Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

brygdblock

Här har det hänt grejer mitt i natten. Inga jättestora, men tillräckligt för att det här stället ska kännas en gnutta nytt för mig igen och jag ska känna av den där vårliga förnyelsekänslan även här. Har gjort något jag tänkt på att göra en tid: Skippat häx-epitetet i mitt bloggnamn. Det som hindrat mig ifrån att göra det tidigare har varit att jag tyckt att Ä-bokstaven varit tveklöst och med hästlängder snyggast av alla växtbokstäver, med sina maffiga rödklövers-ä-prickar. Men kill your darlings va!

Min blogg fick namnet Häxbrygd år 2011 och mycket har hänt sedan dess. En av de grejerna var t.ex. att min expojkvän sedan flera år tidigare släppte en framgångsrik humppametallåt som bar samma namn som min blogg, och tja, det var väl kul men lite halvmärkligt att veta att folk som googlar efter min blogg istället hittar mitt ex. Nu kommer de istället att hitta ölsorter, förmodar jag. Mer än så har förstås hänt men det är svårt att precisera såhär bara.

Har förresten alltid misstänkt att den låten handlar om mig, eftersom jag också känner sångtextförfattaren. Låt mig presentera bevismaterial A, denna beskrivning ur textrad 2:

”en ilsken kärring i en kylig mörk grotta”

Vilket ju är typ precis hur mitt liv skulle sammanfattas av en lyriker som känner mig? Såatt… GANSKA transparent tycker jag.

Men åter till saken. En grynig tillbakablick för att få ett hum om tiden som gått då? Javisst!

haexbrygdlinnea_2011

2011 var mitt hår rekordlångt, blir förvånad själv när jag ser bilder. Minns inte så mycket av året, förutom att jag mådde uruselt under början av det och då var min blogg för stunden en fotoblogg eftersom jag inte klarade av att skriva mer än ett fåtal ord åt gången. Det gick sen om när ljuset återvände. När jag började skriva mer text igen skapade jag en ny blogg på ratata.fi som gick igenom ett par olika testtitlar (exempelvis Nulla dies sine Linnea, WUDDUP LATINNÖRDAR) tills jag landade på Häxbrygd som jag gillade p.g.a. 1) häxigt och 2) betyder ‘blandning’, min favoritgrej med bloggandet. Gillade också att det kändes starkt och reclaimigt (kallades ofta häxa då jag var yngre, och inte på ett smickrande sätt). Sedan något år tillbaka hade jag hängt mycket på ett forum där jag lärt mig mer om feminism och nu började jag att själv skriva om sånt på min blogg nu som då. I övrigt var bilder från året svåra att hitta eftersom de flesta bara finns sparade på en gammal hårddisk, alltså en som sitter fast i en stationär datalåda. Den ovanför tror jag inte att jag publicerat någonstans förut, så på det viset är den nästan splitterny!

haexbrygdlinnea_2012

2012 såg jag bistrare ut än jag var, som vanligt. Bilden ovanför togs mitt i natten, under spöktimmen, precis när vi sökte oss ut (#vampyrliv) och det var en av de varmaste och skönaste sommarnätterna jag kan minnas. Har använt den här bilden och andra tagna samtidigt mycket flitigt, och fortfarande är den en av mina favoriter. Min dygnsrytm blev under året mer och mer åt skogen tills att jag seriöst brukade sitta uppe hela natten tills att min sambo åkte till jobbet, och då gå och lägga mig och stiga upp när han kom hem. Whaaat. Inte konstigt att jag kände mig ganska meningslös. Inte direkt deprimerad eller särskilt olycklig, vad jag kan minnas, bara så jävla poänglös och överflödig. Lite sådär som att det går an helt bra, ända tills att du börjar tänka på det och då känner du blodet lämna huvudet och sen känner du paniksvetten tränga på i hårfästet. Men sen går det om och så går det bra igen att fortsätta likadant.

haexbrygdlinnea_2013

2013 hände grejer. Jag skrev ett inlägg som gjorde mig temporärt ökänd som en RASANDE FEMINIST i stora delar av Svenskfinland, jag klippte av mig håret och började jobba efter flera års arbetslöshet, jag upptäckte ljudböcker samt att jag hade möjlighet att lyssna på jobbet, jag fick vid något skede en identitets- och ålderskris och färgade håret lila som om jag var femton igen och dessutom en hipster, och vid slutet av året fyllde jag 30 och krisen som jag trodde att skulle bli megastor uteblev så gott som helt. Hade tydligen haft den tidigare. Egentligen tror jag att den pågått sen jag var cirka 27, tills att jag då var 29¾ ungefär. Flyttade också detta år min blogg att bo på blemma.net, som ej längre finns. Där fanns ett kollektivt bloggasin samt ett fåtal personliga bloggar, bl.a. Bff-Ellen.

haexbrygdlinnea_2014

2014 förde med sig förändringar, särskilt mot hösten och slutet av året. Jag började försiktigt och trevande tacka ja till sådana grejer som jag tidigare hade tackat nej till. Förhållandet jag var i tog slut efter fem år. Jag gick i samma veva och p.g.a. förkylning ner många kilo på en kort tid, men det var först efter att bilden ovanför togs (f.ö. av samma f.d., Jim), vilket var ohälsosamt men jag var i hemlighet ganska glad över det för jag hade också gått upp en del under året och trivdes inte alls med mig själv då en del byxor inte längre passade, och sånt. Började umgås mycket med Alfred. Minns att jag var aningen irriterad på att jag inte ännu kände mig redo att blogga om sånt, att berätta att jag träffat någon, et.c. Ville så gärna men kändes inte som rätt tidpunkt.

haexbrygdlinnea_2015

2015 bestod främst av mobilbilder men här är ett DSLR-undantag, på det viset rätt unik i sitt slag. Tyvärr var jag både trött, sjaskig och bakfull då den togs, men äppelblomstren bakom mammas och pappas hus var ju desto fräschare. Det här året flyttade jag också min blogg till min egna domän, d.v.s. hit till brygd.net. Kändes lite som att komma hem, hur klyschigt det än må låta. Har sedan -97 ungefär önskat mig en egen domän men aldrig haft någon som varit bara min förrän denna. (Blemma.net var förvisso min men den delade jag ju med andra, och det var fint på ett annat sätt.) Flyttade också på mig själv mot slutet av året, både Alfred och jag bytte bostäder till en gemensam.

haexbrygdlinnea_2016

2016 var ju så nyligen så jag tror jag avstår ifrån att försöka summera eller säga något beskrivande om det. Men ser ni på bilden? Märker ni att den kvinnan helt klart är mera Brygd än Häxbrygd? Lade ni märke till att år 2011 var helt tvärtom? Det var egentligen det jag ville komma till med den här återblicken. Så jodå, det var på tiden att titelbytet trädde i kraft! Helt uppenbart att det egentligen redan hänt, ju.

20170318_glitter

I duschen sent på kvällen insåg jag varför jag kände att jag borde skriva ett inlägg om lördagskvällen. Varför jag tyckte att den var värd att uppmärksamma fast jag inte tog några bilder, fast jag inte hade något särskilt att berätta om den förutom att den var rolig. Men jag får visst backa bandet en aning innan jag kommer till den saken.

Det är så att de senaste månaderna har inte varit släta för mig, det har jag nämnt förut. Kortfattat kan vi säga att mitt humör har varit instabilt och jag har dragits med mycket ångest och ängslighet.

Nyligen insåg jag att något brukar följa med sådana perioder, och har gjort så även denna. När jag inte mår så bra så gör min socialfobi gärna sig påmind. Den kan t.ex. yttra sig genom att göra det skitjobbigt för mig att ensam vistas på vissa allmänna platser. Denna gång har den fokuserat på att göra mig överdrivet osäker vad det gäller mig själv i umgängessituationer. Den osäkerheten ger såklart min ångest många fler saker att plåga mig för, så den matar lite sig själv där. Så den är ganska mästerligt genidiabolisk på det viset! Skulle nästan kunna känna mig aningen stolt över hur smart den är, om den inte var en sån dum skitstövel.

Jag är inte bra på att styra upp saker med kompisar till att börja med. När jag dessutom erfar en sån här osäkerhet så vågar jag knappt ta kontakt med folk och blir rädd för att tränga mig på. Ofta känner jag mig misslyckad och patetisk för att jag är sådan, vilket förstås inte gör att jag känner mig tryggare med att ta ett utåtriktat steg. Detta, plus samma osäkerhet, gör att jag känner mig utanför — och jag funderar ibland om det kanske är logiskt att jag gör det eftersom jag kanske bara inte passar in, oroar jag mig — samtidigt som jag är livrädd för att bli ensam och kompislös för evigt.

Det är förstås överdrivet och irrationellt. Men det hjälps inte, det är i de banorna jag ältar, det är sådana scenarior jag är mest rädd för — och det är precis sådant som ångest letar fram, riktar strålkastare mot och förbjuder en från att åtgärda. ”Min ångest hindrar mig från att göra de saker som jag har ångest av att inte göra”, som en meme en gång så träffande beskrev det.

Utöver det så känner jag mig ofta så socialt utmattad, också. Som att det ibland är så ovanligt krävande för mig att konversera och hitta något att säga. Jag vill ofta gärna träffa människor men det är mer sällan jag känner att energin skulle räcka till. Detta mår jag också dåligt över, att jag inte orkar mer. Ska jag aldrig orka mer?

Även efter att jag umgåtts med människor har det varit tungt. Då har jag känt mig ängslig för att jag varit konstig, för att jag sagt märkliga saker, för att jag varit onödig och jobbig och störande på något sätt, att jag kanske verkat korkad eller osympatisk eller självupptagen eller något annat som jag inte vill verka vara. Det har hänt sig alltmer ofta att jag gått hem med en klump i magen och ett tryck över bröstet. Sådant är förstås inte heller ett alltför framgångsrikt botemedel mot en känsla av social missanpassning.

Den där post-socialiserande-ångesten verkar vara rätt förekommande hos folk (finländare?), tycker att det är jättevanligt att någon berättar om en sådan erfarenhet och andra skrattar igenkännande och sympatiskt. Många tycks råka ut för den känslan emellanåt, även när de inte mår särskilt dåligt i övrigt. Det gör jag också, men när jag dras med mycket ängslighet till att börja med så blir denna ångest betydligt mörkare och tätare.

Så är det väl egentligen med allt. Allt blir bara värre.

Det har varit tungt. Lyckligtvis har jag märkt att det sakta men säkert verkat börja vända. Idén om ett vårskrik känns lockande. Vråla ut frustrationen och kula in lättnaden.

Att berätta om allt detta för en månad sen hade knappast varit möjligt. Att jag kan prata om det nu är nog bara för att jag har en så bra restfiilis från förra helgen, och att jag hade börjat på detta inlägg då. Ändå känns det otäckt, orkar mest bara inte med att folk ska tänka på mig som ”deprimerad” eller en ”stackars henne”… eller ”haha vilken störd flopp”, för den delen. Orkar bara ännu mindre inte berätta om det här, för jag vill minnas det.

Så, i lördags, det var oklart att vi skulle orka lämna soffan men vi beslöt till sist att gå på det sista av Vasa Littfest. Fast när vi nådde feststället var dörrarna låsta så vi gick vidare till en bar, och där var typ hela littfestgänget. Dessvärre var det så trångt kring borden att vi inte tyckte det verkade rimligt att klämma in oss, så vi satte oss en bit bort. Och så kändes det en stund, med mina ångestepisoder färska i minnet, som att det kanske bara inte är meningen att jag ska vara med. (En känsla som stundvis hemsökt mig sedan barndomen, men mer om det en annan gång.) Men vi gav det en chans.

Och så tog kvällen ändå en annan riktning — vänner kom förbi, sällskapet tunnades ur och vi rymdes kring borden med de som satt kvar, jag skrattade mycket och började till sist prata avslappnat trots att en del personer i princip var främlingar, och när vi gick hem så fick jag en kram av en person som jag skakat hand med max en knapp timme tidigare. Och resten av vägen hem pratade jag och Alfred om roliga saker som hänt och sagts under kvällen och ännu följande morgon kom jag att tänka på något som jag fnittrade glatt åt.

Så i duschen sent på söndagskvällen slog det då mig varför jag så gärna velat skriva något om kvällen, men inte kunnat sätta fingret på vad det var som gjorde att den tedde sig så nämnvärd fastän inget uppenbart spektakulärt hade hänt.

För att jag inte hade haft någon ångest! För att jag inte gått hem med en klump i magen eller ett tryck över bröstet, för att jag inte känt sådant följande dag, för att jag inte en sekund under de fem gångerna jag vaknade under natten (sover också dåligt nu för tiden because WOOP) kände den minsta släng av ”åh skit, vad fan har jag gjort, varför sa jag så, hur kan jag vara så dum, vad ska de tro”.

För att jag fick en kram! Att jag — som gått omkring och mått skitdåligt över hur jag verkar, hur jag uppfattas, hur jag framstår inför folk — får en kram av någon jag precis träffat! Här i landet kramar vi inte nya bekantskaper om vi inte uppskattat varandras sällskap, tänkte jag på söndagskvällen. Jag kan inte ha gjort ett jätteuruselt intryck ändå, insåg jag då.

Så därför var lördagskvällen nämnvärd. För att den påminde mig om att det (jaget, livet, alltet) inte är helt hopplöst, ändå. Jag vill inte låta som nån klyshig hippie, så jag säger det inte, men om jag inte skulle bry mig i hur jag låter så skulle jag säga så här: Fler kramar och mindre ångest åt folket.

Som välkänt inom bloggosfären anses det vara en faux-pas att som bloggare inte svara på kommentarer, i alla fall så länge du inte är en s.k. storbloggare och tar emot hundratals kommentarer per inlägg. Trots att min kommentarsmängd är låg kan jag vara jäääkligt sen med att komma till skott, men planen är i alla fall alltid att svara. Klen ursäkt. Jag låtsas att regeln som gäller är ”bättre sent än aldrig”, men fattar ändå att min ovana är sjukt störande. Det är nonchalant att vänta för lång tid, även om det är oavsiktligt, och jag ogillar verkligen att jag är så slö med sånt. Ska försöka bättra mig. När en tar sig tid att plita ner en liten trudelutt så är det helt förståeligt att vilja ha en gnutta bekräftelse för den saken, något som i princip säger ”Jag uppskattar att du tog dig tid att kommunicera med mig”. Inget avancerat, bara artighet eller vänlighet. Är i alla fall sådan själv.

Det är just detta som är problemet! När någon bidragit med en lite längre eller mer eftertänksam eller bara en så klok, trevlig eller snäll kommentar så vill jag också att mitt svar ska reflektera hur mycket det uppskattas, men utan att det blir överdrivet, för då verkar jag endera töntig eller självgod. Jag vill kompensera, liksom. Sen lyckas jag aldrig med detta i slutändan, istället får jag bara prestationsångest från början och det dröjer en viss tid innan jag är redo att säga JAJASKITSAMMA och bara svara ändå. Därför kan jag också förstå att jag inte själv får svar snabbt, eller att det rent av glöms bort helt. Vet hur lätt sånt kan hända när en inte svarar på momangen.

Men så har vi Facebook. Där ser jag ibland att bloggare enbart klickar ‘gilla’ på kommentarer som inläggsdelningarna fått. Jag låter antagligen som en förnärmad 1800-talsdam här men ibland har jag förväntat mig mer än så, bara, särskilt då jag inte känt personen och det har alltså varit vårt ‘första intryck’-ögonblick som skett och jag dessutom har bjudit till mer i kommentaren och varit extra vänlig och så vidare. Åh, det här låter så fjantigt. Jag menar jag fattar att alla inte har intresse, tid eller ork att svara utförligt, samt att alla inte kanske bryr sig i vad jag säger och berättar, men håhå så slokörad en kan bli de stunder den vetskapen gör sig påmind, haha. Känns sådär som när folk försöker få tyst på en jobbig, gnatig FB-bekanting men utan att helt iskallt ignorera personen, vet ni? OCH JAG ÄR DEN PERSONEN!

Sådant beteende kan knappast klassas som ett tvättäkta faux-pas, men snopet kan det kännas i alla fall. Jag vill ju bonda (med å-ljud) liksom, relatera och anknyta. Men tji får jag ibland!

Vilka faux-pas i bloggosfären har ni svårare med än andra? Eller är det bara lumpet att haka upp sig på sånt för alla gör vi ändå nånting som är minst lika störande? *blängsneglar på sig själv*

20170320_vardagjamningsmorgon

När jag vaknade i morse informerade min telefon mig om att i dag inträffar vårdagjämningen. (I denna tidszon skedde detta kl 12:28.) Det här gjorde mig direkt på bra humör, gillar varje tydligt steg vi tar närmare våren. Tulpanerna på vardagsrumsbordet spridde plötsligt en känsla av adekvat rimlighet, mer än en av hoppfull vanföreställning. Våren är en sån lättnadens suck ifrån vinterns mörker, för att inte nämna allt praktiskt strul som följer med snön och kölden. Det är så mycket svårare att leva ostört och bekymmersfritt med sådant. Påverkas alltid av det, fast främst av mörkret. Det blir tungt. Men från och med i dag blir dagarna här på norra halvklotet längre än på södra halvklotet (beklagar, söderbor) och ljuset i tunneln strålar.

Det är faktiskt också som att någonting har vänt, eller håller på att vända, inombords. Har mer ork och känner mig mindre ömklig. Ska gå till biblioteket efter jobbet och leta reda på en hög med häxlitteratur, tänkte jag. Så håll utkik på Kulturvis i kväll, om ni är intresserade av att ta del av svammel om sådant. Det är ärligt talat förbluffande att det plötsligt inte känns som en total omöjlighet att tänka sig att orka 1) gå annanstans än raka vägen hem efter jobbet och 2) väl där hemma faktiskt åstadkomma annat än en kudd- och filthög i soffan. Det är i princip nytt för i år. Den typen av tankar har tills nu varit totalbefängda och det närmsta jag har kommit sådana önskedrömmar har varit att hånskratta åt dem. Fast främst mentalt då, har förstås inte orkat röra på munnen. Fun times!!

Satt här och funderade på ordet ekvinox och insåg plötsligt att –nox såklart måste härstamma från ‘natt’ på latin, och att ekvi- rimligtvis borde åsyfta jämn eller lika, d.v.s. samma ordursprung som vi hittar i engelskans equality. Har aldrig tänkt på det förut. Passande att det inträffade dagen efter att vi flaggat för Minna Canth och jämställdhet här i Finland. Glad vårlig jämlik natt på er!

Promenerade en sväng på loppis i dag och kom hem igen med ett par grejer. Kom på att det var en tid sedan jag visat sådant jag andrahandsfyndat, så innan solen gick ner knäppte jag ett par bilder på dagens inköp och några äldre. De har nämligen en gemensam nämnare, d.v.s. kategoriseringen ”tantiga accessoarer i läder”.

20170319_brunavaeskor

Ryggsäcken i konjaksfärgad mocka och läder var ett av dagens fynd och med den slog jag två flugor i en smäll. Har fantiserat om en brun läderväska som är tydligt vintage, och även om en snygg ryggsäck i en ganska stilren modell med sobra detaljer och utan krusiduller. Med denna fick jag ju båda två för priset av en, även om jag tyckte att priset låg aningen på gränsen med sina 7€. Direkt nånting i kläd- eller accessoarväg kostar över en femma på loppis så blir jag tveksam, men ibland är det ju värt det.

Miniportföljen till vänster hittade jag i somras kanske, fast inte åt mig själv men dock åt Alfred. Hade förhoppningar om att den skulle rymma hans iPad och jodå, den var precis rätt storlek och passar som ett fodral ungefär.

20170319_promenadskor

Har hittills i år köpt två par promenadskor i liknande modell. Som ni ser är denna tant alltså mycket redo att slå sina förnuftigt och ergonomiskt småhöjda kilklackar i vårtaket nu!

Skorna till vänster är av märket Ecco och de köpte jag i dag. De till höger köpte jag tidigare (f.ö. för 50 cent!) och märket är finländska Isko. Är förtjust i detaljerna på den där delen av skon som jag inte vet vad heter, men där nedanför snörningen, på bägge par. Flätat och hålmönstrat.

20170319_svartavaeskor

Handväskan till höger köpte jag för ungefär 15 år sedan och den har troget följt med mig sen dess. Den är ganska liten, framför allt grund, och kan således vara en aning begränsande sådär till vardags för såna som jag som tenderar plocka på sig saker och undviker att ta/köpa nya plastpåsar. I vintras har jag dessutom använt den så flitigt att en del av läderremmarna kring kanterna har spruckit och börjat falla sönder, borde föra den på reparation snart.

På grund av sånt har jag under ett flertal månader letat ny vardagsväska. Har granskat otaliga och tidigare hade jag nog kastat in handduken vid något skede och tagit nån som fått duga tillvidare, men denna gång har jag tvingat mig att vara sträng och vägrat acceptera en som inte känts rätt. För två veckor sedan hittade jag till slut den svarta kuvertväskan med vridlås i en hylla med grejer som verkar ha tillhört en gammal tant. Skam den som ger sig, som samma tant eventuellt skulle ha sagt, och jag hade varit benägen att hålla med. Gillar att väskan ser ut som något som t.ex. en ytterst stereotypt porträtterad bibliotekarie skulle använda. Ganska gammaldags utan att kännas särskilt retro eller fashionabelt vintage, om ni vet vad jag menar.

Det var allt för denna gång! Men vill ännu tjata om att snälla tänk på att undvika nytillverkade produkter i äkta läder på butikerna så gott ni bara kan. Sök istället igenom loppisar, chansen att ni ska hitta vad ni söker där är faktiskt rätt stor, enligt min erfarenhet. I synnerhet om ni är envisa. Dessutom är det mer troligt att där hitta något som skiljer sig ur exempelvis butikskedjornas massproducerade alternativ, och som därför kan vara en grej som ger er stil en egen urskiljande twist. Ifall att sådant är något ni tilltalas av, menar jag, fattar att inte alla bryr sig eller rent av inte vill ha sånt.

Vill själv inte över huvud taget köpa nytillverkade saker i läder, men tycker inte att alla måste totalvägra eller så. Däremot gärna utforska alternativen först, och vara kräsen med vad som verkligen är nödvändigt och kan berättigas utav flera orsaker än ”är fin”. Förstås p.g.a. att nytillverkade produkter i djurhud betyder att djur har satt livet till — och när jag köper en sådan grej så stöder jag denna företeelse i.o.m. att min konsumtion bidrar till att skapa en efterfrågan av skinnprodukter. Äter ju inte kött heller och jag vill inte understöda att vi seriöst producerar djur för att vi ska leva lyxigt.

Känns f.ö. också helabsurt att jag skulle köpa ett nytt bälte för 20€ då jag vet att jag kan hitta ett som jag gillar lika mycket på loppis för typ 2€. Kvalitetsmässigt är detta inte heller någon förlust, särskilt inhemska produkter i läder är ofta tillverkade med hög standard och bra hållbarhet kommer på köpet med detta. Vi använder ganska sällan slut på våra kläder här i norden, istället hinner vi ofta tröttna på dem innan dess, men samtidigt så vill jag inte heller uppmuntra till att därför köpa plagg och accessoarer i fejkläder som trasas sönder efter ett par års användning. Konsumtionssamhället är bara så huvudlöst, vi kan liksom inte hålla på så här som vi gjort. Hellre än att köpa en ny fejkläderjacka typ vartannat år skulle jag nog köpa en läderjacka i bra kvalitet som jag sedan använde i tio år eller längre, även om den var nytillverkad.

Så försöker jag tänka i alla fall, men har definitivt varit och är fortfarande ganska korkad och impulsiv med mina inköp. Men jag jobbar på det och det är en utveckling, förstås, ingen förändras eller lär sig allt på en gång. Hoppas att allt det här inte låter predikande för jag befinner nog mig verkligen inte i något särskilt moraliskt överläge vad det gäller konsumtion. Har relativt nyligen insett att jag länge har använt faktumet att jag handlat på loppis som en ursäkt för att få frossa i kläder, men alltså det känns bara ofräscht numera. Verkar ha börjat fatta att det löns att vara kräsen, även när saker är hur billiga som helst. Alltså vad det faktiskt betyder, praktiskt och inte bara teoretiskt. ÄNTLIGEN. Korka champagnen! Vaska flaskan! (Va?)

Hur som helst, om du som jag dessutom gillar den där smått slitna patinan som läder får med några år på nacken så är allt detta — såväl att köpa läder i andrahand samt att använda grejerna länge — såklart en win-win! Och om inte så är exempelvis skoputs din vän.

Har insett att jag nästan aldrig bjuder in till dialog här i bloggen, vilket är skittråkigt, för jag gillar dialog. Detta ska det bli ändring på för jag undrar ju alltid massor med saker. Som t.ex. vilka är de bästa läderfynden du gjort? Har du något bra tips för hur en ska handla mer medvetet för såväl miljö som plånbok? Vilken bra tidskrift borde jag köpa det senaste numret av? (Denna sista fråga är helt irrelevant till inlägget, jag bara undrar p.g.a. stod i torsdags och stirrade vilset på tidskriftshyllan och hittade aldrig något som kändes rätt. Ogillar den känslan och känner att jag kommer dras med den tills den åtgärdas, så tack på förhand.)

20170318_marskatter_001

Traditionen fortsätter: soliga helgdagar tar vi ut katterna. De väckte mig/oss tidigt i morse och fast jag envisades med att ligga kvar och småslumra i flera timmar så känner jag mig omtöcknad på ett fejkbakfullt sätt. Mitt hår matchar också denna känsla. Kan eventuellt hända att det rent av hjälper till att framhäva den. Definitivt visuellt i alla fall.

En hop med bilder på denna händelse (eller icke-händelse, beroende på var en drar gränsen) när alla däggdjur i huset begav sig ut i solskenet, då? Jajamensan!

20170318_marskatter_00220170318_marskatter_00420170318_marskatter_00320170318_marskatter_005

En kopp kaffe och en dos ljusterapi på trappan piggade upp för stunden men nu känner jag mig redo att slänga mig i sängen igen och ställa in ljudboksappen på sömnnedräknaren. Har fixat ett Storytelkonto och var lite skeptisk till det först, främst för att jag hittills har föredragit engelskspråkiga ljudböcker och det utbudet verkade vara i minoritet. Men jag beslöt mig för att passa på att försöka hänga med och komma ikapp en aning vad det gäller svenska böcker istället — verkligen på tiden — och en halv vecka senare är jag supernöjd med detta beslut.

En av flera glada upptäckter med abonnemanget är att jag således äntligen kan ta del av Engelforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Sen till festen alltså, men nu är jag med. Smusslar sällan med att jag har en svag punkt för berättelser som kretsar kring häxeri, och lustigt nog särskilt när det drar ihop sig mot påsk(häxetider), men det är sällan sådana får så goda recensioner som denna serie. Tycker själv också att det mesta blir fjantigt och bara dåligt, helt enkelt, men vad jag hörslat hittills av första delen Cirkeln känns välskrivet och nyanserat. Innehållande nya ingredienser, d.v.s. plaskar inte på i klichébassängen. Nu har jag inte kommit så värst långt i den ännu, men jag har redan märkt att jag inte behöver vara rädd för att den ska bli en typisk historia à la ”ung kvinna får reda på att hon är en häxa, måste slåss mot ondska samt göra absolut helt rätt partnerval mellan två killar, eftersom att hon faktiskt nu är hela cirka 17 år gammal så det är fan på tiden att finna livslång kärlek”, kryddat med variationer på ”vem kan hon lita på?”.

Hmm. Aningen oklart varför jag faktiskt dras till dessa berättelser.

Hur som helst, tror jag ska prata mer om sådant på Kulturvis nångång istället, dras med en sån skuld och skam över hur länge sen det är som jag skrivit något där. Usch. Ser mycket fram emot detta med vårljuset — att orken ska återvända en aning. Men vem gör nu inte?

Annars, hittade två injektionssprutor på ett hörn av gården invid ett staket mot gatan. Tämligen obehagligt, men knarkarna hade varit snälla nog att sätta på skyddshylsorna på nålarna innan de slängt sprutorna, så det är väl alltid något. Har ingen aning om vad vi ska göra med dem dock, förutom hålla koll på om fler dumpas där. Vad anses vara korrekt procedur vid upphittandet av troliga drogtillbehör? Har noll aning så jag gör det som samtidsmänniskan i ett i-land gör: Frågar internet.

Nu: Horisontellt läge och Engelfors.

susanbanthony

Jag var inte ensam om att tänka att jag skulle skriva någon text om kvinnodagen i går, den åttonde mars. Jag var knappast heller ensam om att sist och slutligen i alla fall inte göra det. Det fanns så många texter redan att jag inte tyckte att jag kunde bidra med något nytt till den skaran. Istället knåpade jag ihop en bild till vilken jag bidrog med något gammalt, d.v.s. citatet av Susan B. Anthony, en amerikansk rättskämpe, bl.a. abolitionist och suffragett, som dessvärre aldrig själv fick erfara hur det var att ha rösträtt. Först fjorton år efter hennes död fick kvinnor i USA äntra valbåsen.

Med undantag för att citatet, daterat cirka 1868, i nutid gärna skulle få inkludera transpersoner, så tänker jag att det ändå fortfarande — runt hundrafemtio år senare — är så precist. Så koncist. Så enkelt.

”Men, their rights, and nothing more. Women, their rights, and nothing less.”

Rättigheter. Varken mer eller mindre.

Män ska inte tas ifrån de rättigheter de har, men privilegier tillhör inte sådant som ej får rubbas. Kvinnor ska ha samma rättigheter, och går anskaffandet av sådana ut över männens privilegier så är det krasst nog smällar männen får ta. Och vice versa, för den delen, om någon vill framhäva den saken. För vi kan inte kalla det jämställdhet så länge ett kön har privilegier som systematiskt, om än oavsiktligt, går ut över ett annat (eller flera) köns rättigheter. Alla förtjänar jämbördig respekt, likvärdiga möjligheter och samma frihet.

Feminismen är aldrig ett hot emot någons rättigheter. Men jag kan förstå att en person med många privilegier ändå kan känna sig hotad av den. Det är nog inte alltid så lätt att hålla isär de tu, men vad gör vi då? Jo, vi gör så som de gjorde för hundrafemtio år sedan: Vi kämpar vidare.

20170305_hus

Söndagen, uppkallad efter fornnordiska solgudinnan Sol som också var känd som Sunna eller Sunne, levde nu senast upp till sitt namn. Vi tog ut katterna i solskenet.

20170305_selmalinnea

Selma var förstås den äventyrligaste och ville inspektera hela gårdsplanen. Vi fick bland annat syn på en citykanin som jag skulle slänga morot åt men i misstag studsade moroten på marken och jag är rädd att den kan ha träffat kaninen i huvudet där stackaren låg under en buske och försökte vara osynlig. Hoppas den återhämtat sig och hittat moroten och fattat att vi ville vara snälla.

20170305_myraesmeralda

Esmeralda bor med oss igen och den stund hon fick ligga i still och lajva södernsemester i solens värme är också ungefär den enda som hon inte varit sur. Myra prövade en ny sele som inte alls passade på henne, men eftersom hon är endera ganska förståndig eller likvärdigt ganska oförståndig så klagade hon inte på den saken.

Spontan tes: Det finns den typen av människor som i grunden tycker att det skulle vara helt rätt att klaga på att selen inte sitter bra, eftersom att om den sitter obekvämt förstör den ju ens upplevelse och det är klart att sånt borde en åtminstone försöka se till att åtgärdas. Sen finns det den typen av människor som i grunden tycker att det skulle vara onödigt att klaga på selen, att det är att fokusera på det negativa i en överlag positiv upplevelse, eller kanske att det skulle kännas otacksamt att börja kritisera när någon försöker göra något snällt åt en som att ta ut en i solskenet, så äsch, vad gör nu det där att det är lite obekvämt, bäst att skuffa det åt sidan och bara gilla läget. Låter det rimligt? Vilken typ är du?

Själv är jag den som egentligen irriteras på att selen är obekväm och definitivt anser att det vore min fulla rätt att uttrycka den saken, men skulle troligen inte våga utav rädsla för att verka butter, krävande, bortskämd och gnällig. Sån är jag i grunden, fast en del undantag finns förstås. I går, å andra sidan, var inte ett sånt när jag efter två tuggor lämnade en omelett på tallriken och smet ut ur lunchrestaurangen. Den var så hemsk men jag ville inte vara jobbig, så istället var jag ynkligt missnöjd och på dåligt humör. Jajja. That’s how I roll, suckers.

IMG_20170304_110007_655

Tanken slog mig häromdagen att vi är många tjejer här i huset just nu, ifall att katterna räknas — vilket de förstås gör om ni frågar mig. *rättar till mina papiljotter och smuttar vin ur min kattformade kopp* På ett sånt där oförklarligt och totalt ologiskt sätt så kände jag mig lite nöjd över det, som att jag har ett eget tjejgäng här, särskilt nu när Esmeralda är här på besök igen.

Detta kom jag att tänka på för att jag tidigare idag läste det Peppe skrivit om myten att killkompisar gör en tjej coolare, och jag känner förstås igen det fenomenet. Tyvärr bland annat i mig själv. Som jag också kommenterade där så ville jag förut gärna skryta med att mina killkompisar beskrivit mig som ”en av killarna”, så som jag tror att många unga kvinnor skulle ha känt sig frestade att göra. Svårare är det däremot att föreställa sig att det hos män hade varit lika populärt att stoltsera med att de är ”en av tjejerna”.

Jag tror dock att tiderna förändrats och framför allt att ungdomen gjort det, tror alltså att det i dag är mindre vanligt att unga kvinnor känner det där samma bekräftelsebehovet som min generation verkar ha gjort. Men va fan vet jag. Det där baserar jag främst bara på fenomen som ”squad goals” och att begrepp som ”girl gang” är något som tycks idealiseras just nu. Ovaries before brovaries och allt sånt.

I alla fall, sen jag blev kvitt den där sunkiga vanföreställningen (tack feminismen!) så har jag förstås noterat samma attityd runtomkring mig i omvärlden, ibland hos kvinnliga bekantskaper. Och här vacklar jag, dels förstår jag ju helt vad det är som får vettiga kvinnor att sitta och förnöjt säga saker som att ”nejmen killar är så mycket lättare att komma överens med bara”, och jag älskar när vi kvinnor som gjort sådant i efterhand kan relatera med varandra genom det och riktigt häxkackla åt vårt forna larv. Men samtidigt är fenomenet frustrerande, redan bara som samhällsstruktur förstås, och så känner jag mig obekväm för den andras skull och djupt generad för att jag varit sådan själv. Skam kryper in någonstans där, jag tror det är för att jag inte kan använda mig av försvarstekniken att medge (och håna) mina brister, när den andra parten uppenbarligen inte håller med om att det är en brist. Jag har antagligen ingen rätt att bli överlägsen men det hjälps inte, jag vill ändå bara hånfnysa och sprida några extra snorpartiklar över den redan så slemmiga strukturen.

Senare började jag fundera på att trots att jag en tid tyckte att det var snäppet coolare att umgås med killar så har jag ändå alltid, innerst inne, verkat föredra tjejkompisar. Allt från när jag i lågstadieåldern annonserade efter brevkamrater till att jag letade medskribenter till Blemma så var det alltid tjejer och gemenskapen tjejer emellan som lockade. Antar det har grund i någon slags romantiserad variant av ”systerskap”. Jag tror inte att jag någonsin sökt manlig vänskap på samma sätt. Funnit och värdesatt, absolut, men inte på samma sätt drömt om eller längtat efter. Och ändå är det killgängens acceptans jag tyckt att varit så viktig att andra ska känna till att jag försökt skryta om den lite sådär casually i förbifarten nu som då, när det är tjejgängens vänskap som betytt mest för mig och som jag helt enkelt bara behövt allra mest. Nä-ä hörni. Vilken nonsenssmörja det här patriarkatet är.

obiffwellington_001

Bild lånad från Veni, Vidi, Vege, en blogg som nångång ska återuppstå. Lovar.

I fredags åt jag ugnskorv med potatismos. I och med att jag har varit vegetarian de senaste cirka åtta åren så var det en bra tid sen jag sist sänkte tänderna i en grillkorv. Jag visste redan på eftermiddagen att det var vad jag skulle äta den kvällen och både ivrigt och triumferande berättade jag om det åt min arbetskamrat som verkade ungefär lika imponerad av mina matplaner som Liberace var av idén att less is more, eller som du är av den där utdaterade liknelsen. Äh. Hur som helst, jag kan förstå att ugnskorv knappast är så spektakulärt för de flesta, men tänk dig att du har varit utan i säkerligen ett knappt decennium och dessutom, innan dess, alltid tyckt att det varit helt gott på det där trygga husmanskostliga sättet. Ditt perspektiv har eventuellt förändrats en aning då, mitt hade i alla fall det.

Under mina lunchpauser går jag ofta till en butik som nyligen infört bästa grejen på länge, alltså en vegehylla. Där samsas en massa köttfria proteinprodukter och plötsligt är utbudet tydligare och bredare. För en vegetarian är det här guld. Alltså tänk att det i många butiker i Vasa är svårt att hitta ens nånting så basic som en vegetarisk mikroburgare! Nu finns där i hyllan på Citymarket t.o.m. en vegansk mikropizza bredvid matvaror så som baljhavre, härkis, falafelbullar, ostbiffar, grönsakspiroger, och flera andra alternativ på såväl halv- som helfabrikat. Och så sojakorv. T.ex. som påläggskorv men också som grillkorv.

Sojakorv i sig är inget nytt (har ätit min beskärda del av djupfrysta sojakorvar) men nog att hitta en variant som varit grov nog att snitta upp och sätta ost i. Således kan jag rapportera att jag fortsättningsvis gillar ugnskorv med potatismos, ännu tio år senare. Hurra! Den var betydligt mjukare än köttkorv i konsistensen men det är jag okej med och smakmässigt har jag inte heller något att klaga på, men sen är jag förvisso knappast någon korvgourmet för den delen. Och vegeprodukterna blir bara bättre och bättre hela tiden, samt fler och fler — för inte ens ett år sedan var jag skitförbannad på att en av de mycket få vegeprodukterna i samma affär plockats bort — och jag älskar förstås den här utvecklingen. Tänk att Finland äntligen börjar hänga med och fatta att vegetarisk/vegansk kost kan vara för alla och för helt vanliga människor, d.v.s. helt vanliga konsumenter med helt vanliga pengar! Jag har inte tänkt äta kött någonsin igen och jag blir på SÅ BRA HUMÖR av att gå till butiken och titta på den där vegehyllan där valmöjligheterna tycks expandera för varje gång jag är där. Det är på riktigt genuint inspirerande för det är en sådan förändring ifrån hur det brukade vara. Det är bara så nytt för mig ännu att jag blir uppspelt av att kolla utbudet, och det här låter säkert utomordentligt fånigt men det känns som en skymt av framtiden. Det har liksom börjat kännas mindre som en utmaning och mer som en rimlighet att hitta vegealternativ. Och det ska inte vara svårt att äta vegetariskt. Om något så ska det vara svårt att äta kött, tycker jag, och helt omöjligt att äta oekologiskt antiobiotikafyllt fabrikskött, men det är visst ett annat kapitel.

I dag ska jag koka tomatsås på färska tomater och till såsen fullkornsspaghetti. I denna rätt ska jag röra ner pinjenötter och strimlor av vegetarisk salami. Jag gör den här maträtten ibland men återigen börjar det väl bli ett decennium snart sen jag gjorde den med kött i. Är lite nervös, faktiskt, för vad jag ska tycka om smaken. Ugnskorv smakar inte så specifikt köttigt ändå, men salami har en viss saltig, fet smak som jag inte ofta stöter på i det vegetariska köket. Jag tycker att vegeprodukter ibland kan bli för köttliknande, endera i smak eller konsistens, och då känner jag konstant ett obehag av att tugga i mig dem. Håller alltså tummarna för att sojasalamin inte är för övertygande. Men hur det än går, så ger jag vegehyllor två tummar upp av två möjliga.

Nu väntar jag bara på att det blir helt ombytt så att affärer istället huserar en särskild kötthylla medans det mesta utanför är vegetariskt. 😉 Men tillsvidare nöjer jag mig uppskattande med detta.