Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Processed with VSCOcam with m5 presetProcessed with VSCOcam with m5 preset

Bild nummer två tog jag i misstag och jag tyckte den fångade baksmälletröttheten så bra att jag inte kan motstå att inkludera den trots dess tämligen oförskämda all-up-in-your-face-ighet. Plus att grodperspektivet och tankebristen definitivt bidrar med en klar brytning från samma-vinkel-samma-min-risken = bonus! T.o.m. det o-(som-skönhetsbranschen-tycker-om-att-kalla-det)-”smickrande” hakpartiet förmedlar dagens känsla, det är lite sådär tjockt och trögt i svalget och halsen. Till min stora förtjusning tappade jag nästan rösten igår en stund (alltid spännande med en ny röst, tycker jag), den har varit lite osäker under veckan också, länge grumlig på mornarna och så. Förväntar mig att jag ska snart bli förkyld men än uppvisar jag inga andra symptom. Igår gick jag alltså ut och på grund av det har jag varit hiskeligt slö och synnerligen meningslös idag. Har tillbringat exakt hela dagen i pyjamas, i säng och mestadels i en annan verklighet skildrad i form av film, tv-program, och en massa Youtube-klipp. Har svårt att förstå vart dagen har tagit vägen, men gårdagen var istället lång. Och rolig! Kändes som att en evighet passerat mellan att jag kravlade ur säng på morgonen tills att jag kröp tillbaka i säng på natten. Alltså, menar ej bokstavligt att jag kröp, åstadkom inte en sådan skithög till dag idag ändå.

Något som pratades lite om igår var att skapa, att prestera och presentera, att få nånting kreativt gjort och att sen visa det åt någon också. Och hur många hindermoment det finns i allt som är lite kreativt. Alltså att det inte bara är att få något gjort och klart som kan vara svårt, men också att sen få ut det i världen. För en del personer verkar det så lätt att publicera saker de gjort, oavsett om det då är ett blogginlägg, en låt, en målning, en artikel, ett vad-som-helst, men för mig är det ofta något som tar emot. Kan ibland våndas över att posta ett inlägg, kan börja känna mig så fånig och störande att jag liksom ångrar att jag ska sätta ut ”dettat” i världen redan innan jag gjort det. Kan ibland plågas av det av och an ännu följande dag efter att jag publicerat. Känner nån igen det? Samtidigt vill jag förstås sätta ut det eftersom jag gillar bloggandet, men det är onekligen något med det som ibland får mig att känna mig så oerhört, tja, nojig för att göra bort mig antar jag. Kan bli så självmedveten och så generad över hur uppenbart det måste vara att jag är så självmedveten, och så rädd för att det ska misstolkas som självkärlek, samtidigt som jag förstås är väl medveten om att det inte finns bloggare som inte har en ganska stark narcissistisk ådra. (Fast å andra sidan, vem har nu inte den ådran under dessa självcentrerade tider?) Helt bisarrt egentligen. Det är inget jag skulle beskriva som ett stort problem ändå, men sabla enerverande är det ju nog ibland. Ett sånt onödigt slöseri av energi och välmående.

Men jag hade visst nån regel om att inte blogga om bloggande, så jag ska återgå till att hålla den. Den finns där av en orsak, faktum är att det är just sådana inlägg som jag brukar sen ångra. Andra också, men framför allt sådana. Men det är ändå något som känns intressant för mig i just detta, som gör att jag dras till att tänka på det. Hur ska det hanteras, funderar jag. Ja, jag vet inte. Tänker på Jantelagen vilken jag i allmänhet uppskattar, ödmjukhet och självdistans är alltid ett stort plus, men fasiken om Jante ändå inte ställt till det väl mycket ibland. Till exempel: Att en ibland ska bli så nojig för att folk ska tro att en tror att en är nåt. (!! Hah!) Alldeles för överdrivet meta. Har tappat charmen totalt. Xzibit skulle inte consider it något värt att exhibit. Och så vidare och så vidare.

Kommentarer

4 kommentarer

Post a comment
  1. januari 19, 2014

    OM jag känner igen mig. Den där kolumnen jag publicerade på Yles sidor i fredags, alltså ville ungefär att ingen skulle läsa den. Bloggen har för mig varit ett utmärkt sätt att öva mig bort från den här oron, att hela tiden publicera lite nöter bort den. Men så har jag också haft bara snälla kommentarer på min blogg.

    Jag har försökta sluta upp med att fundera så mycket på hur jag verkar utåt. Det finns alltid någon som tycker man skryter för mycket på twitter eller något annat lika dumt och det är bästa att bara ignorera dem. Det går inte att bli gillad av alla, om man inte då är världens tristaste mänska och aldrig säger något intressant.

    • januari 19, 2014

      Ahh ja, alltså du har ju rätt förstås och jag inser det, men, du vet, det är så SVÅRT ändå! Vill ju inte framstå som världens tönt även om jag säkerligen kan vara sådan ibland. Tror att bloggen är en bra övning jag med, har tänkt på det mycket nu i.o.m. min s.k. ‘omstart’. Att ta det mer på skoj och inte så hårt, blir det korkat och dumt nångång så finns det förhoppningsvis nånting jag kan lära mig av det. Snälla kommentarer är också ett STORT plus! Drog själv en lättnadens suck då din kommentar damp in här, hehe, så tusen tack för den! 🙂

  2. Ellen S. #
    januari 19, 2014

    du är den snyggaste bakfulltrötta människan jag vet. MVH stort fan

    • januari 19, 2014

      Hah! Hödö tack men du såg ju inte djuphavsfiskbilderna jag rensade bort så… ehm… nä.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS