Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

En världserkänt snygg kvinna, finländaren Marita Lindahl, Miss World år 1957.

En världserkänt snygg kvinna, finländaren Marita Lindahl, Miss World år 1957.

Jag var ett fan av Miss World och Miss Universe då jag var en liten tjej. Dessa tillställningar var, för mig, en drömsk prinsessbakelse av glamour, skönhet, slottsbalar och allehanda ljuvligheter, förpackad i en magnifik gala. Att någon kunde vara så vacker att hon blev utsedd till vackrast i hela universum var för mig alldeles fantastiskt otroligt och gudomligt fint. Den ädlaste äran jag kunde föreställa mig, faktiskt. Den största bekräftelsen av alla tänkbara och otänkbara.

En misstävling gick åtminstone då, och jag gissar fortfarande, ungefär till så att missorna går in i på scenen, iklädda aftonklänningar, iklädda baddräkter, oavsett plagg alltid i högklackat och med samma breda leenden. Domarna antecknar och betygsätter tjejernas utseenden med siffror på papper och bedömande adjektiv sinsemellan. Missorna fortsätter le ännu när de går av scenen igen.

De intervjuas, och det är alltid samma frågor som ställs. ”Vad är viktigaste för dig?”, ”Vad vill du mest av allt?”, ”Vad är din passion?”, ”Vad brinner du för?”. Alla svaren är likadana. Det är något om världsfred, något om barn, något om hunger, något om att göra världen till ett bättre ställe. Jag får intrycket av att de alltid upprepar svar från tidigare år från tidigare år från tidigare år som hade dragit mycket applåder. Och jag förstår att deltagarna sällan, av vad jag minns i alla fall, engagerar sig och säger något nytt, ingen bryr sig i vad de säger ändå. (Det är bara stackars Miss South Carolina i Miss Teen USA år 2007 som någon nånsin brytt sig i vad sagt, och det inte på ett alltför smickrande sätt.) Det viktiga tycks vara att det som sägs framförs på ett sätt lämpligt för en skönhetsdrottning. Och att de ler.

"THE WORLD AT HER FEET--Marita Lindahl, 18, of Finland, a statuesque blonde who is a pedicurist by profession, wears crown and robes after being chosen Miss World in London contest last night. She's 5 feet 7 3/4, weighs 136 1/4 and is contoured 37, 22 3/4, 37."

”THE WORLD AT HER FEET–Marita Lindahl, 18, of Finland, a statuesque blonde who is a pedicurist by profession, wears crown and robes after being chosen Miss World in London contest last night. She’s 5 feet 7 3/4, weighs 136 1/4 and is contoured 37, 22 3/4, 37.”

Vi kan hoppas att vinnaren i såna här tävlingar koras utgående ifrån personlighet åtminstone lika mycket som skönhet men jag tror vi alla har samma starka intryck av att så går det sällan till. Då jag var liten och såg på tillställningarna på tv så hade jag ofta redan i första etappen en favorit, en tjej jag tyckte var vackrast, och som jag därmed tyckte att förtjänade vinna tiaran. Endast utgående ifrån hennes skönhet; vem och hur hon var som person var ovidkommande. Misstävlingarna signalerade tydligt att det är så det fungerar när det riktigt kommer till kritan. Jag såg upp till dessa tjejer — men inte på grund av deras åstadkommanden, åsikter eller något som rörde sig om vem de var, utan endast för deras utseenden. Jag beundrade och eftertraktade deras passiva roll som tiarabärare och tronsittare och som undersköna dockor. Jag säger inte att det är vad tjejerna är — men det är vad jag såg dem som då. Sådan var kvinnorollen jag identifierade med, och sådant var idealet som, då jag bara var ett barn, var min högsta dröm att själv uppnå.

Det är trist att inse att medan killarna lekte hjältar av diverse slag, så var det inte ovanligt att jag, ofta med mina kompisar, lekte skönhetsdrottning. En skönhetsdrottning som gjorde absolut ingenting. Inte engagerade sig. Inte aktiverade sig. Skönhetsdrottningen bara log brett och bekymmersfritt, ibland snett och finurligt, ibland tårögt och ödmjukt, under tiden som hon hade hela världen vid sina fötter. En hel värld totalt ointresserad av annat än hennes skönhet. Jag tänkte förstås inte på det då, men i efterhand känns det fruktansvärt tråkigt och tyvärr inte alltför långsökt att det till och med till oviss mån varit skadligt för min självkänsla och -förtroende, att jag under så många år och i så ung ålder tyckte att min drömplats i världen var en där jag inte ens var en person längre, varken för mig eller för andra, utan istället ett vackert skal.

Så när jag läser att det ska anordnas en Miss Vasa-tävling för att hitta ett ”ansikte utåt” för staden tycker jag inte att det låter som en bra idé alls. Mer utseendefixering är knappast något samtiden behöver. Tävlingen är extremt dåligt kamouflerad som en ”personlighetstävling” — låter ganska krasst redan det i sig — och i så fall, varför ska hon ”se ut som en miss och vara vacker först och främst”? Varför nämna att för att delta ska en helst vara ”167 cm lång”? För mig kommer ”ansiktet utåt” mest förmedla att Vasa är ytligt och regressivt om ansiktet väljs på miss-sättet. Smarta tjejer med fina personligheter hittas överallt, även i misstävlingar, men att anordna en Miss Vasa-tävling för att utse en representant för staden signalerar att i Vasa stad är sådana egenskaper sekundära i jämförelse med skönheten. För hur dessa tävlingar än vrids och vänds på, även i situationer utan maffiga mungrodor av organisatörer, så är de per definition skönhetstävlingar.

Jag är inte längre den där lilla tjejen som slukar prinsessbakelsen, och jag ser nu klart och tydligt att denna Miss Vasa-tävling är precis vad den låter som. En miss. Tycker faktiskt vi kan döpa om den till Vasamiss istället. Buu.

P.S. #1. Förstår inte riktigt varför det absolut ska vara en tjej heller? Följdtanke: Hade även killar varit kvalificerade att delta har jag svårt att tro att utväljandet av ansiktet utåt anordnats i form av en skönhetstävling.
P.S. #2. Rubriken är förstås en rad ur låttexten till Holes Miss World. Alla missor får leva. Tycker dock att själva tävlingen kunde läggas ner.
P.S. #3. Jag pratar mycket om ”då jag var barn” i den här texten, men om sanningen ska fram så känner jag mig fortfarande i nutid, vid 29 års ålder, sällan så upprörande, motbjudande och hopplöst värdelös, som jag gör då jag känner mig ful. Och jag tycker det skulle vara bra inskränkt att inbilla mig att vem jag tidigare varit inte skulle haft sin inverkan på vem jag är nu.

Kommentarer

6 kommentarer

Post a comment
  1. september 8, 2013

    så himla mycket på pricken. jag älskade misstävlingarna när jag var liten. när lola odusoga vann år 1996 var jag nio år och hejade på henne från första stund (älskade speciellt exotisk skönhet, hehe). fick även träffa henne på någon slags miss-kryssning och känna på hennes hår i den galna uppsättningen hon hade (http://img.mtv3.fi/mn_kuvat/mtv3/viihde/henkilot_ja_yhtyeet/suomalaiset/621533.jpg). hade en egengjord mapp där jag klistrat bundit ihop vikta a3:or och klistrat in bilder ur tidningar på henne och dom andra missarna. skönheten spelade så mycket större roll än personligheten, så gott som på alla plan.

    min barndom präglades så himla mycket av utseende, för medan jag själv försökte se mig (och ibland till och med såg mig) som söt, vacker eller snygg så sa omgivningen och samhället det motsatta. jag blev kallad ful halva dagis och hela lågstadiet, ännu in på högstadiet och gymnasiet och då var det redan för sent för min självkänsla. ännu idag kan jag, liksom du, känna det som att världen går under bara för att jag har en så idiotiskt kallad ”fuldag”.

    det är ett helvete med dessa skönhetstävlingar och jag önskar att de försvinner. fyfan för vasa att ordna något sådant.

    • september 8, 2013

      Tack Julia! Och ja, precis, jag minns också Odusoga, följde inte med tävlingarna då mera egentligen men det var så sjukt mycket skriverier och snack om henne! Minns att jag tyckte att det var superhäftigt att hon var mörkare i hyn än de andra missorna, tyckte hon var exotisk jag med men det förstod en ju inte då att det är fel att exotifiera personer på det sättet. (På tal om hudtoner: Kollade igår igenom lite Miss World- och Miss Universumvinnare och fan det är hutlöst hur få icke-vita kvinnor som vunnit. Miss World organiserades första gången år 1951 och det var inte egentligen innan 2001 som en tjej med en hudton som inte kunde passa in i ”blek vit” till ”djupt solbränd vit”-området vann.)

      Alltså det är hemskt vad en kan sättas igenom som barn. Och hemskt vad barn kan vara grymma! Förstår inte vad som driver dem till att säga sånt där heller, för jag tror inte på något vis att du skulle på riktigt ha varit ”ful”. Jag har också ofta känt mig ful som barn och tonåring, och det är hemskt vad det gör med än. Jag minns ännu små komplimanger jag fick som 14-åring för att de betydde så otroligt mycket för en då på tiden för det var så totalt osannolikt att en skulle få positiv uppmärksamhet för ens yttre. Kan bli väldigt glad då jag ser tonårstjejer prata på nätet nu för tiden och det är mycket sånt här ”Du e söt ♥” och ”Nä du är snyggo ♥” åt varandra och visst, mycket av det hör säkert till jargongen bara, men fan det måste ändå vara bättre än ingenting. I.o.m. att utseendet ännu uppenbarligen styr och ställer, menar jag. (Om det inte gjorde det skulle ju deras komplimanger åt varandra låta annorlunda.)

      Ja, jag fattar inte riktigt hur Vasa stad tänkte där. Det positiva är ju iaf att de flesta som uttryckt sina åsikter tycker de med att idén var dålig. Så det är ju hoppgivande, i alla fall!

      • september 9, 2013

        precis, minsta lilla bevis på bekräftelse vägde tyngre än alla bra vitsord i världen (för mig i alla fall). fy sjutton för tonårstiden. hoppas vasa ändrar sig efter kritiken!

        och det finns så många grader av sjukt i miss world. de är alla långa och smala, till exempel. hur många är uttalat bi eller lesbiska? alla är cis-kvinnor också, ingen är trans. och majoriteten är vita, eller nästan-vita, eller mörka med ”vita drag” som alltså passar in i mallen ”klassiskt vacker”. blekk skrev en bra text om klassisk skönhet nyligen, här: http://hej.blekk.se/2013/09/08/tid-att-dekonstruera-skonhet/

        • september 9, 2013

          Ja, hoppas det! Men jag såg reklamaffischer ute på stan så det verkar inte som att det skulle ändras mera. :/

          Det var precis det jag menade också som du formulerade det mycket bättre, det där med vita drag. Och ja, det är nog mycket som är galet där. Förstår ändå lite att allt det andra lämnat i skymundan, fast att det är ännu så känns förstås mycket beklagligt (men så är det ju en konservativ tillställning också, jag menar, det känns inte speciellt förvånande att den inte utvecklats mycket) — men just den här ”rasdiskrimineringen” känns extra jävlig och ful i.o.m. att det är ett SÅ välkänt ämne som har varit med SÅ länge och ändå ändå ändå. Usch. Gäller förstås i många sammanhang utöver misstävlingar, det.

  2. september 10, 2013

    Längdkrav på 167 cm alltså. Så de anser att korta kvinnor per automatik inte är tillräckligt estetiskt tilltalande för deras tävling? Utseendetävlingar är alltid dåliga men när de till och med innan tävlingens början utesluter vissa människor baserat på deras fysik känns det lite extra ofräscht. Sedan har de mage att kalla det en personlighetstävling.

    • september 10, 2013

      Ja, alltså, det är så osmakligt alltihopa. Den som sa det där om att en skulle vara den längden tillade i samma mening ”men det är inte det viktigaste”, men jag förstår inte varför ens ta upp det över huvud taget i så fall. Liksom: HELST ska du vara minst 167 cm men OM du är skitsnygg och bara 166 så okej då, du kanske duger ändå!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS