dagar på dagar

20141206_linnea

Detta är inte idag men för ett par helger sen. Jag hade bra hår i en halvtimme, sen blev det smutsigt, äckligt, platt och trist. Har lust att dramatiskt tillägga SOM DET MESTA I LIVET, men är rädd för att mina trollfasoner ska tas på för stort allvar. Har det ganska bra här i livet egentligen, antagligen för att jag inte oroar mig så mycket för hur det ska bli. Ibland nog förstås. Ibland kommer den där gastkramande ängsligheten över mig, så som jag tror den gör för de flesta människor åtminstone vid några punkter av livet, men överlag har jag tagit en paus och låter tiden gå sin gilla gång under tiden. Försöker att inte stressa upp mig över oklarheter. De klarnar nog i sinom tid, försöker jag minnas och finna nån form av trygghet i det. Fungerar på ett ungefär, emellanåt.

Överallt och hela tiden blir jag påmind om saker jag borde organisera, det har jag däremot nog stressat upp mig något på under den senaste veckan framför allt. Eller mest har jag irriterat mig på att det varit så omöjligt för mig att ta itu med allt som borde fixas. Exempel på bild: Bokhyllan i bakgrunden, som såg töntig ut redan innan Jim tog sina böcker ur den. Det är inte bara sådana saker som att jag borde klura ut hur jag egentligen vill möblera här hemma nu då en del interiör försvunnit, eller att jag fortfarande/igen borde rensa ur min garderob, eller köpa skedar och flera muggar med handtag som inte lossnade i den stora hyllkraschen 2011, eller ens en jäkla dammsugare nån jäkla gång, eller typ femtio andra liknande saker. Det är också att jag borde omorganisera mig själv, mitt jag — utöver vetskapen att jag har en hög med rent praktiska saker som jag borde ta itu med, så bär jag också på känslan av att jag borde passa på att ta tillfället i akt att bli lite, tja, bättre på att fungera. Mera produktiv. Mindre prokrastinerande. Mera taktisk. Mindre temporär. Mera eftertänksam. Mindre efterklok. Jag blir otålig då jag tänker på Mitt Nya Liv som jag borde inleda och dessutom också vill inleda men likväl sitter jag djupt nersjunken, orkeslös och handlingsförlamad i soffan kväll efter kväll. Sånt stör.

Igår tömde jag äntligen mitt överbelamrade skrivbord i alla fall. Det har varit ur bruk i ett par månader och det är dels också detta, bristen på ordentlig arbetsplats, som gjort att jag inte kunnat fokusera på sånt som berör text, blogg och dylikt. Men nu är den saken åtminstone på gång.

Ska fira midvinter ikväll. Vintersolståndet inträffar egentligen natten till måndagen men eftersom jag har jobb följande dag får det uppmärksammas i förväg. Har införskaffat en flaska rött bubbel. Har satt mörkrosa rosor i en vas. Har sent omsider satt upp ljusslingor i fönstren. Har punkterat apelsiner med nejlika och sedan hängt upp dem. För någon dag sen plockade jag upp en liten grankvist som jag såg ligga på gatan och satte den i ett vattenglas, min julgran. Yulegran.

Angående något helt annat så började jag dagen efter att jag publicerade mitt inlägg Ain’t love grand? fundera att det var väl ändå jäkligt privilegierat heterosexuellt uttalat av mig det där om att sexualitet inte borde spela någon roll. Jag menar det är ganska lätt för mig i denna position av socialnormativt överläge att säga så utan någon inblick alls egentligen i hur det är för de som inte matchar samma norm. Jag tänkte förstås på en utopisk framtid och inte så mycket i nuet, men likväl känns det bara klantigt uttryckt som att ska verkligen heterojag komma här och berätta vems identiteter är väsentliga eller ej? Nej, det ska jag nog inte. Så jag omformulerar och säger såhär: För de av oss som aldrig känner att vi borde försvara vår sexuella identitet, så borde verkligen inte andras spela nån roll.

Annonser