feminism som benämning

opinion & reflektion

IMG_2095

Är mycket trött och öm i huvudet så jag kan inte garantera en fullständigt tydlig presentation av mina tankar men jag hade ju tänkt att jag inte skulle bry mig så mycket i sånt, alltså huruvida ett inlägg egentligen känns ”redo” eller inte, så: Jag hamnade häromdagen igen in på Hej Blekk!s Varför det heter feminism-inlägg, absolut läsvärt liksom alla inlägg brukar vara där, och då jag skummade igenom kommentarerna såg jag en del som ansåg att benämningen feminism, trots inläggets tydliga och välgjorda förklaring till varför det heter just så, ändå var ett misslyckat namn. Jag blev ganska trött, som jag ofta brukar bli då jag läser kommentarer på internet. Ni vet hur det är.

Någon minut senare kände jag mig något skyldig då jag tänkte på de gånger människor jag pratat med har sagt saker som ”feminism är ju ett ganska korkat namn på det” och jag har oengagerat hållit med de här människorna. Nickat och varit medgörlig. Skrattat och schasat bort ämnet. Så gott som alla gånger, ärligt talat. Dels för att jag inte orkat ta den diskussionen, för att det känns som en sån jäkla oväsentlig detalj (typ: är detta på riktigt allt du har att komma med, du ska seriöst tjata på namnet?), men också för att jag känt att jag inte kunnat förklara det helt och hållet och därmed inte heller förstås kunnat försvara det på ett övertygande och trovärdigt sätt. Ibland mesar jag ur för att jag inte vill ta vatten över huvudet — för att jag tänker att ifall att jag inte är kapabel till att berätta varför och hur något är på ett visst sätt, t.ex. varför det mejkar total sens att feminism fortsätter heta feminism, då kommer min inkompetens tolkas som en seger över feminismen och inte över min kunskap plus verbala/argumentativa förmåga. Och det orkar jag bara inte ta del av, så då axelknycker jag hellre bort såna frågor som i slutändan, och som tidigare konstaterat, kanske inte är speciellt jätteviktiga ändå.

Men då jag tänkte på de där kommentarerna så började något kännas så unket. Vi är väl alla överens om att feminismen är en rörelse som startade för att uppmärksamma och jobba emot kvinnans bristande rättigheter i samhället. Den eftersträvar ej att kvinnor ska besitta all makt, utan för att jämna ut diverse orättvisor mellan rätt och slätt människor, vilket även innebär att feminismen är verksam för mäns rättigheter, ja. Likväl så är fortfarande kvinnan i underläge i de flesta sammanhang och då feminismen fortsätter att huvudsakligen fokusera på sådana situationer, så som den alltid gjort, så kretsar den fortsättningsvis främst kring s.k. kvinnofrågor.

Nu vet jag inte om det här kanske är något som diskuterats redan (blir dessutom lätt osäker då jag inte har nån källa att falla tillbaka på, hjälp), men hur som helst så tänker jag att när någon säger typ ”En del män diskrimineras faktiskt också och därför tycker jag det ska heta jämställdism” och annat i liknande anda så är det i sig ett klart tecken på att feminismen behövs och bör fortsätta heta likadant. För mellan raderna där läser jag att personen i fråga i princip anser att vi ska korrigera oss enligt den patriarkala strukturen där mannen väger tyngst; där hans erfarenheter skriver reglerna, dikterar normen och ritar bedömningskurvan. Att även när mannen är undantagsfall så är han så avgörande, att han blir nån slags ultimat måttstock, vilken även en rörelse som huvudsakligen fokuserar på att motarbeta kvinnans nedvärdering ska anpassa sig efter och se till att vara till lags. Typ. Ganska knäppt, va? Ja jösses. Nejtack, helt enkelt. Tror bestämt jag fortsätter kalla det feminism bara.

(PLUS ATT  i fortsättningen också försöka våga att försöka förklara varför, förstås, om nån ifrågasätter eller frågar. För plötsligt känns den som en ganska viktig fråga ändå?)

Annonser

12 reaktioner på ”feminism som benämning

  1. Jep, det är inte någon speciellt intressant fråga att ska det heta feminisim eller jämställdism. Eller att grunna över att ”hen” är höna på engelska. Liksom really. Dumheten i debatten gör mig alldeles trött, jag som inte ens är speciellt engagerad i frågan.

    Jag menar jag gillar inte ordet hen så där personligen pga är konservativ, men de som skriver insändare emot användningen av hen ger mig ändå spunk för det är så osakliga och dumma argument de kör med. Överdrifterna, att man ska missförstå på flit. Och liksom att de tar det så på allvar, jeez folk får väl skriva hur dom vill.

    Att jo kanske den där feminismen behövs lite mer än jag trodde när folk får så spader av det.

    1. Nämen precis! Ganska bra egentligen att det görs så många utspel mot feminismen, visar att den behövs och har motsatt effekt från vad som varit avsett. Medierna skulle ju t.ex. inte ta upp ämnet så ofta om det inte var för det att det var SÅ laddat. Folk skulle inte kämpa för det ännu om det inte fanns behov för det. Unt so weiter.

      Namnet borde ju verkligen inte vara någon intressant fråga men jag tycker det ändå har blivit det i.o.m. att redan bara ett namn som antyder på någon slags femininitet är så motbjudande för en del människor att de inte kan motstå att kritisera det…! Liksom, vad säger det inte om vardagsmisogynin egentligen?

      Överdrifter är bara förnamnet! Och konstiga hopp av och an tycker jag det också görs. (Exempelvis: Behövde själv yttra exakt 0 (noll!) stavelser om ordet ‘hen’ för att folk skulle skriva artiklar om ”hen-maffian” och hänvisa till mig. Wat.) Blir nyfiken på på vilket sätt du inte tycker om ordet ‘hen’? Har själv inget emot det, tycker det är ett bra komplement både då det gäller smidigare meningsbyggnad och som tilläggspronomen för de som kanske inte identifierar som han eller hon. Är det något speciellt du inte gillar eller är det bara att det känns t.ex. ovant?

      1. Nå mest att det känns ovant. Och att jag tycker jag klarar mig utan. Så är det nog också att jag inte är speciellt mycket språknörd, meningsbyggnad och ordklasser är det sista jag sitter och funderar på. Har liksom svårt att greppa att enskilda ord skulle vara så viktiga. Men alltså, stör inte mig om andra använder hen. Språk förändras ju med tiden.

        1. Hehe näe, alla kan ju inte förväntas bry sig på ett språknördigt plan, men behändigt tycker jag nog att det torde vara för alla, i de fall då ”han eller hon”, ”personen”, ”barnet”, et.c. är klumpigt då, t.ex. Det är många som använder sådana argument i.o.m. att de situationerna är lätt att relatera till. Men varför det är viktigt skulle jag snarare säga att är för att det finns personer med annan könsidentitet än ”han” eller ”hon”, och att inte låta dem existera i ett språk (eller hur jag ska säga) är fobiskt, uteslutande, nedvärderande, t.o.m. avpersonifierande, och en massa andra saker som i princip är mobbning. Så i jämförelse med det tycker jag verkligen att inkluderandet av ordet ‘hen’ i vår vokabulär är en ganska liten ”uppoffring” att göra! 🙂

  2. ”Att även när mannen är undantagsfall så är han så avgörande, att han blir nån slags ultimat måttstock, vilken även en rörelse som huvudsakligen fokuserar på att motarbeta kvinnans nedvärdering ska anpassa sig efter och se till att vara till lags. ”

    EXAKT så.

  3. Precis så. Man orkar inte alltid ta de där diskussionerna trots att det blir mer och mer tydligt att de behövs. Jag har åtminstone alltid sagt att jag är feminist. Och ett ”det heter så du kan ju slå upp det” brukade jag ändå kunna få ur mig före jag snabbt bytte samtalsämne. Sådär som en mild låtom-oss-inte-döda-festen-version. Heh, partyfeminism.

    1. Haha, vet så vad du menar med ”partyfeminism”. Känsliga ämnen!

      Det är förstås inte någons uppgift att gå omkring och undervisa direkt nån undrar, men det där att istället bara låtsas hålla med som jag gjort många gånger är förkastligt. Buu åt mig själv. Att istället föreslå att nån ska slå upp det är minst hundra gånger bättre! Det är ett stadigt svar som inte tassar omkring på tå och mesfjäskar.

  4. Jag kan också bli grymt irriterad på mig själv för att jag ibland undviker att ta diskussionen med folk på just fester när frågor som rör feminism kommer upp. Dels för att jag vet att det kommer att förstöra stämningen fullständigt för alla inblandade och dels för att jag verkligen inte alltid orkar och vill diskutera med någon som bara vägrar förstå. Jag har ändå studerat kvinnovetenskap (jepp, så heter det på ÅA, inte genusvetenskap, de har valt att behålla namnet kvinnovetenskap som ett politiskt ställningstagande trots att där också bedrivs mansforskning) som stort biämne och kan hänvisa till vetenskaplig forskning, men det är svårt när ens motpart ofta debatterar på nivån ”men jag har inte/gör inte/tycker inte”.

    1. Nämen precis, ibland känns det bara jäkligt tungt och olustigt. Ofta känner jag också att jag förväntas hålla mig lugn, eller jag MÅSTE hålla mig lugn, och saklig, och förklara allt så många gånger det behövs för att folk ska förstå, för om jag brusar upp eller om jag blir spydig eller beter mig på något sätt som klart och tydligt avslöjar att jag inte är Gandhis och Moder Teresas kärleksbarn, då förfular jag hela feminismen. Då är jag inte irriterad, utan då är FEMINISTERNA RABIATA. Och det känns ju lite orättvist, minst sagt, att en inte har samma möjligheter som icke-feminister, vilka får bli hur gräsliga och arga som helst i.o.m. att de bara är ”folk”. Så inte konstigt att en gärna helst bara undviker såna samtal ibland. Och fy fan ja för det där ”men jag”-tramset. Suck. Ork väl lyydas på toki.

      Visste inte det där om ÅA, men YEAH! You go uni.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s