yes, of course you’ll get back to narnia again some day

rekreation & civilisation

edmundlucysusanaslanpeter

Då jag var liten var gänget på bilden ovanför mina hjältar. Ser ni, jag tillhör den generationen som inte väntade på ugglebrev utan istället har utforskat otaliga garderober både i fantasi och verklighet, för säkerhets skull, för att se vart de kunde leda. Jag gissar att jag var runt sex år gammal då BBCs miniserie om riket Narnia sändes på tv och eftersom det var så länge sen är minnet suddigt, men det minst otydliga är den där väntan på att Narnia skulle komma på tv, pratet om Narnia mellan avsnitten, men även några små glimtar ur serien — den vita häxan som kommer åkande i sin släde, Lucys ansikte, hur fullständigt förtjust jag var i Aslan (tror jag kan ha varit lite kär, faktiskt, puppy nej kitten nej lion cub love förstås), samt en minnesbild av tv-rutan i tv-rummet då eftertexterna började rulla och serien var slut, och att jag var upprörd för att det var över men också så upprymd, kanske för samma sak.

”People who have not been in Narnia sometimes think that a thing cannot be good and terrible at the same time.”
– C. S. LEWIS, THE LION, THE WITCH AND THE WARDROBE

Serien skildrade händelserna i The Lion, the Witch and the Wardrobe, och jag tror det var den enda jag såg, av okänd orsak. (Det följde sedan två andra BBC-filmatiseringar i miniserieformat, Prince Caspian and the Voyage of the Dawn Treader med historier tagna ur två böcker och The Silver Chair som i sin tur återger en bok.) Förra helgen tittade jag på det första avsnittet, nästan tjugofem år senare. Det kändes nytt, men ändå så bekant. Jag var rädd för att det inte skulle ha åldrats väl, men tvärtom uppskattade jag frånvaron av CGI-effekter och det störde inte mig att det uppenbarligen var människor i utklädnad som föreställde riktiga men talande bävrar, eller att faunen hade pälsbyxor istället för mer trovärdiga dataanimerade getben, och så vidare. Om något bidrog det till en lite, vad ska jag säga, gedignare känsla och kanske något av en teater-vibb, och det passade bra för filmatiseringen av en bok som trots allt blev skriven för nästan sjuttio år sedan. Har dock läst att Lewis själv var hemskt missnöjd med hur orealistiskt det var att människor spelade djur, så han skulle kanske föredra de nya filmernas datoranimering, men personligen så tycker jag att det sena 80-talets specialeffekter i det här fallet bidrar till charmen.

Otroligt kul att dyka djupt ner i nostalgin och märka att där hittas sånt som fortfarande tilltalar en. Och på tal om det, kolla in det här:

jadis

Här ser vi Jadis, the White Witch, som jag gissar att måste ha varit min första stilikon eller något? Jag är uppriktigt förbluffad och något hänförd över hur jäkla on point jag ännu/igen tycker att hon är. Djurdetaljerna i hennes smycken är precis, alltså jag menar verkligen exakt sådant jag gillar, djursmycken överlag men även just dessa arter, kråkfåglar (mina favoriter) och förstås ormar (har några ormsmycken själv), plus att det känns som att den snirkliga, spetsiga stilen på rubbet kan ha satt sina spår i mig. Och kolla in metalltapparna i öronen — snacka om att kostymören har varit före sin tid! Jag önskar jag skulle ha kvar ett självporträtt jag ritade på en dator pappa hade lånat hem från jobbet innan vi hade en egen hemdator, cirka 1992 eller 1993 — jag hade målat mig själv som vuxen, med långt, svart hår (jag är naturligt mörkblond men hade senare långt, svart hår i många år), röda läppar, blek hy. Hah! Häxan Jadis är en kuslig karaktär och jag var rädd för henne då jag var liten, men samtidigt fullständigt betagen.

Har ännu två avsnitt kvar, plus förstås de två andra säsongerna, ser mycket fram emot att framför allt se den där sista scenen som jag nästan minns, men bävar också en aning. Tror att jag eventuellt kan bli lite överväldigad. Eller i andra änden av spektrumet, snopen. (Fast det tror jag inte.) En lustig grej med hur minnet fungerar så är att när vi såg på ett avsnitt en kväll och jag kurade ihop mig i soffan så lade Jim en filt över mig och jag tyckte plötsligt att filten kändes helt fel, det var fel material, fel tyngd, fel textur, fel smidighet, helt enkelt bara fel filt. Vilken filt var det jag hade förväntat mig? Jo, en som farmor stickat, en som förut alltid fanns i soffan i tv-rummet i mitt barndomshem, ända sen så länge tillbaka jag kan minnas tills kan inte minnas när jag sist såg den. Flera år sen. Många år. Plötsligt visade det sig att jag hade rest i tid och rum mer än vad jag hade märkt av jag med, lika som självaste syskonen Pevensie.

Annonser

4 reaktioner på ”yes, of course you’ll get back to narnia again some day

  1. Jag tyckte tv-serien var så usel! Enorm besvikelse! Jag är ju äldre än du så jag var jättekritisk när den kom. Jag växte upp med bara böckerna, och hade hunnit skapa mig en bild av hur det såg ut. Stenbordet var majestätiskt och gigantiskt i mitt sinne, på tv var det ett minimalt platsbord i en skogsdunge ungefär.

    Men alltså Narnia var så fint. Gillade böckerna massor som barn.

    1. Åh nej, va trist! Faktiskt nu då du säger det så ser nog allt mindre ut än jag mindes det, men inte så att det stör. Kan hända att serien var min första kontakt med Narnia, eventuellt hade någon läst nån bok åt mig som gonattsaga men det är tveksamt… var åtminstone så pass liten att jag inte ännu skapat någon definitiv egen bild. Men vissa saker i serien ser nog inte alls ut som jag föreställt mig ändå (på senare år), men inte på så vis att jag tycker att något är förstört — även det är kanske något som hänger ihop med en viss ålder. (Typ att du var både lite för gammal och lite för ung, hehe, vilket orättvist oflyt i så fall!) Är liksom helt okej med att låta fantasin lappa ihop och att se det som en viss skildring ur ett något annorlunda perspektiv än det vi är vana med från böckerna, typ. Men jag har förstås lite sån känsla som du fast inför de nyare filmatiseringarna då, där känns det fel att karaktärerna inte liknar de gamla karaktärerna, t.ex. Där tycker jag liksom att skådespelarna spelar skådespelare som spelar personer. Fast nu är det mycket länge sen jag såg den filmen, har till på köpet bara sett en vad jag kan minnas, så jag borde kanske inte uttala mig alltför säkert… ännu. För de ligger förstås längre fram i mitt Narnia-frossande! 😉

  2. jag tror att sådant som tog en med storm när en var liten (och då menar jag barn, alltså 12 och nedåt) så fortsätter vara fantastiskt i vuxen ålder till stor del på grund av nostalgi-faktorn. det går att koppla bort saker som tafflig animering, pinsamt dåliga specialeffekter och kökkigt levererade repliker. jag såg första potter-filmen när jag var fjorton och tyckte den var f-a-n-t-a-s-t-i-s-k, men numera blir jag mest snopen. men ”never ending story”, däremot. eller den tecknade tv-serien ”jorden runt på 80 dagar”. dom är forever ever i mitt hjärta och kan liksom inte bli dåliga, och har sett på båda när jag var under tio. det är som att ifall en som vuxen skulle dissa något ens barndomshjärta älskade så hade mini-julia eller mini-linnea blivit helt förkrossad. så hjärnan filtrerar det dåliga och ser bara det fina och bra. därför också jag är så mycket mer kritisk idag när det kommer till film över huvud taget, vilket både är bra pga analytiskt och ifrågasättande och dåligt pga man blir ju aldrig nöjd eller bara underhållen.

    sen kan man ju diskutera faktum att jag skriver detta medan jag kollar på alla avsnitt av paradise hotel i sträck tv 3 play och dricker portvin. ensam. på vappen. skål!

    1. Haha, skål! Din vapp låter ändå festligare än min, jag gjorde INGENTING!

      Ja, kanske, fast jag försökte se Lady Lovelylocks en gång och det var hemskt, haha. Faktiskt ganska knäckande. Jag tänker att det också kan gå helt tvärtom och tänkte nästan skriva något om det i inlägget men orken tog slut — liksom att saker som en nostalgiserat också så lätt kan förstöras genom att dyka tillbaka i dem. Men jag tror att då det gäller Narnia-serien så minns jag precis tillräckligt lite av den + att den är tillräckligt bra för att jag ännu ska kunna uppskatta den — förstås har nostalgin en stor del att göra med det men jag tänker ändå att jag nu i vuxen ålder kanske uppskattar andra saker än jag gjorde då, utöver nostalgitrippen. Som t.ex. att medan då jag var liten tyckte jag antagligen att människorna utklädda till djur såg precis ut som djur (ack, barndomens fantasi), men nu tycker jag nu istället att det är en del av charmen och det blir liksom en viss ”stil” på det hela istället. Typ!

      Jag har tänkt skitmycket på gamla barndomsfavoriter på sistone, lyssnade igår på E.T.-temat oooooch blev naturligtvis helt tårögd, haha. *patet*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.