försvinnande flickor

gillianflynn

Om vi applicerar en dos fri fantasi till denna bild så kan författaren Gillian Flynn se ut att sucka en aning, och jag suckar med henne. Definitivt inte åt Gone Girl, tro inte det, vad vi suckar åt är istället det som jag faktiskt tror att (i-länders) människor mest återkommande suckar åt dessa dagar: Kommentarer på internet.

Såg Gone Girl igår och som jag ganska ofta brukar göra efter att jag sett en film så kollade jag upp lite vad tittare har tyckt om den, i hopp om intressanta analyser. Bland det första jag stötte på var en kommentar med rubriken ”Quit trying to push feminist views”. Vad skribenten i fråga syftade på var det välkända, s.k. cool girl-talet, ett begrepp som varit på tapeten den senaste tiden och i Flynns roman Gone Girl beskrivs såhär —

“Men always say that as the defining compliment, don’t they? She’s a cool girl. Being the Cool Girl means I am a hot, brilliant, funny woman who adores football, poker, dirty jokes, and burping, who plays video games, drinks cheap beer, loves threesomes and anal sex, and jams hot dogs and hamburgers into her mouth like she’s hosting the world’s biggest culinary gang bang while somehow maintaining a size 2, because Cool Girls are above all hot. Hot and understanding. Cool Girls never get angry; they only smile in a chagrined, loving manner and let their men do whatever they want. Go ahead, shit on me, I don’t mind, I’m the Cool Girl.

Men actually think this girl exists. Maybe they’re fooled because so many women are willing to pretend to be this girl. For a long time Cool Girl offended me. I used to see men – friends, coworkers, strangers – giddy over these awful pretender women, and I’d want to sit these men down and calmly say: You are not dating a woman, you are dating a woman who has watched too many movies written by socially awkward men who’d like to believe that this kind of woman exists and might kiss them. I’d want to grab the poor guy by his lapels or messenger bag and say: The bitch doesn’t really love chili dogs that much – no one loves chili dogs that much! And the Cool Girls are even more pathetic: They’re not even pretending to be the woman they want to be, they’re pretending to be the woman a man wants them to be. Oh, and if you’re not a Cool Girl, I beg you not to believe that your man doesn’t want the Cool Girl. It may be a slightly different version – maybe he’s a vegetarian, so Cool Girl loves seitan and is great with dogs; or maybe he’s a hipster artist, so Cool Girl is a tattooed, bespectacled nerd who loves comics. There are variations to the window dressing, but believe me, he wants Cool Girl, who is basically the girl who likes every fucking thing he likes and doesn’t ever complain.”

Beskrivningen var nedskuren i filmen och det kan väl hända att det därför blev aningen otydligt att karaktären som yttrar sig såhär hyser förakt både till män och kvinnor som stöder Cool Girl-syndromet, d.v.s. att det inte nödvändigtvis handlar om ett Krig Mellan Könen, men hur som helst så säger kommentarsskribenten att han himlade med ögonen åt det och ställer frågan om ”de försöker få kvinnor att sluta tilltala sina män”, samt avslutar med att tillförandet av feministiska synsätt i filmer måste upphöra.

Att ett ”feministiskt synsätt” gestaltas hos en karaktär är något som jag tycker att är sjukt underligt att beklaga sig över. Vi godkänner vanligtvis tusentals differentierande karaktärsdrag, en stor del av dem uppriktigt vidriga t.o.m., och vi kanske inte sympatiserar med dem men vi accepterar att karaktären är sådan, och för det mesta utan att ifrågasätta det skulle jag tro. Men när en aspekt som kunde klassas som ”feministisk” dyker upp, har det däremot gått för långt enligt en del. Exempelvis då enligt den ena användaren på IMDbs forum, eftersom två tjejer i biopubliken kände igen cool girl-ismen och pratade om att gå på dejt iklädda mjukisbyxor. Ve och fasa.

I kontrast skildras mängder och åter mängder av antifeministiska — rent av misogyna — synsätt i återkommande filmer, och absolut kritiseras en del av dem, men när misogynin bidrar till berättelsen eller känns som en motiverad beståndsdel på annat sätt så går de flesta med på att den finns där. Vad som istället brukar ogillas är tendensen att filmer skildrar ett kvinnoförakt som tycks vara oavsiktligt, d.v.s. där det inte ifrågasätts, kritiseras eller problematiseras varken rakt ut eller mellan raderna, där kvinnoföraktet inte heller är något som ens driver någon karaktär framåt, utan där det bara finns nånstans under ytan och sällan får vi veta varför eller vem det är som bestämt att det är så. Kortfattat är det de filmer i vilka det är svårt att avgöra om det är karaktärerna eller filmskaparna som inte är intresserade av att tänka på kvinnor som, tja, människor, som brukar kritiseras.

Det tycks fortfarande vara så att i film tillskrivs kvinnorollerna ofta mindre roller, helt enkelt, både personlighetsmässigt och oftast även filmtidsmässigt. De tenderar vara simplifierade, kvinnor verkar sällan få lika många nyanser och bakgrundshistorier som deras manliga rollmotståndare, och inte heller är det sällsynt att de dyker upp som något som närmast liknar personifierad rekvisita. Att någon ens har hittat på det vi känner till som Bechdeltestet säger väl sitt, att det dessutom fått spridning och blivit till en verklig grej är rätt talande det med, och att så få filmer även i dagens läge klarar testet säger kanske mest.

Det är plumpt och vanvettigt att kritisera ett verk som Gone Girl för att vara negativt feministiskt, eller vad vi ska kalla det. Det finns mängder av detaljer som lätt kunde tolkas som feministiska i den, och om filmen väcker kritik för att den påstås uppmuntra kvinnor till att ”sluta tilltala sina män”, av alla saker, och utan att det samtidigt tas i beaktande hur mycket (film)männen försökt tilltala sina kvinnor eller andra grundläggande spörsmål då en trots allt diskuterar jämlikhet, då tycker jag att det definitivt finns goda skäl till att fortsätta producera flera sådana filmer. Låt inte feminismen eller flickorna försummas och försvinna (igen).

Har funderat hur filmen skulle te sig ifall karaktärerna var av motsatt kön och där tyckte jag ett imponerande och underliggande feministiskt perspektiv kom fram, då en inser hur förbannat typisk berättelsen i många situationer då vore.

Pyttesmå spoilers i följande stycke!

Typisk hur? T.ex. genom den manliga Detective Boney som är kompetent och tuff, och hans kvinnliga kollega Officer Gilpin som verkar mera känslomässigt styrd och rent av en aning inkompetent och osäker. Eller med den hopplöst förälskade/besatta romantiker/fanatikern fröken Collings, som njuter av att vårda och vara behövd, som vill älska långsamt, antagligen upphängd på någon skillnad mellan ”making love” och ”fucking”. Eller FBI-kvinnan som näst intill moderligt tröstar och sen skyddar offret från den okänslige Detective Boney. Eller fru Elliott, som är den som gråter och kramas medan herr Elliott är mera pragmatisk och distanserad (dessa karaktärsdrag skildrades dock inte särskilt tydligt i filmen). Killen Andie som hellre vill ha sex än höra kärleksintyganden. Brorsan Go som drar vågade skämt och överlag uttrycker sig ganska stereotypt ”grabbigt”. Killen som övertalar tjejen att begå ett brott, hur fullkomligt oöverraskande det vore, hur fullkomligt oöverraskande allt jag har listat här vore.

(Slut på spoilers.)

Jag säger inte att någondera av dragen hos karaktärerna är mera kvinnliga än manliga, eller vice versa, bara att oftast ser vi dem porträtterade som endera och att det känns för det mesta bara platt och typiskt. Alla könsstereotyper i Gone Girl är absolut inte omvända, men nog en stor del av dem, och jag tycker det är fantastiskt. Att karaktärerna är skrivna och sedan filmatiserade på sådant vis att de har hämtat personlighetsdrag fritt från spektrumet ger automatiskt mera djup och trovärdighet till alla personligheter. Karaktärer är de, ej kön.

Så visst märks det feministiska perspektivet om en vill lägga märka till det. Svårt att missa, å andra sidan, trots den korta kameratiden, var ju att vi fick se en snopp också. Female gaze! Det är inte ofta hänt. Men jag betvivlar att det sjungs en sång om det på Oscarsgalan.

Rent generellt om filmen så har jag ännu inte bestämt mig för hur mycket jag gillade den. Inte en dålig film alls, men som vanligt är ju boken bättre.

Annonser