i am large, i contain multitudes

dokumentation & situation

20141113

Tänker på asymmetri och obalans och symmetri och balans. Hur det ena en del gånger tar ut det andra och hur det andra gånger kompletterar. Ibland pressar jag fingrarna mot mitt ansikte så att jag känner benet där under och där det kurvar sig som ett C på ena sidan böjer det sig bara som en ) på motsvarande. I profil i spegeln bågar svanken in och på motsatt sida magen för det mesta ut.

Tänker på hur det är likadant i livet. Var jag än metaforiskt placerar mina fingertoppar så är känslan antagligen annorlunda mellan vänster och höger hand, trots att jag ofta tycker att jag lever i en monotoni. Så påtaglig den gränsen i synnerhet blir i.o.m. en brytning, så självklart det blir att mitt liv är en polytoni även under dess mest lågmälda partier. De tre tydligaste uppbrotten inom de fem senaste åren: Flytt, jobb, separation. Alla tre efter att jag tillbringat flera år annorlunda, blivit van, blivit jag. Den sistnämnda var den senaste och största.

Tänker på hur rädd jag var innan för att delar av min värld skulle rämna, och hur odramatiskt det i jämförelse blev — och att även det är värdefullt och inget att ta för givet. Vi bor fortfarande tillsammans, vi går och handlar tillsammans, vi lagar mat tillsammans, vi går på teater tillsammans, vi tittar på tv tillsammans, vi går ut på en öl tillsammans. Det är lustigt hur mycket som kan vara så precis som det var och ändå så fullständigt, distinkt, obestridligt annorlunda. Att det är så nu är nog på bästa möjliga sätt.

Tänker på att varje splittring kanske inte är ett vändande av ett blad och ett påbörjande av ett nytt kapitel, men att se ett onedhugget eget träd som står stadigt och rättfärdigat för sig själv i den helhet ämnad för en att se. En rot djupt nere i myllan, en stam klart framträdande mot omvärlden, en krona dels skuggande och dels glimtande. Att låta det stå, att låta det förbli ett träd, att inte förvandla det till något så behandlat av en människohand som några blad i en bok. Att låta det stå orört, att inte känna desperationen att karva in ens initialer i barken utan istället inse att det bär ens namn och tusenfalt av information naturligt inväxt i dess årsringar, så som det på motsvarande sätt gör i mig.

Tänker på hur allt jag skriver här säkert uppfattas som att det endast handlar om mitt avslutade förhållande. Hade ni frågat mig för en tid sen hade jag inte trott att jag skulle ha plats för mycket annat heller, inte ens generaliteter som så mycket av detta är.

Tänker på möjligheten att ibland är det nog kanske så att olikheterna framhäver varandra. Inte eliminerar, inte kompletterar, men komplimenterar. Gör dem större, men ändå mindre. Större i värde, men mindre i omvälvning.

Tänker på:

”Do I contradict myself?
Very well then I contradict myself,
(I am large, I contain multitudes.)”
– WALT WHITMAN, SONG OF MYSELF

Tänker på hur mycket jag och du och vi och ni ändå rymmer, och för min egen del för en gångs skull inte i betydelsen flykt, men i volym. Som människor gör.

Annonser

14 reaktioner på ”i am large, i contain multitudes

  1. Jag fastnar ändå på detaljen om att ni gjort slut men fortsätter bo. Fastnar, för att jag också haft det så (eller att vi bestämde i februari att vi gör slut i maj när jag inte längre behöver bostad). Det var på många sätt bra, att få bearbeta slutet i lugn och ro. Vi gjorde mat, var på lenkki, spelade dataspel. Sen när jag flyttade ut var vi färdigsörjda båda två. Någon månad senare hittade vi nya napp, som för oss båda kändes som de rätta pusselbitarna. Vi visste så noga varför det inte kunde fortsätta vara vi att det blev väldigt lätt att veta när de nya seglade in.
    Du verkar inte ledsen, så det är inte tröst jag vill ge. Mera kanske en tanke om att det kan vara ett riktigt bra sätt att avsluta något, att låta det ta tid.

    1. Tack! Oj, det där vet jag inte om jag skulle klara av, att boka in ett slutdatum på förhand. Men så fint att det fungerade för er! Tror det är i princip ett måste att låta saker och ting ta tid då det handlar om att avsluta ett långvarigt förhållande… fast det ter ju sig på olika vis, såklart. I vårt fall ÄR det nog över — men vi kommer överens som vänner så det är ingen panik med att vi ska flytta isär. Hakuna matata. 🙂

  2. Voj herregud så det här träffade. Gråter inte för att det är sorgligt (eller ja, lite därför också) men mest för att det är sant och fint och TACK för att du visar och påminner om detta viktiga vackra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s