkring på sluttningen istället för bestiger berg eller nedstiger stup. Bebissteg för bebissteg! (Fast än så länge ålar sig beben bara.)

P.S. Kvällen innan mors dag grät förresten Blenda de två stavelserna mam-ma, första gången hon yttrat dem. Kändes mäktigt även om jag är osäker på om hon förstår vad ordet betyder, men ändå var det för mig en så stor (och ny!) känsla. Synd på ledsenheten bara, men måste ändå beundra hennes tajming!

 

månskensdans och sommarbris, vemodsvärme och nostalgipirr

inspiration & kreation

Ibland slår jag upp sentimental musik på Youtube istället för på Spotify bara för att få ta del av andra människors nostalgi via kommentarerna. Det känns som att det blir en annan värld där, eller kanske framför allt en annan tid — ibland räcker det med bara en mening för att måla upp en tydlig bild mot musiken i bakgrunden.

Några exempel:


”I was 10 years old catching lightning bugs in the summer moonlight in the front yard with my friends while this was playing on my mom’s AM radio.”

”I moved to New York City from New Delhi in November of 1972. I was 18 years old and wasn’t a very good English speaker. My parents had given me all their savings for me to come and start a life in America. I was terrified when I first got here. I had no house, friends, family, or a job. After I left the airport I flagged over a cab. During the ride, this song played on the radio. I was amazed by its beauty and melody. It gave me a feeling of warmth, and comfort in this new land. Since then, I have developed a chain of laundromats, found love and had 3 children and 7 grandchildren. Nearly everyday I listen to this song. And I have enjoyed every minute of its sweet rythym.”


”So many memories… Singing in the kitchen with my mom. Mowing the lawn in the middle of summer. Driving to work in my first car. Amazing how a simple song can recall so many emotions.”

”Remember hearing this when my dad was in Vietnam. Seemed very sad back then.”

”Funny how the mind works. I had forgotten this song but in the first two measures I smelled a smell, tasted a taste, and felt a feeling I have not felt since 1973.”


”1st song I heard stepping off plane back from Nam. I look at the song in a different light than most people. Don’t take life for granted.”

”Reminds me of the trailer park I lived in as a young kid. The road was not even paved (South Mississippi) LOL. My dad was in the military and had just come back from Vietnam and I remember my mom waiting for him to come home from work. Miss you both so much….your son Richard.”


Råkade sig att Vietnamkriget blev ett återkommande tema i folks minnen, men så var också alla låtar från år 1972.

I alla fall, gillar man den här typen av musik så kanske en spellista jag petar på ibland kan intressera. Ville ha grunden i sån musik som det ibland känns som att bara spelas på såna där små bensinstationer med halvsunkiga caféer, av den typen man knappt ser längre eftersom att stora ABC-trafikbutiker konkurrerar ut dem. Man brukar liksom bara fånga dem i misstag annars, plötsligt dyker de upp på en obekant radiokanal och man tänker ”Åh! Den här!” och så rätar man på sig lite, lyfter blicken, kommer ur sitt skal en aning. Så kapslar de in något. Doften av varmt damm och spilld bensin. Känslan av att vara på väg. Något lite sentimentalt och hoppfullt, tryggt och spännande.

 

Vilka låtar får er att känna det där vemodsvarma nostalgipirret?

uti backen

rekreation & civilisation

Hela familjen begav sig ut på gården under den ljuva söndagskvällen. Hela familjen innefattar förstås även katterna, annars skulle det nog inte vara ett så värst nämnvärt projekt. Men med två katter och en bebis blir det direkt lite omständligare, fast absolut genomförbart. Särskilt än så länge då bebisen inte ännu kan gå eller ställa sig upp, och därför inte har så mycket annat val än att beskedligt sitta i ens famn om det är där hon placerats.

20180506_kulle_001

Strax utanför innergården sluttar marken ner mot en lekpark och den sluttningen misstänker jag att vi kommer besöka rätt frekvent. Trevlig sittplats under varma månader, bra pulkbacke under kalla.

20180506_kulle_002

Några barn lekte i parken och katterna spionerade. Senare kom faktiskt barnen och hälsade på katterna, som var lite skraja men hanterade det bra, till stor del för att barnen var så oerhört förståndiga och försiktiga med dem.

Är ändå stolt över katterna också, som hanterade situationen mycket bättre än de skulle ha gjort för några månader sedan. Känns som att de mognat i sina roller som småbarnsfamiljekatter.

Tänker på hur viktigt det är att lära sina barn att vara extra varsam med sådana som är mindre än en själv. Att visa hänsyn, att inte skrämmas.

20180506_kulle_003

Men än så länge är Blenda Mosippan aningen för liten för att förstå detta men jag försöker att snabbt hindra henne då hon börjar slå på endera av katterna utav iver. Säger nej nej inte slå, nej nej släpp pälsen då hon klappar och luggar, men kanske egentligen än så länge mest för att försäkra katterna om att det inte ska vara på det sättet.

Blenda blir så glad av att se katterna och ha dem nära sig! Det förstår jag ju. Men jag vill vara noggrann med det ändå från början, att varje levande sak ska respekteras och att vi människor ingalunda har rättigheten att komma och klampa omkring hur vi än vill fast vi helst beter oss så. Så jag fortsätter säga nej nej katten blir rädd, nej nej katten blir ledsen.

20180506_kulle_004

Ganska behagligt där ute, tror det var kring 15°C. Selma tillbringade merparten av utomhustiden med att ströva omkring som ett litet får och tugga i sig färskt gräs.

20180506_kulle_005

Små fläckar med lila blommor pyntade backen här och där. Osäker på vilken växten är. Kan det va nunneört månntro?

20180506_kulle_006

Och längst nerför backen skymtade lite gult som jag och Blenda beslöt att undersöka närmare. Gullviva satsar vi våra slantar på.

Det var allt från naturrutan denna gång. Tack och hej, timotej.

österbottniska drifter

opinion & reflektion

Då jag vaknade så tidigt i morse så klev jag upp med förhoppningen på att jag skulle vara flitig. Så blev det inte men hur som helst så tänkte jag på detta med idoghet, att stiga upp  i ottan och knega på, tycka att det är skönt att inleda dagen med att skaffa ett rejält dagsverke i ryggen.

20180503_morgonljus

Morgonstund har guld i mund.

Min egna handlingskraft är helt klart som starkast en annan tid på dygnet, men de gånger jag kommer igång direkt jag vaknat — oj jävlar så jag känner mig som En Riktig Person då. Jag tassar omkring och triumfmumlar att jag hanterar skiten ur det här livet då, under tiden jag betalar räkningar, rensar ur skåp eller torkar damm på fönsterkarmar.

Det är inte riktigt det som brukar åsyftas då man pratar om österbottnisk driftighet, men jag undrar om det inte ändå är besläktat. Lite så här att enda gången man med orsak, och utan genans, kan (får?) känna sig stolt över sig själv är då man faktiskt åstadkommer något tämligen konkret. Då man presterat utav ansträngning eller övning. Då täcks vi klappa oss själva på axeln, rent av offentligt.

Har på sistone snubblat in i samtal som kretsat kring att österbottningar är så företagsamma och vet ni, jag är inte säker på att det faktiskt stämmer.

Eller det finns ju säkert statistik att kolla fakta i det där — huruvida det är så att det per invånare startas fler företag och föreningar här jämfört med vad det gör Nyland, Egentliga Finland, Karelen eller vad som helst —  men utan att sätta mig in i sådant (för tiiidigt på dagen ju… *latmask*) så tänker jag spontant att det har att göra med branding. Och kanske sådan som uppstått ganska oavsiktligt då.

För att häromkring ligger det en särskild heder i att STRETA ÅPÅÅ. Att fixa själv, eller för den delen ta hjälp av andra på talkokraft, men hur som helst styra upp grejer utan att anlita hjälp. Upprepar mig lite nu men det är alltså okej att framhäva ens egna flit. Det är fult att skryta, men det är duktigt, beundransvärt och REDIT att jobba hårt och stå för det.

Så vad jag menar är att kanske vi bara hör om det mer. Jag har kanske fel men jag gissar att vi nog inte skiljer mycket i exempelvis entreprenörsdriftighet sinsemellan ändå. Eller det känns bara som ett sånt typiskt österbottniskt dravel, SJÄLVKLART vill (och täcks!) vi framhäva just den saken.

Det var också någon som sa att hen tycker att vi här i Österbotten är mycket bättre på att stödja varandra och varandras företag. Att längre söderut blir folk mer reserverade med sådant. Blev helt paff för jag tycker i princip att ju längre söderifrån en finländare är, desto peppigare är hen. Eller så tycker jag! Kanske jag bara råkat på alldeles särdeles trevligt folk söderifrån. Har bilden av att folk blir varmare och strör komplimanger omkring sig helt spontant som får oss stelfrusna österbottningar att stå och trampa på stället och inte veta i vilket tonläge vi ska säga ”tack” för att pricka rätt på skalan mellan för entusiastisk (man gör bort sig om man blir för tacksam) och för nonchalant (man är ett jävla rövhål om man verkar otacksam).

Medans det i Österbotten ju är en komplimang att säga ”He sku ha kuna va värr”. Kanske är det också på grund av den låga ribban vi gärna stöder varandras föret- HA HA HA SKOJA SKOJA SKOJA. Vågar inte ens avsluta den meningen.

Ja ja tack för mig då, ni hittar mig på bålet på torget nästa söndag!