Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Där runt månadsskiftet mellan januari och februari kändes min vintriga omvärld extra trist så jag pluggade i mina hörlurar och vandrade ut på de Yorkshireska hedarna genom två riktiga klassiker.

emilybronte_wutheringheights

Den första var Wuthering Heights av Emily Brontë, publicerad år 1847. Jag har i cirka tio år ägt denna som pocketbok och har vid ett par skeden försökt läsa den. Har aldrig kommit längre än ett tiotal sidor och har aldrig riktigt fattat eller orkat bry mig i vad som är på gång i boken. Men skam den som ger sig! Som ljudbok gick det betydligt lättare men eh, glad att äntligen ha det över men ett återbesök lär inte hända.

Som centralfigurer i berättelsen har vi Catherine Earnshaw och hennes fosterbror Heathcliff. När Catherines far dör ställer Catherins bror Hindley till det på det viset att Heathcliff tror att hans kärlek till Catherine inte är besvarad, så han gör det som vilket mogen man som helst skulle göra vilket är EN JÄKLA BIG DEAL AV DET I SMYG, och lämnar gården, utan att säga hejdå såklart. Många år senare återvänder han och ska förstås hämnas eftersom han är en pissråtta och håller Hindley skyldig för sina egna kommunikativa brister och underutvecklade känslospektrum. Folk är elaka, olyckliga, störande och själviska. Snipp snapp snut.

Jag förstår att det är en bok som litteraturvetare älskar, då den är en som skulle gå att analysera ut i det oändliga och faktum är att sånt gillar jag med — dessvärre var det också ungefär det enda jag gillade med den. Jag tyckte den var klumpig i sättet historien berättas av en utomstående betraktare till en tredje (fjärde?) part som har absolut noll anknytning till något förutom via ett hyresavtal, det gjorde att allt kändes distanserat och opersonligt. Den presenterar väldigt många personer för väldigt lite handling, plus att generationerna spinner på och på och alla liknar varandras mödrar eller fäder fast inte riktigt eller så bara till ansiktsdrag men tvärtom till kroppsspråk eller hårfärg och det blir både förbryllande och gnatigt. Jag kunde ha gillat den, och det stör mig så att jag märker att jag lockas av vissa detaljer men ändå blir allt bara så fel. Och Heathcliff måste för övrigt vara litteraturhistoriens mest överskattade ”romantiska hjälte”, alltså sorry tjejer och killar men om han på riktigt är er drömkarl så måste ni fan SKÄRPA ER. Skaffa lite självrespekt GENAST, spelar ingen roll hur, bara GÖR DET. Jag blir OROLIG ju. Liksom ÄR DU GIFT MED EN DÖMD MÖRDARE ÄNNU ELLER KOMMER DET FÖRST SENARE I LIVET?

Näe, kan inte påstå att jag blev ett fan av den här boken. Jag gled bort i andra tankar ganska ofta då jag lyssnade på den och brydde mig för det mesta inte tillräckligt för att spola tillbaka då jag märkte att jag missat nån minut. Mitt förslag är att du håller dig till Kate Bush låt Wuthering Heights istället, den berättar en ungefärlig andemening i väldigt stora svepande drag och mycket bättre. Men om du känner dig (tål)modig så kan du ge boken ett försök, förhoppningsvis har min bedömning fått ner dina förväntningar en aning. Och jag menar, det finns säkert något i den och massor med människor har älskat och hyllat och läst den i snart 170 år… det är bara det att jag inte lyckades hitta detta något.

”I cannot express it; but surely you and everybody have a notion that there is or should be an existence of yours beyond you. What were the use of my creation, if I were entirely contained here? My great miseries in this world have been Heathcliff’s miseries, and I watched and felt each from the beginning: my great thought in living is himself. If all else perished, and he remained, I should still continue to be; and if all else remained, and he were annihilated, the universe would turn to a mighty stranger: I should not seem a part of it. My love for Linton is like the foliage in the woods: time will change it, I’m well aware, as winter changes the trees. My love for Heathcliff resembles the eternal rocks beneath: a source of little visible delight, but necessary. Nelly, I am Heathcliff! He’s always, always in my mind: not as a pleasure, any more than I am always a pleasure to myself, but as my own being.”

franceshodgsonburnett_thesecretgarden

Jag kände ändå att jag inte fått nog av de brittiska hedarna riktigt ännu så då gick jag vidare till en annan klassiker, denna gång en barndomsfavorit som jag främst lyssnade på för att få något nostalgiskt och lättsmält som plåster på min besvikelse från den föregående boken. Jag pratar alltså om The Secret Garden av Frances Hodgson Burnett, publicerad år 1911.

Trilska, taniga Mary bor i Indien då hennes föräldrar avlider och hon flyttar till sin morbrors gård i England. Mary är först sitt vanliga otrevliga jag men med tiden gaskar hon upp sig, lär sig att vara vänskaplig med andra människor, finner ett intresse för naturen, och snubblar över två mystiska saker — en berättelse om att nånstans ute på gården finns en övergiven trädgård vars grind alltid är låst, och gråt som hörs från ett av herrgårdens många rum om nätterna.

Jag har något minne av att då jag läste den här under barndomen så låg uppe och sträckläste den en natt för den var då så spännande och äventyrlig, så lätt att leva sig in i och otrolig. I vuxen ålder ställer jag mig en aning tudelad — å ena sidan tycker jag fortfarande att den verkligen har sin charm, men den kändes också pinsam emellanåt, t.ex. med denna ändlösa romantisering av the Yorkshire moors och vilka underverk det kan göra att andas dess hälsosamma luft, eller utdragna prisande av det de kallar ”magic” — men som egentligen bara är, öh, ni vet, biologi; frön som spricker, muskler som stärks — och hur fanatiskt de hänger sig åt tron på denna magi. Den flippar framför allt ur mot slutet men innan det gillade jag verkligen att lyssna på berättelsen, det kändes helt enkelt trevligt, vilket inte ska underskattas. Framför allt så väckte den en längtan att ha en egen trädgård och det har jag egentligen inte känt innan, inte sen jag som barn läste boken sist och önskade att jag skulle snubbla på en egen hemlig trädgård. Så söker du inspiration för vårplanteringarna är The Secret Garden ett boktips för att komma på rätt humör!

Men mest handlar boken inte om trädgårdar utan faktiskt om terapi, både fysisk och psykisk sådan, och om att växa som person i takt med vårlökarna och att sen blomstra som rosorna i en hemlig trädgård, kanske.

”One of the new things people began to find out in the last century was that thoughts—just mere thoughts—are as powerful as electric batteries—as good for one as sunlight is, or as bad for one as poison. To let a sad thought or a bad one get into your mind is as dangerous as letting a scarlet fever germ get into your body. If you let it stay there after it has got in you may never get over it as long as you live… surprising things can happen to any one who, when a disagreeable or discouraged thought comes into his mind, just has the sense to remember in time and push it out by putting in an agreeable determinedly courageous one. Two things cannot be in one place.”

Kommentarer

6 kommentarer

Post a comment
  1. mars 9, 2014

    nu måste du ju läsa ”jane eyre” också om du inte ännu gjort det! ÄLSKAR den! en favoritbok. trodde aldrig jag skulle gilla den så mycket men där ser man. the passion <3<3

    och har du sett filmatiseringen av "the secret garden"? väldigt mysig. fast skiljer sig lite från boken.

    • mars 10, 2014

      Faktiskt ja på bägge frågor! 🙂 Läste Jane Eyre för 10-12 år sedan och gillade den verkligen, minns att jag verkligen greps med i handlingen och grät massor, och jag funderade nog på att leta reda på en ljudbok av den då när jag lyssnade på de andra moor-böckerna, men jag kom sen helt av det. Kanske snart! Detaljerna är förstås ganska suddiga vid det här laget.

      Och jag såg TSG-filmen (den från 1993, gissar det är den du också menar) då den kom på tv för nåt år sen, motsvarade inte riktigt bilden jag hade i huvudet sen barndomen men kan inte heller minnas att jag skulle ha stört mig jättemycket. Önskar dock jag hade sett den då jag var yngre istället! Var nog för gammal nu… åtminstone för att se den en första gång, hade inte ens nån nostalgi att fästa mig vid alltså. :/

  2. mars 9, 2014

    Haha, gillar din beskrivning av Heathcliff! Läste Wuthering Heights på svenska i gymnasiet och minns mest att jag tyckte att den var oerhört tråkig, förstod inte alls det romantiska i att vara kär i nån som beter sig som en psykopat, fast det kan vara intressant att analysera förstås. The Secret Garden har jag aldrig läst, känns lite som en sån bok som man kanske borde känna till? Ifall den är lättläst är det ju ett plus också 🙂

    • mars 10, 2014

      The Secret Garden är absolut lättläst, är ju en barnbok så det går antagligen på ett nafs att komma igenom den! 🙂 Och ja PRECIS angående Wuthering Heights! Då det gäller litteratur och sånt så brukar jag annars tendera att ha en klyshig liten svag punkt för ~the misunderstood bad guy~ men jäklar, Heathcliff är ju bara STÖRD och fruktansvärt tjurskallig!

  3. mars 10, 2014

    Jag är litteraturvetare och har aldrig orkat mig igenom Wuthering Heights… tyckte den mest var seg och ganska styltig.

    • mars 10, 2014

      Halleluja! Känner mig av nån orsak lättad, samt möjligtvis en aning odrägligt triumferande för medhåll från en kunnig källa! ᵔᴗᵔ Men menade inte att dra er alla över en kam, förlåt hehe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS