Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

pizzarollsnotgenderroles

Under de senaste par veckorna har jag stött på ovanligt många kommentarer som uttrycker uppfattningen om att feminism är en rörelse som vill förtrycka män. Det är en missuppfattning förstås och det är tröttsamt, milt sagt, att gång på gång råka på dessa fullkomligt felaktiga skriverier på internet (av alla ställen — men jag kommer till det) där personer som inte kallar sig själva feminister berättar för andra vad feminism ”är”. Då personer som tvärtom är feminister, å andra sidan, berättar för icke-feminister vad feminism verkligen brukar vara, då stänger de tydligen av eller nåt? För vi vet alla att ungefär hela världens information finns på internet och vi fattar ju att alla som kommenterar på artiklar på internet såklart har tillgång till internet, och det är klart att är det ett ämne en är obekant med så skulle det vara mycket enkelt att snabbt bekanta sig med det, men trots det tycks en del människor välja att strunta i all denna kunskap som väntar invid fingertopparna, och likväl obehindrat raljera om vad de tror att en eller annan sak handlar om. Det är inte alltid det träffar rätt. Tycker att det säger något sabla besvärligt om mänskligheten att vi har fria möjligheter att lära oss massor om massor av saker, helt gratis, men istället fattar vi titt som tätt beslutet att växla till fördomarna och sätta gasen i botten.

Framför allt har jag på sistone reagerat på upprörda och föraktfulla kommentarer där folk hävdar att feminister, i sin strävan efter jämställdhet, går för långt. Vad än det betyder. Eller att feminister inte alls vill ha ett jämställt samhälle men bara säger så när de egentligen är ute efter att hamna på toppen av världen och trampa ner alla män på vägen dit. (Obs. Så brukar det inte vara. Alla kan andas ut.) Eller så säger kommentatorerna att feminister avsiktligen nedvärderar män, att de stämplar dem som vilddjur, som monster, som kräk som inte kontrollera sina impulser att våldta, att slåss, att objektifiera kvinnor, att håna homosexuella och så vidare. Att feminister anser att män helt enkelt är sämre än kvinnor, i synnerhet då det kommer till att tänka efter först och inte låta sig styras av sin primitivitet/testosteronbalans/natur eller vad än som då får axla beteendet.

Och det är jävla svårt för mig att tro mina ögon då jag läser sånt strunt. Visst förstår jag att sådana åsikter både upprör och väcker förakt, det är självklart, men aggressionen är så felriktad. För det är ju dels precis vad vi feminister ofta sagt, nämligen att det finns en sån sak som berättar åt män att det där är vad de är, att sådär är hur de förväntas bete sig, att sån där är mallen som de mycket orättvist pressas in i sen barnsben. Det är patriarkatet som säger så. Och det är något vi feminister, många gånger högljutt och engagerat, brukar protestera mot. Har rätt svårt att förstå att en del av de som utger sig för att ha koll på feminism fortfarande tycks ha missat det, faktiskt.

Så egentligen känner vi ganska likadant, ni som skriver sånt där, och jag och många av mina medmänniskor inom feminismen. Jag skulle tro ni, jag och den klara majoriteten av oss, rent av. Vi gillar inte heller konstruktioner som berättar åt människor — nej, inte män heller — att de är värda mindre än andra. Trist bara att de personer som klandrar feminismen för sådana åsikter verkar känna sig så provocerade av feminismen som begrepp att de inte inser det. Eller vad det nu än kan bero på. Är det så att en bara inte är bekväm med att kalla sig feminist av en eller annan orsak, men i övrigt håller med om många ståndpunkter inom rörelsen så är det väl helt okej då att kalla sig jämställdist, humanist, egalist eller vad som helst. Jag förstår förvisso inte vitsen, men kan acceptera det utan att känna mig tvungen att skrika en massa goja på varje nyhetsartikel som på ett eller annat sätt skulle kunna tänkas anknytas till ”jämställdism”/jämställdhet. Mitt enda riktiga problem med den typen av grupperingar är att jag har fortfarande inte hört ett endaste jävla ynka knyst av jämställdisterna m.m. förutom då ärendet varit att kritisera feminism. Känner mig alltså än så länge inte helt övertygad vad det gäller den bakomliggande tanken där, rent generellt.

The comments on any article about feminism justify the existence of feminism.– HELEN LEWIS, konstaterandet är numera känt som Lewis’ Law

Vill också passa på att påkpeka att det finns både försynta, extrema, likadana och åtskiljande åsikter och erfarenheter inom s.g.s. varje gruppering som människan kan hitta på. Att t.ex. säga att alla feminister är manshatare utgående ifrån att någon feminist nångång i tiden sagt att hen hatar män är ungefär lika riktigt som att hävda att varje finländsk löpare kommer vinna tolv OS-medaljer, eftersom att Paavo Nurmi gjorde det. Då människor t.ex. pratar om politiska partier så är det sällan någon nyhet att medlemmar inom samma kan ha differentierade åsikter om olika ämnen. Inom feminism, som till på köpet är en betydligt mer omfattande rörelse än t.ex. valfritt parti (och som förstås inte heller är ett politiskt parti ens även om det förstås är relaterat till politik på ett brett plan så det var den tydligaste jämförelsen jag kunde komma på i skrivande stund), så antas vi av någon orsak alla vara eniga. Hört talas om individer? Tänkte väl det! Vi existerar även inom den feministiska rörelsen.

Jag kan förstås inte kräva att alla måste vara överens om att feminism är den rätta vägen, men uff så jag drömmer om den dag då folk förstod att åtminstone skaffa lite grundkunskaper innan de härjade om den. Med tanke på hur mycket gnäll det publiceras i valfritt kommentarsfält på valfri artikel som indirekt eller direkt kan anknytas till feminism, om hur det publiceras för många artiklar som berör feminism, så tycks det läsas förvånansvärt litet av själva artiklarna. Och orkar en bara inte läsa så är det ju tur då att det inte på något vis är olagligt att för helvete bara scrolla vidare.

Kommentarer

6 kommentarer

Post a comment
  1. juli 28, 2014

    Här kommer jag med ett önskeinlägg!

    Precis som många andra medier uppmärksammade vi på Myteriet (det program jag jobbar med för tillfället) Navid Modiris megadelade inlägg om att män måste våga kalla sig feminister och bla bla bla för en tid sedan. Såg att Lisa Magnusson twittrade intressant om fenomenet ”män som kommer till insikt om feminism via sina döttrar” i dag. Att ”feministman skriver om sin dotter” det nya öppna brevet. Hävisade till denna artikel om Fridolin:

    http://www.aftonbladet.se/debatt/article19273381.ab

    Att hon inte står inte ut med kombinationen smetigt självbelåtet patos + will someone please think of the children. Och hon frågade sig om inte alla kvinnor före dottern också var värda jämställdhet.

    Vem ska få kalla sig feminist utan att det upprör, är min favoritdiskussion just nu. Fattar att det är fittit störande att män hyllas och vinner billiga poäng genom att kalla sig feminister. ”VI KVINNOR HAR ALLTID KÄMPAT FÖR VÅRA RÄTTIGHETER MEN INGEN TACKAR OSS”.

    DET HÄR VILL JAG ATT DU SKA BLOGGA OM PLIIIIS!

    Är det bättre om allt fler vill kalla sig feminister? Eller måste man alltid ropa ”jag har större rätt att vara feminist än du”?

    • juli 29, 2014

      Oj iih, känner mig smickrad, tack! ;D

      Kan även jag irritera mig på hyllandet av män som ”vågar kalla sig feminister” just p.g.a. de orsaker du nämnde, men samtidigt tycker jag förstås att det är super med allierade och är det så att det krävs att en man säger att feminism är okej för att få en del andra män att förstå, så är det ju åtminstone en bit på vägen. Jag tror liksom inte att det tar något ifrån feminismen — om något så bekräftar det ju att JO, saker ÄR fortfarande så pass skeva år 2014 och JA, den feministiska rörelsen ÄR därmed fortfarande helt berättigad och viktig. Och eventuellt, förhoppningsvis, inser dessa män det också längre fram. Tänker på något vis att inkörsportarna, s.a.s., i längden ändå måste vara bland det obetydligaste en kan klaga på. Allt är väl ändå en utveckling. Ändå HAR jag nog klagat på det jag med. Frustrationen finns ju där ändå — fast egentligen riktas den åt samhället, ej åt privatpersonerna, men det blir lätt lite luddigt både i uttryck, tanke och känsla.

      Även då det gäller fenomenet ”feminist p.g.a. att jag fick en dotter” så känner jag ungefär likadant — bedrövligt att det ska krävas att män får döttrar för att engagera sig i kvinnors rättigheter och samhällets kvinnosyn et.c., men det är likväl förståeligt att folk relaterar som de gör. Modiris krönika om ämnet uppskattade jag, tänker att det var främst samhällets massiva respons till den som starkast exemplifierade problematiken, eller hur jag ska säga, men jag läste också en text av Marcus Birro om ungefärligen samma ämne men där tycktes det mest handla om hur Han som Man och Far ska kunna skydda Sin Dotter. Visst också en del om att hon förtjänar samma rättigheter som alla andra, men texten hade en konstig patriarkal ton… tyckte jag, då. Och sånt blir jag fruktansvärt störd på. (Och DÄR snackar vi förstås ordentlig patos, haha, men jag menar… Birro. Vad annat vore att förvänta?) Det är mest när män för talan för kvinnor som jag hakar upp mig på, men i den där artikeln av Fridolin du länkade till uppfattade jag själv inget sånt. Tyckte den kändes genuin och understödande för sånt som kvinnor sagt länge istället för typ överskridande. Men den går säkert att läsa på olika vis, kan förstås mycket väl hända att jag missat något.

      Men ahhhh. Superknepiga frågor det här! Har mest bara hjärnfjärtat här, måste nog ta mig en ordentligare funderare och/eller formulera detta evighetslånga svar bättre, så blir det kanske ett inlägg av det! 😉 Men jodå, jag tror nog att alla har rätt att kalla sig feminist. Och att tävla i vem som har mer rätt och/eller är bättre feminist (har råkat ut för såna påhopp!) känns ganska fånigt då det finns betydligt viktigare frågor inom rörelsen. Tror däremot inte att män i regel kan ha riktigt samma inblick — jag menar inte att det per automatik gör dem varken arroganta eller ignoranta, men jag tror att då en man pratar om feministiska ärenden så är det ofta baserat på ett andra-hands-perspektiv, det har vi ju sett mycket av på sistone. Kvinnor, å andra sidan, pratar oftast om det ur första-hand. Och lika som i alla andra ämnesområden så är det klart att det borde höra till att försöka gå direkt till källan.

  2. juli 29, 2014

    Mest intressant tycker jag är att det fortfarande är så kontroversiellt att kalla sig feminist. Det leder alltid till en uppsjö av kommentarer där folk ser sig nödgade att förklara varför de INTE är det:
    a) en feminist sade en gång något dumt
    b) jag är för jämställdhet, inte feminism
    c) kvinnor har redan mer makt än män för att bla bla doobe doo blopp
    d) nånting som består av ord och meningar, men är totalt oförståeligt

    • juli 29, 2014

      Haha mitt i prick! Mycket besynnerligt att feminism tycks vara så hotfullt för en del. Säger ju nog liksom mer om personerna som kommenterar på det där sättet än vad deras kommentarer säger om feminismen. Plus att det finns ju ändå större oroligheter här i världen att protestera emot, välbefogat till på köpet, men nepp. Duger inte. Det är feminismen som ska bort!

Trackbacks & Pingbacks

  1. årsresumé tjugohundrafjorton | ʜäxʙʀʏɢᴅ
  2. årsresumé tjugohundrafjorton – häxbrygd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS