tills kärlek, nyss så blyg, blir djerf och ser, att trogen kärleks fröjd var idel oskuld

(Kommer sätta jantelagen lite åt sidan i det här inlägget, något som jag nog känner mig lite skuldmedvetet skamsen för, men om jag inte gör det så blir det inget inlägg! Så —) Av någon outgrundlig anledning kom jag att tänka på då jag gick i högstadiet, endera åttan eller nian, och vi fick som uppgift att skriva en fri uppsats som sedan skulle läsas inför klassen och sen skulle vi genom röstning utse en vinnare. Är faktiskt inte helt säker på att det var hela klassen heller som tog del av detta, det känns som att vi var en mindre grupp, men jag kan för brinnkära livet inte förstå hur och varför det skulle ha varit så att vi inte var alla. Fullstor klass eller inte så låter ju ändå upplägget som mardrömsmaterial för en typisk tonåring, men min högstadieklass var i allmänhet förhållandevis snäll, och fast det såklart var pinsamt och jobbigt så kunde det ändå ha varit mycket värre, och jag tror jag insåg det redan då. Ändå förvånas jag i efterhand av den uppsatsen jag skrev, eller möjligtvis hade skrivit innan för skojs skull (brukade ibland skriva små historier som jag publicerade på min hemsida) och valde att återanvända för min modersmålsuppgift, jag minns inte helt säkert hur det gick till, men åtminstone blev det så att jag läste en berättelse som hette Julia & Julia och den var, precis som det låter, en tragisk historia om a pair of star-cross’d lovers.

Föga förvånande var min dåtida favoritfilm Romeo + Juliet, som jag sett två gånger på bio. Åtminstone andra gången såg jag den själv, något jag aldrig skulle göra nu, och fast jag var osäker och skygg även på den tiden så visar det att mina sociala oförmågor inte var riktigt lika utsträckta… äh, jag vet inte, det är bara märkligt att tänka på, jag avskyr att vara på allmänna platser för mig själv nu för tiden och det är helt enkelt bara något jag inte gärna utsätter mig själv för — det går lite i vågor och varierar från situation till situation, men att gå på något slags evenemang över huvud taget helt själv nu för tiden… njäe. Inte troligt. Inte ens bio tror jag. Nåja, det där var en bagatell egentligen. Då, när jag för andra gången såg min favoritfilm på bio, satt några tjejer i min ålder bakom mig vilka mot slutet av filmen roade sig med att lova varandra 2mk (två MARK, jösses) för att våga ropa olika saker. ”De kommer att dö!” ropade bl.a. en av dem, vilket förstås inte kunde räknas som en spoiler för någon för eh Shakespeares Romeo och Julia liksom, men jag blev ändå så jäkla förbannad. Mest på att de på flit saboterade allas upplevelse bara för skojs skull. (Kanske det var då min biografotur började, cirka 1997.) När filmen var slut ställde jag mig upp, svängde mig om och skällde ut dem, innan jag gick iväg, darrig och hög på adrenalin. Fattar inte ännu hur jag vågade det, det känns också märkligt att blicka tillbaka på. De var ett gäng med obekanta, kaxiga tjejer som jag var säker på att var från stan, i kontrast till mitt ensamma, töntiga lantisvarande. Jag befann mig helt klart i underläge på alla sociala plan, alltså, men jag var nog tuffare förr, misstänker jag.

Men tillbaka till modersmålslektionen — jag minns detaljer av den, delar av andras berättelser och delar av att jag läste min egen. (Minns också att alla, eftersom vi var en sån snäll klass, satt tysta, och att jag tyckte det var skönt för då spelade det ingen roll att de var där, efter att jag läst en stund.) Jag var själv väldigt nöjd med min uppsats och jag minns att jag verkligen ville vinna, även om jag aldrig skulle ha erkänt det då. Jag är i allmänhet sällan stolt, men jag var det då, och de gånger när jag är stolt över något känner jag sällan att jag får bekräftelse för att jag har något att vara stolt över (haha, det här låter så mycket mera surt och tragiskt än vad det var tänkt), men jag fick det då. Jag vann alltså vår lilla tävling, och levde på det hur länge som helst. Jag var glad, förvånad, och så jäkla nöjd. Det är jag ännu fast händelsen i sin helhet förstås har bleknat, men det som numera mest har samma glada förvåningsinverkan på mig i uppsatshistorien är två andra saker: Det första att jag mer eller mindre mitt under puberteten, eller åtminstone känsliga tonåren, vågade berätta en historia om två lebsiska tjejer som utstötta av samhället p.g.a. sin lesbianism tog sina liv. (Eller den ena av dem i alla fall, vill minnas att den första omkom olyckligt i en isvak, och den andra, som inte hade något att leva för i.o.m. att hon hade förlorat sin kärlek och inte hade en enda allierad kvar, dränkte sig i samma vak.) Jag måste ha varit tuffare förr! Tuffare än vad jag fått för mig att jag var i alla fall. Det andra att just en sådan berättelse fick flest röster, ute på landsbygden mitt i bibelbältet under senare delen av nittiotalet i Svenskfinland. Alltså rent generellt kanske inte världens mest progressiva plats eller tid. Det är ganska jäkla coolt, kan jag tycka. Kan inte minnas att någon gjorde nån grej av att mina karaktärer var två tjejer som älskade varandra och bodde tillsammans, ens. Känner en sån vördnad inför den där gruppen med tonåringar då jag tänker på det. Jag tycker de här båda tilläggsaspekterna känns väldigt mycket som vinster de med.

Angående Baz Luhrmanns Romeo + Juliet så tittade jag på den ganska nyligen, den var fortfarande absolut sevärd men mycket av det som jag tyckte att var häftigt och läckert då tyckte jag nu att stundom kändes överdrivet. Samtidigt så älskar jag tolkningen, att den är fylld med små fyndiga översättningar till modern tid. T.ex. att ”Queen Mab”, som Mercutio beskriver som en fédrottning som ger en drömmar (och mardrömmar), ”Ej större till gestalt än en agat / I vördig åldermannens fingerring”, förstås är en hallucinogen drog. Förstås! Och fortfarande så kändes mitt hjärta ytterst bräckligt i den scenen då tjejerna bakom mig hade ropat ”De kommer att dö!”. Nog har han det än, gamle Shakespeare.

Annonser