scribo, ergo sum (bloggarnas skväkande motto)

20140615_hej

Hejhej! Här har det varit tyst på sistone, tycker jag mer och mer bara kommer förbi för att blogga om något specifikt, eller snarare för att tvinga mig för att blogga om något specifikt och det går liksom inte att hitta på något om jag inte har ett ”ämne” (typ: throwbackthursday, blandband, fotografier), och sällan för några riktiga dagboksskriverier utan mission. Har förstås att göra med att jag är lat och oinspirerad och känner mig mer som en amöba än människa men också för att jag på något vis tappat något, inte lusten, men kanske rutinen. Det går lättare när jag har ett naturligt mönster jag kan följa.

Har många idéer men lite tid och inte riktigt ett överflöd vad det gäller ork heller. Har försökt börjat skriva en aning mer ordentligt, och då menar jag alltså ej blogg, men fortsättningsvis är det så att det är när jag inte har möjlighet att skriva som jag får flest idéer och känner det där suget, d.v.s. under arbetstid eller nattetid. Annat sätter sig också på tvären — fick häromdagen googla hur repliker egentligen ska plitas ner, något jag tänkt på flera gånger under de senaste åren men aldrig kollat upp. Sånt som var så självklart i grundskolan då uppsatser blev skrivna har på senare år blivit extremt dimmigt. Det visade sig att jag hade gjort helt rätt, så tydligen fanns kunskapen nånstans där i hjärnan ändå men det är märkligt hur många skrivregler som blivit diffusa och hur trevande jag rör mig mellan orden då jag försöker skriva riktigt — är inte så noggrann i bloggen men försöker hålla det relativt korrekt eftersom jag själv lätt blir distraherad av interpunktionsfel, stavfel och sånt då jag läser, men blir trots det ofta frustrerat förfärad över hur många konstigheter som slinker igenom här. Är överlag inte bra på satsbyggnad, jag svänger mycket fel väg och jag tror att en del av omsvängningarna kan ha att göra med min dialekt, men främst helt vanligt slarv förstås. Jag börjar meningar med ”och” och ”men” och ”fast” så gott som hela tiden. Sätter ”och” mellan ord i listor där det egentligen borde ha varit kommatecken, ha ha. Brukar också göra en del meningar omöjligt långa men känner mig så sliten där, jag föredrar långa meningar framför korta och ofta är det också just för långa meningar som jag brukar få kritik för, det och för många parenteser. (Skyldig!) Tänker ändå inte jättemycket på de här sakerna, trots att de finns nånstans i bakhuvudet hela tiden. Vet inte om jag tycker om eller inte tycker om att de alltid lurar där. Det vore okej om det kom sig helt naturligt att jag följde reglerna och hade dem helt på klart, men så är ju inte riktigt fallet då precis. Önskar jag vore bättre på att bara skriva istället för att, ehe, skriva om att skriva t.ex…. gud, idiotin alltså.

Tittade på The Wolf of Wall Street igår och för mig som har problem att orka igenom vanliga filmer på normala längder så var denna tretimmarsbaddare en utmaning. Pausade mitt i och chockerades över att vi ännu inte kommit längre, tappade intresset mot slutet men kom igenom den utan att det blev alltför plågsamt. Inte min favorit-Scorcese hittills men likväl underhållande på ett avsiktligt ytligt sätt, fast knappast en som jag kommer ha lust att se flera gånger. På tal om långa filmer, under barndomen såg jag Schindler’s List (195 minuter) och Dances with Wolves (181 minuter) oräkneliga gånger eftersom vi hade dem på video (och jag var en slacker redan då), helt utan problem. Förstår inte vad som hände. Nu tycker jag att ett serie-avsnitt på över 45 minuter ofta är att ta i.

Samma sak gäller böcker också, det känns ofta motigt att välja en bok med alltför många sidor. Jag lyssnar (fortfarande) nästan alltid på en ljudbok på jobbet men ofta vill jag välja den kortare boken framför den längre även om den längre kanske i övrigt intresserar mig mer, men jag jobbar på att komma ifrån det. Nu just håller jag på med Lev Grossmans The Magicians som är en fyrahundrasidig del ett av en trilogi, vilken naturligtvis fångade mitt intresse för att den beskrivits som både ”Harry Potter för vuxna” samt ibland med fortsättningen ”möter The Secret History”. Förstår varifrån båda jämförelserna kommer men tänker också att det är nästan lite elakt att hajpa den så, det bäddar ju för jämförelser där topparna är svåra att leva upp till. Hade förstås förhoppningar om HPs supermagiska känsla och TSHs litterära skönhet samt bägges detaljrikedom, men med såna förväntningar skulle nog vilken bok som helst kännas tämligen futtig i jämförelse. TM känns något förhastad i många scener men jag är ändå tillräckligt intresserad för att också lyssna på den här hemma och inte bara på kontoret, något jag sällan har gjort innan med tidigare ljudböcker. Nåjo, ska försöka komma ihåg att återkomma till den då jag kommit igenom den.

Har snubblat över ett par diskussioner vad det gäller YA-litteratur på sistone och en del menar att det säger något om samhället och den allmänna bildningen att YA-litteraturen är den som säljer mest och inte bara inom den gruppen som verkligen är ”young adults”. Är förresten själv lite förbryllad över själva benämningen, tycker ofta att de böcker som klassas som YA mer känns som att målgruppen vore tonåringar och inte unga vuxna. Inget fel med det, lyssnar själv på en del YA och även om jag inte gjorde det så vore det förstås ändå inget fel med det, tycker att en del är helt sjukt bra och att en del av de sjukt bra sträcker sig över alla åldersorienterade målgrupper (Tell the Wolves I’m Home av Carol Rifka Brunt ett strålande exempel), medan en annan del inte nödvändigtvis är dåliga-dåliga men har t.ex. en viss ton eller ett visst förhållningssätt eller ett visst språk eller ett visst ämne o.s.v. som gör att de ibland kan kännas ganska pinsamma att läsa/lyssna på, men ändå gör jag det för att de levererar helt okej underhållning. (*harkel*Hex Hall-trilogin*harkel*) Och jag tänker att det är väl kanske det som är själva nyckelordet här också, underhållning. Många läser inte böcker för att varken ”bilda sig” eller för att beröras av skrivkonsten eller vilka accepterade värdiga ändamål det nu än kan tänkas finnas inom litteraturupplevandet, utan helt enkelt bara för underhållningens skull, för en dos verklighetflykt som inte suger. Det finns ju flera perspektiv att bedöma och uppskatta en bok ur. Kan bli ganska trött på såna där inställningar att ”YA-litteraturens spridning säger något om vår kollektiva utvecklingsnivå”, mest för att jag känner mig träffad från alla håll och kanter. Känner mig generat skyldig för att jag själv ofta känner mig dragen till en del ”skräplitteratur”, samtidigt som en del av mig sätter sig i försvarsposition p.g.a. denna fullträff. Känner mig också generat skyldig för att jag känner igen det där tankesättet i mig själv, tendensen att tycka att det är något mindervärdigt i att endast läsa ”skräplitteratur”, samtidigt som jag avskyr sånt kultursnobberi. Avskyr! Ändå så är en av mina mardrömmar att nångång i tiden lyckas skriva och publicera en bok som sedan blir bedömd som dålig och simpel och pinsam. Ja, som ni märker har jag har en del att jobba på. Skitfånigt att min egen störande smygsnobbighet också saboterar för mig själv, meeeeen det är väl å andra sidan helt och hållet vad jag förtjänar. Ställer mig fortfarande i djup bugning för de som skapar (vad de än skapar) och vågar visa. Tänker att det måste kräva endera jäkligt mycket mod, jäkligt mycket skitsamma-attityd eller kanske rent av en viss dos sund knäpphet eller kanske en kombination av två eller alla tre av de dragen, och fan om inte alla de beståndsdelarna ändå är att beundra.

Annonser