Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

I efterskalvet av #dingdonggate så har jag tillbringat mycket tid med att läsa andras analyser och tankar om själva diskussionen på deras bloggar och i mejl de skickat mig. Det är otroligt skönt att veta att det finns folk som fattar det, t.o.m. om de inte nödvändigtvis håller med till hundra procent, och att det finns folk som varit mer kritiska till hur diskussionen utspelat sig snarare än till mina personliga åsikter om en låttext. Via inkommande länkar till min blogg har jag märkt att det finns mycket fint där ute. Folk har begrundat debatten, flera har sagt sitt, en del har lyckats sammanfatta det vitala i bara en mening, andra har använt diskussionen som exempel, andra har pratat om kärnan, och andra har sagt precis det vad jag tänkt men inte vågat säga ännu, debatten har diskuterats i radio (två gånger — den första gången var inte så kul), och så vidare. Allt det här är jättefint.

Jag har fått mera pepp och stöd än dess motsatser, men ändå kände jag mig verkligt illa berörd då jag såg den där ”Män som näthatar kvinnor”-videon igår. Det gör de flesta såklart, men jag menar liksom även på ett personligt plan. Kanske för att jag råkat ut för en del påhopp också, på min blogg, på andras, och i andra former av media. Kanske för att jag gjort det där dumma och läst kommentarerna från de där hatidisslarna som hänger på nyhetssajter. Kanske för att jag var ut i helgen och det var en bekant där som kritiserade att & det jag skrivit (vilket det i sig inte är något fel i, jag blir bara förundrad över varför ändå go there just då). Kanske för att många kommentarer, även i inlägget, har varit förlöjligande och/eller avfärdande. Kanske för att personer med noll insikt i läget har valt att hävda att jag är mestadels ensam i det jag tycker (precis som att det för den delen automatiskt skulle innebära att jag hade fel, pah). Kanske för att allt detta pekar på att folk har blivit väldans uppretade på mig och det jag sagt. Kanske för att allt detta, hur en del har hanterat det, uttrycker något slags behov av att sätta mig på plats.

Jag jämför naturligtvis inte mina upplevelser med de som kvinnorna i videon har varit med om, men det kändes bara oväntat relevant. Inte nära besläktat, det ligger långt ifrån, men samtidigt är det inte speciellt långsökt ändå. Det fick mig bara att inse hur lite som krävs för att en del människor ska flippa fullständigt — redan mitt lilla inlägg vars poänger inte ens var speciellt extrema då man riktigt tänker efter så blev en del personer hemskt uppretade över. Det är läskigt då man tänker på hur pass o-radikal man egentligen skulle behöva vara för att man skulle uppfattas som en bråkstake som ”förtjänar att straffknullas”, t.ex.

Men så ledde förstås det där filmklippet (och Uppdrag Granskning) till något gott också, annat skulle ha fövånat mig, men sättet en kille tog tag i saken och startade en kampanj för nätkärlek istället för näthat förvånade mig verkligen. Bekämpa hat med kärlek, så logiskt men ändå så oväntat. Och som resultat av detta fick jag idag fick jag världens finaste mejl av min nya favoritperson som jag inte ens känner. Jag blev tårögd. Jag har blivit rörd flera gånger under detta clusterfuck till diskussion, men jag har räknat och det där var fjärde gången jag lätt kunde ha fällt en tår. Två av de tre andra gångerna var det också över positiv feedback, enda gången jag fick en klump i halsen över någonting otrevligt var när jag beklagade mig åt Jim att jag tyckte att han kunde ha varit hemma tidigare på dagen då jag fick veta saker sagts om mig på radio, för då sjönk det först in på nåt sätt. Då jag nämde det i ett inlägg var jag väl chockad ännu, men senare mådde jag jävla dåligt, darrade som ett asplöv, kände mig halvt spyfärdig, rubbet av illamående helt enkelt, och det var hemskt att vara ensam, och det var hemskt att tänka tillbaka på det. Det blev sådär ynkligt som det blir ibland när man tycker synd om sig själv över något som har hänt. I alla fall, jag har alltså inte gråtit under den här tiden, men tre av de fyra gånger jag har blivit gråtmild så har det varit p.g.a. fina saker och inte fula. Så nog finns det nätkärlek också. Om inte hade jag nog bölat och grinat flera gånger.

Jag tror ju inte att nätkärlek kommer utrota näthat förstås, men som i många fall är det inte ett avlägset slutmål som är det enda på kartan utan även vägarna som idealt kunde leda dit. Det är ett ställningstagande att stöda kampanjen och ett som jag tror att de flesta kan skriva under på — att hot och personliga angrepp är fel, lågt, och förkastligt. Jag kommer själv fundera på vem jag kunde skriva beundrarbrev åt och vad jag kunde skriva åt dem, och även om ni inte tycker att ni vill skriva mejl åt någon så tycker jag ni kan dela länken på Facebook. Så kanske någon annan skriver ett mejl, så får kanske i sin tur någon annan sitta vid sin dator och blinka bort sina tårar samtidigt som hen känner sig ganska fånig, men också obeskrivbart rörd, på ett bra sätt. Det låter lite patetiskt kanske, men jag lovar att det är helt fantastiskt angenämt.

P.S. Flera timmar efter att jag skrivit det här inlägget ser jag att jag otaliga timmar innan, nästan ett helt dygn tidigare, fått förfrågningen om jag ville prata om just detta näthat på radio. Oops. Jag vet inte hur man ska göra, om man liksom ska skicka ett meddelande då cirka tjugoen timmar senare och säga typ ”Tack men nejtack” fastän ju diskussionen redan säkert tagit rum? Och är något sådant oartigt kort eller blir det fånigt att göra längre utsvävningar? Är det mer oartigt att inte svara än vad det är fånigt att svara så långt senare? Alla alternativ känns fåniga och oartiga så jag bloggar om det istället. ¯_(ツ)_/¯

Kommentarer

11 kommentarer

Post a comment
  1. februari 7, 2013

    Ett myckert kort ”Tack men nej tack” tycker jag låter som det artigaste alternativet. Den som skrivit mejlet kan vara jätteupptagen och uppskatta ett kort svar, och det är alltid trevligt att få svar på mejl och meddelanden. Ska jag sätta en smiley så det här inte låter som en föreläsning? Äh, hjärta på också 🙂 <3<3

    • februari 10, 2013

      Haha! Hjärta right back atcha!

      PS. Jag svarade sen aldrig. Känns dumt det med men, eh, ja. Tyckte hela förfrågningen kändes ganska morjens den också men det ska vi inte gå in på här men man kan ju säkert gissa sig till varifrån förfrågningen kom om jag säger: Ironiskt?

  2. februari 7, 2013

    Du är verkligen inte ensam om dina tankar kring näthat och feminism. Här kommer lite kärlek: du skriver väldigt bra och jag hänger nu för tiden på den här bloggen varje dag. HEJA!

    • februari 10, 2013

      Gah! Tack så jättemycket! Det gläder mig verkligen, allt det du sa. Heja dig också!

  3. februari 7, 2013

    Nämen, nu var det min tur att bli lite mjuk i hjärtat. You go girl! 😉

    • februari 10, 2013

      Rätt ska va rätt! 😀 & du med, tjejen, kör hårt!

  4. Matilda Enegren #
    februari 10, 2013

    Hej Linnea! Som hittills anonym läsare av din blogg, tänkte jag bara ge mig till känna och berätta att jag tycker att din blogg är sällsynt underhållande och välskriven!! Tack för det viktiga inlägget dingdong? det var fyndigt och skarpsynt skrivet, med självdistans och humor. Dessutom håller jag fullständigt med dig.

    • februari 10, 2013

      Hej Matilda! Vad glad jag blir för de fina orden, tack så jättemycket! 🙂 Hoppas allt är bra med dig, kanske vi ses i svängarna igen nångång!

  5. februari 11, 2013

    Du skriver bra och nyanserat och många kommentarer och inlägg i denna rumba har varit förenklande, förminskande och förlöjligande, direkt nedriga. Du har med otroligt tålamod orkat svara också på dessa osakliga kommentarer, hurra! Att så många satt den tiden och energin som de gjort på att försöka tysta ner dig genom påhopp och de klassiska könsargumenten bevisar enligt mig varför denna diskussion behövs, än en gång. Det handlar egentligen inte om vad man anser om själva sakfrågan, utan hur man tacklar debatten.

    • februari 11, 2013

      Tack så mycket Karin! Är helt med dig, det ursprungliga ämnet bleknar i princip till neonvitt i jämförelse med hur ”debatten” utspelat sig. Man kan vara oense med mig om att popkultur skildrar/påverkar samhället, det kan jag gå med på (aningen motsträvigt, men ändå), men att tycka att detta konstanta förlöjligande inte skulle vara ett alldeles övertydligt exempel på ett gigantiskt problem i vårt samhälle, det… nä, det kan jag bara inte med. Kan inte förstå hur man inte ser det.

  6. februari 13, 2013

    Bloggaren Lady Dahmer har länkat ditt inlägg om Finlands bidrag till Esc på sin Facebook sida. Vad glad jag blir att hitta hit!:) Vi behöver verkligen diskutera och analysera mera. Vi matas med könsroller från höger och vänster och detta är så vardagligt att vi ingenting märker. Istället avfärdas det som strunt och man ifrågasätter ”om man inte har annat att tänka på? Eller vill man kanske göra problem av en obetydlig småsak?” Skrämmande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS