inte för att vara den som är den, men…

opinion & reflektion

Delar av det här inlägget har hängt i min utkast-mapp i tre veckor redan och idag nämndes fenomenet i förbifarten och gjorde sig påmind: Rädslan för att vara den som riktar kritik åt något inom Svenskfinland. Då, för tre veckor sen, pratade jag med Lotta om hur jobbigt det är att vara ”den som är den”, och hur dubbeljobbigt det blir av att det ens är jobbigt till att börja med. Insåg idag att jobbigheten har nått trippelstatus i.o.m. att det gått så långt att jag hellre tigit än sagt något jag tycker att det skulle ha funnits bra skäl för att ha blivit sagt, p.g.a. denna rädsla.

ferrisbuellersdayoff

Inom vår finlandssvenska minoritetskultur så är det välkänt att kontaktnätet är tätt knutet. (Hörde för länge sedan att i medeltal tar det 40 sekunder för två obekanta finlandssvenskar, som möts för första gången, att hitta en gemensam bekant. Enligt mina erfarenheter en helt trovärdig uppgift.) Oftast, rent av alltid, känner en nån som känner hen ens kritik riktas mot och då vågar en inte kritisera eftersom kritiken kan uppfattas som personlig trots att den inte vore det; eller så är det oftast samma grupp/personer som råkar ut för kritik och då vågar en inte kritisera eftersom kritiken kan uppfattas som systematisk/automatisk trots att den inte vore det; eller så känns det som att det alltid är en själv som är den som är den, den som bråkar, som hittar saker att kritisera, som inte ”tar saker med en klackspark” sådär som förväntas av en, och då vågar en inte kritisera eftersom kritiken kan uppfattas som en ”typisk överdrift” trots att den inte vore det. Jag stöter gång på gång på dessa känslor hos mig själv och mina gelikar. Menar naturligtvis inte att detta är en snyfthistoria i vilken det är synd om de som inte vågar kritisera, vad jag menar är att det är sabla besvärligt för oss som ett samhälle att det är så.

Det är inte bara tanken på de potentiella mothuggen som gör att en mesar ur, utan också att det anses så jädrans fult av en att kritisera. Att det där att uttala sig kritiskt medför en skamfläck. (Eller är det bara jag som känner så?) Jag förstår att det förstås ändå är mer känsligt att vara den som tar emot kritiken, men jag tror att det kunde bli betydligt lättare att befinna sig i även den rollen om vi kom ifrån missuppfattningen att all kritik är en form av attack.

Kommer att tänka på Saturday Night Live-sketchen ”You Can Do Anything!” där de driver med hur alla ska vara stjärnor nu för tiden och hur kändisskap och begåvning ofta avgörs i antalet visningar på Youtube eller följare på Twitter.

Gästaktören Daniel Radcliffes karaktär säger efter sitt tveksamma framförande ”I tried and therefore no one should criticize me”, och det tycker jag att är så mitt i prick då det kommer till många situationer. (Fast då menar jag främst inte privatpersoner — klart att skapande o.dyl. ska uppmuntras, men knappast enbart hyllas sen heller.) Undrar bara hur vi ska gå framåt så länge vi trampar av och an i gyttjan som omger kritik. Det går så långsamt och jag börjar bli rejält otålig. Kritik borde vara progressiv och den sakliga är ofta det. Ändå är den populära tendensen att den avfärdas som missförstånd och misstas för avundsjuka, småttighet, näsvishet eller ren och pur asighet, och kommer väl att fortsätta göra det så länge den är tabubelagd. Det är svårt att ge kritik, och ännu svårare att ta den. Har tyvärr ingen lösning på hur vi ska komma ifrån detta. Kritiserar troligen bara för att kritisera. (Ha ha.)

Annonser

12 reaktioner på ”inte för att vara den som är den, men…

  1. Alltså det är SÅ svårt det där. Jag har den senaste tiden funderat en hel del på att det dessutom numera ofta känns som om vi inte riktigt kan diskutera och debattera sakfrågor utan att ta saker som personliga påhopp. Jag tänker att vi lever i en tid då all fokus är på oss själva, och det gör också att allt vi gör blir en förlängning av vilka vi är, istället för att de ibland bara kan får vara just saker vi gör. Och att kritiken därför blir ännu svårare att bemöta, och vi har liksom tappat bort hur man diskuterar sakfrågor samt det faktum att en diskussion faktiskt inte behöver gå ut på att övertyga varandra utan om att mötas i att man har olika åsikter.

    Det här då i mer allmänna sammanhang, men i kombination med hur små de finlandssvenska kretsarna är är det verkligen problematiskt. Förr när jag recenserade mer brukade jag alltid tänka att jag inte skulle vara snäll bara för att vara snäll, men samtidigt, att jag skulle vara beredd att se den jag recenserade i ögonen och fortfarande kunna stå för min eventuella kritik. Det kändes som en bra utgångspunkt, och i såna fall handlar det ju också om att kunna skilja olika typer av anspråk från varandra. Men tendensen att vrida också saklig kritik till exempelvis avundsjuka är otroligt problematisk.

    Herregud vad långt det blev, skulle kunna skriva så mycket mer. Men jätteintressant fråga!

    1. JÄTTEBRA poäng Nina – har tänkt på det samma men inte kunnat uttrycka mig om det. Tror att sociala forum bidrar till den där modellen – att diskussioner ofta spårar ut och blir till att folk blint försöker försvara något som står under ”deras namn” – för att det liksom är skamligt att ha fel, eller att ändra sig. Huvudsaken är inte att lyssna, utan att ha ett fyndigt formulerat svar. Sen tror jag också att folk har diffusa idéer om vem de själva är och vad de står för – sånt som hör till ”deras brand”, så att säga (för vi lever i brandingens tid, vare sig vi vill det eller inte). Så då försöker de föra fram de grejer de står för utan att kanske ens ha tänkt igenom vad de grejerna egentligen innebär. Lite som att jobba för ett företag och så försöker man i alla väder försvara det företaget även om man kanske vet att de sysslar med skit.

    2. Det där är ju briljant, Nina! Fast jag själv också tog upp det här att allt kretsar kring egot så gjorde jag aldrig den där kopplingen mellan det och kritikkänsligheten som du gjorde. Mycket intressant! Skriv GÄRNA mer, känn aldrig att du borde hålla tillbaka och/eller korta av, långa kommentarer = top notch! 🙂

      Angående det där att inte behöva övertyga varandra om att endera har rätt, så är det ju förstås då det handlar om många saker. Men de flesta diskussioner/debatter jag deltar i kretsar kring samhälle, feminism och typer av diskriminering och där kan jag bli helt helvetiskt störd på folk som kör på ”Kan förstå att det kan upplevas så men jag håller inte med”-linjen. Det känns bara ansvarsundvikande och FEGT i många fall, liksom där det är självklart att personen i fråga kanske bara inte är särskilt insatt i visst ämne men ej vill erkänna det precis som att det, att bekänna nån brist, på något vis vore klanderligt.

      Det där med att inte vara snäll för att vara snäll och ändå kunna se de recenserade i ögonen är nog en jättebra regel. Men säkert kämpigt som fan att hålla sig till den ändå — jag skulle nog ha svårt för att inte klämma in något översmickrande snällt på slutet för att jämna ut de gånger jag tycker att det kunde behövas, och skulle jag göra det så skulle jag ångra mig i efterhand för att jag inte varit helt ärlig, och skulle jag ha avstått så skulle jag ångra mig för att jag inte varit snällare ändå. Nä huhhuh. En eloge till alla recensenter!

  2. Ja man ska ju nog vara stenhård för att orka vara den som är den. Men du gör det alltid så bra när du är den så du ska inte tystna! Feministisk mediegranskning på fb är ju en så himla bra grupp tycker jag, eftersom det blir så tydligt att det finns fler än en själv som reagerat. Men precis som du har jag faktiskt också bitit mig i tungan och hoppats på att andra röster ska höras nu vad gäller X3M främst. Eftersom jag blev stämplad som onyanaserad, subjektiv Extrem-hater, som är bara ute efter att kasta skit, efter Astra-artikeln. De flesta tyckte ju inte så men blev ändå tungt.

    Blev SÅ lättad igår när jag såg att andra reagerat på X3M:s födelsedagsfirande! Det känns som att tabut kring att kritisera X3M sakta men säkert luckras upp.

    1. TACK och detsamma! Kan helt och hållet förstå att du har avvaktat med kritiken, det är inte så lätt att säga sina åsikter igen då sist en gjorde det så kändes det som att de stämplades som irrelevanta/överdrivna/elaka/whatever. Tror förstås inte att det var det som eftersträvades med kritiken på din granskning där i gruppen, men det blev ju liksom en till pärla i det långa halsbandet som ger det intrycket att det tenderar vara generally frowned upon att uttala sig på något annat sätt än positivt om något inom Svenskfinland producerat — något jag tror att vi alla förnimmar att finns där, nånstans i magen ligger det och nöter. Känns som att vi framför allt har sett många sådana exempel de senaste par åren, tänker självfallet på ”dingdonggate” (och hur jag ÄNNU har SÅ JÄVLA MÅNGA SAKER OSAGDA OM DEN SAKEN p.g.a. rädslan att betraktas av ännu fler som en envis satmara), ”feministvisan” som kom i eftersviterna av den saken, årets aprilskämt på Yle, att Vasa stad ifjol ordnade en skönhetstävling för att utse en representant för staden, och även t.ex. det där absurda utbrottet till en recension på Fighting Star-musikalen, som inte ens var särskilt negativ utan tvärtom gav en helt bra bild av showen, men bara inte tillräckligt bra. Förvisso var det bara en person som härjade om den saken men han lyckades ändå klämma in en hel del spefulla personangrepp som gjorde att även jag ryggade undan och tänkte att oh shit, ingen går ju säker här. Näe, det är allt som allt inget trevligt klimat bara.

      Men jag håller helt med dig om att det känns som att något har skiftat nu! Blev också positivt överraskad över hur skickliga alla var att hålla på sig — jag brukar själv oftast dra mig ur där efter att ”Så var det inte meningen men förstår att det kan upplevas så” har upprepats ett par gånger fast jag ännu bär på känslan att De Har Inte Fattat, och har på känn att andra brukar det med. Nu tyckte jag det var annorlunda och det är så jävla peppande att se att vi är överens om att ”Det var inte meningen” bara funkar så många gånger. Gillar den där gruppen massor. Tycker det ibland finns en viss passiv-aggressivitet där dock men tror det beror på att folk känner sig hotade och utsatta just för att saker blir personliga för dem, p.g.a. det som Nina skrev så smart om här ovanför. Hoppas det förändras, tråkigt för alla att det är så, om det ens är så. Jag menar, det kanske inte är meningen så men så har jag upplevt det. 😉

  3. Känns lite hoppfullt nu med Extrem. För första gången. Sen att en hel drös med folk på nätet (på Hbl:s fb t.ex) uppenbarligen tycker att kritiken är trams är en annan sak. Men huvudsaken är att ansvariga på kanalen på riktigt höjer nivån. En genuskonsult en gång räcker helt klart inte. Tycker det är anmärkningsvärt och talande att producenten skriver ang. senaste händelsen att de inte hade något budskap och inte något att säga. Man ba’ eeh jaaa det är ju bl.a det kritiken från min sida har handlat om. VAD ÄR DET NI VILL SÄGA?!?! Nähe ingenting, ingen tanke. Det bara flyter på i ett omedvetet tjosanhejsan och sen trampar man såklart i klaveret gång på gång. Förut har ju kritiken inte kommit men nu äntligen har den biten lossnat lite.

    Dingdong-gate har ju hittills samlat ihop flest lågvattensmärken. SÅ förstår att det kan hänga kvar skit från det. Det var så utflippat hur mycket skit du fick, helt fel fokus och så mycket konstiga tolkningar av din text. Det var som att vissa faktiskt inte kunde se det på annat sätt än att du hade ett personligt drev mot Krista. Allt det var sjukt. Och sen kaktus-snacket i direktsänding. Phuuu. Shit pommes. Ofattbart.

    1. Haha ja, men så är det ju. Har många gånger skakat på huvudet åt ”Det inte var meningen, det BLEV ju bara sådär”, som om det på något vis skulle göra saken bättre. Eller ja, det är väl självklart bättre än ”Fast nu VILL vi ju faktiskt vara sexistiska/vad-som-helst så er kritik rör oss inte i ryggen sorry not sorry” förstås, men ingen av oss hade ju ändå föreställt oss att det skulle kunna vara så illa, så det där ”Vi TÄNKTE bara inte!!” är ju precis där var vi alltid tyckt att skon klämmer och så futtigt som ursäkt. Det har ju alltid varit precis det vi ifrågasatt, då vi pratar kritik X3M/Yle fått ustå från ”PK-maffian”. (Vilket f.ö. är en maffia jag stolt är medlem i, i så fall.) Menmen, som du säger, det (tycks) har lossnat! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.