ta plats men sitt vackert

synpunkt & reflektion

20140603

”Feminism is a socialist, anti-family, political movement that encourages women to leave their husbands, kill their children, practice witchcraft, destroy capitalism and become lesbians.”
PAT ROBERTSON har stenkoll

Eftersom det är den 8:e mars tänker jag naturligtvis på feminism, och på något som jag i efterhand tänker att borde ha varit min s.k. feminist awakening men som dessvärre inte var det. Istället blev det ingenting, i alla fall inte något jag analyserade desto djupare, jag såg det snarare som något att rycka på axlarna åt bara, acceptera det som hörande till kategorin c’est la vie, så som jag tror att många som inte (ännu) kallar sig feminister betraktar de flesta ämnena inom rörelsen. Det var bara en mening yttrad av en kompis, men något intryck måste den uppenbarligen ha gjort i och med att den stannat med mig.

Till saken: Under min högstadietid hade jag en kompis som alltid tycktes ha någon kille svärmande kring henne, och hon var också den första i kompisgänget som hade en riktig pojkvän. Alltså en som hon var officiellt ihop med, och sen gjorde slut med via SMS. (Hon var också den första i vårt gäng att ha en mobiltelefon.) Jag var själv opopulär bland det motsatta könet och ganska förundrad över hur det egentligen gick till att ”få killar att bli kär i en”. Det hade nämligen varit samma sak under en stor del av lågstadiet, jag hade en kompis som så gott som alla killar blev kär i och själv var jag någon överflödig sidekick bara. I alla fall, jag minns varken hur, var eller när det här kom upp men jag uttryckte min förundran åt min högstadiekompis och svaret jag fick var så klockrent och sardoniskt roat att att jag tänker på det ganska ofta, även om allt annat i konversationen — omgivning, tidpunkt, situation, övriga närvarande, och så vidare — har fallit bort sen längesen.

Hon sa ”Allt du behöver göra är att vara tyst men skratta så fort de säger nånting de tror är roligt fast det inte är det”. Det var tricket. Med andra ord: Visa inte din personlighet. Tänk på dig själv som en statist. (Klara inte Bechdeltestet.) Ta absolut inte plats, men signalera definitivt att du är intresserad av att fortsätta att inte ta plats. Smickra hans ego på det sätt som överför bestämt minst uppmärksamhet till ditt eget jag.

Det där var då i tidigare änden av våra tonår, och jag är säker på att det finns killar i den åldern som visst är nyfikna på någon tjejs personlighet, och att många av killarna som inte bryr sig speciellt mycket i valfri tjejs hjärna under ungdomen ändå växer upp till män som ser kvinnor som kompletta varelser, utrustade med tänkande organ utöver reproduktiva. Men om vi talar i generaliteter, som vi alltid gör när vi talar om sånt här, så låg det nånting i det min kompis sa då och det ligger nånting i det nu. Och jag fattar, alla gillar då någon stryker ens ego medhårs. Det som är uppfuckat är att det till stor mån är ungefärligt matchande min kompis beskrivning som vi kvinnor förväntas bete oss, för att inte anses påträngande, jobbiga, desperata, bitchiga, krävande — och detta sträcker sig utanför den romantiska sfären. Yrkeslivet är ett klart exempel. På grund av att vi kontinuerligt pressas in i en mindre roll än männens så har vi en lägre status i samhället.

Det är ungefär nu som en del av manligt kön brukar skynda med att komma till deras könsgelikars försvar, à la ”Har tjejerna inget egenansvar då?”. Men där svängs diskussionen till något helt annat, det handlar inte automatiskt om krig mellan könen bara för att vi talar om socialt konstruerade ojämlikheter mellan dem, och resonemanget är inte egentligen applicerbart ens. Det är inte okej att vi uppfostrar våra tjejer till att ta så lite plats som möjligt, forma dem till att vara ”snälla och duktiga” som eufemism till ”lugna och tysta” när de är unga, håna och förakta dem om de höjer sina röster när de är äldre, och paradoxalt nog på samma gång ändå sätta krav på dem att ta för sig och sluta sjåpa sig och hävda att de får skylla sig själva om de inte lyckas med det. Frågan ”Har tjejerna inget egenansvar då?” är mer del av problematiken än lösningen.

Det är förstås samhället i helhet som bär ansvaret, men vi måste likväl kunna prata om att män, i allmänhet, har en slags förkörsrätt i det — utan att svänga det till att kvinnor har sig själva att skylla för att de inte tar för sig bara, eller att feminister bara är förbittrade över sina egna misslyckade liv, eller att det är orättvist att prata om kvinnoförtryck då det faktiskt finns förtryck som drabbar män också, eller att det är lögn att prata om att män har en viss förtur då ”jag minsann aldrig har märkt av någon så då kan den inte finnas”. Och så vidare. Sådana invändningar är inte lösningen, de är bara ännu en grad av själva problemet.

Och när vi försöker göra något åt situationen genom att prata, bollplanka, debattera och genom att skriva artiklar, göra konst, studera genus, undersöka populärkultur, göra musik, rita serier, analysera medier, arrangera demonstrationer, stöda kvotering, uppmuntra andra att lyssna/läsa/titta på verk av kvinnliga musiker/författare/regissörer, kritisera sånt som befäster patriarkatet, säga ifrån när något är sexistiskt; med andra ord genom att be om, kräva och helt enkelt TA PLATS som en del brukar hävda att vi måste lära oss göra för att komma nånvart — ja, då möts vi mer ofta än sällan av mothugg, irritation, personangrepp, förlöjligande, aggression, förakt, hot, hat och upplysningen att vi inte då heller har gjort rätt.

Aha, okej. Så berätta gärna, hur i helsike är det tänkt att vi ska göra då?

Annonser

4 reaktioner på ”ta plats men sitt vackert

  1. Bra inlägg! Det som också är bra om flickor börjar vara mer sig själva är att pojkarna också måste ”step up” för att nå samma nivå, istället för att spela med i spelet ”mopedpojkarna och bimboflickorna.” Eller nåt. Litet råddigt det här, kanske du förstår tanken ändå. Vi fördummar oss som unga helt i onödan.

    1. Tack! Ja, du menar på det sättet som det är nervärderande för killarna att inte räkna med att även de är tänkande varelser, typ va? För håller ju helt med. Alla skulle vinna på att uppfostras mer enligt individualiteten och inte könsroller.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s