the conjuring, 2013

theconjuring

Såg The Conjuring igår och den kändes direkt som en klassisk skräckfilm. Läste att regissören James Wan hämtade inspiration till estetiken och stämningen från 70-talets skräckfilmer, vilket jag absolut tyckte att lönade sig. Det kändes helt plötsligt fräscht igen att se en skräckis i varma sepiatoner och mjukt ljus. Är förvånad över att det är samma kille som å ena sidan regisserat både The Conjuring och Insidious (2010), som också regisserat Saw (2004). Gillar de två förstnämnda, ogillar skarpt den sista. The Conjuring, liksom Insidious, nedvärderade inte sig själv med slibbiga gore-scener som är till för att äckla mer än skrämma, istället byggde den på en generell kuslighet och att plåga karaktärerna med ängslan och rädsla, istället för tortyr då.

Att The Conjuring utspelar sig år 1971 är något som jag som nostalgiker (om en nu kan vara nostalgisk till något en inte upplevt själv) och modeuppskattare älskade — kunde inte sluta att beundra alla perfekta val, som pressveckade gabardinbyxor, nattlinnen i tunn flanell, och The Zombies låt Time of the Season. (Dead Man’s Bones, ett favoritband, hade också en låt med på soundtracket, In the Room Where You Sleep, smalt in helt bra fast den är från 2009.) Ibland när jag ser en film som återskapar någon tidsepok så känns det bara så härligt, jag vet inte hur jag ska beskriva det annorlunda, att det kan bli så genomfint.

Filmen hade sina detaljer och beståndsdelar som störde mig eller som jag bara tyckte att var aningen meningslösa, men de två mittersta fjärdedelarna av den tokgillade jag. Men jag fick ännu en gång bekräftat att det är fan ingen vits att se film på bio. Det förstör mer än det ger, eller, vi ska säga, den där satans publiken förstör. Jag förstår inte varför folk går på bio om de ändå ska sitta och prata genom hela filmen! GÅ TILL ETT CAFÉ, SKITSTÖVLAR. Eller att folk ska kommentera detaljer och fnissa högljutt. (T.ex. att texten i Time of the Season går ”What’s your name? / Who’s your daddy? / Is he rich like me?” är förstås jääääääätteroooooligt.) Liksom, vi försöker titta på en skräckfilm här. Förstör inte stämningen för alla, era pissråttor. Blir så trött på att varje gång jag går på bio så kan jag konstatera att folk fortsätter att vara själviska arslen. Vill alltid kräva pengarna tillbaka och önskar att en ordningsvakt skulle finnas i biosalongen under varje förevisning med uppgiften att ge varningar, bötfälla och skicka ut folk som inte fattar att inte prata, inte rapa, inte tugga chips med munnen öppen, et.c. Men det finns det ju inte så jag går väldigt sällan, ungefär vartannat år.

The Conjuring är ju för övrigt då en sån här film som är ”based on a true story”. Det är förstås att uttrycka det ganska fritt. Vad den egentligen baseras på är rapporteringar om händelser som hävdas av en del personer att vara sanna. Ed och Lorraine Warren, undersökare av det paranormala, är verkliga personer och likaså är familjen Perron, ägare av påstått hemsökt hus. Och fast jag tänker att det är ungefär där fakta övergår till fiktion så tycker jag att ”baserat på en sann händelse”-tillägget ändå ger en till nivå som inte stör mig det minsta, fast jag innan titten trodde att den skulle göra det. Men så har jag å andra sidan alltid varit svag för det paranormala, demonologi, klärvoajans och Mulder-tänket, fast jag i verkligheten är mer av en Scully. Det är lite roligare så bara.

Annonser