i’m miss world, somebody kill me

En världserkänt snygg kvinna, finländaren Marita Lindahl, Miss World år 1957.
En världserkänt snygg kvinna, finländaren Marita Lindahl, Miss World år 1957.

Jag var ett fan av Miss World och Miss Universe då jag var en liten tjej. Dessa tillställningar var, för mig, en drömsk prinsessbakelse av glamour, skönhet, slottsbalar och allehanda ljuvligheter, förpackad i en magnifik gala. Att någon kunde vara så vacker att hon blev utsedd till vackrast i hela universum var för mig alldeles fantastiskt otroligt och gudomligt fint. Den ädlaste äran jag kunde föreställa mig, faktiskt. Den största bekräftelsen av alla tänkbara och otänkbara.

En misstävling gick åtminstone då, och jag gissar fortfarande, ungefär till så att missorna går in i på scenen, iklädda aftonklänningar, iklädda baddräkter, oavsett plagg alltid i högklackat och med samma breda leenden. Domarna antecknar och betygsätter tjejernas utseenden med siffror på papper och bedömande adjektiv sinsemellan. Missorna fortsätter le ännu när de går av scenen igen.

De intervjuas, och det är alltid samma frågor som ställs. ”Vad är viktigaste för dig?”, ”Vad vill du mest av allt?”, ”Vad är din passion?”, ”Vad brinner du för?”. Alla svaren är likadana. Det är något om världsfred, något om barn, något om hunger, något om att göra världen till ett bättre ställe. Jag får intrycket av att de alltid upprepar svar från tidigare år från tidigare år från tidigare år som hade dragit mycket applåder. Och jag förstår att deltagarna sällan, av vad jag minns i alla fall, engagerar sig och säger något nytt, ingen bryr sig i vad de säger ändå. (Det är bara stackars Miss South Carolina i Miss Teen USA år 2007 som någon nånsin brytt sig i vad sagt, och det inte på ett alltför smickrande sätt.) Det viktiga tycks vara att det som sägs framförs på ett sätt lämpligt för en skönhetsdrottning. Och att de ler.

"THE WORLD AT HER FEET--Marita Lindahl, 18, of Finland, a statuesque blonde who is a pedicurist by profession, wears crown and robes after being chosen Miss World in London contest last night. She's 5 feet 7 3/4, weighs 136 1/4 and is contoured 37, 22 3/4, 37."
”THE WORLD AT HER FEET–Marita Lindahl, 18, of Finland, a statuesque blonde who is a pedicurist by profession, wears crown and robes after being chosen Miss World in London contest last night. She’s 5 feet 7 3/4, weighs 136 1/4 and is contoured 37, 22 3/4, 37.”

Vi kan hoppas att vinnaren i såna här tävlingar koras utgående ifrån personlighet åtminstone lika mycket som skönhet men jag tror vi alla har samma starka intryck av att så går det sällan till. Då jag var liten och såg på tillställningarna på tv så hade jag ofta redan i första etappen en favorit, en tjej jag tyckte var vackrast, och som jag därmed tyckte att förtjänade vinna tiaran. Endast utgående ifrån hennes skönhet; vem och hur hon var som person var ovidkommande. Misstävlingarna signalerade tydligt att det är så det fungerar när det riktigt kommer till kritan. Jag såg upp till dessa tjejer — men inte på grund av deras åstadkommanden, åsikter eller något som rörde sig om vem de var, utan endast för deras utseenden. Jag beundrade och eftertraktade deras passiva roll som tiarabärare och tronsittare och som undersköna dockor. Jag säger inte att det är vad tjejerna är — men det är vad jag såg dem som då. Sådan var kvinnorollen jag identifierade med, och sådant var idealet som, då jag bara var ett barn, var min högsta dröm att själv uppnå.

Det är trist att inse att medan killarna lekte hjältar av diverse slag, så var det inte ovanligt att jag, ofta med mina kompisar, lekte skönhetsdrottning. En skönhetsdrottning som gjorde absolut ingenting. Inte engagerade sig. Inte aktiverade sig. Skönhetsdrottningen bara log brett och bekymmersfritt, ibland snett och finurligt, ibland tårögt och ödmjukt, under tiden som hon hade hela världen vid sina fötter. En hel värld totalt ointresserad av annat än hennes skönhet. Jag tänkte förstås inte på det då, men i efterhand känns det fruktansvärt tråkigt och tyvärr inte alltför långsökt att det till och med till oviss mån varit skadligt för min självkänsla och -förtroende, att jag under så många år och i så ung ålder tyckte att min drömplats i världen var en där jag inte ens var en person längre, varken för mig eller för andra, utan istället ett vackert skal.

Så när jag läser att det ska anordnas en Miss Vasa-tävling för att hitta ett ”ansikte utåt” för staden tycker jag inte att det låter som en bra idé alls. Mer utseendefixering är knappast något samtiden behöver. Tävlingen är extremt dåligt kamouflerad som en ”personlighetstävling” — låter ganska krasst redan det i sig — och i så fall, varför ska hon ”se ut som en miss och vara vacker först och främst”? Varför nämna att för att delta ska en helst vara ”167 cm lång”? För mig kommer ”ansiktet utåt” mest förmedla att Vasa är ytligt och regressivt om ansiktet väljs på miss-sättet. Smarta tjejer med fina personligheter hittas överallt, även i misstävlingar, men att anordna en Miss Vasa-tävling för att utse en representant för staden signalerar att i Vasa stad är sådana egenskaper sekundära i jämförelse med skönheten. För hur dessa tävlingar än vrids och vänds på, även i situationer utan maffiga mungrodor av organisatörer, så är de per definition skönhetstävlingar.

Jag är inte längre den där lilla tjejen som slukar prinsessbakelsen, och jag ser nu klart och tydligt att denna Miss Vasa-tävling är precis vad den låter som. En miss. Tycker faktiskt vi kan döpa om den till Vasamiss istället. Buu.

P.S. #1. Förstår inte riktigt varför det absolut ska vara en tjej heller? Följdtanke: Hade även killar varit kvalificerade att delta har jag svårt att tro att utväljandet av ansiktet utåt anordnats i form av en skönhetstävling.
P.S. #2. Rubriken är förstås en rad ur låttexten till Holes Miss World. Alla missor får leva. Tycker dock att själva tävlingen kunde läggas ner.
P.S. #3. Jag pratar mycket om ”då jag var barn” i den här texten, men om sanningen ska fram så känner jag mig fortfarande i nutid, vid 29 års ålder, sällan så upprörande, motbjudande och hopplöst värdelös, som jag gör då jag känner mig ful. Och jag tycker det skulle vara bra inskränkt att inbilla mig att vem jag tidigare varit inte skulle haft sin inverkan på vem jag är nu.
Annonser