god morgon! hälsar dödsätarmormonen

inspiration & kreation

wpid-2014-01-21-01-50-43-1-e1390326745298wpid-2014-01-21-01.55.57-1

Under det senaste året har ett stort parti av min garderob utvecklats åt ett håll som jag kommit att associera med både dödsätare och mormoner. Ett sätt att få det att låta ungefärligen hundra gånger mer smickrande och utstuderat (samt tusen gånger coolare) än vad det egentligen är vore att beskriva det som ifall att Chloë Sevignys karaktär Nicolette Grant i Big Love hade gått i Hogwarts och varit Slytherin-klasskamrat och eventuellt bästis, åtminstone i sina dagdrömmar, med Bellatrix Lestrange, men ärligt talat är det mest såhär: tantiga 90-talsklänningar i trikå med knappar framtill, tantiga knytblusar i chiffongartade material (”finblusar”), tantiga och trubbiga vinterstövlar, långa koftor, långa kappor, och naturligtvis allt i svart, svart, svart.

Och på tal om exteriör: Har latat till mig och plockar bort fler och fler skönhetsrutiner för vardagsmorgnarna. När jag började jobba försökte jag upprätthålla nån slags standard, kunde t.ex. försöka ljusa upp mörka ringar, lugna ner vissa rodnader samt ibland rent av tillsätta andra, försökte t.o.m. någon modig dag styla frisyrer, och så vidare. Men nu har lättjan spridit sig så långt att jag skippat något så fundamentalt som mascara många mornar. Detta låter kanske inte som mycket men för mig, som oftast inte bär mycket smink till vardags, innebär det en minskning med 50% av sminkprodukter. Med ljusare ögonfransar känns det också som att övrig sminkfrihet framhävs — det blir på något vis extra tydligt att min hy t.ex. är aningen flammig här och där, alltså bär jag inte heller foundation eller puder, eller att jag kanske är ganska röd runt näsan, alltså bär jag knappast heller concealer, och så vidare. Utöver detta framhäver denna nedskärning i smink två vibbar: den dödsätariga — insjunkna ögonhålor, grådaskig hy, stripigt hår; samt den mormoniga — som gud skapade mig, typ. Och i och med att jag då ganska ofta brukar tänka att en dödsätarmormon är precis vad jag klädmässigt ser ut som så är dessa nya effekter mycket lämpliga! Mitt i prick faktiskt, även om sen intrycket i sig är fullständigt vilseledande. (Är blott en icke-troende mugglare, ju.) Tidigare i veckan tyckte jag att jag hade en såndär dödsätarmormondag, en dubbel dessutom (både kläd- och ansiktsmässigt), att jag beslöt att det skulle dokumenteras. Plus att bakgrundsrullarna i fotostudion hade alla rullats upp en del och blottade ett tidigare dolt fönster vilket nu släppte in — ni kan aldrig tro det här — ljus! Wow! Naturligt ljus, tänk en sån möjlighet.

(Det känns förresten, löjligt nog, som att jag borde inflika och förtydliga att det var under lunchpausen jag tog de här bilderna, att jag liksom inte spexar omkring hur som helst under arbetstid och sätter tid på allt möjligt vem-vet-vad utöver själva arbetet. Men sånt förstår väl folk av sig själva, eller? Faktum är, sånt tänker folk knappt på ens, va? Jag gör det sällan själv i alla fall när andra personer bloggar vissa tider eller vad som helst.)

I alla fall, jag uppskattar kosmetika av många orsaker och är alltså inte en sån som går ut bland folk utan smink, även om jag inte heller brukar bära mycket till vardags så är jag ändå definitivt inte okej med att gå nånstans helt utan. (Det är otroligt vad förstärkta ögonbryn och ögonfransar kan göra för självkänslan.) Men på sistone så har jag hellre sovit några minuter längre, faktiskt. Har varit så jäkla trött att det känts overkligt, inte ens bara trött men också sömnig under merparten av min vakna tid. Men så i natt har jag vaknat ett par gånger utan att begripa varför, och när Jim steg upp låg jag kvar och försökte att somna om men kände tvärtemot att jag mer och mer vaknade. Tjugo före sju steg jag upp och nu sitter jag här och dricker pulverkaffe med O’boy i, istället för att, tja, tvätta håret och sminka fejset t.ex.? Ack, lättjan. Tror bestämt att det blir ännu en dödsätarmormondag.

Annonser

6 reaktioner på ”god morgon! hälsar dödsätarmormonen

  1. Ju mer jag har att göra ju mindre brukar jag bry mig om hur jag ser ut. Vilket får mig att tro att det där utseendefixandet och tänkandet tar mer i anspråk i både tid och tankekraft än man egentligen vill erkänna. Jag försöker dra ner det till det mest basala så ofta och mycket det bara går (vilket ibland går bra och ibland mindre). I vilket fall, du är alltid snygg, brutalt snygg faktiskt,

    1. Nå äschheehheh slut ti pjasa de nu… [insertera rodnande smiley här] Du är både snäll och pöllo! Tycker jag ser ut som två helt olika personer med och utan smink: med är jag mestadels som jag känner mig, men utan är jag ofta snarare en flerbarnsmorsa med en ohygglig meth-vana under helgerna typ, hah. Och det kunde kanske vara okej om jag inte visste att det kan vara så mycket bättre än så, bahaha. I sminkets förtrollade värld. [insertera regnbågsskimrande glittereffekt här] Brukar ibland tänka på tjejer som oftast inte (synbart, åtminstone) sminkar sig och beundra att de kan se så snygga ut ändå, eller att en del tjejer — med eller utan smink då — alltid ser ut som sig själva och aldrig någon förvrängd variant på sig själva. (Du inkluderad!) Tänker på sånt med en stor del avundsjuka no doubt, men det är kanske ett tecken på framsteg trots avunden — då jag var yngre ville jag tvärtom ofta ge osminkade tjejer makeovers av nån orsak? Gud så jag romantiserade den där idén på ~*makeovers*~ i ungdomen.

      Tror nog det är en bra sak att slappna av med sminket, känns åtminstone nyttigt för min del. Men det är definitivt något jag ändå sätter mycket tid på att tänka på. Inte direkt på jobbet, bland arbetskamraterna bryr jag mig inte speciellt mycket, men ifall att jag t.ex. råkar på någon när jag går på lunch, då tänker jag direkt, rent instinktivt, på mitt utseende och oftast med en inledning i stil med ”Fan shit nej gah se inte på mig”. Efteråt så kanske jag inte bryr mig så mycket sist och slutligen men den finns ändå alltid där, den där Fulheten, eller vad vi ska kalla den, och gör sig gärna påmind. Jäkligt tråkigt. Gee thanks, samhället, skönhetsindustrin, det bokstavliga förskönandet av ”naturlig skönhet”, bland annat, verkligen, thanks a lot.

      1. Hmm, det är så konstigt egentligen, hur man ser på sig själv och hur andra ser på en. Jag som tycker att du alltid ser precis ut som du, med eller utan smink. Känner ofta för egen del att det blir galet just när man känner att man måste sminka sig, att det inte duger som det är. Skitkul när smink är roligt, någonslags uttryck, men trist när det känns som ett måste (alltså, jag har inte kommit till några större insikter, förutom att jag numera klarar av att gå ut utan smink, vilket jag knappast gjorde för några år sedan, men det är väldigt oreflekterat).

        Sedan att det hela tiden är så mycket fokus på kvinnors utseende, och att man själv har så mycket fokus på sitt eget och andras, man blir ju så trött. Framför allt för att det där ”rätta” sättet att se ut är så snävt, sminkat men naturligt, men absolut inte för mycket, blablabla. Man ba, men låta va!

        1. Hah, där ser man! Verkligen lustigt det där. Fasiken vilken dålig självbild vi människor måste ha, de flesta av oss i alla fall. Vi blir helt knäckta av att höra oss själva prata på band (låter jag sådär???) och förskräckta av att se oss själva på film (ser jag ut sådär???). Vi tycker till och med ibland att vi ser ”fel” ut på fotografier i.o.m. att vi är spegelvända där jämfört med våra spegelbilder. En del av oss (t.ex. jag då) har gått så långt att tycka att de inte liknar sig själva utan utseendeförändrande produkter. Wat lol ok.

          Amen! Snävt är verkligen ordet. Den ideala naturliga looken vi ser i diverse medier är ju inte det minsta naturlig alls. Önskar jag hade insett det tidigare. Kul sak jag inte har tänkt på innan, inte ordentligt och inte med samma övertygelse och ~*insikt*~, innan jag började jobba med att photoshoppa väldigt många porträtt då: Ingen människa är ful. Jag tycker inte heller att alla är skitsnygga men fan, ingen är ful. Ingen ingen. Det önskar jag också att jag insett tidigare.

  2. Förr (läs för 3-5 år sedan)kunde jag absolut inte tänka mig att ens gå till kvartersbutiken helt osminkad. Då måste jag åtminstone ha mascara, eventuellt klarade jag mig med rouge och concealer om jag hade färgat fransar och bryn. Nu går det bra utan, åtminstone så länge jag inte träffar någon som jag bara är ytligt bekant med, närmare vänner är ok. På jobbet är jag alltid sminkad, har börjat uppleva sminket som mitt ”offentliga/officiella” fejs. Inte för att jag orkar med några större eskapader där sex på morgonen. Det blir ljus ögonskugga för att jämna ut hudtonen på ögonlocken och ljusa upp lite, kajal längs med övre fransraden, concealer under ögonen och på röda fläckar, ögonbrynspenna, rouge och mascara. I min jobbväska finns det ett par färgade läppomador och nån lättare läppfärg som åker på mellan under dagen. På helgerna sminkar jag mig nästan bara om jag ska på fest eller dylikt. Om jag bara ska handla på stan kan jag gå utan smink om jag inte får lust att kladda loss. Jag kan tycka att det är så synd om alla fina ögonskuggor och läppstift som annars bara ligger oanvända.

    Trots att jag blivit mycket bekvämare med mitt osminkade ansikte så har jag fortfarande komplex för mina blonda fransar och bryn. Därför färgar jag dem oftast och det gör att jag känner mig bekvämare osminkad, även om jag inte är helt naturell – vilket i sin tur kan kännas lite som att jag fuskar. Det är väldigt tudelat det här; Samtidigt som jag inte vill känna mig tvungen att sminka mig, så vill jag också slippa värderingen i att det som är naturligt på något sätt skulle vara finare eller bättre.

    Så, slut på svamlet.

    1. Brukar emellanåt färga mina bryn jag med, och då känns det direkt mycket mer tänkbart att gå sminkfri nånstans. Redan bara att se sig själv i spegeln känns mer okej. Föga förvånande, egentligen, om vi tittar lite noggrannare på exakt hur ”naturlig skönhet” oftast skildras i nutiden; med täta, mörka ögonbryn och fransar. Ibland kan det dyka upp någon med ljusa bryn och fransar men de är aldrig sådär tunna och fina i textur och hårmängd som många av oss nordbor får dras med. Det är en helt annan look.

      Gillar inte heller idén att naturligt vore bättre, jag menar jag förstår väl i stora drag varifrån den inställningen kommer (skönhetsnormer bla bla bla) men det är ju min rätt att välja då det är mitt fejs och det känns jäkligt störande att någon skulle se ner på det. Och antagligen så kommer jag alltid att föredra att vara sminkad>osminkad uppskattningsvis 99 ggr av 100. Men det som jag tidigare gått omkring och typ förklarat för mig själv med tankar i stil med ”det handlar om självuttryck” kännas nu ganska tydligt att det också handlar om något annat än så — det säger kanske något att då jag inte bryr mig om att se ”snygg” ut på jobbet inför mina arbetskamrater, då kan jag skippa sminket. Och så är det ju med allt vardagssmink då jag inte sminkar mig särdeles expressivt och absolut inte experimentellt. Självuttryck? Mjäe. Självförtroende? Definitivt.

      Fast ännu ang. självuttryckssminket: Även om det nog till stor del handlar om att ‘känna mig som mig själv’ så kommer jag ju inte från att jag sminkar mig till att se mindre ut som mig själv egentligen. Jag vet inte hur jag ska se på det; sminkar jag mig så som jag ~känner mig~ eller så som skönhetsidealen format mig till att vilja se ut? Fint eller fult? Bra eller dåligt? Jag gissar (tämligen fegt) kanske lite av båda.

      Äsch, jag vet inte. Mycket att tänka på inom det här ämnet. Är yr!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.