timber timbre @ debaser (…debasre)

Lördagskvällens program i Stockholm var förstås Timber Timbres spelning — var förvånad och nervös över faktumet att det inte var möjligt att köpa biljetter på förhand, men smart som Anna är så bokade hon bord för middag åt oss; mig, hon själv, Charlotta och Jim. Så först festade vi loss på mat och drinkar, det var en sån där uppsluppen stämning som infinner sig ett fåtal gånger per år och jag skrattade som en dåre, och när notan var betald fick vi varsin stämpel så vi fick gå direkt över till spelningsområdet.

20140412_timbertimbre_001
20140412_timbertimbre_002
20140412_timbertimbre_003

Gud så jag hade sett fram emot det! Förväntningarna var skyhöga. Och vad är deras status nu i efterhand? Jo, låt mig berätta: UPPFYLLDA! ÄR MYCKET NÖJD. De spelade både nytt och gammalt, och allt funkade. För varje låt de började på så blev jag superglad och uppspelt, jag fick upp öronen mer för ett par låtar från nyaste skivan (Spotifylänk) som jag inte hunnit lyssna på så mycket ännu, suveränt roligt, och hörde naturligtvis många äldre favoriter också. Kul var det också att övrig publik verkade minst lika begeistrade som jag själv var. (Hörde ett beundrande meningsutbyte mellan två killar snett bakom mig: ”Åh fan han är så jäkla cool”, ”Aa verkligen”. Jag nickade instämmande för mig själv.)

Enda minuset var mitt eget fel; jag tycks nog alltid ha nåt problem med livemusik ändå, oftast brukar jag tycka att konceptet är överskattat, brukar kunna bli uttråkad och i värsta fall irriterad (blir t.ex. galen av att lyssna på liveskivor, då musiken inte låter som den ”ska”), men det gjorde jag definitivt inte denna gång — blev tvärtom ganska förtjust i att höra de välbekanta låtarna i något ny tappning — men däremot märkte jag att jag lätt får problem med koncentrationen, vilket i och för sig mycket väl kan ha haft något att göra med min sömnbrist. Under ett par låtar så kom jag på mig själv med att vara helt i en annan värld, borta bland tankar på något helt annat där musiken och sången och scenen och bandet snarare befann sig i någon närliggande dimension, och jag blev så sabla frustrerad på mig själv. Var här nu, ta in detta, sätt det på minnet, sätt det i hjärtat, försökte jag uppmana mig själv. Och visst gjorde jag väl det sen också men som helhet är det ändå så glimtande, så obskyrt. Men måhända gör det inget ändå. Glimtande obskyrt är väl om något en passande beskrivning för en Timber Timbre-spelning, kanske?

Efter spelningen råkade jag och Anna stå ungefär en meter ifrån sångaren och låtskrivaren. Märkte inte ens innan Jim kom förbi och informerade oss om det. Har aldrig varit mer starstruck men blyg som jag är vågade jag knappt titta dit, ännu mindre säga något. Hade absolut inget att säga heller! Gick igenom en rad klyshiga repliker i huvudet men ratade dem allihopa. Ångrar mig en gnutta i efterhand, skulle gärna ha sagt något uppskattande, men jag hade inte hjärnkapacitet till att formulera annat än sådant som säkerligen i slutet av meningen skulle utvecklas till ett frieri. Äsch. Fast, jag menar, såklart, dear Mr. Kirk, om du skulle råka läsa det här, MARRY ME please thank you xoxo etc etc.

*fangirling*

Annonser