läst i augusti (minus harry potter)

Som jag tidigare nämnt så lyssnar jag på ljudböcker på jobbet och jag tänkte att en månatlig genomgång av de böcker jag lyssnat på kunde vara något. Skippar dock Harry Potter-böckerna jag lyssnade på under augusti månad, minns inte vilka de var men mot slutet av månaden lyssnade jag i alla fall klart den sista av dem och började sedan aningen tafatt leta efter vad jag skulle lyssna på härnäst. Strax därpå började jag också dokumentera ljudbokslyssningarna på goodreads, där jag också försökt värdera hur mycket jag gillade dem i stjärnor i ett antal mellan en till fem. Jag tycker fortfarande att det är en för trång skala för att kunna göra en rättvis bedömning men att börja expandera den här på bloggen skulle säkert bli förbryllande och medföra mer trubbel, så jag håller mig till samma. Utöver HP-böckerna hann jag i augusti lyssna klart på tre andra ljudböcker, i kronologisk ordning var de:

tinafey_bossypants

Bossypants, Tina Fey (2011)

Tina Fey delar med sig av personliga anekdoter och tankar från barndom till tonår till vuxenliv, och hon gör det med självdistans, skärpa, frankhet, ibland oväntat och rörande mycket ömhet, och naturligtvis en stor skopa humor.

Det är kanske märkligt att beskriva en självbiografi som en feel good-bok, men det är utan tvekan det jag skulle kalla den framför allt annat. Att Fey själv läste den gjorde att den kändes mera personlig och jag har faktiskt den där känslan av att jag lärt känna henne på något vis — pluspoäng för ljudboksformatet i detta fall, kan jag tro. Min första egentliga bekantskap med Fey var via 30 Rock och ni minns kanske vilken stor grej det var för några år sen att en kvinna skapat serien och att hon gjort den rolig. Hon pratar lite om det här med ”kvinnlig humor” i boken, t.ex. fenomenet att bara för att en person inte tycker att en kvinnlig komiker inte är rolig så avfärdar denna person kombinationen kvinna + humor helt och hållet. Fey säger:

“It is an impressively arrogant move to conclude that just because you don’t like something, it is empirically not good. I don’t like Chinese food, but I don’t write articles trying to prove it doesn’t exist.”

Och sånt kan jag inte annat än älska. Hon är skarpsynt men tycks ta det mesta med en klackspark, och samtidigt som hon avväpnar mansgrisiga inställningar så får hon mig att skratta. Såhär sa hon förresten angående en kommentar på internet:

“To say I’m an overrated troll, when you have never even seen me guard a bridge, is patently unfair.”

sylviaplath_thebelljar

The Bell Jar, Sylvia Plath (1963)

Esther Greenwood får en praktikplats i New York en sommar och när saker och ting borde gå bra så sjunker istället Esther djupare in i sig själv, känner sig avskärmad från omvärlden, och närmar sig ett sammanbrott. Boken brukar kallas för en semi-självbiografi och en månad efter publiceringen begick Sylvia Plath självmord efter ett flertal tidigare självmordsförsök.

Utan att överdriva så har jag velat läsa den här boken sen jag var runt fjorton år men det har av oförklarligheter aldrig blivit av. Nu, när jag äntligen lyssnade på denna underbara ljudboksversion av den, uppläst av Maggie Gyllenhaal, så levde den upp till mina förväntningar och överskred dem t.o.m. på sätt och vis. Den har hängt med mig sen dess. Jag tänkte på den i flera dagar efteråt och fortfarande besöker Esther och Sylvia mig ibland. Jag hade innan lyssningen blivit lite rädd för att The Bell Jar skulle kännas för tonårig och klyshig, men jag tycker att den istället känns som ursprunget, som föregångaren till många andra tonåriga klyschor utan att vara sådan själv. Originalet som inte går att överträffa eller efterhärma, alltså.

Likt huvudpersonen och författaren så har jag också upplevt depression och det är lätt att känna igen många tankar, som jag antar att också var symptom. Inte alltid till exakthet men det är en bekant känsla där; en uppgivenhet, en likgiltighet, en världströtthet, vilka faller tungt över ens huvud som en blöt handduk i ett mörkt och kallt källarbadrum. Ofta också en desperation, ibland frustration.

“I told him I believed in hell, and that certain people, like me, had to live in hell before they died, to make up for missing out on it after death, since they didn’t believe in life after death, and what each person believed happened to him when he died.”

Jag älskar Plaths sätt att uttrycka sig, hon kan gå från bitsk, rent av härsken, kort och stubbig till poetisk, sirlig och vindlande, och det låter ändå alltid som hennes sanna stämma och aldrig tillgjort eller pretentiöst.

“New York was bad enough. By nine in the morning the fake, country-wet freshness that somehow seeped in overnight evaporated like the tail end of a sweet dream. Mirage-gray at the bottom of their granite canyons, the hot streets wavered in the sun, the car tops sizzled and glittered, and the dry, cindery dust blew into my eyes and down my throat.”

“Piece by piece, I fed my wardrobe to the night wind, and flutteringly, like a loved one’s ashes, the gray scraps were ferried off, to settle here, there, exactly where I would never know, in the dark heart of New York.”

fscottfitzgerald_thegreatgatsby

The Great Gatsby, F. Scott Fitzgerald (1925)

Vi följer med Nick Carraway och hans minglande i societetslivet i fiktiva West Egg i Long Island en sommar. Genom Nick bekantar vi oss med hans mytomspunne, stilige och rike granne Jay Gatsby som ordnar fantastiska fester en efter en. Det visar sig att bakom den glittrande fasaden gömmer sig en djup längtan.

Jag skulle så gärna tycka om boken mer men jag kände mig hemskt otillfredsställd av den och hur ytlig den sist och slutligen var. Tyckte också det var retsamt att den byggde upp så länge och slutet motsvarade inte det alls, det kändes nästan snopet och som att boken var över innan slutet var över. Men sen läste jag en kommentar där nån sa att den enda egentliga romansen i boken var kärleken till the glamour, the glitz, the American dream, och allt sådant, medan exempelvis Gatsbys fascination vid föremålet för hans romantiska intresse (klumpig uttryckt, men jag vill ju undvika spoilers) inte hade särskilt mycket att göra med själva personen utan snarare med vad hon symboliserade för Gatsby, med sin röst som ”sounds like money” och så vidare. Önskar jag hade insett det medan jag lyssnade på den, hade nog gillat den mer då. Lustigt nog så är det i efterhand precis samma situation jag befinner mig i i mitt förhållande till den här boken; jag gillar idén och vad den symboliserar många gånger mer än själva litteraturen. Blir osäker om den borde få fler stjärnor eller inte. Borde återbesöka den nångång, förmodligen helst genom att läsa och inte lyssna.

“In his blue gardens men and girls came and went like moths among the whisperings and the champagne and the stars.”

Jag gillade ofta språket, inte sällan användes symbolik och ord som jag också brukar fastna för. (Fitzgerald nämnde vid något skede något om en spänning i luften som inträffar under höstar och vårar och det är precis sånt som jag också brukar tala om, sånt tyckte jag förstås var kul.) Språket var också stundvis mycket vackert och ofta slog det mig hur coolt det är att dessa ord blev skrivna för nästan hundra år sedan och de känns ändå inte det minsta… ja, 1800-tal antar jag. (Sådär som jag är van sen barndom och tonår att tänka att ”hundra år sen” lät, alltså.) Knappt föråldrat alls, faktiskt.

“I hope she’ll be a fool — that’s the best thing a girl can be in this world, a beautiful little fool.”

Annonser