en féfjant

dokumentation & situation

maskeradfe

Här skulle jag på maskerad till grannens en gång. Inte min första maskerad, men kanske den som gjorde störst intryck. Att få vara fé för en dag! Makalöst tilltalande, tyckte jag. Efteråt klädde jag ofta ut mig till fé, oavsett om jag hade någon att klä ut mig med eller inte men i ärlighetens namn oftast helt för mig själv, insvept i diverse spetsgardiner och chiffongtygstycken jag hittade i skåpen. Minns att jag brukade göra små mininystan av garnstumpar som jag sedan stoppade i fickan eller innanför bältet och jag irrade sen omkring på gården och låtsades att jag klättrade upp för väggar och räddade folk från djupa stup med de där garnen som i min fantasi var evigt hållbara. Under den här tiden pratade jag väldigt mycket för mig själv — något som sen höll i sig tills jag var gammal nog att bli nojig över vilket intryck mitt pladder gav för min psykiska stabilitet — och jag brukade berätta historier åt mig själv om vilka äventyr jag, superhjältefén, hamnade i. Minns också att det oftast var mer eller mindre samma historia som utspelade sig i huvudet så jag antar att fantasin tog slut ändå.

På väg upp från Katternö förra helgen så var det en tät dimma på vissa partier av vägen, så som det ofta är om kvällarna under sommarhalvåret, och helt likadant så som jag så länge jag kan minnas alltid tänkt vare gång dimma sträcker sig över en äng eller sänker sig över en å, så tänkte jag: Älvdans. (Och i huvudet flimrade den där målningen av Nils Blommér förbi.) Jag och Jim pratade därför lite om älvor och andra folkloristiska varelser och det slog mig igen vilken jäkla fjant jag var då jag var liten. Totalt insnöad på féer, älvor, alver, tomtar, troll och andra väsen. En fjant som ser små alver kika fram under ormbunkarna i skogsdungen utanför sovrumsfönstret och en annan typ av nästan lika små alver under stenarna i gamla stenrösen och andra stenansamlingar, en fjant som berättar sagor åt sig själv om féer som bor bland molnen i ett slott, en fjant som stirrar på dimman i en evighet i hopp om att få se en skymt av en dansande älvas böljande hår eller hemlighetsfulla blick. Och allt sånt här verkar så fånigt att det nästan blir pinsamt att tänka på i efterhand men samtidigt så tänker jag att shit ändå, vilken idyll. Det finns nog värre saker att vara än en fjant.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.