Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

gillianflynn_x3

Gillian Flynns thrillerspännande vad-i-helsike-hände-nyss-deckare Gone Girl har som välkänt nyligen filmatiserats och har biopremiär i början av nästa månad. Jag hörslade ljudboksversionen i vintras, i somras stod Dark Places på tur (filmatisering av den är också på gång), och tidigare i veckan var det dags för Flynns debutroman Sharp Objects (med tillhörande filmatisering i planerna även för denna). Detta betyder att jag för stunden inte har mera Gillian Flynn som väntar — trist, för att få tiden att flyga snabbt är något hon mästerligt behärskar — och därför tänkte jag att ett slags gemensamt sammanfattningsinlägg passar bra, i väntan på att hon ska publicera en fjärde bok. Håller hon sig till sitt tidigare mönster så blir den mörk och stundvis obehaglig, ibland lite på gränsen till larvigt klichéartat ”störd”/”störande” kan jag tycka, men likväl rafflande och medryckande även i sina snäva oväntade kurvor.

Sharp Objects (2006) började jag alltså med tidigare i veckan, satte igång den en kväll så länge jag diskade och två dagar senare var jag huxflux igenom den, allt gick i ett nafs. (Bli förresten inte avskräckta av den skitlarviga beskrivningen på Goodreads, boken var inte alls lika try-hard-edgy.) I centrum av berättelsen har vi reportern Camille Preaker som jobbar på en mindre dagstidning i Chicago, Illinois men är hemma från den fiktiva staden Wind Gap, Missouri. När en ung Wind Gappiansk flicka försvinner och en annan några månader tidigare funnits mördad med sina tänder bortdragna, sänder Camilles chef iväg henne till hemmiljön på uppdrag i hopp om att få till ett rejält scoop som ska höja på tidningens prestigestatus. Väl tillbaka i den rurala småstaden efter åtta års frånvaro uppstår disharmonier med hennes fjärmade mor Adora och hennes trettonåriga, brådmogna och bortskämda halvsyster Amma, och där emellan försöker hon samla information om fallet hon är där för att rapportera om, något som blir desto mer viktigt då den försvunna flickan påträffas mördad, och tandlös. Samtidigt som Camille balanserar allt detta tampas hon också med egna demoner, minnen av hennes avlidna syster Marian gör sig påminda och likaså Camilles tidigare personliga bekymmer med tillhörande vistelse på en rehabiliteringsklinik.

Dark Places (2009) var den som jag fäste mig mest vid och är också den jag tycker att känns mest trovärdig — trovärdigt otrolig, så att säga. Huvudpersonen är Libby Day som var sju år gammal vintern när hennes mamma och två systrar mördades medan hon själv flydde genom snön i Kinnakee, Kansas. Då vi möter Libby har tjugofem år gått sen dess och för en klubb med mord som fokus så går hon med på att berätta om händelsen, mot betalning. Att vinna pengar ur sin tragedi är inte något som är främmande för henne, tvärtom är det vad hon dåtills har försörjt sig på — donationer och bokintäkter. Libbys bror Ben sitter fängslad för morden, hon hade själv vittnat emot honom, men en stor del av klubbmedlemmarna tror honom vara oskyldig och är mycket engagerade och tydliga med denna ståndpunkt. Trots att Libby till en början avskyr att bli ifrågasatt så är hon i behov av pengar och går motvilligt med på att ta kontakt med andra personer som kan anknytas till den ödesdigra natten den andra januari 1985, för att sedan berätta för klubben om samtalen, vars medlemmar i sin tur hoppas på ledtrådar för att lösa gåtan. Hon börjar med tiden också själv att tvivla på sitt vittnesmål och snart handlar hennes sökande om annat än pengar.

Gone Girl (2012) är den mest välkända av Flynns verk och jag förstår varför, begreppet ”plot twist” räcker knappt till att beskriva det stora som inträffar. I denna bok har vi två centrala figurer, det gifta paret Amy och Nick Dunne. Nick har förlorat sitt journalistjobb och paret flyttar således till Nicks hemstad North Carthage, Missouri, där han öppnar en bar (med sin frus pengar) som han driver med sin syster medan Amy saknar New York där de bodde innan. På deras femte bröllopsdag försvinner Amy och hemmet visar tecken på våld, och Nick blir snabbt den huvudmisstänkta i hennes försvinnande. Första halvan av boken turas om att berättas ur deras perspektiv, Amys är från det förflutna via dagboksanteckningar och det blir tydligt att hon är djupt förälskad i sin make trots att problem dykt upp. Nicks skildring är från nutiden och han framstår som rätt distanserad och bitter, men han verkar inte vara en skurk. Amy får Nick att verka många gånger mer aggressiv och hård än han hävdar att han är, och Nick beskriver å andra sidan Amy som oerhört mycket jobbigare och svårare än hon framstår som via sin dagbok. (Kan tillägga att jag tillhör skaran som inte gillade slutet, så jag ser stort fram emot att se filmversionen av det, som ju har ett nyskrivet ett enbart för filmen!)

Frågorna vi ställer oss är i alla tre: Vem kan en lita på, vad sjutton är det som har hänt och hur jäkla genial måste inte denna Flynn vara egentligen? Min rekommendation är: Läs hela trion!

Flynn har för övrigt anklagats för misogyni för att en del av hennes kvinnokaraktärer inte alltid är särskilt ”bra personer”. De kan vara manipulativa, kalla, grymma, elaka, hårdhjärtade, vrickade och så vidare. Denna kritik tycker jag att är enerverande och fånig. För det första är det inte så att Flynn demoniserar kvinnor, snarare bekräftar hon bara det faktum att kvinnor inte alltid per automatik tillhör den vårdande, moderliga typen (eller går att sortera enligt hora-madonna-komplexet överlag, för den delen), och för det andra så är det väl banne mig bara att välkomna att kvinnor i böcker visar en minst lika komplicerad och mångfacetterad natur som litteraturens manliga motparter har haft hela tiden utan att någon har lyft ett ögonbryn. Tvärtom tycker jag att hennes böcker ofta innehåller feministiska värderingar som en uppskattad bonuskrydda, så att påstå att internaliserad misogyni skulle vara något som Flynn är drabbad av tycker jag låter som ett ytligt och ogenomtänkt lallande. (Eller har jag missat något?)

Kommentarer

4 kommentarer

Post a comment
  1. oktober 7, 2014

    jag gillade slutet på gone girl! först gjorde jag inte det men sen tänkte jag efter och gillade det. men tyckte filmen slutade på samma sätt? tyckte filmen gjorde boken rättvisa, gillar båda ungefär lika mycket (boken lite mer för den är ju längre hehe). har också läst alla tre och tycker mest om dark places också! ser fram emot hennes nästa bok – om hon är sin vana trogen bör det komma en år 2015, hehe…

    • oktober 7, 2014

      Tyckte också att filmen slutade likadant! Vilket LJUG de har tutat i en, hmpf. Jag tyckte att slutet gick över nån gräns, inte helt olikt sista droppen som fick bägaren att rinna över. Alltså historien var ju ihållande väldigt extrem men jag kunde ända köpa den fram tills… ja, den där sista manipulationen då. Samt att jag inte är helt förtjust i då saker slutar sådär öppet — men det är ju förstås behändigt ifall skaparen en dag känner för en uppföljare. 😉

  2. oktober 7, 2014

    OCH jag tycker också kritiken mot henne angående anti-feminism är helt befängd. älskar att hennes kvinnor får vara genomonda, sluga, manipulativa och elaka utan att de målas som en femme fatale som ska dödas, eller som horan med en madonna-motsats.

    • oktober 7, 2014

      Skönt med medhåll! Har inte alls fattat vad folk pratat om då de pratat sådär.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS