är bloggburnout en riktig grej?

20130531_webcam_001.jpg

För det känns så. En bra tid har det varit så nu att jag t.o.m. blivit sur och stressad då jag tänkt på bloggandet och allt relaterat till det, istället för att bara vara generellt ointresserad eller något ditåt, det har alltså sträckt sig förbi det. Tvärtom har intresset visst funnits men nånstans därefter på vägen mellan idén och görandet så har det bildats en propp. Kan inte räkna utkasten jag börjat på för att sen lämna ofullbordade. Julia skrev i förrgår om att typ nicha sin egen blogg, möjligtvis i misstag (eh, inte att hon skrev i misstag utan att en bloggare nichar sin blogg i misstag menar jag då) och på grund av detta känna att det blir obekvämt att blogga efter det, och jag känner ofta precis likadant. Jag känner framför allt ofta att jag borde ha något att säga för att blogga, ha något verkligt att säga menar jag, något genomtänkt eller observant eller fyndigt. Lite som att man inte får framstå som för dum och ytlig, bara, kanske inte nån niche det direkt men det känns i alla fall inrutat på sitt sätt. Jag har läst många inlägg som pratar om Den Stora Bloggapatin 2013 och tankar om vad den kan tänkas bero på i individuella fall och jag tänker alltid ”I hear ya” men jag kommenterar i princip aldrig för det är också något som jag tyckt att har blivit krävande. (Och nu tänker jag: COME ON, Linnea, COME ON.) Men så sa/skrev Sylvia nånting idag som kändes precis perfekt vad det gäller prestation och engagemang, ”Skriv fem ord om dagen kanske, ta alla bilder på allting som inte finns om vintern”, vilket alltså var tillräckligt simpelt och okrävande för att jag två sekunder senare skulle, med extrem högtidlighet dessutom (i mitt stilla sinne, men ändå), inse/besluta: Ja, det ska jag.

Har faktiskt en hel drös med bilder som jag tänkt posta, liksom riktiga bilder, tagna med en verklig kamera och inte bara en liten inbyggd skruttlins som fotar 640×480 gryniga pixlar med sina 0,3 megapixlar, men jag känner att den här låga kvaliteten är mycket passande och talande och sätter ribban precis lagom för min, eh, ”återkomst”.

Jag har köpt en ny sommarhatt.

20130531_webcam_003

Och tagit på mig min sommarskrud. (Hah!)

20130531_webcam_002

This shit is b-a-n-a-n-a-s.

Nu är det så att de här bilderna var tagna en annan dag då humöret var mera nedstämt och på agendat stod en sorglig stund då helsvart klädsel faktiskt traditionellt tenderar höra till dresscoden här i vår västerländska kultur, men det känns definitivt inte rätt att prata om det nu i detta oseriösa fjanteri till inlägg, så det får vänta.

I övrigt har jag börjat jobba. I början av året då jag klippte hippiehåret tänkte jag att då var ju del ett (”klipp dig”) avklarat av den där borgaruppmaningen, och jag tänkte också att det säkert var bra så. Del två (”och skaffa ett arbete”) trodde jag ärligt inte skulle hända så snabbt, eller typ nånsin actually. (Nåjanåja.) De kallar mig Frank 2, och idag, på min tredje dag, hette jag ”Frank junior” en stund.

Var nära att utförligt börja berätta om hur de bytt ventilation i vårt hems kök och badrum och hur det alltid viner i badrummet nu och att det är liksom stormigt och äventyrligt att gå på vessa (toa) nu för tiden, sen funderade jag också på att beskriva ett märkligt alienkryp som kröp på mig här inne och som jag inte lyckats identifiera ännu men så slog det mig att kanske inte ändå? Tanken var förvisso att skriva mera dagboksblaj utan att känna att jag borde underhålla, alltså inte nödvändigtvis som nån som drar standup eller nåt men sådär som en värdinna bör göra på hemmafest snarare, men fan man ska nog vara ganska såta vänner ändå om man ska kunna dra historien ”Jag såg ett MÄRKLIGT KRYP!” bara sådär och helt utan poäng. Den gripande berättelsen om vår badrumsventil, däremot, den bjuder jag på. Varsågoda. Nästa gång blir det del två: ”Men varifrån kommer det där ljudet då?”, så stay tuned.

Annonser