Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Arkiv för

20131110_kittel.jpg

Titta där då så symboliskt. En kittel! En ros! Ett kranium! Och samtliga symboliserar både mitt bloggande samt min hjärnaktivitet: tom, vissen och ganska så jäkla död. Överväger att deklarera bloggpaus på riktigt, sen jag skrev mitt senaste inlägg då jag nuddade vid idén så har jag redan känt mig mindre pressad och hunnit tänka igenom lite vad jag vill med mitt bloggande och vad som funkar — eller rättare sagt det motsatta; alltså vad jag inte vill och vad som inte funkar. Alltid något. Ännu är det svårt att formulera mig och jag sitter mest bara och suckar åt mig själv. Platta fraser i torra o-meningar. Har däremot återfunnit ny pepp vad det gäller Blemma! Det har varit ett utdraget och omständligt projekt det där att finna vår ”ton”, eller vilket ord vi ska sätta på det, och vi har kanske inte gjort det ännu men jag tror att vi definitivt är på väg. Ska varken avslöja eller lova för mycket här men jag tror det kommer bli mera kul. Lite tydligare fokus på systerskap, lite djupare dykningar i populärkultur, och mycket mycket mer glitter. Förhoppningsvis!

Bloggandet har generellt dykt upp ofta i huvudet på sistone. Trots mina stundande strider med det så är det trots allt min favorithobby (kanske min enda hobby om vi ska skippa smickrande omskrivningar) och det känns kul när saker ”utkristalliserar sig” (som Jim brukar säga), sådär som saker gör när de återkommer i bakhuvudet titt som tätt. Blev förra veckan intervjuad p.g.a. min nördighet (haha!), jag var förvisso inte ett förstanhandsnördval men då de egentliga nördarna inte är tillgängliga så är det alltså möjligt att kontakta mig istället. Inspirerat av detta har jag förresten googlat på nörd-hierarki men har ej kunnat avgöra var jag befinner mig, antagligen nånstans i närheten av dweeb eller dork gissar jag. Det var egentligen en dataklubb jag hängde vid i tonåren som var på tapeten, men det blev också lite prat om att jag skrivit dagbok på nätet så länge samt några tillbakablickar till datalektionerna under högstadiet. Firade min BFFs 30-årsdag i helgen och även under den kvällens lopp blev det ett flertal gånger prat om samma tider, samma platser och samma kanaler. Det har blivit en hel del nostalgitrippande på sistone, m.a.o. Riktigt kul och trevligt, som alltid, men jag insåg också hur mycket det är som suddats ut under årens gång. Mycket är diffust i kanterna och det är en ny upplevelse för mig, att så mycket under så långa perioder i sammanhang som jag så ofta vistats och STORTRIVTS i (något som för övrigt sällan hände under mina tonår), har blivit så grumliga i minnet. Ganska sorgligt egentligen. Ålderdomen, ålderdomen.

Jag har en besynnerlig känsla av att det här inte är ett riktigt inlägg. Lite som att det bara är en parentes, att det inte räknas, eller som att det endast är en skildring av ett inlägg, Magrittes icke-pipa i blogggestaltning. Ceci n’est pas une blog. Jag vet inte. Kanske jag faktiskt har en paus just nu. Ser fram emot att göra nån slags återkomst men detta är inte den.

Vi har nått den tiden på året då jag lessnat och bloggen vissnat. Eller surnat, vore kanske en mer passande beskrivning, med tanke på att jag antar att det, om något, är vad en häxbrygd gör med tiden. Åtminstone om den är felkomponerad, kanske, vilket jag tror att den kan vara, kanske. Skulle föredra att bloggen var mer som vin, mognande med åldern, och mindre som mjölk. Har surnat jag med, förvisso hör det säkerligen till årstiden (skrev nyss nästan ordet ”åldern” — huu, bedrövliga tanke) men det är nog något annat med. Blir ofta mycket obekväm. Tankeförlamad. Ännu mer handlingsförlamad. Halvfärdiga utkast samlas på hög och de känns alla väldigt krystade och framtvingade. Kan ibland, fast ytterst sällan, känna mig inspirerad till att förmedla något via den här kanalen men när jag väl försöker komma igång så tar bloggen kål på inspirationen. Förstår inte riktigt hur det kommer sig men så tycks det vara.

För en tid sen var det en man som hade knåpat ihop frasen ”Linneas bittra häxbrygder”, och denna kluriga omformulering var han så nöjd med att han återanvände den på ett par ställen. Lite gulligt, egentligen. Jag var inte bitter alls angående sånt han antog att jag var förbittrad över, men däremot tänker jag att det är ganska passande för nuläget. Att tänka på brygden ger inte sällan en aningen bitter känsla numera. En besk liten bismak. En något unken lukt. En matsked koriander, för de av oss som saknar koriander-uppskattnings-genen. (En matsked diskmedel, för er andra.) En knivsudd av den vidrigaste helveteskryddan av alla: anis. (*gör korstecknet*) Bittermandel. Rönnbär. Brysselkål. Och så vidare, ni fattar. Skulle gärna byta ut dem mot t.ex. ingefära, svarta vinbär och lila krusbär.

Vanligtvis brukar jag ungefär kring den här tiden på året ta en bloggpaus, som sällan brukar vara längre än övriga pauser mellan inläggen, så de har väl varit ganska onödiga på det viset. Men får se. Längtar liksom till nån slags e-förändring (hah, skitfånigt, jag vet) och känner ett behov av att ta i med nya friska tag, men det kan hända att det kommer ta en tid innan jag kan bara. Är inte direkt superduperbra på att få saker och ting att ske. (Läs: Är urusel på det.)

Angående nya friska tag så tror förresten att jag redan har ett nyårslöfte för 2014 på gång: Inte blogga om mitt bloggande, för fan. !! Utropstecken!!!ett

Har förresten ett teatertips också åt er som befinner er i Vasaregionen: Den nya gudomliga komedin! Såg den förra helgen och gillade den massor. Sjukt fyndig, väldigt rolig, och mycket mitt-i-prick. I skrivande stund finns det finns fyra föreställningsmöjligheter kvar som ni ser på FB-eventsidan, jag rekommenderar att ni väljer en och inte missar! Jag gick på förra lördagens matinétillställning, det var mycket trevligt. Känner starkt att jag borde ta tag i fler matinétillfällen.

Utlovade bildcreds: Frank.

Sen min senaste hjärnfjärt här så har jag tänkt en del på det här med negativitet, oftast med en plågsam touch, och hur typiskt det är mig att först skriva något som verkligen inte är superpositivt men som jag inte tyckte att var supernegativt heller, men likväl sen få för mig att jo, det var en lång ramsa pessimistgnäll/-skäll, och så förvränger jag hela saken i mitt huvud tills den är tusen gånger förvärrad och jag tänker bara att åh GUD jag borde inte få EXISTERA, eller, ni vet, åtminstone inte e-existera. Menmen. Ska försöka komma ihåg detta tills nästa gång jag har blivit trött på något, att tänka ~*glada tankar*~ och kanske googla på t.ex. regndroppar på rosor och morrhår på kattungar, eller klara kopparkittlar och varma ullvantar, och förstås bruna papperspaket ihopknutna med snören, och andra av mina favoritsaker.

Just nu är det mig själv jag är ganska trött på av diverse orsaker men jag har mycket viktiga internetsökningar framför mig så det får bli en annan gång.

För övrigt, eftersom det inte tycks bli något Halloweenfirande för min del i år, så kommer här en verkligt finfin och oretuscherad bild jag hittade nyligen, som får göra sitt för att uppfylla temat vi ser på alla bloggar idag.

Kan inte tro att jag har klippt bort så sabla mycket hår, över hälften, sen bilden togs. Smart, Linnea. Du hatar ju inte alls ditt hår ännu mer nu för tiden än någonsin förut. Jäkligt smart.*

* Hoppas ni märkte hur länge jag lyckades hålla mig o-negativ. Haha.

20131025_silverflora.jpg

Har skannat lite grejs på sistone eftersom jag har kickat igång Bonbon igen efter en lång, tyst paus och allt (nästan) jag kunnat tänka på på jobbet är vad jag ska skanna då jag kommer hem, så det ska nog dyka upp mera saker där framöver. Har dock det mesta av det jag redan skannat på hälft för stunden.

Alltså det här med kommunikation, fasiken så svårt det är ibland. Det finns en mening i Kazuo Ishiguros Never Let Me Go som gjorde att jag kände mig ytterst lättad för den betyder att jag definitivt inte är enda som är sån; “Sometimes I get so immersed in my own company, if I unexpectedly run into someone I know, it’s a bit of a shock and takes me a while to adjust.” — och precis det upplever jag väldigt ofta, ute på stan, inne i affären, uppe på kontoret, t.o.m. på internet, av alla ställen! Ibland hänger det dessutom med mig även när jag vet att jag ska träffa någon och jag förblir liksom förlamad i tungan och stämbanden, och det kan dröja länge innan jag äntligen vant mig vid att någon annan är i närheten som jag förväntas samtala med. Ganska ofta på jobbet så märker jag att jag bara ger upp med att förmedla mina småpratstankar och låter meningar sippra ut i ett punkt-punkt-punkt, vilket förvisso oftast har något att göra med att min hjärna tenderar vara motsträvigt inställd till att bryta koncentrationen jag redan är inne i, men likväl känns det ju som en aningen märklig grej att göra. Oroar mig för att det ska uppfattas som hemskt otrevligt, men ibland kan jag verkligen inte något åt att jag är svindålig på att prata.

Angående internetrelaterad tunghäfta så har jag ärligt talat även varit medvetet motspänstig till att diskutera saker alltför ingående på nätet den senaste tiden. Jag läser ofta intressanta blogginlägg som jag gärna skulle kommentera på och ge mina två cent, men grejen är att två cent förblir aldrig två cent, om jag ska få in allt jag tänker så måste jag utöka det till två euro (eller i längdmått i scrollning: två meter) och det känns korkat, så jag vill inte det, men kortar jag av det så blir det alltid — och jag menar ALLTID — fel på ett sätt eller annat. Så för att slippa detta så avstår jag istället. Plus att jag också ännu är trött på den här eviga internettendensen att samtal verkar styras mot den tonen att de lätt kan förvandlas till ett flame war i några tangenttryck, så är det ett laddat ämne känns det oftast som att det inte är värt det. Känns ibland som att jag ser dessa nästan-gräl överallt, antar att det är något som inte går att komma ifrån då det förstås bara är naturligt att missuppfattningar inträffar, men suck pust stön alltså. Orkar bara inte med vanföreställningar och missförstånd just nu. Troligtvis bara mycket bra att jag håller mig långt utanför the e-dramaz en stund.

Har förresten tänkt att i.o.m. att det ligger mycket närmare min natur att kritisera än att komplimentera, och eftersom jag inte tycks kunna lägga av med att vara negativ och kinkig med vad jag gillar och tycker, så ska jag istället för att skära ner på dem, försöka höja på de positiva yttringarna och hitta en mera balanserad approach genom det. Jag tänker mig det där klassiska ni vet, att jag ofinländskt ska spontanyttra även positiva tankar. Går inte jättebra. Eller, för att uttrycka det mera enligt min nya anda: Går ungefär lika bra som förr!

20131019_pastaooh.jpg

Hade tänkt fylla i en sån där typisk bloggfrågelista som bad om en bild i nuet via webcam, men jag inser nu att jag inte hinner fylla i hela den där listan för jag är ofattbart långsam med sådana, så jag skippar den. Men bilden handlar alltså om att jag har hårt skurit ner på mitt kolhydratsintag men tidigare idag åt jag äntligen fullkornspasta, och jag såg alltså verkligen fram emot att sätta igång med portionen. Och under scarfturbanen är håret i papiljotter som jag snart borde ta ner och antagligen sätta upp på något annat sätt igen för jag fullkomligt avskyr mitt hår sen en korkad klippning för några veckor sedan och blir numera vansinnig av att se det hänga löst.

Det är sällan något händer i Vasa men denna helg är annorlunda. Istället är det typiskt nog två händelser på gång; den årliga filmfestivalen på Ritz som jag gillar att gå på, och singer/songerwriterkväll på Doo-Bop där Jim ska spela. Gah. De hade ju gärna fått inträffa olika dagar, men istället får vi nu irra av och an en aning. Jim är dessutom ännu förkyld (men ska testa spela & sjunga lite i alla fall) och under gårdagens arbetsdag utvecklade jag migrän och jag är ännu ganska öm i huvudet. Känns som att kvällen kan gå lite hur som helst, alltså.

Då jag kom hem igår lade jag mig ner på sängen, blundade och lyssnade på Suzanne Collins The Hunger Games i ljudboksformat i ett mörkt rum i några timmar. Mycket behagligt. Precis lagom för vad jag står ut med, det förvärrade inte migränen och jag var ändå inte tvungen att utstå extremt dödstråk. Hurra för ljudböcker, alltså, vilka suveräna grejer de är ändå.

I söndags, då vi körde ut till loppiset, missade vi ena avfarten och fick således uppleva lite mer landsbygd än vi hade förväntat oss innan vi kom fram till vårt slutmål Oma Tori. Som jag alltid kallar för Omena Tori, i början i misstag för jag blandade konstant ihop det med Omena Hotelli (a.k.a. Oma Hotelli, såklart), sen halvt självironiskt, men numera av vana så gammal och ingrodd att jag blev uppriktigt förvånad då vi kom fram och jag läste på skylten orden ”Oma Tori”.

Det är bara tisdag och jag längtar redan tills helgen, för att jag då ska kunna tillbringa en hel dag iklädd morgonrock. Jo, jag drömmer stort jag. Alla borde ha en morgonrock, men den måste också vara en specifik sort. Där hem-hemma i Katternö har jag en lila i mikrofleece som är varm och skön, men en del av mig känner sig alltid sliskig och sluskig i den, som något katten hade sniffat på med avsmak och sen försökt krafsa över om jag låg i ett hörn. Men i min buteljgröna, hellånga, sammetslena rock å andra sidan så känns det aldrig som att jag slöar, istället tänker jag alltid att jag lounge-ar, och det gömmer sig något blygt och inspirerat stämningshöjande i den skillnaden.

Satt hemma på lunchen idag och halvtittade på något irrelevant tv-program så länge jag åt då jag plötsligt noterar slutet av ett varningsmeddelande. Hann inte se vad det handlade om eller var varningen gällde men jag hann tänka lite på giftiga gaser och, som jag tror de flesta av oss uppväxta under Tjernobylolyckan, tänka på radioaktivitet. (Trots att det såklart är totalt ologiskt, skulle något sånt hända så skulle ju inte direkt varningen ske via en tyst textremsa på tv liksom.) Men det visade sig sen handla om en björn som låtit aggressiv i Kristinestad. (Hehe.) Ändå, efteråt, så var jag uppretad på att den där kärnkraftsverksfaran visar sig finnas nånstans nära till i bakhuvudet, och att det är folk okej med — att om det skiter sig så skiter det sig rejält, men vindkraftverk å andra sidan? NEJ. De är FULA.

Är även nu en gnutta uppretad, mest på mig själv och att dagarna är så korta och att direkt jag kommer hem pyser energin ur mig. Är både uttråkad och uttråkande. Känns som att jag alltid haltar med något, som att det aldrig riktigt räcker till. Det, något, allt, jag, jag vet inte vad, vad som helst kanske, kanske inget som går att sätta ord på. Men ändå, det är en retsam känsla där nånstans, och den tycks ha bestämt sig för att bosätta sig där, var ”där” än är. Vill säga att det är nånstans bakom naveln men let’s be real nu, det är förstås i huvudet som allt annat.

Gick på loppis igår, hittade två stycken huvudbonader och två stycken överkroppsplagg.

20131014_001.JPG

En blommig blus av Marja Valonen för 3€. Med axelkuddar som nog ska tas bort. Blir antagligen tvungen att lyfta axlarna då kuddarna är borttagna, vilket brukar kunna bli krångligt, så jag drar mig lite för att sätta igång.

20131014_002.JPG

En paljettpyntad tröja av Hollywood & Vine för 1,80€. Med extrema pingvinärmar som jag måste göra något åt. Funderar också på att korta av tröjan till midjelängd men jag ska börja med att ta in ärmarna och se vad som händer. Eller, ska jag göra helt tvärtom? Hjälp mig internet.

Hatten och mössan får ni inga bilder på för jag var så groteskt ful på bilderna. Fattar inte vad som händer med mitt ansikte, det är inte som det ska. Hoppas det är tillfälligt men tänker också att det kan ha att göra med ålderdomen vilket inte direkt gör att min 30-års-kris känns mycket bättre. Lyssnar dessutom på The Picture of Dorian Gray på jobbet och det är för jävligt. Inte boken, men upplevelsen tajmad i nuet. Den innehåller så mycket prat om ungdomens skönhet och hur vidriga folks ansikten de blir då de åldrar, vilket f.ö. inte är något jag håller med om, men jag sitter ju liksom där och känner mig träffad och plågad och mer eller mindre som Quasimodo in the making. Näe, det är inget jag rekommenderar. Om du redan krisar lite över endera ålder eller skönhet eller både och, håll dig för fasiken långt borta från Oscar Wilde och Dorian Gray.

danbrown_inferno

Inferno, Dan Brown (2013)

Vi träffar igen Robert Langdon, den amerikanske, tweedklädde Harvardprofessorn som är specialiserad i religiös ikonologi och symbologi. Han vaknar i ett sjukhus med en huvudskada och i livsfara (men inte p.g.a. huvudskadan då), men har ingen aning om varför för han också förlorat minnet av de senaste dagarna.

Spännande, ja, men sist och slutligen så kändes den ganska futtig. Tycker det här Robert Langdon-konceptet börjar kännas uttjatat och lite för orealistiskt. Det är kanske dumt att det är det jag hakar upp mig på, av alla orealistiska saker, att det inte är trovärdigt att samma kille ska hamna mitt i en massa farofyllda mysterier gång på gång, menmen. Jag tycker ändå Brown gör ett övertygande jobb med att bygga upp alla dessa extrema situationer med grund i historiska konstverk av diverse slag, liksom jag tidigare konstaterat så ligger nog författarens styrka i att hitta på scenarior medan skildrandet av dem ofta känns aningen svagt. Men, det ska erkännas, medan jag lyssnade kände jag mig trots det ganska nojig och orolig över just det som boken behandlar.

“Science makes an error,” he said, the gentle laughter fading from his voice, “in cutting itself off from nature. In thinking of itself as separate. I feel a chill inside my heart when I imagine where such an error might lead.”

Inferno är absolut läsvärd om det är underhållning och spänning en är ute efter — jag förstår verkligen att det görs filmer av Browns böcker. Redan i bokform känns Inferno väldigt mycket som en Hollywoodblockbuster och det är lätt att tänka sig trailern där en mörk mansröst mullrar ”Robert Langdon… is back… again…”.

Var förresten ganska road av den här kommentaren angående den katolska kyrkan:

“”Ah, yes” Langdon said with a knowing smile. ”Who better than a bunch of celibate octogenarians to tell the world how to have sex?””

franzkafka_themetamorphosis

The Metamorphosis, Franz Kafka (1915)

Gregor Samsa vaknar en morgon efter att ha drömt mardrömmar och inser att han har förvandlats till en insekt i människostorlek.

Jag har bloggat lite tidigare om den här boken och sen dess har jag börjat fundera om inte versionen jag lyssnade på måhända ändå var en förkortad version, vilket känns lite trist, för jag skulle ju gärna ha hört den fulla. Men samtidigt gjorde Cumberbatch ett sånt magnifikt jobb att det vore synd och skam att ha skippat hans inläsning. Jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör den här berättelsen så underbart rolig, dels är det absurditeten i kontrast med hur sakligt Gregor hanterar situationen som är absolut fabulöst, men också så känns många av formuleringarna så klockrena (usch, jag använde ordet ”klockren”, förlåt) att det är svårt att inte fnittra. Samtidigt är berättelsen också extremt ledsam. Gregors familj blir, föga förvånande, rätt skrämda och illa till mods av Gregors plötsliga förvandling till nån slags gigantisk skalbagge och det är lätt att känna igen sig i Gregors känsla av utanförskap och hjälplöshet och att vara hopplöst oförstådd.

“It seemed remarkable to Gregor that above all the various noises of eating their chewing teeth could still be heard, as if they had wanted to show Gregor that you need teeth in order to eat and it was not possible to perform anything with jaws that are toothless however nice they might be.”

“The sister played so beautifully. Her face was tilted to one side and she followed the notes with soulful and probing eyes. Gregor advanced a little, keeping his eyes low so that they might possibly meet hers. Was he a beast if music could move him so?”

harperlee_tokillamockingbird

To Kill a Mockingbird, Harper Lee (1960)

Scout Finch växer upp under 1930-talets stora depression och vi följer främst henne, men också hennes bror Jem, hennes pappa Atticus, hennes kompis Dill, och många andra personer i den fiktiva småstaden Maycomb, Alabama. Genom hennes ögon ser vi exempel på klassism, rasism, ableism och mycket mer.

“There was no hurry, for there was nowhere to go, nothing to buy and no money to buy it with, nothing to see outside the boundaries of Maycomb County. But it was a time of vague optimism for some of the people: Maycomb County had recently been told that it had nothing to fear but fear itself.”

Jag har tidigare bloggat om även denna bok och om filmatiseringen av den, så där finns mer info — ska försöka att inte bli för upprepig. Jag vet inte hur pass vanligt det är att vuxenböcker skrivs ur ett barns perspektiv, men det känns som att det åtminstone borde vara tämligen ovanligt att det blir såhär lyckat. Det känns aldrig barnsligt eller ens förenklat. Berättandet är intressant och målar upp en klar bild av livet i Maycomb, budskapen är alltid viktiga och behandlar många delar av ett samhälle. Till stor del fördomar, rädslor och orättvisor. Men också visdom, insikt, godhet och moral. Fem stjärnor!

“You never really understand a person until you consider things form his point of view — until you climb into his skin and walk around in it.”

georgeorwell_animalfarm

Animal Farm, George Orwell (1945)

Djuren på Manor Farm har fått nog av människan och framför allt den alkoholiserade bonden Mr Jones som skött dem illa. De revolterar för att styra och hantera farmen själva, och för att leva enligt de sju budorden av animalism, där det viktigaste är att alla djur är jämlika. Men makt korrumperar och moral degenererar.

En fabel, en politisk satir, en dystopisk allegori där animalism är parallellt med kommunism. Enligt Orwell beskriver boken händelser som ledde till den ryska revolutionen år 1917 och några år in i Stalins era. Farmens grisar utgör ledningen och bland dem hittar vi likheter med verkliga personer — Stalin, Lenin, Trotskij och Molotov. Genom den starka hästen Boxer skildras Sovjetunionens arbetarklass som litar på regeringen. Åsnan Benjamin, å andra sidan, inser att något håller på att gå fel på farmen men han tiger likväl. Alla farmdjur beskriver många människors olika situationer, inställningar och erfarenheter, och de flesta av dem befinner sig i samma djupa underläge.

“Several of them would have protested if they could have found the right arguments.”

Det är en mörk och sorglig historia. I sin hjälplöshet och goda vilja hamnar djuren i en allvarlig och dyster situation av manipulativt förtryck. Trots det är boken skriven med en roande fyndighet och satiraspekten fungerar definitivt som den ska.

“Comrades!’ he cried. ‘You do not imagine, I hope, that we pigs are doing this in a spirit of selfishness and privilege? Many of us actually dislike milk and apples. I dislike them myself. Our sole object in taking these things is to preserve our health. Milk and apples (this has been proved by Science, comrades) contain substances absolutely necessary to the well-being of a pig. We pigs are brainworkers. The whole management and organisation of this farm depend on us. Day and night we are watching over your welfare. It is for your sake that we drink the milk and eat those apples.”

Kort och gott är Animal Farm ett mycket viktigt och definitivt mångsidigt verk. Alla borde läsa! Som bonustips kan jag tillägga att Pink Floyds album Animals dels är baserat på denna fabel och jag tycker att den skivan är den överlägset bästa de har gjort.

“All animals are equal, but some animals are more equal than others.”

margaretatwood_thehandmaidstale

The Handmaid’s Tale, Margaret Atwood (1985)

USA har förvandlats till en militärstyrd, totalitär teokrati där framför allt kvinnor är hårt förtryckta — de är t.ex. inte längre tillåtna att läsa, det är numera en synd. Offred är en s.k. handmaid som har blivit tillordnad ett högaktat par som inte kan få egna barn, för att en gång per månad försöka bli gravid med mannens barn, å parets vägnar.

“My name isn’t Offred, I have another name, which nobody uses now because it’s forbidden. I tell myself it doesn’t matter, your name is like your telephone number, useful only to others; but what I tell myself is wrong, it does matter. I keep the knowledge of this name like something hidden, some treasure I’ll come back to dig up, one day. I think of this name as buried. This name has an aura around it, like an amulet, some charm that’s survived from an unimaginably distant past. I lie in my single bed at night, with my eyes closed, and the name floats there behind my eyes, not quite within reach, shining in the dark.”

Detta var min första bekantskap med Atwood och jag förstår verkligen varför hon är så uppskattad, ska nog lyssna på mer av henne snart. I The Handmaid’s Tale är hon briljant, skrämmande, hemlighetsfull, exakt och fantasirik. Det är som att Atwood står med ena foten stadigt i vår värld och den andra i den parallella bokvärlden, och p.g.a. detta målar hon upp en overklighet som inte känns speciellt overklig. När hon beskriver denna misogyna dystopi så lyckas hon förmedla den så att den i dess grundvärderingar, även om uttrycket av dem är drivna till sitt extrema yttersta, inte känns alltför främmande. Inte historiskt sett, och därmed inte heller i en horribel framtid. Mådde ibland ganska illa då jag lyssnade på boken — den var övertygande och enkel att försvinna in i. Det blev lätt att glömma att det var påhittat, hur bisarrt det än låter.

“Ordinary, said Aunt Lydia, is what you are used to. This may not seem ordinary to you now, but after a time it will. It will become ordinary.”

Detaljer som tanken i citatet ovanför bidrog till att boken kändes trovärdig. Det är ju sant vad tant Lydia säger, och Offred inser det också; att hon vant sig vid att vara en vandrande livmoder utan rättigheter. Offred var för mig lätt att relatera till, hon tillbringar merparten av sin tid isolerad och jag kan känna igen vissa mönster tankarna får i mig själv när jag, i perioder, inte direkt umgåtts med folk och inte talat med någon. Ta som exempel nångång då ni varit förkylda och sängliggande i en vecka — ni vet ju hur konstig en blir i skallen av sånt men hur normalt det är att en blir så. Lite sån tänker jag att Offred är. Claire Danes gjorde också ett fantastiskt jobb med berättandet, kan verkligen hjärtligt rekommendera både boken i sig själv och ljudboksversionen med Danes.

“We were the people who were not in the papers. We lived in the blank white spaces at the edges of print. It gave us more freedom. We lived in the gaps between the stories.”

jkrowling_thecasualvacancy

The Casual Vacancy, J. K. Rowling (2012)

I staden Pagford i England hittar vi tjugo huvudkaraktärer. En av dem dör plötsligt och oväntat och lämnar således en tom stol efter sig i stadens grevskapsråd. Vi följer de som direkt och indirekt påverkas av bortgången, och dyker samtidigt ner i hemligheter, intriger och djupa känslor av diverse slag.

Den hade absolut sina stunder, men i de stora hela tyckte jag den var slö och tradig, vilket gjorde att jag kände mig likadan. Var tvungen att pausa mitt i och lyssna på en annan bok för det blev så tråkigt. Jag gillade däremot slutet, och hur den skildrar symbiosen i ett litet samhälle och hur många saker hör ihop och hur mycket av det som händer oss är en kedjereaktion. Men att det är ungefär en timme av cirka 18 som jag gillade, när jag tyckte att resten var som bäst nöjaktigt men oftast tämligen fadd och/eller egal, gör såklart inte speciellt mycket för helheten. Läste dock att BBC ska göra ”television drama” av den, och tror att den däremot kan bli riktigt bra som sådan.

“He tried to give his wife pleasure in little ways, because he had come to realize, after nearly two decades together, how often he disappointed her in the big things. It was never intentional. They simply had very different notions of what ought to take up most space in life.”

“Colin had a habit of making sweeping judgements based on first impressions, on single actions. He never seemed to grasp the immense mutability of human nature, nor to appreciate that behind every nondescript face lay a wild and unique hinterland like his own.”

Pust. Kanske måste dela upp de här månatliga bokgenomgångarna i fortsättningen för att inte a) få kramp i fingrar+hjärna och b) textvägga som faaaeen.

Som jag tidigare nämnt så lyssnar jag på ljudböcker på jobbet och jag tänkte att en månatlig genomgång av de böcker jag lyssnat på kunde vara något. Skippar dock Harry Potter-böckerna jag lyssnade på under augusti månad, minns inte vilka de var men mot slutet av månaden lyssnade jag i alla fall klart den sista av dem och började sedan aningen tafatt leta efter vad jag skulle lyssna på härnäst. Strax därpå började jag också dokumentera ljudbokslyssningarna på goodreads, där jag också försökt värdera hur mycket jag gillade dem i stjärnor i ett antal mellan en till fem. Jag tycker fortfarande att det är en för trång skala för att kunna göra en rättvis bedömning men att börja expandera den här på bloggen skulle säkert bli förbryllande och medföra mer trubbel, så jag håller mig till samma. Utöver HP-böckerna hann jag i augusti lyssna klart på tre andra ljudböcker, i kronologisk ordning var de:

tinafey_bossypants

Bossypants, Tina Fey (2011)

Tina Fey delar med sig av personliga anekdoter och tankar från barndom till tonår till vuxenliv, och hon gör det med självdistans, skärpa, frankhet, ibland oväntat och rörande mycket ömhet, och naturligtvis en stor skopa humor.

Det är kanske märkligt att beskriva en självbiografi som en feel good-bok, men det är utan tvekan det jag skulle kalla den framför allt annat. Att Fey själv läste den gjorde att den kändes mera personlig och jag har faktiskt den där känslan av att jag lärt känna henne på något vis — pluspoäng för ljudboksformatet i detta fall, kan jag tro. Min första egentliga bekantskap med Fey var via 30 Rock och ni minns kanske vilken stor grej det var för några år sen att en kvinna skapat serien och att hon gjort den rolig. Hon pratar lite om det här med ”kvinnlig humor” i boken, t.ex. fenomenet att bara för att en person inte tycker att en kvinnlig komiker inte är rolig så avfärdar denna person kombinationen kvinna + humor helt och hållet. Fey säger:

“It is an impressively arrogant move to conclude that just because you don’t like something, it is empirically not good. I don’t like Chinese food, but I don’t write articles trying to prove it doesn’t exist.”

Och sånt kan jag inte annat än älska. Hon är skarpsynt men tycks ta det mesta med en klackspark, och samtidigt som hon avväpnar mansgrisiga inställningar så får hon mig att skratta. Såhär sa hon förresten angående en kommentar på internet:

“To say I’m an overrated troll, when you have never even seen me guard a bridge, is patently unfair.”

sylviaplath_thebelljar

The Bell Jar, Sylvia Plath (1963)

Esther Greenwood får en praktikplats i New York en sommar och när saker och ting borde gå bra så sjunker istället Esther djupare in i sig själv, känner sig avskärmad från omvärlden, och närmar sig ett sammanbrott. Boken brukar kallas för en semi-självbiografi och en månad efter publiceringen begick Sylvia Plath självmord efter ett flertal tidigare självmordsförsök.

Utan att överdriva så har jag velat läsa den här boken sen jag var runt fjorton år men det har av oförklarligheter aldrig blivit av. Nu, när jag äntligen lyssnade på denna underbara ljudboksversion av den, uppläst av Maggie Gyllenhaal, så levde den upp till mina förväntningar och överskred dem t.o.m. på sätt och vis. Den har hängt med mig sen dess. Jag tänkte på den i flera dagar efteråt och fortfarande besöker Esther och Sylvia mig ibland. Jag hade innan lyssningen blivit lite rädd för att The Bell Jar skulle kännas för tonårig och klyshig, men jag tycker att den istället känns som ursprunget, som föregångaren till många andra tonåriga klyschor utan att vara sådan själv. Originalet som inte går att överträffa eller efterhärma, alltså.

Likt huvudpersonen och författaren så har jag också upplevt depression och det är lätt att känna igen många tankar, som jag antar att också var symptom. Inte alltid till exakthet men det är en bekant känsla där; en uppgivenhet, en likgiltighet, en världströtthet, vilka faller tungt över ens huvud som en blöt handduk i ett mörkt och kallt källarbadrum. Ofta också en desperation, ibland frustration.

“I told him I believed in hell, and that certain people, like me, had to live in hell before they died, to make up for missing out on it after death, since they didn’t believe in life after death, and what each person believed happened to him when he died.”

Jag älskar Plaths sätt att uttrycka sig, hon kan gå från bitsk, rent av härsken, kort och stubbig till poetisk, sirlig och vindlande, och det låter ändå alltid som hennes sanna stämma och aldrig tillgjort eller pretentiöst.

“New York was bad enough. By nine in the morning the fake, country-wet freshness that somehow seeped in overnight evaporated like the tail end of a sweet dream. Mirage-gray at the bottom of their granite canyons, the hot streets wavered in the sun, the car tops sizzled and glittered, and the dry, cindery dust blew into my eyes and down my throat.”

“Piece by piece, I fed my wardrobe to the night wind, and flutteringly, like a loved one’s ashes, the gray scraps were ferried off, to settle here, there, exactly where I would never know, in the dark heart of New York.”

fscottfitzgerald_thegreatgatsby

The Great Gatsby, F. Scott Fitzgerald (1925)

Vi följer med Nick Carraway och hans minglande i societetslivet i fiktiva West Egg i Long Island en sommar. Genom Nick bekantar vi oss med hans mytomspunne, stilige och rike granne Jay Gatsby som ordnar fantastiska fester en efter en. Det visar sig att bakom den glittrande fasaden gömmer sig en djup längtan.

Jag skulle så gärna tycka om boken mer men jag kände mig hemskt otillfredsställd av den och hur ytlig den sist och slutligen var. Tyckte också det var retsamt att den byggde upp så länge och slutet motsvarade inte det alls, det kändes nästan snopet och som att boken var över innan slutet var över. Men sen läste jag en kommentar där nån sa att den enda egentliga romansen i boken var kärleken till the glamour, the glitz, the American dream, och allt sådant, medan exempelvis Gatsbys fascination vid föremålet för hans romantiska intresse (klumpig uttryckt, men jag vill ju undvika spoilers) inte hade särskilt mycket att göra med själva personen utan snarare med vad hon symboliserade för Gatsby, med sin röst som ”sounds like money” och så vidare. Önskar jag hade insett det medan jag lyssnade på den, hade nog gillat den mer då. Lustigt nog så är det i efterhand precis samma situation jag befinner mig i i mitt förhållande till den här boken; jag gillar idén och vad den symboliserar många gånger mer än själva litteraturen. Blir osäker om den borde få fler stjärnor eller inte. Borde återbesöka den nångång, förmodligen helst genom att läsa och inte lyssna.

“In his blue gardens men and girls came and went like moths among the whisperings and the champagne and the stars.”

Jag gillade ofta språket, inte sällan användes symbolik och ord som jag också brukar fastna för. (Fitzgerald nämnde vid något skede något om en spänning i luften som inträffar under höstar och vårar och det är precis sånt som jag också brukar tala om, sånt tyckte jag förstås var kul.) Språket var också stundvis mycket vackert och ofta slog det mig hur coolt det är att dessa ord blev skrivna för nästan hundra år sedan och de känns ändå inte det minsta… ja, 1800-tal antar jag. (Sådär som jag är van sen barndom och tonår att tänka att ”hundra år sen” lät, alltså.) Knappt föråldrat alls, faktiskt.

“I hope she’ll be a fool — that’s the best thing a girl can be in this world, a beautiful little fool.”

Har börjat misstänka att katterna smittade mig med slummerbacillusken (ej att förväxlas med sömnsjukeparasiten) förra helgen när jag var hem-hemma en sväng, för den här veckan har jag sovit åtminstone nio timmar så gott som varje natt och det märks ingenstans. Är t.ex. ändå så insjunken i ögonhålorna att jag ibland blir lite rädd då jag går förbi en spegel i.o.m. att jag vid min första anblick tror att jag själv är Döden som har kommit för att hämta mig.

Har fått en rolig lins- & filtermojäng på posten tidigare i veckan, men det har varit så mulet varje dag — åtminstone lagom tills att jag kommit hem från jobbet — att jag inte ännu känt mig alltför manad att leka med det ordentligt. Kanske en vacker dag.

Och nu är nog min kaffepaus slut. Lite surt för jag är rastlös och inte på fotoredigerings-humör. Trösten är att det åtminstone är fredag!