vårt liv som hund

synpunkt & reflektion

20140917_stopsexism

För några veckor sen lade jag märke till texten ”Stop sexism!” otåligt sprejad på en vägg här i Vasa och nån dag senare såg jag den på ett annat ställe också. Jag håller fortfarande upp ögonen efter fler. Den på bilden ovanför går jag förbi nästan varje dag och varenda gång lyfter den mitt humör en aning. Att veta att nånstans här i stan så finns det en person som är så trött och arg på skiten att hen sprayar ord som faktiskt betyder något mellan alla svordomar, insideskämt och esoteriska bokstavskombinationer och svårtolkade hieroglyfer. Jag vill inte prata i klyschor, men det ger mig hopp. Jag förmodar att hen är en kvinna. Kvinnor är trötta och arga. Kvinnor har rätt att vara trötta och arga. Jag tänker att i likhet med Lewis’ Law, att kommentarsfältet till varje artikel om feminism bekräftar att feminismen behövs, så fungerar det antagligen så att varje man som förminskar kvinnors upplevelse av sexism i samhället bidrar bara till att bekräfta att den existerar. Jag går förbi den där texten ikväll på väg till kiosken på torget och tittar på den som vanligt, blir lite upplyft som vanligt.

Det är mycket folk ute på stan. De flesta studeranden ute med sina flaskor men också några äldre ute med sina hundar. Överalltifrån hörs prat, tjatter, sång, musik, rop, gorm, oväsen. På torget hänger ett gäng med runt ett dussin fulla, högljudda killar, bl.a. utrustade med nån typ av smällare, megafon, och antagligen nån slags saftblandare som jag hör tjuta till då och då. Sammanlagt säkert en hel del promille också. Så länge jag är inne på kiosken hör jag att de fyrar av raketer eller smällare, de upprepar någon sång eller ramsa som endera måste ha något att göra med studieliv eller militärtjänst, jag kan inte avgöra vilket, men allt framförs med mycket oljud. Jag går ut från kiosken och möter en kvinna med en hund som går något hopkrupen med svansen lågt, gång på gång blickar den ängsligt mot skocken bullerkillar och jag lider så med den hunden.

Killarna härjar på och samtidigt som jag lämnar torget så hör jag hur den ena, i megafonen, börjar gorma åt en tjej som går förbi. Frågar vart hon är på väg, ”Va? Va?”, upprepar frågan då hon inte svarar, låter hetsig och burdus på det där överdrivet självsäkra och flirtigt påtvingande sättet som killar så ofta förväntas bete sig enligt. De andra skrattar under tiden och det är nästan aldrig möjligt att bedöma om det är vänligt eller hånfullt, med eller åt. Det är inte så att typen av beteende, med megafon och skratt, är helt diaboliskt överjävligt av dem, men helt okej är det inte. Det är inte elakt men det är hänsynslöst. De flesta kvinnor är alltid i underläge och vi kan inte urskilja vem som är ett verkligt hot och vem som inte är det. Vår tryggaste utgångspunkt är att lita på våra instinkter, och våra instinkter — plus verkligheten — säger att situationer med män kan vara hotfulla. Och då är situationen hotfull för oss.

(Och vem vet vilka liknande situationer en kvinna har varit med om tidigare, men i vilka det inte gått bra, där hotet har varit ett faktum.)

Det går att göra invändningar om sannolikheten, att den är låg att männen där och där i den och den situationen faktiskt skulle ”göra något”, men sannolikheten spelar inte alltid sån stor roll där ovissheten tar över. Vi uppfostras till att lindansa på balansen mellan att inte vara dumdristiga och att inte vara överdramatiska hysterikor, och vi uppläxas om vi råkar ut för skit för att vi inte har klarat av att undvika skiten och vi uppmanas poänglöst att ha förstått bättre. Bättre lycka nästa gång, då.

(Och räcker inte vårt obehag till för att avgöra att det inte är okej? Måste allt bedömas utgående ifrån männens intention? Väger den mer än våra känslor?)

Jag kan inte räkna gångerna jag har känt mig utsatt och otrygg av en man eller en grupp män, men jag vet att nästan precis lika många gånger har jag agerat enligt ett manus som inte är mitt. Jag har spelat en roll som obrydd och orädd och absolut inte illa till mods. Jag har gått vidare precis likadant som innan men med handen i fickan har jag kanske tagit tag i mina nycklar sådär som de säger att en ska, med de vassa delarna utstickande mellan fingrarna i en hårt knuten näve. Jag har suttit kvar men jag har kanske trätt armen mellan väskan och axelremmen, flyttat på mina ben så inget av dem är under det andra, så att jag snabbt ska kunna gå därifrån utan fördröjning. Jag har varit den där hunden, jag tror alla kvinnor har varit den där hunden, vi har kastat skygga blickar över våra axlar och vi har låtsats gå vidare som om inget är fel men hur skarpt vi än har försökt intyga oss om att allt är okej och att vi är okej och att männen är okej så har vi känt det i ryggraden, att den vill säcka ihop och gömma oss, få oss att försvinna, inte märkas, inte höras, inte ses, inte ens anas.

Jag stannar och tar en bild på texten innan den skrivs över och suddas ut. Här finns allierade. Jag tänker barnsligt att jag vill visa internet. Dela peppen, dela stoltheten, dela gemenskapen. Visa vad som är på gång, t.o.m. här. I bakgrunden hör jag gänget med killar fortsätta härja, skratta och roa sig. Vilket de förstås måste få. Men jag önskar att de gjorde det utan att befästa alfahannebullshiten.

Det är först här hemma som jag lägger märke till att nån tycks ha försökt spexa till det bland annat genom att ändra P:et till ett R. ”Stor sexism!” är kanske inte så mycket till slagord, men överlag ett helt reellt påstående det med. ”Start sexism!” är vad jag gissar att de har försökt sig på. Den är redan igång.

Annonser

8 reaktioner på ”vårt liv som hund

  1. Härrigud så bra text. Jag ser Vasa torg framför mig, vet precis hur stämningen blir om de där elementen finns på spelplan. Jag har också agerat enligt ett manus som inte är mitt: snabbat på stegen medan jag krampaktigt försöker hålla kvar en lugn värdighet. Här ska delas.

    1. Tack fina!

      snabbat på stegen medan jag krampaktigt försöker hålla kvar en lugn värdighet
      Exakt så. Försökt sätta på ansiktsuttryck och manér som signalerar att jag går snabbt för att jag har bråttom, inte för att jag är rädd. Vet inte ens varför det är så viktigt att dölja den saken. Det har blivit lite sådär som det berättas att en ska göra om en stöter på vissa vilda djur, att inte springa, inte visa rädslan, för det uppmuntrar bara vilddjuret att gå till attack.

  2. Jättefin text Linnea! Vill samtidigt ta tillfället i akt och tipsa om det där blogginlägget om gulisintagningar o sexism, jäkligt bra skrivet det också, fast ur en annan synvinkel – om tävlingen ”Klädstrecket” o det normativa i det – att det ses som e självklarhet att man ska klä av sig. Där var en mening som jag hängde upp mig på: ”Publiken hånar dem som inte klär av sig och skrattar rått åt dem som gör det.” Hur man än gör så blir det fel, liksom.

  3. Ja men nu ser jag fan att du redan läst det där inlägget, o kommenterat också! DOH. Nåja, men om nån annan läsare här hade missat det. Hehe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s