manning & mantila

Till dagens positiva hörde att jag noterade att Hufvudsstadsbladet modifierat sin artikel om att Manning identifierar som en kvinna så att de bytt pronomen (från han till hon) eller omformulerat texten så att hon benämns könsneutralt genom att använda sig av namnet. I Svenska Yles artikel om samma grej kunde jag också glatt notera att de korrigerat sina texter, innan hade de uttryckt sig så beklagligt som att i en bildtext för ett foto på Chelsea Manning som bar smink och peruk förklara att fotografiet föreställde Bradley Manning ”utklädd till kvinna”, och i brödtexten stod det såhär: ”Jag hoppas också att alla från och med i dag kallar mig vid mitt nya namn och hänvisar till mig med det feminina pronomenet, sägs det i hans uttalande.

Jag citerar inte det där för att kritisera, utan för att illustrera på vilket sätt det rapporterades om Manning i medier, antagligen över hela världen, när hon tog det offentliga steget från Bradley till Chelsea. Ett han eller hon dit kan verka som en liten petitess för de som aldrig genomgått eller velat genomgå en könskorrigering, men för någon som uttryckligen säger ”Jag hoppas att alla hänvisar till mig med det feminina pronomenet” samt ”Jag är kvinna”, så säger det ganska mycket att folk fortsätter med att hänvisa till henne som en man, en han. Många nyhetssajter rubricerade dessa artiklar i stil med ”Bradley Manning says he wants to be a woman”, och det där att hålla fast vid att Manning är en man i såna rapporter är som att mellan raderna säga ”Synd för dig, Bradley, för du KAN inte, du FÅR inte, VI TILLÅTER det inte!”. Det här är respektlöst. Och det uppfattar många människor, och/eller våra undermedvetanden. Det meddelar åt oss att det är såhär transsexuella ska bemötas. De är inte värdiga mer respekt än så. Det sprider transfobi, alltså.

Så när jag ser att nyhetssajter i Svenskfinland korrigerat sina texter för att tillgodose en transsexuell persons berättigade förfrågningar, så är det något som i en utopi vore självklart, men som gör mig väldigt glad i nuet.

Dagens negativa var Mantilas ordbajseri och försvar av det (även det ordbajseri). Först skrev han såhär ”Informationsläckan Bradley Manning vill bli kvinna. Det är inget under. Att tjalla har alltid varit kärringaktigt.”, och det blev förstås en grej av det i.o.m. att han valde att publicera denna reflektion invid sin ledare i den dagstidning han jobbar som chefredaktör för.

När Yle ställer frågor angående detta förklarar han ”Kvickheten, som jag fortfarande tycker var utmärkt, var inte något särskilt ställningstagande”. Han vidareutvecklar med påståendet att ”Minoriteter överbeskyddas från allt” och avslutar med ”Om någon tar åt sig av det här under de rådande omständigheterna borde den fundera om den har koll på läget”. Säg det med mig, kära läsare: Ehh, va?

(Här ska jag dock övergå till att kritisera så om ni ogillar sånt kan ni skippa till slutet. Eller om ni känner att ni kommer få för er att läsa i en rasande ton och applicera den på mig. Det blir så fel då.)

Vi börjar med det faktumet att Manning inte ens får vara en kvinna, utan en kärring. Ämmä på finska, vilket i ordböckerna definieras som nedsättande. Då det gäller den svenska motsvarigheten ‘kärring’ så brukar folk gilla att påpeka att ordet faktiskt härstammar från ‘käring’, men det hjälper oss inte att komma bort från att i modern tid är ‘kärring’ oftast långt ifrån ett kärvänligt smeknamn på medlemmar av det kvinnliga könet. Vet inte hur pass vanligt det är att i finskan använda ämmä som något vänligt, eller varifrån det härstammar, men oavsett så är det valet av ord i samband med resten av Mantilas uttalande inte direkt något som allt-som-allt ger ett alltför strålande intryck av respekt och acceptans.

På tal om ordval, är det bara jag som tycker att ‘tjallare’ var märkligt? Det känns som att en kunde byta ut det mot ‘skvallerbytta-bing-bång’ i detta sammanhang, och det hade ändå hållit samma nivå.

Den s.k. ”kvickheten” är tyvärr inte speciellt kvick alls. Jag säger inte ”tyvärr” för att vara syrlig, utan för att jag verkligen tycker att det är beklagligt att såna där skämt är så vanliga att de är förutsägbara och därmed långt ifrån kvicka. Ett sådant där skämt drunknar i ett oändligt urgammalt hav med likadana eller liknande skämt som alla går ut på att förlöjliga kvinnor (och på samma gång oskadliggöra dem, behändigt nog); i just den här varianten är poängen att kvinnor är skvallerkärringar och generellt opålitliga. Ha ha. Mantilas skämt passar som hand i den handske som är den patriarkala strukturen, i.o.m. att hans ”kvickhet” framhäver män som de lojala, trovärdiga typerna, medan kvinnor helt enkelt är skrattretande dåliga på att upprätthålla sådana högaktningsfulla standarder. Som alla ju vet, enligt hans skämt.

”Inte något särskilt ställningstagande” säger Mantila om hans skojeri, och visst, det var kanske inte ett avsiktligt sådant, men här tycker jag vi har gått över gränsen från vad som kan räknas till ”bara på skoj”, när det han skrev så självklart ändå uttryckte Mantilas inställning till både transsexuella och kvinnor (och whistleblowers, antar jag) — och den är nödvändigtvis inte aktivt negativ, men mera respekterande sådana har en ju lyckligtvis sett.

Trots detta så kunde jag ännu gå med på att det var ett olyckligt och klantigt misstag, samtidigt som jag förstås inte tycker att det gäller som en ursäkt, men att det är i alla fall något. Sånt händer. Som Svenska Yles ursprungliga bildtext till fotot på kvinnan Chelsea Manning. Det kan reda upp sig och det kan bli ännu bättre efteråt. Jag begriper förvisso inte riktigt hur just detta kunde tryckas utan att nån insåg problematiken i det, men jag kan godta att ibland blir saker och ting jäkligt fel bara.

Men uppgivenheten infinner sig i och med slutdravlet om att ”Minoriteter överbeskyddas från allt”. Är detta de sanna färgerna vi glimtar? Jag vill ogärna tro det men det känns väldigt olyckligt och illavarslande att här har vi en kille som först driver med både kvinnor och transsexuella, båda två i varsin slags minoritetssituation (transsexuella betydligt mer än kvinnor, naturligtvis), och medan han till sitt försvar först hänvisar till ”skoj” som orsak till hans driveri, så tycks han övergå till ett aningen obehagligt allvar i slutklämmen. Med ord som låter förbittrade och missunnsamma, så framstår det som att Mantila kunde anse att andra överbeskyddar transsexuella, och därför kan de sparkas på för att jämna ut det lite.

Nä, transsexuella överbeskyddas verkligen inte. Inte andra minoritetsgrupper heller. Det gör många ”kvickheter” utmärka exempel på.

Ironin i att säga ”Om någon tar åt sig av det här under de rådande omständigheterna borde den fundera om den har koll på läget” förresten. 1) Kanske det är nån annan som inte har koll? 2) Vilka rådande omständigheter? Att någon uttryckte sig väldigt problematiskt, till på köpet i ett problematiskt sammanhang? Det är väl inte bara några ”rådande omständigheter” som ska ogiltigförklara hela grejen, det är ju DE som ÄR den! 3) Mantila jobbar som chefredaktör. Jag skulle förmoda att precis det vad han vill att folk ska göra är ta åt sig av det han säger, men om det är så som han får det att låta det motsatta han eftersträvar så har han ett ganska avantgardistiskt men säkerligen i längden effektivt sätt att åstadkomma det.

Det där sista uttalandet var det jag blev mest störd på, faktiskt. De andra fraserna tappade jag hakan över men då jag nådde den sista bet jag bistert ihop. Kanske nog för att jag blev lite provocerad av och frustrerad på det obstinata defensiva i det, men också för att han i samma mening igen lyckades uttrycka en bristande respekt för en förtryckt grupp människor och i samma veva sprida mer transfobi enligt ”ej värda respekt”-principen. Som om det där skämtet inte räckte till.

TL;DR: Jag gillar när folk korrigerar sina misstag istället för att försvara och förvärra dem.

Annonser