och på tal om bloggosfären

Eftersom att sambon igår tyckte att jag ljög då jag inte visade en aktuell bild på skrivbordet som skulle avslöja det stora stöket utan istället en äldre och mycket prydligare en, (fast jag sa ju hur det låg till,) så pratade vi lite om lögner i bloggosfären. Jag berättade om den fleråriga lögnen som Elsa Billgren nyligen hade erkänt till, att hon i början av sin bloggarkarriär ljugit om att hon köpt en Acneklänning som hon i verkligheten bara provade. Jag kom också att tänka på den där bekännelsen som Blondinbella kom med för några år sen, vill minnas att hon ungefärligen sa att hon emellanåt har försökt försköna sitt liv i bloggen, har skrivit att hon ätit sushi då hon egentligen ätit hamburgare, och sånt.

Och sådana saker kan jag tycka att är ganska märkliga, rent spontant. Fast ju mer jag tänker på det desto förståeligare blir det såklart, faktiskt fullständigt, men samtidigt så blir det också ännu konstigare. För jag ser den nuvarande bloggosfären som en relativt trygg och peppig zon som har utrymme för alla personligheter med olika intressen, prioriteringar och smaksinnen, et.c., och fast jag minns att den inte alltid var sådan i alla delar så känns det ändå mycket främmande att tänka på den ungefär som en stor högstadieskola där folk pressas till att passa in och samtidigt skilja sig ur men bara om det är på ett lyckat sätt. Tror det säkert var/är hårdast i mode- och livstilsgenren — (kan omöjligtvis motstå denna jämförelse:) alltså bland de populäraste, som i vilken högstadieskola som helst tänker jag — fatta vilket grupptryck de måste utstå! Är glad att nån sätter korten på borden och jag känner mig plötsligt mycket tacksam över att jag själv sluppit den där pressen, alltså bara för att jag själv inte driver en sån blogg (skulle helt klart inte klara av det ens om jag försökte!) och för att jag aldrig heller flitigt läst den typen av bloggar. Fast jag har för mig att det lugnat ner sig sen den stora bloggboomen nångång där runt 2008-2010? Tycker det blivit mer och mer glest mellan statusuppdateringarna om det Finaste Underbaraste Livet på fejjan också.

Det händer sig att jag börjar känna mig deprimerad av att läsa för mycket av sånt som internauter brukar tagga som ‘inspiration’, det är kul i en liten mängd mixat med en stor mängd verklighetsflykt, men i längden så väcker det två olika typer av förakt. Ett som är något slags ingrott ett till mig själv för att jag är så långt ifrån allt det där, och det andra till världen som fortsätter att lyfta allt sånt som är Fint till skyarna på det där sättet som samtidigt berättar att det som är Fult eller redan bara Ofint är skamligt. Som att äta en svettig hamburgare istället för fräsch sushi. Eller som att vilja köpa den där Acneklänningen men kanske inte ha råd, t.ex. Och når jag dit i mitt ”inspirationsssurfande” så blir allt det där som skulle verka uppiggande istället nedslående.

Försöker minnas om jag nånsin ljugit sådär rakt upp och ner under min tid som bloggare, men det kan jag nog inte komma ihåg att jag skulle ha gjort. Däremot är det alltid skämmigt att läsa gamla bloggtexter från tonåren och inse hur förbannat cool jag låtsades vara eller till och med måste ha inbillat mig själv att jag var. Det kan nästan vara värre, mätt i pinsamhetsmängden. Jag kanske inte medvetet bloggade lögner, men hjälp, jag tror jag levde en. [Dramatisk såpoperamusik här.]

En till grej: Nu vet jag förstås inget om Elsas orsak till att låtsas ha köpt klänningen och inte heller vad det gäller Bellas sushi > hamburgare-inställning, men händelserna får mig att tänka på klass och att det är så himla lätt för en bloggare att med dylika medel fejka en klassresa som, ifall välutförd, aldrig ens märks för bloggläsarna. I synnerhet för några år sen var det så sjukt glamouriserat att vara stenrik bloggare och jag minns diverse incidenter då folk ”avslöjat” modebloggare för att egentligen bära billiga kopior av deras påstådda dyra märkeskläder, och dylikt. Och gud så det frossades i skandalerna — men mer intressant vore väl kanske att dyka ner i vad som får folk att ljuga ihop sånt till att börja med? På tal om att fint är fint och ofint är skamligt.

Annonser