utropstecken är silver, frågetecken är guld

20131025_silverflora.jpg

Har skannat lite grejs på sistone eftersom jag har kickat igång Bonbon igen efter en lång, tyst paus och allt (nästan) jag kunnat tänka på på jobbet är vad jag ska skanna då jag kommer hem, så det ska nog dyka upp mera saker där framöver. Har dock det mesta av det jag redan skannat på hälft för stunden.

Alltså det här med kommunikation, fasiken så svårt det är ibland. Det finns en mening i Kazuo Ishiguros Never Let Me Go som gjorde att jag kände mig ytterst lättad för den betyder att jag definitivt inte är enda som är sån; “Sometimes I get so immersed in my own company, if I unexpectedly run into someone I know, it’s a bit of a shock and takes me a while to adjust.” — och precis det upplever jag väldigt ofta, ute på stan, inne i affären, uppe på kontoret, t.o.m. på internet, av alla ställen! Ibland hänger det dessutom med mig även när jag vet att jag ska träffa någon och jag förblir liksom förlamad i tungan och stämbanden, och det kan dröja länge innan jag äntligen vant mig vid att någon annan är i närheten som jag förväntas samtala med. Ganska ofta på jobbet så märker jag att jag bara ger upp med att förmedla mina småpratstankar och låter meningar sippra ut i ett punkt-punkt-punkt, vilket förvisso oftast har något att göra med att min hjärna tenderar vara motsträvigt inställd till att bryta koncentrationen jag redan är inne i, men likväl känns det ju som en aningen märklig grej att göra. Oroar mig för att det ska uppfattas som hemskt otrevligt, men ibland kan jag verkligen inte något åt att jag är svindålig på att prata.

Angående internetrelaterad tunghäfta så har jag ärligt talat även varit medvetet motspänstig till att diskutera saker alltför ingående på nätet den senaste tiden. Jag läser ofta intressanta blogginlägg som jag gärna skulle kommentera på och ge mina två cent, men grejen är att två cent förblir aldrig två cent, om jag ska få in allt jag tänker så måste jag utöka det till två euro (eller i längdmått i scrollning: två meter) och det känns korkat, så jag vill inte det, men kortar jag av det så blir det alltid — och jag menar ALLTID — fel på ett sätt eller annat. Så för att slippa detta så avstår jag istället. Plus att jag också ännu är trött på den här eviga internettendensen att samtal verkar styras mot den tonen att de lätt kan förvandlas till ett flame war i några tangenttryck, så är det ett laddat ämne känns det oftast som att det inte är värt det. Känns ibland som att jag ser dessa nästan-gräl överallt, antar att det är något som inte går att komma ifrån då det förstås bara är naturligt att missuppfattningar inträffar, men suck pust stön alltså. Orkar bara inte med vanföreställningar och missförstånd just nu. Troligtvis bara mycket bra att jag håller mig långt utanför the e-dramaz en stund.

Har förresten tänkt att i.o.m. att det ligger mycket närmare min natur att kritisera än att komplimentera, och eftersom jag inte tycks kunna lägga av med att vara negativ och kinkig med vad jag gillar och tycker, så ska jag istället för att skära ner på dem, försöka höja på de positiva yttringarna och hitta en mera balanserad approach genom det. Jag tänker mig det där klassiska ni vet, att jag ofinländskt ska spontanyttra även positiva tankar. Går inte jättebra. Eller, för att uttrycka det mera enligt min nya anda: Går ungefär lika bra som förr!

Annonser