riktningslös ventilering

Vaknar runt klockan fyra på morgonen, inser cirka tio timmar senare att jag glömt att dricka kaffe. Förstår inte hur sånt kan hända. Amatörmässigt. Det var idag jag skulle get shit done men istället har jag sett på Arkiv X (åttonde säsongen, smågråter mycket, gillar både Doggett och Reyes tusen gånger mer än sist), fotat lördagens utstyrsel (kommer snart för jag ska gå över till att vara en sånhär irriterande modebloggar-wannabe istället ser ni), spelat Candy Crush Saga (i princip maniskt), samt förundrats över att dåsigheten aldrig ger med sig ens det minsta. Jobbar på att åtgärda det sistnämnda nu just men det är ett motsträvigt kneg.

Det har visat sig vara en stor utmaning att återfå fokus vad det gäller, eh, det där då. Hade trott att en ledig helg skulle göra gott för min koncentrationsförmåga men det gick helt tvärtom. Sen helgen har jag sovit i oregelbundna korta perioder men ändå nästan hela tiden, sen har jag vaknat, tittat på diverse tv-serier, somnat om för att vakna till eftertexterna, det där klassiska. Inatt vaknade jag av en mardröm där jag var tvungen att förklara åt nån hemsideinnehavare varför det inte är helt schysst att fotografera tjejer som tränar och sedan sexuellt objektifiera dem i ett galleri online, och jag var tvungen att göra det lugnt, sansat och ge konstruktiva förslag och tips även när jag själv blivit fotograferad då jag cyklat nånstans. Såatt. Inte ens mitt undermedvetande pausar från genusdebatterandet! Ganska knäppt.

I verkliga livet läser jag kommentarer på Hbl och rasar (faktiskt, för första gången) men jag kommenterar inte för det känns lönlöst, och vad kan jag säga? Det tär på en ibland. Det är alltid de argaste-bara-för-att-vara-argaste, mest snedvridna, minst rationella personerna som kommenterar allra mest och visst ska man strunta i dem men jag blir inte av med den här gnagande irritationen att de förstår ju fan inte(alltså de GÖR verkligen inte det, de tar upp en massa irrelevant trams hela fuckin’ tiden), och inte heller kommer jag ifrån den bedrövliga övertygelsen om att det förstås är de som uttrycker sina åsikter som även sprider sina åsikter. Beklagligt, i och med att det alltid alltid alltid är dräggen som ropar mest. Det är alltid de som hörs och syns mest som har störst inflytande på de som inte redan fattat grejen, och förstås vill jag att alla ska fatta. Jag tycker onekligen att det är mycket i debatten-om-debatten som är motbjudande fult och snedvridet. Och på andra (även sakligare) kommentarsfält och diskussionsforum ser jag också samma mönster — folk fattar inte. De fattar så lite att de inte ens fattar hur lite de fattar. (Meta!) Och jag tycker kanske att de borde skämmas lite för det. Eller jag tycker att det skulle jag ha full förståelse för ifall de gjorde.

Samtidigt så skäms jag med, jag har många bra mejl att svara på som jag skjutit upp på i några dagar nu, sen den där pausen började (och aldrig tycks ta slut helt och hållet). Istället sitter jag här och känner mig så jäkla överväldigad och översvämmad med hela debatthögen (både bra och dåligt) att jag totalt kollapsar vid tanken att tänka, jag menar faktiskt tänka, på det igen. Och ändå är tankarna här hela tiden.

Men ibland brukar det fungera att tjata av sig ut i rymden och tiden lite, utan speciell riktning. Testar på det nu, ifall ni inte märkte. Tror faktiskt det hjälpte redan.

Annonser