finländska lejon

Processed with VSCOcam with g3 preset

Finlands självständighetsdag och dagen samt vårt statsvapen det finska lejonet till ära har mitt hår passat på att göra sitt bästa för att efterlikna en (finländsk) lejonman.

I övrigt tycker jag att det är något halvläbbigt med flödet i sociala medier som fylls med blåvita bilder idag. Jag har så svårt att förstå patriotism på det planet, att känna någon typ av personlig stolthet för det land en råkar vara född/uppvuxen/bosatt i. Gränsen mellan det och nationalism och i sin tur chauvinism samt vidare bortåt verkar så tunn i sådana fall. Detta brukar jag försöka formulera emellanåt men det brukar aldrig gå särskilt bra, men jag antar att min poäng är ungefärligen att det är enorm skillnad på tacksamhet och stolthet, d.v.s. enorm skillnad på att vara medveten om sina privilegier och inse hur bra en & ens folk har det, istället för att vara medveten om sina privilegier och anse att de beror på hur bra en & ens folk är.

Pratade om detta med en kille på krogen för något år sen, på sin arm hade han en tatuering föreställande ett finskt lejon och han sa att den hade han skaffat för att visa uppskattning för sina far- och morföräldrar som stred och kämpade för att den finländska framtiden skulle vara tryggare än forntiden. Javisst, det kan jag väl förstå, men samtidigt råkade det sig så att killen angående ett annat ämne sa att han inte tyckte om invandring, för att han exempelvis inte gillar att invandrare ”kommer hit och tar våra jobb”, bland annat fördoms- och rädslobaserat babbel. Det är lustigt, men inte på ett ha-ha-sätt, att de två känslorna — fosterlandskärlek och främlingsfientlighet — så ofta tycks gå tätt intill sida vid sida, hårt hållna hand i hand. Det är förstås det som orsakar olustigheten och olusten.

(Om den inte gjorde det innan, så kändes åtminstone då killens angivna skäl till sin tatuering väldans påklistrad och oövertygande. Det är en enorm skillnad på affektion och affektation också.)

Kanske (och i min vänkrets antagligen) är det så att alla som postar bilder på finländska flaggor, lejon och övriga ikoner idag nog verkligen känner tacksam uppskattning framför kaxig stolthet. Det är bara det att jag inte tycker att det alltid märks och jag grimaserar ibland obekvämt då jag tänker på det. Dagens generella finländska högtidliga tanke: Vi har det bra här. Min generella bonusåsikt: Ju fler desto bättre.

Det var allt. Avsåg inte att vara en partypooper så ursäkta för sådan eventualitet. Var god återgå till firandet. Party on, Finland! Ja sama suomeksi.

P.S. Strax efter att jag publicerat detta gick jag ut på balkongen och där hördes det sång, och nere på gården stod fyra killar, till synes nyktra, som sjöng Modersmålets sång. Det var onekligen ganska mysigt och fint.

Annonser