ful och skev

dokumentation & situation

97tile

Det är cirka 1997 och en helt vanlig skoldag, förutom att det är sent på våren och sent på dagen och jag känner den där lättheten i både fotsteg och hjärtslag som bara inträffar då, strax innan sommaren och strax innan skoldagens slut. Jag ser att han tittar på mig och t.o.m. ler, alltså åt mig, jag blir såklart förvånad över uppmärksamheten och en millisekund senare tokglad. Jag slår ner blicken och i efterhand inser jag att jag säkert måste ha sett fullständigt idiotisk ut där jag gick och ivrigt försökte att hålla pokerface, se cool ut, se snygg ut, tvinga tårna utåt istället för att låta dem peka lite inåt så som de oftast gör, och se hundraprocentigt avslappnad och naturlig ut under hela tiden samtidigt som jag blev fruktansvärt självmedveten om saker jag inte kunde göra något åt, som min vandrande-pinne-liknande kroppsform och mina tjocka äppelkinder. När jag ska gå förbi vågar jag knappt titta på honom men jag ser i ögonvrån att han tittar på mig, och han ser fortfarande vänlig ut, eller inte i alla fall elaksinnad, utan neutral men liksom road, då han säger ”Du är ful”.

Och jag tänker att jag borde ha förstått det och jag känner mig skamsen och generad över att jag missförstått så rejält. Med ett ansiktsuttryck som jag inte vet om beror på stöddighet, retsamhet eller något annat, så väntar han på min reaktion. Och jag har redan insett att det är nu det gäller, det är nu jag inte får visa mig svag. Jag måste stå på mig och jag får inte visa mig ledsen av elakheter. Jag får inte avslöja att jag blir ängslig och olycklig.

”Och du är förstås Mister Universum”, svarar jag så sarkastiskt jag kan och försöker att lyfta på ett ögonbryn så nonchalant jag kan, men jag smygflinar lite strax efteråt, jag smygflirtar lite strax innan jag vänder mig om, för jag vet att jag får inte verka för upprörd för då är jag sån, jag får inte verka arg för då är jag bitchig, jag får inte verka ledsen för då är jag barnslig, och jag får inte heller vara för ovänlig för då har jag ju ingen chans alls. Nånsin. För jag ljög lite, jag tycker ju han är snygg, alla gör det. Jag tänker att om jag bara hanterar det här rätt nu så kanske kanske kanske får jag lite uppmärksamhet igen och kanske kanske kanske är den inte riktigt lika elak då. Kanske kanske kanske är det här kärlek som börjar med bråk och inte mobbning, för han hör ju inte till mobbarna ändå. Jag tänker att jag ska vara glad att jag ens noterats, och det är galna är, att det är jag på sätt och vis också ännu efter och trots att han sa det han sa. Så jag går vidare utan att ha stannat upp och utan att ha blottat allt det jag kände och en kort liten sekund känner jag triumf över att ha låtsats så bra, men den sekunden går över snabbt och jag önskar länge efteråt att den förbannade dagen kunde göra det med.

Cirka ett år plus ett par månader senare konfirmeras vi och vi byter konfirmationskort, det hör till. Han har aldrig sagt ett ord om den där dagen och det har inte jag heller, jag har inte låtsats om det alls, för jag vill ju inte vara jobbig ändå. Efteråt, utanför kyrkan, är det bara jag och en annan tjej kvar där som väntar på skjuts och hon kommer fram till mig och frågar om jag har bytt kort med honom. ”För jag är så hopplöst kär i honom och jag vågade aldrig fråga av honom om han ville byta kort med mig och nu kommer jag inte se honom förrän i augusti”, erkänner hon, fast hon och jag inte är kompisar ens. Och jag skruvar obekvämt på mig och ger inte henne kortet, fast hennes mod mer än väl hade gjort henne förtjänt av det. Så äckligt självisk är jag att jag vill behålla det själv. Så fjäskigt ursäktande är jag att jag har sett bytet av varsitt kort tryckta med våra namn och blombukett som en symbolisk handling, som att jag äntligen Benådats Hans Acceptans. Så självrespektlöst osäker är jag att jag tycker att jag behöver den. Så patetiskt desperat efter hans bekräftelse är jag även när vårt enda egentliga meningsutbyte under tre års tid gick ut på att han sa att jag var ful. Så pinsamt trånande är jag efter killars uppskattning att när någon varit elak åt mig så hittar jag själv på ursäkterna och värderar dem dessutom.

Så skev är jag.

Och jag är inte ensam om det. Och jag undrar varför.

Annonser

9 reaktioner på ”ful och skev

  1. Aj, det där gör ont att läsa. Både för att jag känner igen mig och för att jag tror att vi är så många som delar liknande erfarenheter och för att världen såg och ser ut som den gör.

  2. jag blir så arg när jag läser det här. när jag var yngre så trodde jag på alla som sa att jag var tjock eller ful, och därför upplevde jag alltid att jag var tvungen att ta emot pikar och elaka kommentarer utan att neka till dem. minns bara att man alltid tvingades svara med en ironisk kommentar och låtsas att man inte brydde sig, fast de där pikarna brände som eld i hjärtat. det är hemskt att det får vara så.

  3. Jag undrar också varför. Och jag önskar att det inte alltid skulle behöva vara så, att inte fler skulle behöva ägna så mycket tid åt att komma förbi, bearbeta och glömma all skit de fått utstå. (Det där med ”kärlek börjar med bråk” är förresten en av de dummaste saker jag hört, ganska sjukt att man tutar i barn sånt egentligen). Nej, du är inte ensam, jag känner också igen mig alldeles för mycket i din text, och det gör ännu ont.

  4. Jag har tänkt mycket på det där. När man inte får bli ledsen, inte får visa att man är sårad, ska ta och ta. Inte har rätt att vara ett offer. Eller inte vill eller inte kan. Mycket bra text, säger mycket som jag just nu inte kan uttrycka.

  5. Åh, vilken text! Vilken smärta, vilken känsla. Också jag känner igen. Också jag minns. Och jag gråter lite med ditt sena nittiotalsdu och sörjer att vi inte pratade och grät med varandra då.

  6. Åh herregud en så bra text! Det har inte direkt hänt mig, men jag känner ändå igen. Det där trånande efter hans uppmärksamhet, hur de där konstiga kommentarera repeterades om och om igen i ens huvud, hur man låtsades att vara någon som man inte var, hur rädd man egegntligen var. Åh. Men det finns också ljusglimtar. Det finns också dom där gångerna när de sk. coola pojkarna sagt snälla saker, inte direkt till mig utan bara så att de vet att jag hör, men även då har jag låtsas vara oberörd. För jag visste inte hur annars jag skulle reagera. Det är ett konstigt och hårt skal som man försöker bära under tonårstiden.

  7. Det värsta är att jag märker att jag fortfarande går och trånar på samma sätt. Vill ju bara ge mig själv en ordentlig rak höger på insidan.

  8. Tack så jättemycket allihopa! ♥ Jag blev fullständigt överlumplad & förstummad av alla fina kommentarer så mitt svar är pinsamt försenat, förlåt. :/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.