Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20131025_silverflora.jpg

Har skannat lite grejs på sistone eftersom jag har kickat igång Bonbon igen efter en lång, tyst paus och allt (nästan) jag kunnat tänka på på jobbet är vad jag ska skanna då jag kommer hem, så det ska nog dyka upp mera saker där framöver. Har dock det mesta av det jag redan skannat på hälft för stunden.

Alltså det här med kommunikation, fasiken så svårt det är ibland. Det finns en mening i Kazuo Ishiguros Never Let Me Go som gjorde att jag kände mig ytterst lättad för den betyder att jag definitivt inte är enda som är sån; “Sometimes I get so immersed in my own company, if I unexpectedly run into someone I know, it’s a bit of a shock and takes me a while to adjust.” — och precis det upplever jag väldigt ofta, ute på stan, inne i affären, uppe på kontoret, t.o.m. på internet, av alla ställen! Ibland hänger det dessutom med mig även när jag vet att jag ska träffa någon och jag förblir liksom förlamad i tungan och stämbanden, och det kan dröja länge innan jag äntligen vant mig vid att någon annan är i närheten som jag förväntas samtala med. Ganska ofta på jobbet så märker jag att jag bara ger upp med att förmedla mina småpratstankar och låter meningar sippra ut i ett punkt-punkt-punkt, vilket förvisso oftast har något att göra med att min hjärna tenderar vara motsträvigt inställd till att bryta koncentrationen jag redan är inne i, men likväl känns det ju som en aningen märklig grej att göra. Oroar mig för att det ska uppfattas som hemskt otrevligt, men ibland kan jag verkligen inte något åt att jag är svindålig på att prata.

Angående internetrelaterad tunghäfta så har jag ärligt talat även varit medvetet motspänstig till att diskutera saker alltför ingående på nätet den senaste tiden. Jag läser ofta intressanta blogginlägg som jag gärna skulle kommentera på och ge mina två cent, men grejen är att två cent förblir aldrig två cent, om jag ska få in allt jag tänker så måste jag utöka det till två euro (eller i längdmått i scrollning: två meter) och det känns korkat, så jag vill inte det, men kortar jag av det så blir det alltid — och jag menar ALLTID — fel på ett sätt eller annat. Så för att slippa detta så avstår jag istället. Plus att jag också ännu är trött på den här eviga internettendensen att samtal verkar styras mot den tonen att de lätt kan förvandlas till ett flame war i några tangenttryck, så är det ett laddat ämne känns det oftast som att det inte är värt det. Känns ibland som att jag ser dessa nästan-gräl överallt, antar att det är något som inte går att komma ifrån då det förstås bara är naturligt att missuppfattningar inträffar, men suck pust stön alltså. Orkar bara inte med vanföreställningar och missförstånd just nu. Troligtvis bara mycket bra att jag håller mig långt utanför the e-dramaz en stund.

Har förresten tänkt att i.o.m. att det ligger mycket närmare min natur att kritisera än att komplimentera, och eftersom jag inte tycks kunna lägga av med att vara negativ och kinkig med vad jag gillar och tycker, så ska jag istället för att skära ner på dem, försöka höja på de positiva yttringarna och hitta en mera balanserad approach genom det. Jag tänker mig det där klassiska ni vet, att jag ofinländskt ska spontanyttra även positiva tankar. Går inte jättebra. Eller, för att uttrycka det mera enligt min nya anda: Går ungefär lika bra som förr!

Kommentarer

8 kommentarer

Post a comment
  1. oktober 26, 2013

    Jag satt just precis när det här ploppade upp och grumsade i min dagbok om att jag måste skriva mindre självupptaget. Jag måste tänka på att det kan finnas mänskor där ute som faktiskt är intresserade av det jag berättar om, och det är så bövelens själviskt att bara försöka slinka undan med flummigt dravel. Gäller alltså artiklar och blogg, sånt som andra läser.

    Men det är förstås svårt att hålla det i minnet när man (jag) sen ändå alltid kommer bäst ihåg den där ena surpuppan som stör sig. De som vill påstridigt köra fram sin åsikt utan att lyssna på andra. Fast vad klagar jag, jag har fått en massa positiva kommentarrer och bra feedback här och där. Gäller att komma ihåg det och glömma de enstaka trollen.

    Mera är det i andra bloggar jag ser just de där kommentarfälten du talar om, som liksom sjunker ner till en spott och irritationsnivå där ingen riktigt intresserar sig för vad andra försöker säga. Trist! Jag har beslutit att inte blanda mig i diskussioner med folk som inte vill diskutera, som bara ska bevisa hur rätt de har. Och försöka att inte själv bli sån, för så klart får jag mina skov av rättfärdig pratsjuka.

    • oktober 29, 2013

      Tror jag vet vad du menar med det där om flummigt dravel, jag sjunker så lätt ner i mjäkiga, intetsägande yttringar men det är ju s å mycket lättare än att Anstränga Hjärnan och skriva något vettigt. På det viset antar jag att jag kan avundas de som alltid har något att tycka hårt till om om allt möjligt, hehe.

      Ju mer jag har funderat på det du sa på Twitter (om nån annan ser detta kan jag berätta att Helena sa att hon undrar om det är så att allt prat om hur viktigt det är att uttrycka sig själv gjort att det blivit lätt att glömma att kommunicera), så desto mer har jag blivit övertygad om att det är där det ligger. Jag menar, det låter ju inte helt omöjligt att det till viss mån kunde ha att göra med detta eviga tjat om självförverkligande och att vi växer upp under en tid där jaget är störst, bäst och vackrast. Egot hyllas, alla kan bli en stjärna, ingen som har X antal följare på valfri social mediasajt är längre en nolla, et.c. Många älskar att synas och höras, men få har intresset att titta och lyssna. *fortsätter babbla i stigande megalomanisk anda ännu långt efter att jag postat den här kommentaren*

  2. oktober 28, 2013

    Jag tror att vi många ggr blandar bloggande med betalt kändisskap. Detta är inte ditt jobb, du är inte här för att du måste, du skriver för att du vill, för att du får utlopp för ditt skrivande. Och det betyder att du inte är ansvarig för hur andra tolkar det du skriver. Det att denne kommentator reagerade negativt på det du skrev (och antagligen kommenterade anonymt som det brukar va) har ingenting med dig eller din blogg eller det du skrev med att göra. Vill man irritera sig hittar man alltid ett objekt, tyvärr. Du är inte ansvarig för hur folk reagerar på det du skriver. Ifall nån tar åt sig eller tolkar dig fel, TOUGH!! Sån’t är livet! Har nån missförstått får dom antingen be dig förklara, eller dra åt helvete. Men dom kan inte sätta dig ansvariga för att dom tolkat som dom velat. Det är klart att man alltid ska sträva till att förklara sin ståndpunkt så klart och tydligt som möjligt, för det är ju inte alls roligt att bli missförstådd. Men mer än så kan du inte göra, och resten är upp till gemene man. Det finns alltid dom som vill missförstå, men det är och får inte bli ditt problem.

    Du är en konstnär med ett behov som du får utlopp för genom att skriva (ja, jag tycker bloggande faller under kategorin konst, ifall man vill att det ska vara det och utför den funktionen), och du har full autonomi över det du väljer skriva om. Jag har inte följt med din blogg länge, men jag har redan läst två ggr att du känner att du aktivt aktar dig för vad du skriver, och sån självcensur är inte ditt jobb, och sånt får du faktiskt inte göra. Ifall du kväver ditt kreativa flöde så rånar du dig själv på din frihet att få skriva (och vara) dig själv, och du rånar även oss på din unika synvinkel på vår värld. Du vet inte vilket syfte den kan tjäna. Låt den finnas, den är viktig! Det att det finns folk som vill jävlas och punktknulla, det kan man inget åt. Men du får inte böja dig efter deras åsikter. Du ska göra som du vill. Detta är din blogg, din syn på världen, och den äger ingen annan än du. Så jag råder dig till att låta censuren ta hand om sig själv och skriva om det du känner. De svåra ämnena är oftast dom som tjänar alla och som folk behöver få läsa. Så fortsätt skriva från hjärtat, obarmhärtigt ifall det behövs. Snälla medhårsstrykande åsikter finns det redan nog om. Sanning desto mindre. Var den du är. Keep being awesome!

    (jag skrev allt detta redan en gång, men jag fick annat för mig och när jag kom tillbaka och skulle skicka så raderades allt. Du kan ana min frustration! Men det var viktigt för mig att få detta budskap ut, så jag valde att suck it up och skriva om allt, haha!) PUSS!

    • oktober 29, 2013

      Oj jösses, hjälp, tack! Och extratack för att du skrev om det igen, beundrar ditt tålamod!

      Håller så innerligt med om den där första meningen, störde mig som fasiken på att en hel del människor verkade vägra inse skillnaden mellan privata bloggare och betalda (för att inte nämna utbildade) skribenter då det stormade en smula i min blogg under början av året. Fast å ena sidan gillar jag att personliga bloggtexter också kan ~nå ut~ och t.ex. diskuteras som om de vore en Hbl-opiniontext på morgonens kaffepaus runt om i Svenskfinland, men å den andra så blir det så jäkla motbjudande ibland när de texterna också sätts under nån slags dagstidningslupp eller vad den ska kallas.

      Just det där exemplet jag gav hände sig faktiskt på Facebook, men det kunde lika bra ha varit i min eller nån annans blogg såklart. Ibland känns det lite som att en trend är att anamma en roll som ”amatörprofessionell tyckare”, typ? (Menar ej att varkendera av de i mitt exempel är sådana, känner inte ens nån av dem.) Och att då blir liksom det där att ha en åsikt så viktigt att den ska ut direkt, typ? Typ typ? Det är väl det som stör mig, antar jag, att ibland får jag känslan av att det blivit något av en tävling av det, som att den som tycker först vinner för att hen var först med att REAGERA. (Märks t.ex. bra i dagstidningars kommentarsfält — nästan alltid samma signaturer som är där och tycker först.) Först och främst och definitivt i det stora hela en bra sak att folk gör förstås, alltså reagerar, men jag känner mig nu bara så utmattad för tillfället av nån orsak.

      Angående självcensur: Avskyr bara när folk blir sådär uppfostrande i sina blogginlägg, som att de endera skäller ut eller tillrättavisar andra personer genom sina bloggar och jag tyckte att jag själv vinglade över till den sidan lite väl långt — sa nog ändå vad jag ville ha sagt (öh, fast mindre planerat än hur det där fick det att låta) men jag skulle ju önska att jag kunde säga det på ett sätt som inte vore motbjudande. 😀 Men tack! Din pepp uppskattas! 🙂

  3. oktober 30, 2013

    Bonbon!! ska pröva polaroidtexturerna så fort jag hinner :)) Alldeles alldeles för länge sen jag läst din blogg, måste skylla på att min koncentrationsförmåga blivit lite sådär som en guldfisks minne på senare tid, klarar just och just av att skriva texter på tre meningar. Så tyvärr har jag inte så mycket att komma med i den här diskussionen, men Sanna ovan hade en bra poäng!

    • oktober 31, 2013

      Jee, kul! 🙂 Ser fram emot att se vad du gör av dem!

      Känner så igen det där med guldfiskminnet, brukar ofta bara kolla Bloglovin’ men alla bloggar (speciellt många ratata-bloggar) funkar inte där och jag kommer sällan ihåg att kolla dem individuellt, buu. Glömmer ofta helt att många bloggar som jag gillar ens finns över huvud taget. Det är ju förstås en glad överraskning att komma ihåg det dock!

  4. oktober 31, 2013

    Jag vet precis vad du menar. På min förra blogg jag skrev för många år sen hade jag en helt annan stil, då fokuserade jag på att kommentera min omgivning, oftast i negativ bemärkelse, och då provocerade jag ju fram reaktioner från höger och vänster, vilket delvis var pointen med det jag skrev, jag ville irritera och väcka uppståndelse. Men det blir ju väldigt lätt bara en pajkastning där pajen aldrig tar slut, och det tär ju på krafterna och är inte särskilt roligt. Så det är klart att man ska kunna pick your battles. Vill man skriva detta för att det är viktigt, nåt man verkligen vill säga nåt om, eller är det nåt man bara klagar på för att klaga? Klagomål blir ju tyvärr en vana, och en farlig sådan.

    Och internet har ju blivit det bästa stället att hävda sig på och få styrka sitt ego, man behöver ju inte ens stå bakom det man säger eller visa sitt riktiga ansikte! Toppenscenario för alla osäkra tomma tunnor som vill skallra. Men man ska inte va så rädd för dom. Ifall man vägrar ge sig in i en ”vem av oss har rätt”-diskussion så blir det ingen heller. Jag la ett citat av Jesus på min FB-sida för en tid sen, och då var det en kille som älskar att ha rätt som tyckte det var fel av mig att säga att Jesus gav bra citat för i Bibeln bevisas det ju gång på gång hur bla bla bla bla jag orkar inte ens berätta allt hävderi som kom fram. Han ville starta upp en hetsig debatt, men jag sa direkt att han får ha rätt hur mycket han vill, men han ändrar inte min åsikt som var väldigt oskyldig och där för att sprida lite positiv energi. Jag skrev att jag skiter i ifall jesus hade rätt eller fel, detta citat handlade om att ha kärlek inför världen och punkt slut (jag är inte kristen, btw, men det är kul hur mycket sånt där kan provocera). Och när jag poängterade att han ville starta upp nåt som jag inte ville, tystnade han direkt. Jag spelade inte med, och då gick det ju inte att debattera. Jag stod för min åsikt men kände inte att jag behövde hävda den eller bevisa att han hade fel. Enligt mig hade han en rätt att ha sin åsikt i fred.

    Så jag menar det GÅR. Handlar bara om attityd. Ger du andra rum så måste dom ge dig rum också, eller försvinna. Så enkelt är det. Annars blir dom ju löjliga för allas ögon, även sina egna, och ingen vill verka löjlig, inte ens över nätet 😉

    • oktober 31, 2013

      Nä, menar inte heller att det skulle vara omöjligt men det är ju så sjukt tröttsamt. I såna situationer när någon bara inte orkar endera läsa igenom en kommentar ett par gånger för att förstå, och inte heller orkar fråga vad jag egentligen menar, utan istället tar en onödigt defensiv linje, så känner jag bara mer och mer att UGH VARFÖR ska det vara min uppgift här nu att sansat förklara och balansera på trevlighetslinan för om inte ställs det emot en sen et.c., då den andra personen inte kunde anstränga sig det minsta ens. Så jag försöker nu bara undvika sånt för stunden helt och hållet, lika så bra!

      Tror förresten att vi kanske pratade om lite olika saker, jag menade inte direkt här i bloggen (även om det säkerligen har viss inverkan här också), utan bara rent generellt ute på diverse sajter som tillåter diskussion. 🙂 Men samma beteende kan ju förstås inträffa överallt men syftade mer på att jag håller mig borta från fält som lätt tenderar bli hetsiga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS