i sviterna

efterkattfesten

”Festen” börjar nå sitt slut, de flesta gästerna har gått hem, och jag måste säga att det är ganska skönt. Alla är förstås välkomna att ännu hänga kvar, säga sitt eller annars bara mingla! Men det är skönt att inte tillbringa varje vaken timme av dygnet med att känna att ”nu MÅSTE jag svara på den här kommentaren innan nästa kommer in”. (För så funkar jag tydligen, har jag bl.a. lärt mig från den här erfarenheten.) Det har tyvärr blivit så att jag mest svarat på de kommentarer som inte hållit med mig, för det är ju oftast de som jag tycker att inte har verkat förstå min poäng, så då vill jag gärna förklara den. Tycker inte om den där risken att man är oöverens p.g.a. simpla missförstånd. I och med att jag främst fokuserat på att svara på den delen av kommentarerna, så har många som borde ha tusen tack, stora rosfång och en egen magisk enhörning lämnat helt utan ens något alls. Dumt.

Jag har sagt det här åt så många personer redan men det är klart värt att sägas igen — jag tycker det har varit så förbannat fint att så många människor har visat så mycket stöd och uppskattning. Jag vet att det inte egentligen handlar om mig, men likväl så blir jag rörd då jag tänker på det. Med risk att framstå som en sentimental blödig tönt, så har jag sällan känt ett sånt här starkt hopp för (med)mänskligheten som jag gör nu — att folk tagit sig tid och ro att kommentera sakligt med många insiktsfulla tankar, att folk har velat förstå det jag skrivit istället för att bara avfärda det som ”onödigt gnäll”, att folk har varit så otroligt vänliga och godhjärtade att de postat uppmuntrande kommentarer… Guld värt!

Jag tycker absolut att den klara majoriteten av de sansade kommentarerna har varit positiva eller åtminstone neutrala, så jag tycker verkligen att slutsumman är på plus. Men det är ofta lätt för mig (och säkert många andra) att haka upp mig mer på negativ kritik. Det är sånt som tenderar lämna kvar att gnaga någonstans i bakhuvudet och sen har det plötsligt grävt en gång till magen där det lagt sig som en orolig klump av sånt man själv skulle kategorisera som ”orättvist missförstånd”, och just därför har det betytt så obeskrivbart mycket för mig att folk har — bara för att de är så snälla — peppat med ett ”Heja!” eller ”Stå på dig!” eller ”Jag håller med dig!”. Sånt har dessutom den mirakulösa förmågan att alltid dimpa ner i mejlboxen i precis rätt stund. Helt otroligt faktiskt hur mycket ett par ord kan göra. (Det är en annan sak jag lärt mig, att man ska visa stöd när man kan; det kan betyda oändligt mycket för mottagaren.)

Det är klart att man inte måste hålla med mig, man måste verkligen inte ha uppfattat låttexten på samma sätt som jag gjorde. Det är bara fint om man tyckt att det varit helt självklart att den var ironisk. Bra för dig! (Nyckelordet där är ”dig”, förstås.) Det som retade upp mig med den var som välkänt den trånga kvinnorollen den skildrade, och att ingen tycktes ifrågasätta den. Så det gjorde jag. Sa i min genomtrötthet att jag inte vill att den ska gå vidare till ESC, bland annat. Då jag pratade med min kompis Julia igår kväll så insåg jag att kalabaliken inlägget resulterade i har ändrat på den saken: Den får gärna vinna! Kör hårt Krista! Sångtexten har ju diskuterats så till den extrema grad att jag inte ens kan begripa det helt och hållet. För någon, vars huvudsakliga frustration bottnade i att vissa ämnen så sällan diskuteras eller reflekteras över i Svenskfinland, så ter sig ju denna debatt som en klar framgång. Och det allra bästa är att det har ju visat sig att oavsett om man är överens om detaljerna eller inte så är ändå de flesta som deltagit i denna dialog helt eniga om den saken att: nej, det här är inte en text som vi ska låta identifiera vår syn på kvinnor. Så tänker jag i alla fall, det vore väl bara dumt att inte ta vara på de där guldkornen. Och på tal om vad jag tänker så är det vad jag alltid skildrat här på den här bloggen precis det, mina tankar. Då jag skrev inlägget hade jag förstås inte en aning om vilket rabalder som skulle skapas kring det, vilket för oss vidare till nästa punkt —

Min blogg är ju ingen stor då. Jag är varken känd (fast kanske en liten gnutta ökänd i nån dag åtminstone numera?) eller etablerad knappt ens i några kretsar alls, och inte heller min blogg. Den är en personlig blogg och jag är en privatperson. Vad jag postar här är och har alltid varit mina egna iakttagelser, tankar och dokumentationer av vad jag bara känner för. Det är en hobby, en jag tycker om. Jag har bloggat i många många år, och jag brukar för det mesta hålla det relativt ytligt men ibland skriver jag om lite seriösare ämnen. De gånger jag gjort det förut, och då har jag skrivit om minst lika ”viktiga” ämnen (i min åsikt då), så har det resulterat i… tja, vad ska vi säga, 1-5 kommentarer? (Och detta trots mitt mångåriga trägna bloggande! Sorgligt, va?) Så detta var vad jag, förstås, förväntade mig även denna senaste gång. Det blev ju några fler.

(Har sen fått förklaringar av både Ida-Lina och Petter att det nog hade något att göra med att artisten i fråga varit något av ett laddat ämne redan från innan, vilket helt och hållet hade flugit mig förbi. Tänker i efterhand att det kunde ha varit helt trevligt att ha varit synsk och på förhand vetat hur stort det här skulle bli, så att jag t.ex. inte valt att sitta uppe och skriva sent om natten efter att jag sovit alldeles för lite och sånt — tycker fortfarande att vad jag skrev var tydligt och jag håller fast vid mina punkter, förutom det där om ESC-vinsten då som jag redan nämnde, men jag tänker också att det omöjligtvis kunde ha skadat att vara riktigt ordentligt överdrivet övertydlig.)

Många kommentarer som har postats här och annorstädes har gått ut på att i diverse ordalag berätta hur oviktigt inlägget var. Att det var så oväsentligt att det är löjeväckande. Att jag inte skulle ha kunnat välja ett mer irrelevant ämne. Några blogginlägg har t.o.m. dedicerats åt samma form av yttranden — ja, då måste det vara ofantligt oviktigt! Det förstår ju vem som helst.

Trots det, så har länkar till inlägget delats på Twitter, i andra bloggar, och kanske allra flitigast på Facebook. Diskussioner har förts på så gott som varje enskild sajt också. T.o.m. ett flertal etablerade nyhetsmedier snappade upp inlägget och uppmärksammade det. Man kan förstås skylla det på nyhetstorka och vad annat, det vet jag inget om.

Ändå, när jag tittar på statistiken på min räknare så berättar den något. Min pyttelilla blogg, som på onsdagen förra veckan skrapade ihop till 65 unika besökare för att sen sjunka till ynka 35 på fredagen, den har plötsligt besökts av 1526 unika besökare i måndags, 2895 i tisdags, och under onsdagens lopp 1240. (Inatt sen klockan slog midnatt också några tiotal.) Sammanlagt under de där tre dagarna: Femtusensexhundrasextioen. Sidvisningarna strax under niotusen.

Hoppas att ni nu inte uppfattar det där som nåt slags försök på skryt (jag är inte så löjlig), för dessa uppgifter finns bara här för att illustrera en tanke: att helt oväsentligt och irrelevant kunde det ju inte ha varit ändå. Kanske nog för just dig, men inte för alla andra. Och jag tänker att det är ju sabla bra så! För att ta till ett standarduttryck som man för det mesta brukar använda om något helt annat än oväntat engagemang i diskussioner på ens blogg: Oplanerat, men välkommet! Det var en överraskning och jodå, jag är förstås jätteglad för att det blev ett samtal kring ämnet. Frustrerad och ledsen över en del saker som det lett till, men mestadels bara glad. Och det är bara tack vare stödet som så många av er gett, utan det hade jag med stor sannolikhet varit fullständigt nedbruten och söndermald som människa. Så: ett jättestort tack till er. Ville bara säga det, i vad jag tror är en avslutningsreflektion i just detta ämne.

Titta, nu blev det en textvägg igen! Kanske det är därför ingen brukar läsa min blogg 360 dagar om året, äsch då.

P.S. Om nån vill se fler animerade katter (och om jag känner er rätt, bästa internauter, så gör ni det) så kan hen klicka in sig på iheartcatgifs.tumblr.com.

Annonser