dödsätare

darkmark

Jag har börjat lyssna på en lagom nördig podcast som heter The Chapter Titles Were So Good, där tre killar i varje avsnitt pratar om ett enskilt kapitel ur Harry Potter-serien, i ordningsföljd. Den ena killen berättade att då han först hörde om Harry Potter så gick han i lågstadiet och hans lärare läste upp första kapitlet ur första boken en dag, och efter skoldagens slut rusade han hem fylld med iver för att läsa resten. Tror det var samma kille som senare sa att då han läste hade han inte en blekaste aning om att Harry skulle visa sig vara en trollkarl och skulle åka iväg till en magiskola — fatta det! Så skönt öppen och fri från förutfattade meningar hans läsupplevelse måste ha varit, och sen så underbart att upptäcka den där fantastiska världen helt för sig själv.

Det pratades nyligen en del om att unga killar läser mycket mindre än unga tjejer, och en av frågeställningarna var den att hur ska vi få killar att läsa mer. Förstås påverkad av det podcastkillen berättade så tänker jag såklart Harry Potter, även om jag inte hade behövt någon större övertalning utan hans historia heller. Jag tycker i och för sig inte att böckerna är några litterära mästerverk (förlåt), men jäklars jäklar så bra de är. Det är inte bara det att de innehåller makalösa mängder av de där magiska kryddorna fantasi, spänning och läsarglädje, utan också det att jag verkligen tror att en kan lära sig väldigt mycket om medmänsklighet genom dessa övernaturliga historier. Jag tänker att HP som läsningsinkörsport för barn oberoende av kön omöjligtvis kan försämra moralen. Det är ganska kul att lyssna på de där tre killarna i podcasten, det har förvisso dykt upp ett våldtäktsskämt (hittills), men utöver det så pratar de väldigt insiktsfullt om olika typer av diskriminering som existerar i trollkarlsvärlden (trots att de envisas med att kalla allt för ”racism”), och jag kan inte undgå att jämföra deras konversationer och de som en ser nästan dagligen mellan andra killar/personer i deras ålder men angående den riktiga världen, och hur de verkar vara flera världar emellan på betydligt fler sätt än en litterär och en reell. (Dagens exempel: ”Bra att det finns folk som är emot islam”, ”ni förstår väl att muslimer håller på att ta över hela europa?”, ”13% kanske hatar islam, men 3% hatar då män, och så gott som alla hatar individens rätt att bestämma i sitt eget liv”, ”muslimer växer upp som svampar på hösten i europa och i nått skede kommer dom ta över majoriteten av befolkningen…” och så vidare. Förstås om riksdagsvalet i Sverige.) Nå, nu menar jag förstås inte att det är tack vare Rowling som de tre podkillarna är förståndigare än en del andra men jag tänker förstås ändå att lite etiska riktlinjer under åren vi kallar formativa, och så av en orsak, omöjligtvis kan skada.

”I’d say that it’s one short step from ‘wizards first’ to ‘pure-bloods first’, and then to ‘Death Eaters’. We’re all human, aren’t we? Every human life is worth the same, and worth saving.”
– KINGSLEY SHACKLEBOLT (genom J. K. ROWLING, förstås)

Idag satt jag och tänkte på detta välkända faktum att fler och fler mugglare röstar på dödsätare och hur oroväckande det är att trenden bara fortsätter att eskalera. Som resultat av detta, och förvisso även utav nörderiet jag har lyssnat på i några dagar nu också, så beställde jag äntligen ett boxset med alla HP-böckerna, och tänkte att om jag nånsin får barn så ska mina avkommor banne mig klara av att känna igen dödsätarna även fast de står nånstans bakom ett podium och låtsas vara schyssta och prata politik.

Har också tänkt på karaktärer i HP som understött Voldemort, och varför. Vi har förstås karaktärer som Peter Pettigrew, Crabbe och Goyle, men där är det så självklart att de agerar utifrån en egen ängslighet, en längtan att vara cool, tuff och respekterad, samt omgivningens grupptryck. Då det gäller personer som Bellatrix Lestrange och tortyrsyskonen Carrow så känns det å andra sidan som att där har det mest att göra med någon form av ihållande psykos, en klar obalans i hjärnan, att det handlar nog inte så mycket om att de vore Ren Ondska som med att de har ordentliga mentala problem som aldrig har tagits itu med. (Popkulturella jämförelser: Tänk Dexter utan Harrys moraliska kod, typ. Angel utan sin själ, a.k.a. Angelicus. Inte ens Hannibal Lecter är ju ensidigt ond, men fan, frisk är han ju inte.) Istället tänker jag på de där som är någonstans i gränslandet, de som antagligen hade kunnat pendla åt endera hållen — god eller ond — de som fullständigt verkar vara vid sina sinnens fulla bruk, varken dåraktiga eller fårskalliga, inte heller framstår de som osäkra på sig själva eller ens i närheten ditåt; sådana som familjen Malfoy, och först och främst kanske Lucius som ju känns som ett mycket normativt stereotypt överhuvud i familjen. Jag tänker att sådana personer som alltså precis lika troligt skulle ha kunnat hamna på motsatt sida, det är något mycket intressant där. Och kanske är det precis sådana personer som är farligast, för de framstår som någon typ av Voice Of Reason bland alla puckade och fanatiska personer och säger åt alla osäkra att den onda sidan faktiskt har något att erbjuda, och att det är absolut okej att acceptera det erbjudandet. Det är det ju inte. … Ja, jag vet inte. Ska fundera mer på detta nästa gång jag läser böckerna.

Sen kommer jag alltid gilla dödsätarna miljoner gånger mer än verklighetens dito. Dödsätarna hade inga egna val, Rowling bara skrev dem så. Det har däremot vi riktiga människor så gå för fasiken hem och skämmas ögonen ur er, ni som envisas med att rösta på SD, eller PS, eller DF, eller FrF, och så vidare. Expelliarmus!

Annonser