veni vidi veggie

lisa_the_vegetarian

Jag slutade äta kött för några år sedan, det blev så gradvis och var aldrig avsiktligt innan jag plötsligt varit utan det en bra tid. Det kom automatiskt i och med att jag blev tillsammans med en vegetarian och jag själv, som aldrig varit någon större fantast av tanken på att äta djur (har lämnat många biffar halvätna på tallriken efter att jag stött på nån sena eller annat äckligt som påmint mig om att det är en ko jag äter) eller av att handskas med en bit rått kött i tillredningsstadiet, saknade det sällan. Jag äter fortfarande både ägg och mjölkprodukter, men jag håller mig borta från gelatin och löpe, som brukar hittas i t.ex. godisar respektive ostar. Huvudregeln för mig är att så länge ett djur inte har slaktats för min mat, så är jag okej med den — och helst vill jag förstås att djuren som bidragit med äggen och mjölken till den ska ha levt under bra och vänliga förhållanden.

I och med att jag successivt åt mindre och mindre kött så vet jag inte när jag trillade över till veg-sidan, men när jag insåg att jag nog skulle vara köttfri på heltid var strax efter att jag för sista gången smakade på kött, julafton år 2009. På tallriken hade jag en tunn skinkbit som jag var skeptisk till redan innan den serverades, och jag skar ett minimalt hörn av den som jag åt men lämnade resten. Det året var det många skriverier om grisuppfödningens ofta urusla förhållanden och det bidrog det med till att jag endast kunde svälja en liten tugga, med tvång. Då smakade köttet i sig själv ännu helt bra (det tror jag inte att kött längre skulle göra, på min tunga) men allt associerat till den lilla skinkbiten gjorde att jag ändå kände avsmak i munnen. Det här vill jag aldrig äta igen, tänkte jag.

Nu, nästan fem år senare, känns det jäkla skönt att jag inte behövde göra det heller och att jag fortfarande inte vill. En del kött doftar gott ibland. Som när jag går förbi disken med grillad broiler då jag är ute och handlar lunch och är vrålhungrig. Tanken på att faktiskt sätta tänderna i en bit får mig dock snabbt att tappa aptiten. Andra kötträtter stinker och då känner jag lättnad över att jag inte behöver äta det. Jag trivs helt enkelt med detta. Det känns rätt för mig.

Jag skulle faktiskt vara nöjd med det, precis där, i min helt egna lilla sfär. Jag med mitt, andra med sitt. Men det är inte alla andra alltid nöjda med.

Jag påbörjade det här inlägget för flera veckor sen, men hejdade mig sedan i oro för att det skulle uppfattas som för predikande och uppläxande. Kan inte lova att det inte kommer bli just så, men just nu är jag lite för trött på saker och ting för att fullt orka bry mig. För sen dess har ämnet dykt upp flera gånger, utav helt orelaterade händelser, (Ellen bloggade t.ex. också om det,) och det som vi vegetarianer i min bekantskapskrets tycks ha gemensamt, förutom våra kostvanor då, är att få av oss försöker tvinga på andra människor att äta likadant som vi men att köttätare däremot verkar anse att vi borde äta som de. Det här inlägget är därför mera av ett försvarstal, kanske. Det handlar inte om att försöka övertala någon till att skippa köttet, men jag kommer nog att uttrycka skepsis till det näst-intill fanatiska köttätandet (det är svårt att inte, då en pratar om detta) — så känns vegetarianism som ett mycket provokativt ämne för dig som köttätare så kanske du bara ska scrolla vidare då. Det krävs inte alltid att en ska säga något negativt om köttätande för att få anmärkande reaktioner ens, en del personer verkar inte kunna höra orden ”Jag är vegetarian” i förbifarten utan att direkt känna sig manade att dels försvara sitt köttätande och, emellanåt, även ifrågasätta mitt icke-köttätande. Det känns befängt att säga detta för det borde vara så självklart, men alltså, mina matval handlar om mig och är inte en form av kritik av andras. Har under de här få åren hört ”Jag tycker bara om kött alldeles för mycket”, ”Jag behöver bara något rejält som kött för att orka hålla igång”, ”Jag tycker bara att det skulle vara så svårt att komma på vad en ska äta” otaliga gånger. Och oftast brukar jag bara nicka och säga ”Ja, förstår att det kan vara/kännas så”, för jag har verkligen inget intresse av att kritisera dig och dina matvanor eller agera kostexpert. (Vilket jag, i ärlighetens namn, verkligen inte är heller. En måste inte vara det för att äta vegetariskt.) Det är bara inte särskilt artigt eller trevligt att föra ett samtal på sådant vis, tycker jag. Samma åsikt verkar däremot inte alltid de personer jag då för stunden råkar prata med ha.

Tvärtom verkar en del personer automatiskt förvandlas till skeptiskt bekymrade kostexperter då min vegetarianism kommer på tal. ”Men varifrån får du dina proteiner?” är förstås klassikern. De får jag t.ex. från sojabönor, som per 100 gram innehåller 34 gram proteiner. Eller pumpafrön, 24,5 g. Linser, 24 g. Nötfärs innehåller förresten 21,4 g, även om det förstås finns andra typer av kött/fisk som innehåller mer än så. Oavsett, jag mår inte illa. Jag tycks än så länge inte lida av proteinbrist. Och som Basse nyligen påpekade — det gör inte heller Indiens befolkning, trots att uppskattningsvis 20-30% av indierna äter vegetariskt. I siffror motsvarar en sådan procentenhet minst 247 miljoner människor. Och de har haft en sådan diet väldigt länge. Så det är lugnt, oroa er inte.

Fast jag aldrig har försökt övertala någon att skippa köttet så önskar jag förstås att fler åt vegetariskt, om fler bara åt vegetariskt lite mera ofta än de gör så skulle jag redan tycka att det var suveränt (tips: Lihaton Lokakuu, ej för sent att delta!), både för världens (som helhet) bästa men också utav fullständigt själviska orsaker så som att det skulle innebära ett rejält uppsving i det vegetariska matutbudet i Finland, vilket ännu känns tämligen futtigt. Vegetariska smörgåsar på caféer består ofta bara av vitt bröd, smör och en ostbit. Restauranger har inte alltid vegetariska huvudrätter, och exempelvis en förrätts-tomatsoppa är inget en håller sig mätt på. (Fick på en restaurang förslaget att de kunde göra en hamburgare åt mig utan biff. Jag anade oråd och frågade ”Men vad byter ni ut biffen mot?”, och servitören stirrade nervöst på mig och sa ”Nå, vi kan sätta mera grönsaker och sallat”. Tackade nej och gick.) Har restauranger vegetariska huvudrätter så är det ibland bara en enda, för alla vegetarianer har förstås samma smak och gillar inte att ha valmöjligheter så som alla andra betalande kunder. I färdigmat-disken på affärerna så kryllar det av varianter på kötträtter; potatis, pasta och ris med kyckling, fisk eller varianter på nöt- och griskött, ibland även snäppet ovanligare djur så som anka, gås, får, ren et.c. — för oss vegetarianer finns det för det mesta endast soppor med tomat eller spenat, ibland svamp, men alternativ i form av vilket märke som tillverkat soppan hittas däremot ofta. Igår på Citymarket valde jag t.ex. mellan tre olika producenters spenatsoppa till lunch…

Ska jag kritisera köttätandet så är det främst machokulturen kring den som jag brukar störa mig på. Flames och hårdrock och grillkorv. Att ju flera typer av kött en pizza har i sin fyllning, desto manligare är den, som att den är gjord för ”riktiga karlar”. (?!) Det där jävla glorifierande tjatet om bacon. Bilder på ”saftiga biffar” som svämmar över nyhetsflödet på Facebook varje sommar då grillsäsongen inleds, samt medföljande absurt skryt om hur många av dem de tryckt i sig. Eller hånfulla kommentarer om att sojakorv ”imiterar riktig korv gjord på kött”, ”Ööh varför försöker de få sojakorvarna att smaka kött då om kött är så jävla äckligt?”. Tror ni faktiskt att korv smakar kött? Tror ni att kött i sig själv smakar så som det brukar smaka då det har blivit tillrett? Om köttsmaken var så himla god kunde vi ju skippa kryddorna och marinaden och såsen. Av samma orsak gillar jag inte heller längre min forna favorit grillchips, f.ö., för mig påminner de alltför mycket om kött (mer än vad soja/korvsmaken gör). Fullkomligt ologiskt, men jag är okej med det.

Jag kommer inte kritisera köttätande direkt åt en köttätare så länge hen inte kritiserar mitt icke-köttätande, och knappast ens då. Även om jag egentligen inte tycker att ursäkten att någon ”tycker om kött för mycket” är en egentlig orsak, om jag ska vara riktigt sträng och hård så tycker jag det bara är en klen och egoistiskt anvarsundvikande icke-ursäkt. Däremot helt förståelig, har ju själv tänkt precis likadant, och i många år. Att kött behövs för att en ska orka tycker jag inte heller att låter helt rimligt, inte när vi t.ex. har proteinersättningar, samt helt mättande produkter även ur växtriket att hitta krafter i. Jag trodde också förr att det skulle vara svårt att äta vegetariskt, men det har visat sig att det inte är särskilt svårt alls. Men jovisst, det kräver förstås att en måste bryta av vanan då det kommer till matlagning en gnutta. Att byta ut tacoköttfärsen till sojakross. Att ersätta hamburgarbiffen med en quornbiff. Att sätta bönor eller kikärter i salladen istället för kycklingbitar. Och på samma sätt som köttätare ibland bara äter makaroner med ketchup, en påse nudlar, eller några plättar med sylt istället för mera näringsrika måltider, så är det knappast heller superskadligt för vegetarianer att skippa proteinerna nån gång.

Det finns säkert många andra personliga skäl en kan ha för att äta kött, men det finns också minst lika många skäl till att äta vegetariskt. Exempel från Wikipedia:

Religiösa skäl: Med hänvisning till påbudet att leva utan att skada andra är det vanligt att buddhister inte äter kött.

Djurrättsliga skäl: Många som blir vegetarianer av etiska skäl syftar på att det är fel att döda och äta djur.

Djurskyddsskäl: Vissa vegetarianer anser inte att det är fel att äta kött i sig, men motsätter sig den moderna köttprocessen där djur föds upp under, enligt många, tvivelaktiga förhållanden, endast för syftet att ätas.

Rättviseskäl: Vissa vegetarianer anser att det är fel att endast en liten del av världens befolkning äter en stor del av det kött som produceras. De anser också att den betesmark/odlingsmark som används till köttindustrin mer effektivt skulle kunna användas för att odla grödor och på så sätt mätta fler människor.

Miljöskäl: Köttproduktion anses bidra till växthusgasutsläpp, vara resurskrävande när det gäller djurföda och vattentillgångar, bidra till övergödning och kräva omfattande transporter.

Hälsoskäl: Vissa äter vegetarisk kost av hälsoskäl, då de anser vegetarisk kost generellt vara nyttigare.

Smakskäl: Vissa människor är vegetarianer endast på grund av att de finner kött osmakligt.

Naturlighet: En del personer är vegetarianer för att de anser att människan hör till växtätarna, det vill säga att människan är en naturlig vegetarian och inte är menad att äta kött.

Tror jag kan skriva under på alla, faktiskt. Det är så märkligt för mig att jag trots detta inte ändå provoceras det minsta av att folk väljer att äta kött, när det för så många andra definitivt tycks provocera dem att en del människor väljer att avstå från det. Alltså va fan. Att många av oss vegetarianer har goda etiska skäl för vår diet, till skillnad från exempelvis hundraprocentigt själviska så som LCHF- och Atkinsdieten o.dyl., och ändå möter mera skepsis och kritik och aggression och förakt och så vidare än andra dietutövare, eller att vi ens över huvud taget möter allt detta, är satan bedrövligt. Ni gör dagligen era matval och vi gör dagligen våra. Våra berör inte andra människor, har ingen inverkan på era liv, samt att de är i regel mera miljövänliga och betydligt snällare än era så vad fasiken är det för er att härja om. Lägg av. Väx upp. Ät en banan och va tyst.

Annonser