Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

donnatartt_thegoldfinch

I förrgår kom jag igenom den första boken jag läst i år, eller lyssnat på, och den var Donna Tartts hyllade och hypade roman The Goldfinch, läst av David Pittu. Detta blev min första egentliga bekantskap med Tartt även om bekantskapsstiftandet har legat och väntat runt hörnet en längre tid, eller, vi kan säga har legat och väntat i hyllan som en bok som stått på tur att plockas upp. Jag menar bokstavligen, förstås. Fick hennes debutroman Den Hemliga Historien av Ellen-snällen för cirka ett år sedan (hon hade sett den på ett loppis och ”inte kunnat lämna den”, sa hon, trots att hon redan ägde ett eget exemplar från innan); påbörjade äntligen läsningen i december men har kommit ungefär ingenvart ännu, trots min visionerade och framemotsedda sträckläsning över julen (blev precis ingen läsning över huvud taget), men det är väl en annan historia… poängen är att det kändes som att det verkligen var dags att hälsa ordentligt på denna Donna Tartt, som ju f.ö. tycks ha nån slags rockestjärnestatus. Hennes utgivna romaner kan hittills räknas på tre fingrar och de har blivit släppta med ungefär tio års mellanrum. Ändå har hon väldigt många och hängivna fans som vi i höstas kunde iaktta e-hyperventilera på var och varannan social mediasajt över att hennes tredje, långtida efterlängtade bok äntligen släpptes. Det gör mig glad att en författare blir idoliserad på detta sätt (till skillnad från exempelvis reality-tv-stjärnor), extra glad att författaren i fråga råkar vara en kvinna. Känns som att det oftast är de manliga som råkar ut för sånt. (Hemingway förstås, även Thompson, och som nulevande kanske t.ex. Palahniuk och Gaiman.) Tycker det är både kul och coolt bara och på tal om cool, se på henneSällan har en person burit upp coolhetsstämpeln med mera värdighet. (Ser hon förresten inte ut som den försvunna länken mellan Audrey Horne och Donna Hayward?) 

Åter till The Goldfinch då. Egentligen känner jag att min läsning/lyssning ännu ligger för inpå för att kunna göra någon slags sammanfattning, allt har inte helt och hållet hunnit sjunka in ordentligt och själv har jag definitivt inte hunnit reflektera så mycket som jag vill göra, antar att det tar sin tid att tänka igenom 32 timmar och 30 minuter av berättelse (i textformat är boken 771 sidor). Så jag ska hålla det ytligt, och lika bra är det, det är en bok som är svår att berätta något om utan att avslöja alltför mycket. Den börjar i Amsterdam där vi träffar Theo Decker, men hoppar snart i tid och rum tillbaka till New York, där berättelsen egentligen börjar, där Theo är uppvuxen och fjorton år yngre än han var i Amsterdam, och där hans mamma fortfarande är vid liv i några timmar till. Theos mamma, eller hans minne av henne, är förresten alltigenom beskriven med en sån värme att det ofta blir rörande.

Her death the dividing mark: Before and After. And though it’s a bleak thing to admit all these years later, still I’ve never met anyone who made me feel loved the way she did. Everything came alive in her company; she cast a charmed theatrical light about her so that to see anything through her eyes was to see it in brighter colors than ordinary—I remember a few weeks before she died, eating a late supper with her in an Italian restaurant down in the Village, and how she grasped my sleeve at the sudden, almost painful loveliness of a birthday cake with lit candles being carried in procession from the kitchen, faint circle of light wavering in across the dark ceiling and then the cake set down to blaze amidst the family, beatifying an old lady’s face, smiles all round, waiters stepping away with their hands behind their backs—just an ordinary birthday dinner you might see anywhere in an inexpensive downtown restaurant, and I’m sure I wouldn’t even remember it had she not died so soon after, but I thought about it again and again after her death and indeed I’ll probably think about it all my life: that candlelit circle, a tableau vivant of the daily, commonplace happiness that was lost when I lost her.

Ja, ni förstår. Och visst ser ni det framför er? Med samma detaljrikedom är hela boken skriven, med en sådan kärlek till, vad ska jag säga, till det vackra men inte det förskönade. Allt är beskrivet till en sån exakthet att det i efterhand känns som att Theos minnen lika väl kunde vara mina egna, eller snarare, som att allt vad Theo berättar kunde ha hänt på riktigt och jag kunde, på något märkligt sätt, råkat befinna mig i närheten varje gång. Som att jag kunde ha varit där nånstans vid ett annat bord på den italienska restaurangen, till exempel, där jag kunde ha glimtat Theo och hans mamma i ögonvrån då födelsedagskakan bars in, sedan spionerat på dem en stund för att hennes reaktion hade fängslat mig, och den hade gjort mig glad, med en blick på henne hade jag också förstått varför hon reagerade så som hon gjorde då hon såg tårtan med de tända ljusen, hennes väsen hade smittat av sig på mig och jag hade känt som att vi var främmande vänner. Likadant hade jag känt inför väldigt många av karaktärerna, faktiskt. Till och med de jag inte gillade var omöjliga att inte ändå ta till sig.

Innan Theos mamma dör visar hon Carel Fabritius målning The Goldfinch (1654) för honom, en av hennes egna favoriter som hon älskat sen hon var barn, och denna målning ska komma att spela en mycket stor roll även i Theos liv, som ni säkert gissat utgående ifrån boktiteln. Även i andras, för den delen. Denna steglits avbildning befinner sig oftast i periferin av boken men är ändå avsevärt väsentlig, tänker att den är symbolisk på många sätt, fler än vad som redogörs för i boken alltså. I boken beskrivs fågeln fängslad med fotboja som en symbol för livet, för andetaget, att vi andas ut men luften återkommer alltid till samma ställe; vi är fria men ändå fångna. Jag tänker att Theo på flera sätt kan relatera till fågeln och även just på det viset, och fler sätt kommer det bli. Men där tror jag bestämt att jag sätter punkt för återgivningen av handlingen — det är ack så knepigt att berätta mer utan att bli spoilerig. Något frustrerande, faktiskt, i.o.m. att det här definitivt är en sådan bok som jag gärna skulle diskutera och analysera i all evighet. (*anmäler sig som pratkamrat*) Tror att denna bok som i skrivande stund sorteras in i bokhyllorna på Goodreads som ”mystery”, ”contemporary”, ”art” och ”coming-of-age”, samt är märkt som ”to-read” av 81924 personer (”currently-reading” av 13224), har stor chans att i framtiden även hamna under rubriken ”classics”. Det tycker jag den vore värd. Den hamnade för övrigt i min egen ”favorites”-hylla.

En mycket bra start på läsåret 2014, alltså! Jag kan inte avslöja varför utan att förstöra det för er, men jag tycker den är genialisk. Guld(fink)stjärna!

Kommentarer

6 kommentarer

Post a comment
  1. januari 27, 2014

    haha, köpte faktiskt ett till exemplar av boken för nån vecka sen som jag inte gett bort ännu. men åh, har the goldfinch på nattduksbordet och ska börja läsa den, typ, idag. mina förväntningar är ungefär lika höga som… ron weasley på love potion…? kom ej på bra liknelse.

    • januari 27, 2014

      Hah! Såg en på loppis jag med och funderade på att pay it forward men har som sagt inte ännu läst den så det kändes som att jag verkligen borde avklara den etappen först. SEN tho! Då kan jag säkert hjälpa dig sprida dem.

      Det fanns ett fåtal partier/grejer jag blev uttråkad/besviken/irriterad på men allt som allt var de så i minoritet och så oväsentliga att jag inte ens verkar kunna minnas vad de var längre; alltså var de inget som för mig åtminstone förstörde boken. Hade höga förväntningar jag med men känner mig inte snopen för det! Och förresten så var din liknelse faktiskt otippat passande! HIHI WINK WINK.

  2. januari 27, 2014

    Måste ju verkligen komma ihåg att läsa din blogg oftare, varenda gång jag klickar in här så har du hunnit producera tjugo smarta inlägg, minst. Kanske får skriva upp det på min kom ihåg-lista eller nåt. The Goldfinch finns i alla fall på min läslista, så hypad som den är så kan det knappast vara helt dåligt, gillar citatet som du plockat in också 🙂 Eller så ska jag bekanta mig med Donna Tartts tidigare böcker först, de verkar också intressanta.

    • januari 29, 2014

      Nej jösses så snäll du är! TACK! Ja, tror inte du blir besviken på The Goldfinch iaf! Nu vill jag bara insupa The Secret History ASAP men är urusel på att komma mig för att läsa, det händer typ aldrig. Ahh. Nåja. Den som spar hen har!

Trackbacks & Pingbacks

  1. årsresumé tjugohundrafjorton | ʜäxʙʀʏɢᴅ
  2. årsresumé tjugohundrafjorton – häxbrygd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS