septembersymptom

wpid-eyeemfiltered1380046532440wpid-eyeemfiltered1380121521522

Septembersymptom, som jag först bara diagnosticerade den gulnande naturen med men vilket jag nu inser att även jag antagligen är drabbad av. Septembersymptom, som jag inte vet vad exakt går ut på men jag tror att det har något att göra med rastlöshet och håglöshet, uppsluppenhet och nedstämdhet, inspiration och… vad är motsatsen till inspiration? Kan vi bestämma att vi börjar använda exspiration även på det sättet hädanefter? Inspiration och exspiration. Inhalering, exhalering.

Har snubblat in på en del bloggar på sistone fyllda med dagboksanteckningar. Jag menar riktiga sådana, om än inte så avslöjande som privata dagböcker förstås, så ändå ärliga och okonstlade och tillförlitliga. Att läsa såna bloggar känns som att spionera på en person dold bakom en tunn slöja, förstås med tillåtelse men ändå är personen avslappnad och sig själv. Det här började nu låta betydligt mer voyeuristiskt än jag hade avsett det, men nåja, min poäng är att det är intressant och att jag gillar det. Kan ibland känna mig avundsjuk på de som bloggar på det viset, jag låter som en trasig grammofonskiva nu men själv känner jag ofta att jag inte har något att säga. Alls. Tänker att jag ska försöka att skriva mer och tänka mindre på att jag inte egentligen har något att skriva om och se vart det leder, men å andra sidan, liknande uttalanden har jag kommit med förr. Det tenderar kännas retsamt nostalgiskt också, när jag läser dessa otillgjorda bloggar, de påminner mig om en tid innan blogg-boomen, innan vissa formspråk inom bloggandet egentligen uppstod, när folk mest experimenterade inom uttrycket och det de uttryckte var av större vikt än hur det uttrycktes. Allt gick liksom på känsla, och fast det fanns trender även då, så kändes det mesta mindre formgjutet. Fast, jag vet inte, det kanske bara är själva nostalgin som får mig att tänka att det var så. Det var kanske inte lika otämjt som jag vill minnas att det var, men jag tror ändå det var mindre bundet än det är nu.

Också mitt eget. Jag har fastnat i en blähig rutin och jag återanvänder samma uttryck hela tiden. Blir väldigt trött på mitt språk ibland. ”Blir väldigt trött på mitt språk ibland”, det där är så jävla typiskt mig att skriva. Blir alltså igen väldigt trött på mitt språk. ”Ibland” är just nu just nu.

På tal om skrivande så har jag börjat göra anteckningar till inte bara en utan två (2!) fiktiva böcker/berättelser/något-ditåt, hör och häpna. Den oförklarligt vidskepliga sidan av mig räds för att nämna något om det för det känns som att jag i samma veva sätter en förbannelse på projekten, menmen. Det är ju ändå en sån där vardaglig sak som jag kunde berätta om. Än så länge har jag bara försökt strukturera någon slags idé, jag började på den första för ett par veckor sen och idag har jag gjort anteckningar till den andra, som egentligen är den första, om vi ska vara riktigt kronologiskt korrekta, i.o.m. att grunden till den dök upp för flera år sedan. Den kom till mig i en dröm, säger jag som värsta Stephanie Meyer, men drömmen var ingen hormonstinn vampyrhistoria utan snarare en fabel. Skulle gärna illustrera något till den men jag kan inte teckna, är mycket sur på detta. Den andra berättelsen är svårare, den känns betydligt mer diffus. Vet liksom inte alls vilken riktning jag vill att den ska ta eller vad den ska säga. Nåjo, skit samma, än så länge känns det mest bara roligt att hitta på fiktiva händelser åt fiktiva personer (och djur), något som jag mycket sällan gör. Har inte ens kunnat göra det på flera år när jag har försökt, så hittills har det i jämförelse gått häpnadsväckande bra, måste jag säga! Ja, jag får väl återkomma om några år med en uppdatering om huruvida jag ens lyckats fullborda dessa projekt. Jag brukar inte vara så bra på den delen, faktiskt så dålig att det mer eller mindre känns oundvikligt att processen ska stagnera, något som också känns trist att tänka på, men jag försöker att inte tänka så långt, fast jag såklart inte har en susning om hur långt borta eller nära till ”så långt” ligger.

Och ännu mera ”på tal om”: På tal om skrivandestagnation och det här att inte ha något att säga så försökte jag blogga i lördags. Under ett flertal timmar försökte jag komma på något att skriva om och hur jag skulle skriva om det. Jag kom såhär långt:

slirpslirp

Gifen är från i förmiddags, men allt är sig likt. Jag är lite mörkare under ögonen efter att ha tillbringat några timmar med att gå på loppis och mitt hår är risigare efter att av och an ha dragit några plagg över huvudet, men jag sitter igen på samma plats och med samma mugg framför mig.

Happ. Där var det totalstopp hur jag än försökte. Förbannat givande det där och den där jag.

Tänker att det bekräftar septembersymptomet jag babblade om ganska så bra, beskriver det också. Jag vill, men kan inte. Jag skulle så gärna, men klarar inte av det. Jag önskar, men kan ej uppfylla. Ja! Men strax därpå nej. En djup inhalering tills lungorna inte kan rymma mer syre, sen en långsam och uttömmande exhalering tills lungorna är platta och ynkliga som ett brunt löv på blöt asfalt. Knepet vore väl kanske att pricka inhaleringarna om en vill lyckas få något gjort. Och under exhaleringarna kan en exempelvis titta på Homeland eller annan bra tv-serie, som jag ska nu.

Annonser