gråtoner är okej

bonbon_aakerkaal_001

Jag har skannat & laddat upp ett fåtal grejer till Bonbon ikväll. Tycker själv att det jättekul med heltäckande bakgrundsbilder, om ni inte redan gissat det utgående ifrån Blemmas utseende, så det kommer säkert dyka upp en hel del sådana framöver. Sen får man förstås förminska bilderna och göra precis vad man vill av dem till sina bloggar, också.

Jim har hela dagen vistats på svensexa, gänget har bl.a. åkt till Umeå och borde väl vara på väg tillbaka nu. Jag sitter här hemma och småpysslar och försöker att inte tänka på hur jobbigt jag tycker det är när folk jag känner dricker på båtar och färjor. Alltså bara för att jag själv är så värdelös på att simma så att jag inte är något större fan av att åka båt, så jag projicerar den rädslan å alla andras vägnar också. Jag är inte rädd för att åka båt nykter, men att dricka mig berusad på en båt är en tanke jag tycker är ganska obehaglig och fullständigt olockande.

Ännu en kommentar (från en anonym fegis, såklart) som hävdade att jag är ”avundsjuk” trillade in igår och jag tänker att Sanna träffade så mitt i prick när hon för några dagar sen tweetadeVi har uppnått ett nytt sorts märkligt och ohälsosamt klimat i svenskfinland om ingenting kan ifrågasättas utan att man anses missunnsam.

Igår fick jag förresten något av en utskällning, eller åtminstone en sjukt avfärdande och hånfull reprimand, för att jag är för trevlig. Inte angående den där hela grejen då. Utan bara för att jag träffat folk för första gången ett par timmar tidigare via en gemensam kompis, och jag bara, ja, jag försöker vara trevlig helt enkelt. Lyckas tydligen också. Och det var fel? Ok. Man kan inte vinna?

För en dryg månad sen pratade jag och Ellen om hur hämmad man ibland känner sig i bloggandet när man skrivit ett visst sorts inlägg. Det vanliga i de flesta bloggar är ju ändå att man håller en ganska jämn ton, som i genomsnitt skildrar flera plus än minus. Men så när man nån gång skriver om något som berör en på ett inte så lyckligt sätt, så känns det som att man helt plötsligt har nichat sig i det. I deppbloggandet, i kritikbloggandet, i sjukdomsbloggandet, o.s.v. Det där känner jag av extra starkt nu, men lite börjar det försvinna. Jag har alltid sagt själv att jag föredrar att läsa bloggar där det är en jämn balans (inte att förväxlas med en jämn linje!), liksom i ojämna vågor, men ändå känner jag mig lite inrutad i nån roll som ”negativ tyckare och bloggare” nu. Menmen. Det där är väl kanske mest i mitt eget huvud, och vad som är i andras huvud angående just det där spelar ingen roll ändå, så det ska nog gå om. Men tills vidare är det skönt att ha Blemma och Bonbon att sysselsätta sig med vid sidan om… det är lite halvlustigt det, i.o.m. att de ju i princip är nichade bloggar. Så kan det va. Jag vet, wow.

Annonser