Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Ni har kanske hört eller läst om att under gårdagen var det en ung man som hotade med att hoppa från ett av höghustaken i centrum av Vasa. Det råkar sig så att det var samma sjuvåningshus som jag sitter i om dagarna.

Allt gick tack och lov bra i slutändan, men en tid där var det mycket oroligt och nervöst. Det hördes rop, skrik, ibland vrål uppifrån taket. Polisen hade spärrat av området. Unga killar som jag förstod att var kompisar till han på taket stod nere på gatan och tittade åtta våningar upp.

Själv befann jag mig ungefär halvvägs mellan de våningarna och kände mig märklig och förundrad — funkar det faktiskt så att jag ska sitta där och jobba medan nån kanske störtar till sin död rakt förbi mitt fönster? Ja, jag vet att det finns förstås inget jag kunde göra, menar inte på det viset, men kontrasten mellan killen på takets liv och mitt eget då blev bara så surrealistiskt splittrat. Min egen vardag kändes plötsligt så sekundär.

En arbetskamrat som hade gått på lunch strax innan det här började kom tillbaka och sa att hon hört killen ropa ”Om du lovar att du hjälper mig så hoppar jag inte” åt den ena polisen där. Jag tänkte lättat att han inte vill dö just idag. En tid senare kom killen också ner oskadd, och jag drog en djup lättnadens suck och hoppades och förmodade att oavsett vad det var som fick honom att klättra upp på det där taket så kommer han säkert få den hjälp han behöver.

Senare hör jag att det lär ha handlat om att han vägrats asyl och snart ska utvisas. Att det för honom var samma sak att hoppa som att i nuläget tvingas åka tillbaka till sitt hemland. Och det är så sabla sorgligt, skrämmande och så hemskt att det är svårt att begripa. Men försök. Försök fatta. Fatta vad folk går igenom.

Och då, när jag hörde det där, så förstod jag att det han ropade åt polisen, ”Om du lovar att du hjälper mig så hoppar jag inte”, nog inte bara handlade om att få hjälp att ta sig ner för stegen.

Grät lite när jag kom hem. Tycker bara det är för jävligt. Alldeles, alldeles för jävligt.

Kommentarer

9 kommentarer

Post a comment
  1. mars 11, 2014

    men FYFAN alltså. nä. himla skeva rättssysstem.

    • mars 11, 2014

      Ja verkligen, helt bedrövligt. Så som Finland brukar vara då det gäller typ allt som har med immigration att göra m.a.o. :[

  2. mars 13, 2014

    jag är mållös av ilska och andra känslor, det händer inte ofta.

    • mars 14, 2014

      Ja, vet känslan. Och då blir den bara värre sen då en får höra folks kommentarer och synpunkter om händelsen. En del människor verkar bara ha noll sympatisk förmåga, men ändå känns det som att de hade visat betydligt mer av en sådan om personen i fråga var av finländsk etnicitet.

  3. mars 15, 2014

    Usch usch usch, verkligen äckligt på alla sätt och vis:( Hoppas han får hjälp!

    Jag har fan äckliga minnen av folk som står på tak. Jag glömmer aldrig när jag var i lågstadiet och vi varit på kvällspromenad med mina föräldrar och när vi kommer till vårt kvarter är det en massa folk på trottoaren och både brandkåren och polisen är på plats. Det står en man på ett skorsten som är i 7 våningen på ett gammalt tegelhus. Han ropar olen jumala olen jumala, pelastan maailman men händerna utsträckta! Så jävla äckligt. Han var inte påväg o hoppa, han var nog i sin egen fantasi värld men han skulle ha kunna hoppa. Minns att polisen sa att alla barnfamiljer måste bort. Mamma sa att brandkåren hade fått ner honom kl 4 på natten.

    • mars 16, 2014

      Nej usch så obehagligt, speciellt att se sånt som barn måste vara skrämmande. Det där med psykiska problem och sånt är ju inte riktigt något en förstår sig på då utan när någon beter sig upprört på något vis så blir det ju lätt hotfullt även om det kanske inte är det. Innan jag hörde om vad orsaken var till att den här killen var uppe på taket och jag tänkte att han endera hade någon slags psykos eller var verkligt deprimerad så tyckte jag mest att det var sorgligt, förstås obehagligt också men främst för hans egen skull. Tänker bara på vilka enorma känslor en måste genomgå för att ta sig upp på ett höghustak för att överväga att hoppa (eller för att ropa ‘olen jumala’, för den delen) och det är väl snarare det som jag tycker att är skrämmande. Bara tanken känns svindlande och hemskt otrygg. Huu. Hoppas alla får den hjälp de behöver!

Trackbacks & Pingbacks

  1. årsresumé tjugohundrafjorton | ʜäxʙʀʏɢᴅ
  2. årsresumé tjugohundrafjorton – häxbrygd
  3. desperationen | BRYGD

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS