det kommer fler

Bild från Library of Congress.
Bild från loc.gov.

Min besökarstatistik sköt tidigare i veckan så i höjden att jag blev helt ställd vad det gäller bloggandet. Nu har det däremot lugnat ner sig, jag har en lååååång väg att falla ner på bloggtoppen tillbaka till mina hemknutar (fast det går snabbt, snart är jag hemma!) och jag känner lite att jag igen börjar ”få tillbaka” min blogg. Det är jätteroligt att det senaste inlägget delades så flitigt, men det känns också ganska nervöst då en inte vet vilken publik som dras till en. De flesta kommentarerna har uttryckt samma förfäran som jag själv kände, och även fast jag visste från innan att jag såklart inte var ensam om att tycka att dylika uttalanden som de jag gav exempel på är förkastliga, så är det likväl betryggande att få besked om det svart på vitt och direkt. Tack för alla kommentarer!

Jag hade själv snubblat in på den där tumblr-sajten för en tid sen och i efterhand önskar jag att jag hade gjort det där inlägget innan valet, inte för att det nödvändigtvis hade förändrat något i det stora hela, men det hade för min egen del känts som att jag hade haft större chans att påverka, istället för att hur som helst vara ute för sent. En del av valresultaten i Europa var som välkänt obeskrivligt bedrövande. En klen tröst är att det kommer flera val.

De flesta har väl läst att endast 40,9% av finländarna röstade i EU-valet. Jag är verkligen inte rätt person att peka med något moralfinger för jag har själv varit röstberättigad i tolv år och ändå har jag inte tagit den rätten i bruk förrän under de senaste få åren. Jag känner väl till den där osäkerheten som lätt övergår till apati. Att inte vara det minsta insatt och därför inte orka engagera sig, eftersom det känns som att det är mycket en borde plöja igenom för att få ens en gnutta hum om situationen. Jag är bekant med känslan att ens röst drunknar i havet i röster och att den inte gör någon skillnad, och jag vet att den känslan är övertygande även om den är falsk. Jag har också alltid tidigare litat på det finländska folket, tagit för givet att de reder upp allt, att de fattar, vet och fixar så att vårt land vårt land vårt fosterland fortsätter att växa rakt och öppet i ryggrad och i sinne. Sen hände något som väckte min oro, nämligen att ett visst parti verkade dyka upp från ingenstans och dessutom växte i popularitet. Det är knappast någon hemlighet att jag pratar om Sannfinländarna, och ännu mer oroväckande är att det som händer här är ingen anomali. Oavsett vilket land jag än skulle bo i i Europa (och säkerligen utanför Europa också) så tycks det finnas en ungefärlig motsvarighet att må dåligt över, som än värre gjort en jämförbar klättring på popularitetsstegen de senaste åren. Jag tycker inte om denna utveckling — om vi ens kan kalla den så, det antyder ju att den vore progressiv då den i min åsikt är den totala motsatsen — och det var den som fick mig att börja rösta. Emot. Helt enkelt för att jag inte tycker om det Finland som en del vill leva i. Jag skäms för det, jag äcklas av det, jag våndas över det och jag är rädd för det.

Jag kan erkänna att jag är fortfarande i det stora hela vilsen då det gäller det mesta som har med politik att göra, men jag har en fördel i och med att jag vet vad medmänsklighet är. Det gör det åtminstone, enligt mitt tycke, mycket självklart hur jag inte ska rösta. Jag har förstås också fördelen att bo i en demokrati och vara röstberättigad — något som ärligt talat inte längre känns hundraprocentigt självklart att det alltid kommer vara så, som det alltid känts under hela min uppväxt. Och det känns mer och mer tydligt att dessa saker är något att vårda med viss vördnad, inget att ta för givet och tänka att det är fixat och spikat och aldrig aldrig aldrig kan förändras. I Polen har folk röstat på ett parti som bl.a. vill avskaffa kvinnlig rösträtt och förbjuda handikappade att vistas på offentlig plats. I Tyskland fick ett nynazistiskt stöd och föga förvånande förespråkar de att inte låta de europeiska generna blandas med t.ex. asiatiska eller afrikanska. I Storbritannien vill ett parti begränsa invandring från Centraleuropa, där vill de inte ha t.ex. rumäner och polacker utan ”vill ha invandring som kontrollerar inte bara kvantitet utan också kvalitet”. Och så vidare. Ponera ett ögonblick att alla dessa partier får sin vilja igenom. Vad tror ni att blir nästa steg?

Jag vet att det är många som fnyser åt dylika yttringar, anser att det görs en höna av en fjäder, men allt börjar förstås någonstans och jo, jag blir jävligt skrämd då jag tänker på sånt. För att illustrera har jag plockat fram den här bilden som har cirkulerat på sociala medier av och an en lång tid redan, men den är tidlös och evig. Det är alltså Rune Andréasson som svarar på läsarbrev till tidningen Bamse:

bamse
Bamse, år 1988.

Folk brukar säga att har du inte röstat så får du inte heller klaga. Det här tycker jag inte är sant. Klaga på! Klaga mer! Höj din röst fast den inte kan sättas på en valsedel just nu. Gillar du inte heller den här utvecklingen, oavsett om du röstat sist eller röstat förut eller inte röstat nångång eller inte ännu får rösta, det är en klen tröst men den är i alla fall: Det kommer fler val.

Och avslutningsvis, bara för att jag (liksom många andra) nyligen och helt plötsligt blev ett superfan av Niklas Strömstedt:

Niklas Strömstedt (@poptonten) är föga smickrad av SDs musikval.
@poptonten är föga smickrad av Sverigedemokraternas musikval.

Annonser