Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Arkiv för

20141206_linnea

Detta är inte idag men för ett par helger sen. Jag hade bra hår i en halvtimme, sen blev det smutsigt, äckligt, platt och trist. Har lust att dramatiskt tillägga SOM DET MESTA I LIVET, men är rädd för att mina trollfasoner ska tas på för stort allvar. Har det ganska bra här i livet egentligen, antagligen för att jag inte oroar mig så mycket för hur det ska bli. Ibland nog förstås. Ibland kommer den där gastkramande ängsligheten över mig, så som jag tror den gör för de flesta människor åtminstone vid några punkter av livet, men överlag har jag tagit en paus och låter tiden gå sin gilla gång under tiden. Försöker att inte stressa upp mig över oklarheter. De klarnar nog i sinom tid, försöker jag minnas och finna nån form av trygghet i det. Fungerar på ett ungefär, emellanåt.

Överallt och hela tiden blir jag påmind om saker jag borde organisera, det har jag däremot nog stressat upp mig något på under den senaste veckan framför allt. Eller mest har jag irriterat mig på att det varit så omöjligt för mig att ta itu med allt som borde fixas. Exempel på bild: Bokhyllan i bakgrunden, som såg töntig ut redan innan Jim tog sina böcker ur den. Det är inte bara sådana saker som att jag borde klura ut hur jag egentligen vill möblera här hemma nu då en del interiör försvunnit, eller att jag fortfarande/igen borde rensa ur min garderob, eller köpa skedar och flera muggar med handtag som inte lossnade i den stora hyllkraschen 2011, eller ens en jäkla dammsugare nån jäkla gång, eller typ femtio andra liknande saker. Det är också att jag borde omorganisera mig själv, mitt jag — utöver vetskapen att jag har en hög med rent praktiska saker som jag borde ta itu med, så bär jag också på känslan av att jag borde passa på att ta tillfället i akt att bli lite, tja, bättre på att fungera. Mera produktiv. Mindre prokrastinerande. Mera taktisk. Mindre temporär. Mera eftertänksam. Mindre efterklok. Jag blir otålig då jag tänker på Mitt Nya Liv som jag borde inleda och dessutom också vill inleda men likväl sitter jag djupt nersjunken, orkeslös och handlingsförlamad i soffan kväll efter kväll. Sånt stör.

Igår tömde jag äntligen mitt överbelamrade skrivbord i alla fall. Det har varit ur bruk i ett par månader och det är dels också detta, bristen på ordentlig arbetsplats, som gjort att jag inte kunnat fokusera på sånt som berör text, blogg och dylikt. Men nu är den saken åtminstone på gång.

Ska fira midvinter ikväll. Vintersolståndet inträffar egentligen natten till måndagen men eftersom jag har jobb följande dag får det uppmärksammas i förväg. Har införskaffat en flaska rött bubbel. Har satt mörkrosa rosor i en vas. Har sent omsider satt upp ljusslingor i fönstren. Har punkterat apelsiner med nejlika och sedan hängt upp dem. För någon dag sen plockade jag upp en liten grankvist som jag såg ligga på gatan och satte den i ett vattenglas, min julgran. Yulegran.

Angående något helt annat så började jag dagen efter att jag publicerade mitt inlägg Ain’t love grand? fundera att det var väl ändå jäkligt privilegierat heterosexuellt uttalat av mig det där om att sexualitet inte borde spela någon roll. Jag menar det är ganska lätt för mig i denna position av socialnormativt överläge att säga så utan någon inblick alls egentligen i hur det är för de som inte matchar samma norm. Jag tänkte förstås på en utopisk framtid och inte så mycket i nuet, men likväl känns det bara klantigt uttryckt som att ska verkligen heterojag komma här och berätta vems identiteter är väsentliga eller ej? Nej, det ska jag nog inte. Så jag omformulerar och säger såhär: För de av oss som aldrig känner att vi borde försvara vår sexuella identitet, så borde verkligen inte andras spela nån roll.

20141214_00120141214_002

Kom hem till Katternö igår och i morse vaknade jag tidigt och kunde inte somna om trots det omgivande mörkret och den korta sömnen. Hann bevittna några timmars dagsljus innan jag tupplurade på eftermiddagen och under tiden jag sov sökte sig även solen till sängs för att ta natt tills imorgon. Fyra timmar och trettio minuter solljus hade vi idag. Det är bisarrt egentligen. Helt vanligt och naturligt, men ändå så bisarrt.

Processed with VSCOcam with g3 preset

Finlands självständighetsdag och dagen samt vårt statsvapen det finska lejonet till ära har mitt hår passat på att göra sitt bästa för att efterlikna en (finländsk) lejonman.

I övrigt tycker jag att det är något halvläbbigt med flödet i sociala medier som fylls med blåvita bilder idag. Jag har så svårt att förstå patriotism på det planet, att känna någon typ av personlig stolthet för det land en råkar vara född/uppvuxen/bosatt i. Gränsen mellan det och nationalism och i sin tur chauvinism samt vidare bortåt verkar så tunn i sådana fall. Detta brukar jag försöka formulera emellanåt men det brukar aldrig gå särskilt bra, men jag antar att min poäng är ungefärligen att det är enorm skillnad på tacksamhet och stolthet, d.v.s. enorm skillnad på att vara medveten om sina privilegier och inse hur bra en & ens folk har det, istället för att vara medveten om sina privilegier och anse att de beror på hur bra en & ens folk är.

Pratade om detta med en kille på krogen för något år sen, på sin arm hade han en tatuering föreställande ett finskt lejon och han sa att den hade han skaffat för att visa uppskattning för sina far- och morföräldrar som stred och kämpade för att den finländska framtiden skulle vara tryggare än forntiden. Javisst, det kan jag väl förstå, men samtidigt råkade det sig så att killen angående ett annat ämne sa att han inte tyckte om invandring, för att han exempelvis inte gillar att invandrare ”kommer hit och tar våra jobb”, bland annat fördoms- och rädslobaserat babbel. Det är lustigt, men inte på ett ha-ha-sätt, att de två känslorna — fosterlandskärlek och främlingsfientlighet — så ofta tycks gå tätt intill sida vid sida, hårt hållna hand i hand. Det är förstås det som orsakar olustigheten och olusten.

(Om den inte gjorde det innan, så kändes åtminstone då killens angivna skäl till sin tatuering väldans påklistrad och oövertygande. Det är en enorm skillnad på affektion och affektation också.)

Kanske (och i min vänkrets antagligen) är det så att alla som postar bilder på finländska flaggor, lejon och övriga ikoner idag nog verkligen känner tacksam uppskattning framför kaxig stolthet. Det är bara det att jag inte tycker att det alltid märks och jag grimaserar ibland obekvämt då jag tänker på det. Dagens generella finländska högtidliga tanke: Vi har det bra här. Min generella bonusåsikt: Ju fler desto bättre.

Det var allt. Avsåg inte att vara en partypooper så ursäkta för sådan eventualitet. Var god återgå till firandet. Party on, Finland! Ja sama suomeksi.

P.S. Strax efter att jag publicerat detta gick jag ut på balkongen och där hördes det sång, och nere på gården stod fyra killar, till synes nyktra, som sjöng Modersmålets sång. Det var onekligen ganska mysigt och fint.

aintlovegrand

JA. SVARET ÄR JA. LOVE IS GRAND. DET ÄR DET. Denna dag gick till historien i.o.m. att majoriteten av den finländska riksdagen äntligen röstade för att godkänna könsneutrala äktenskap. Det är en sådan liten sak, egentligen, men fasiken så oerhörd den är. Det är generellt sällan jag tycker att Finland lever upp till sitt namn, men idag känner jag starkt att vårt land faktiskt gör det.

(Har f.ö. hängt en del på sociala medier idag och detta inlägg kommer att mer eller mindre vara en repriserande sammanfattning av allt jag babblat om där, ursäkta.)

Har blivit så upplyft av hur många som jublande delat glädjenyheten om den könsneutrala äktenskapslagen. Tänker på en kommentar på Hufvudstadsbladet då medborgarinitiativet för en jämlik äktenskapslagstiftning nyss dragit igång, någon skärpt (”skärpt”) person som inflikade att ”Majoriteten av de 50 000 skulle aldrig själva kunna tänka sig att ‘gifta’ sig med någon av samma biologiska kön” — och det är väl just det som är grejen, att det handlar inte om hur många som kan personligen ”dra nytta” av möjligheten, det handlar om att möjligheten måste få finnas även om det bara fanns en endaste homosexuell person i vårt land. För de flesta av oss handlar det om solidaritet och empati. Det handlar också om att inse att vårt samhälle inte är rättvist när människor diskrimineras; att ojämlika rättigheter berövar inte bara de utsatta på frihet utan är även destruktiva för oss i vår kollektiva helhet om vi inte alla är värda samma behandling och bemötande, ens i något så fundamentalt för oss som en civilisation som vår lag; att jämställdhet inte är jämställdhet om inte alla inkluderas i den. I det stora hela drar vi därmed alla nytta av detta, på så vis. Eller så tänker jag i alla fall. De flesta som jag sett dela nyheten är såvitt jag vet hetero liksom jag själv är, och här är poängen: Det spelar ingen roll. Sexualitet borde inte spela någon roll och det gör mig glad att så många uttrycker precis den tanken och att majoriteten i riksdagen instämmer. Det var ett bra steg och det tycker jag nog att är väl värt att uppmärksammas ordentligt. Godheten är det som räknas här och all medmänskliga välvilja gör mig riktigt sabla peppad. Heja alla!

Tänkte tidigare idag på det där argumentet med vad som är ”naturligt” och vad som inte är. Det enda som egentligen är naturligt är väl ändå framåtskridande. Natur är förändring, så som Herakleitos begrep redan cirka femhundra år före vår tideräkning. Naturen är progressiv. Det som är onaturligt är att stå still. Så det känns på alla sätt och vis mycket fint att vi finländare får haka på där i avancemanget, äntligen. Vi utvecklades idag.

En ganska jävla superb start på fredagen!

20141127_flora_00120141127_flora_002

Ikväll har jag passat på att nyttja skannern innan den flyttar ut inom en snar framtid. Jag ska blogga, har jag tänkt många andra kvällar, men istället har jag suttit här och stirrat förstelnat under tiden min skrivkramp har härjat fritt. För en tid sen svämmade det in så galet många besökare (tack Linn, Hanna & Finlandssvenska bloggare!) att jag drabbades av viss prestationsångest, trots att det förstås allra mest är roligt och peppande. Det gick som vanligt, alltså, att reagera på det där sättet är så typiskt (tröttsamt) mig. I och med att tre av tre uppmärksammanden hängde ihop med feminism så känns det ganska trist att det var en tid sen jag skrev om något kring ämnet. Har haft många halvfärdiga, otydliga tankar den senaste tiden — borde lära mig att göra anteckningar, tänker jag för tusende gången — men de klarnar väl i sinom tid. Har, som ni säkert gissat utgående ifrån det senaste inlägget, ganska mycket som snurrar i huvudet dessa dagar. Har fått ta emot väldigt många fina kommentarer på sistone, både via blogg och mejl och andra meddelande medel. Har stundom blivit tämligen överväldigad av människors godhet, hur fånigt det än låter så är det så och bör sägas. Tack.

20141113

Tänker på asymmetri och obalans och symmetri och balans. Hur det ena en del gånger tar ut det andra och hur det andra gånger kompletterar. Ibland pressar jag fingrarna mot mitt ansikte så att jag känner benet där under och där det kurvar sig som ett C på ena sidan böjer det sig bara som en ) på motsvarande. I profil i spegeln bågar svanken in och på motsatt sida magen för det mesta ut.

Tänker på hur det är likadant i livet. Var jag än metaforiskt placerar mina fingertoppar så är känslan antagligen annorlunda mellan vänster och höger hand, trots att jag ofta tycker att jag lever i en monotoni. Så påtaglig den gränsen i synnerhet blir i.o.m. en brytning, så självklart det blir att mitt liv är en polytoni även under dess mest lågmälda partier. De tre tydligaste uppbrotten inom de fem senaste åren: Flytt, jobb, separation. Alla tre efter att jag tillbringat flera år annorlunda, blivit van, blivit jag. Den sistnämnda var den senaste och största.

Tänker på hur rädd jag var innan för att delar av min värld skulle rämna, och hur odramatiskt det i jämförelse blev — och att även det är värdefullt och inget att ta för givet. Vi bor fortfarande tillsammans, vi går och handlar tillsammans, vi lagar mat tillsammans, vi går på teater tillsammans, vi tittar på tv tillsammans, vi går ut på en öl tillsammans. Det är lustigt hur mycket som kan vara så precis som det var och ändå så fullständigt, distinkt, obestridligt annorlunda. Att det är så nu är nog på bästa möjliga sätt.

Tänker på att varje splittring kanske inte är ett vändande av ett blad och ett påbörjande av ett nytt kapitel, men att se ett onedhugget eget träd som står stadigt och rättfärdigat för sig själv i den helhet ämnad för en att se. En rot djupt nere i myllan, en stam klart framträdande mot omvärlden, en krona dels skuggande och dels glimtande. Att låta det stå, att låta det förbli ett träd, att inte förvandla det till något så behandlat av en människohand som några blad i en bok. Att låta det stå orört, att inte känna desperationen att karva in ens initialer i barken utan istället inse att det bär ens namn och tusenfalt av information naturligt inväxt i dess årsringar, så som det på motsvarande sätt gör i mig.

Tänker på hur allt jag skriver här säkert uppfattas som att det endast handlar om mitt avslutade förhållande. Hade ni frågat mig för en tid sen hade jag inte trott att jag skulle ha plats för mycket annat heller, inte ens generaliteter som så mycket av detta är.

Tänker på möjligheten att ibland är det nog kanske så att olikheterna framhäver varandra. Inte eliminerar, inte kompletterar, men komplimenterar. Gör dem större, men ändå mindre. Större i värde, men mindre i omvälvning.

Tänker på:

”Do I contradict myself?
Very well then I contradict myself,
(I am large, I contain multitudes.)”
– WALT WHITMAN, SONG OF MYSELF

Tänker på hur mycket jag och du och vi och ni ändå rymmer, och för min egen del för en gångs skull inte i betydelsen flykt, men i volym. Som människor gör.

Image0314

Tycker det har varit så fint att scrolla igenom Facebook- samt Instagramflödet idag och se alla gamla bilder på alla fäder. Min mamma brukar ibland mejla negativ och positiv hon skannat åt mig och jag visste att jag måste ha något foto där lämpligt dagen till ära. Hittade detta under rubriken ”pappa och flickorna”.

Igår pratade jag ganska länge med mitt faderskap i telefon och efteråt tänkte jag igen på hur mycket jag ärvt av honom. Jag har inte bara ungefär exakt hans ansikte, utan till stor del också samma kritiska sinne där vi sällan håller tillbaka när saker diskuteras, samma temperament och överlag samma sinnelag skulle jag tro, samma intresse för analys, samma värdesättande av att kunna uttrycka sig tydligt och samma vilja att alliera sig med den som befinner sig i underläge. Därtill har jag också ärvt en viss datanördighet, även om den i mitt fall är betydligt mindre avancerad, ett tycke för kameror och foto, med mera. Min pappa blandar lättsamma halvt-på-skoj-halvt-på-allvar-uttryck som ”Om int man vill så måst man int!”, med att t.ex. cyniskt och fränt kalla någon en ”en hänsynslös utsugare”. (Gårdagens favorit, så jag fnittrade!) Och min pappa säger sällan bara ”hej” när vi hörs eller ses, istället sätts ett a till där på slutet av hälsningen.

Under den där dingdonghärvan engagerade min pappa sig och var osvikligt på min sida, det var aldrig fråga om att jag skulle ha gjort bort mig eller ens något ditåt. Han var ofta mitt bollplank och vi har tillbringat timtal med att analysera och ventilera situationen. Det var en tid där som jag blev hånad från höger och vänster av varierande grad, och då mejlade han mig ett citat av Gandhi.

”First they ignore you. Then they laugh at you. Then they fight you. Then you win.”

Såklart det är heja han säger.

Jag grattade honom i förskott igår och han tackade och tillade att han nog inte var så brydd i dagen i all dess kommersialism. Men grattis ändå pappa, vet ju att du läser. Och grattis alla pappor överlag.

201401018_001

Här hade jag laddat upp en liten hög med bilder utan att publicera dem — det är eventuellt något sent omsider nu, men det är väl lika bra att posta dem då merparten av innehållet ändå redan är här. Så: För ett par helger sen, en lördagsmorgon, stod Umeå på agendat. Vi var inte pigga. Men Carla & Frank, väl på båten, var mera alerta!

201401018_02

Ute på böljan blå.

201401018_003

Hittade en glad Meiju som trots det fotografiska beviset var osuddig i verkligheten! Hittade också på väggen ett porträtt av Frank gestaltad som sjörövare, vilket är, som ni ser, helt rätt och riktigt i.o.m. papegojan på IRL-Franks axel.

201401018_004

Framme i Umeå, upplockad av syster med systerdotter, gick vi in till Ålidhem centrum. Där hittade vi också ett tätpackat loppis med trevlig försäljare, köpte en blus för 40 kronor. Är alltid nöjd med att köpa den typen av souvenirer vart jag än åker, något som kommer till användning och som varje gång det plockas fram fungerar som en återkoppling till något jag tidigare gjort.

201401018_005

På kvällen åkte vi in till stadskärnan och gick på restaurang Socialize, här ser ni alltså glada familjemedlemmar!

201401018_006

Jag testade på att göra bloggargrejen att fota min mat. Men nä, det känns nog inte helt rätt, knappast något jag lär upprepa allt för många gånger. Smöggisarna till höger var mycket goda, smörstekt surdegsbröd med pumpa och getost från Trehörningsjö, men tyvärr enbart en förrätt och således tog jag en halv portion sallad till.

201401018_007

Efter middagen sökte jag och Jim oss ut på krog, men jag tog inga bilder medan vi var på den första men här är vi på den andra, Guitars. Från vänster till höger Fabian, Frank, Carla och Jim, och jag vet faktiskt inte varför både Fabian och Carla sitter i böneposition, jag tror det mera handlade om ett uttryck av förtrolighet. Vi promenerade sen hem till Ålidhem tillsammans med Fabian och han var snäll nog att följa oss en extra bit på vägen så vi säkert skulle hitta rätt. Alltså svenskar, va? Alltid så trevliga! Sen irrade vi ändå omkring i det där labyrinthelvetet till bostadskomplex i en oöverdriven evighet, eventuellt p.g.a. att jag inte ens kom ihåg rätt adress vi skulle till. He he. Oops. Nåå, salongsberusningen hade ju passerat innan en somnade då i alla fall.

201401019_001

Följande dag sa vi hejdå åt Umeå för denna snabbvisiterande gång och en stund senare var det dags för Jim att spela några låtar på färjan.

201401019_002

Carla såg ut som en nyutslagen pion där hon vilade en sväng, och efter en stund skymtade vi finskt land vid horisonten.

Hade inte med min någon riktig kamera på resan, tänkte att jag gärna skulle öva lite på att ta snapshots mera ur vardagen, något jag är mycket dålig på. Var inte riktigt lika trägen som jag hade hoppats, men jag jobbar på det!

badomens

Saker som fallit i glömska inkluderar inte att blogga, men däremot hur. Krångligt. Tillsvidare, d.v.s. så länge jag försöker minnas hur det var en gjorde, kommer här en låtlista som även den hade blivit bortglömd tills idag. Den är fortfarande under hårdhänt konstruktion, men whatevs. Tanken är att den inte ska vara övertydligt Halloweenig, så att den alltså också ska funka att lyssna på andra dagar om året. Men, om ni läser detta idag, den trettioförsta oktober, passa nu på att klicka play! Här finns både bus och godis.


P.S. Galet snygg och passande illustration av Lily Padula.