Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Arkiv för

20151228

Idag har jag fyllt år och i morse serverades jag kaffe på sängen och överräcktes sedan ett paket som beskrivits som ”en liten sak”. Öppnade paketet och det visade sig innehålla en viktoriansk utgåva av Tusen och en natt, så jag började naturligtvis gråta. På den första sidan är ett par namn överstrukna men ett är ännu läsbart, och således vet jag att boken har tillhört en man vid namn Richard (kanske Zobel i efternamn?) som verkar ha fått boken i sin ägo den sjätte oktober 1909. Jag läste den här berättelsesamlingen som barn och förälskade mig i den, och i flera år har jag kikat efter en fin utgåva på loppisar. Jisses så Alfred har smusslat med den här boken — han har visat mig en nyutgåva på AdLibris och låtsats att den dykt upp på förstasidan för att kolla min reaktion för att få ett hum om vad jag var ute efter, bland annat. Håhhå!

Senare på dagen så fick jag en present av mamma och pappa, en skolplansch föreställande maskrosor. I våras ordnades det auktion på min gamla lågstadieskola och min mamma frågade inför det om jag hade några önskemål. Jag efterlyste planscher, endera föreställande ormar, eller blomster som tillhör den vilda floran runt hemknutarna i Katternö. Hon köpte då tre (!) planscher föreställande ormar, reptiler och fladdermöss (!), men tydligen hade hon lagt det där om växtriket bakom örat också för nu hade hon letat reda på maskrosen och köpt den av någon som ropat in den på auktionen. Så den är från min gamla lågstadieskola, och så oerhört mitt i prick på alla sätt och vis. Maskrosor är i allmänhet nånting jag associerar med barndomen och hemgården, kanske det är så för alla, att sitta ute på gräsmattan och knyta maskroskransar och att akta sig för att få fläckar av mjölken på kläderna och att med tummen sprätta iväg maskrosblommorna på kompisen och att plocka de utblommade och blåsa iväg frökapslarna (och alltid var det nån tråkig viktigpetter som sa ”du sprider ogräs”), och via lågstadiet får det ju en extra sådan anknytning till mina rötter.

Fantastiskt fina och perfekta presenter, är vad jag vill komma till.

I övrigt en fullspäckad dag, har t.ex. hunnit ta mig till Stormossens återvinningsstation i Dragnäsbäck och bara kört lite vilse, skaffat ett kundkort där och varit förtjust i att jag får sex gånger i året föra så gott som vilka grejer som helst åt dem helt avgiftsfritt och så tar de hand om miljön, sådant gör mig glad bara och dessutom jobbade världens trevligaste tjej där som hade stenkoll på läget och skrattade då jag virrigt sa ”Hej, jag är ny här” och gratulerade mig sedan på födelsedagen då vi fyllde i mina kunduppgifter. Har också målat en vardagsrumsvägg klart så det börjar ta sig. Det är mest Alfred som har jobbat där, han målade väggarna ett första varv i helgen och innan hade vi också grundmålat, tidskrävande det där, och med ett andra får det väl fasen räcka, tänker vi. Äsch, jag babblar. Summa summarum: Fullrullig födelsedag, men en bra en. Sover jag inte som en stock inatt kommer jag aldrig göra det.

maanatlig_januari

Om en vecka inleds en ny månad och jag har tänkt på att ha en väggalmanacka nästa år, har inte haft någon sådan på flera. Tidigare i veckan såg jag en trevlig kalender som inte innehöll mer information än månfaser, men den var amerikansk och veckorna inleddes således med söndagar. Det tycker jag att är förvirrande och opraktiskt för jag är alldeles för inställd på att måndagen är den första veckodagen, så jag gjorde en egen.

maankal2016_januari

Januari inleds med en avtagande måne, så därför är den på almanackan vinklad som ett G. (Ser månen ut som ett kommatecken, då är den på kommande. Ser den ut som ett G, då är den på gående.) Tyckte att lite stjärnor också kunde behövas och då valde jag att placera dem som konstellationen för det stjärntecken som är aktuellt då månaden inleds. I detta fall Stenbocken, vilket för övrigt råkar vara det jag är född i.

Vill nån annan också skriva ut denna mån(ads)kalender så finns den som .pdf-fil här! Tror jag själv ska skriva ut en ny kopia men ett par tiotal procent mindre och i gråskala, tror det kunde vara snyggt.

Idag är det förresten fullmåne. Passa på att go loony!

20151224_julfrid

Igår kväll stod jag i badrummet och städade kattens sandlåda då jag ställde mig upp och slog huvudet i ett skåp där ovanför, ovan som jag ännu är med arkitekturen och inredningen i det här nya hemmet. Det gjorde så sabla ont att det grävde till i magen sådär som det gör när någon annan kroppsdel smärtar till ordentligt, satte mig vimmelkantig och chockerad på toalettstolen och petade försiktigt i hårbottnen medan jag stirrade ut i intet. Det var en ordentlig smäll men det som fick mig att vilja gråta var att jag kom på mig själv med att önska att jag skulle få hjärnskakning så att jag skulle ha en god orsak till att bara ta det lugnt ett par dagar, ta en time-out. I en sådan lång tid nu har jag gått omkring och haft dåligt samvete för att jag inte gjort tillräckligt, för att jag inte hunnit med eller orkat bättre. Om nätterna har jag drömt mardrömmar, om dagarna har jag känt mig stressad och trängd. Innan vi började flytta var jag uppjagad bara utav vetskapen att vi skulle flytta snart men att jag inte kunde börja packa ordentligt ännu innan vi visste när det skulle bli. Mitt i natten igår tvättade jag kläder för hand eftersom jag glömt att idag var ju julafton och alla kläder var skrynkliga och unkna efter att ha bott i plastpåsar i ett par veckor och jag tyckte att det var för sent för att starta en maskintvätt men ändå tog det en timme för mig att tvätta för hand, och sen slog jag i huvudet, och det fick bara nånting att brista. Jag tänkte på allt det jag oroat mig för under de senaste dagarna, att åker jag härifrån ett par dagar över julen så kommer jag bara plågas av att jag slösar bort tiden, att jag borde göra annat, att jag inte har tid tid tiiiiiiid med det här, att det inte kommer bli nån jävla lugn och ro alls för mig, att jag sedan kommer bli tvungen att jobba ikapp den tiden jag missat och få slita som ett djur fram tills nyårsafton för då ska vi ta emot gäster (vilket jag i övrigt ser fram emot, men vill ju gärna att det ska va lite trevligt här), och jag kommer vara helt kaput och det blir då först nästa år jag får andas ut. Tills nästa år känns som en mycket lång tid att vänta på att få ta det lugnt utan dåligt samvete, fast det bara rör sig om en vecka. Försökte skärpa och sansa mig och lyckades med det i några minuter men tårarna började likväl rinna i slutändan och jag kände mig så förbannat överkänslig, patetisk, ynklig och misslyckad och samtidigt extremt utsatt och tänkte att en människa kan inte fan inte må bra då hen önskar att hen slagit i huvudet hårdare än gjort. I morse vaknade jag med obarmhärtig spänningshuvudvärk som känns som migrän, NATURLIGT-FUCKING-VIS, varje satans dag jag är ledig ska jag ha huvudvärk, och jag har kastat in både huvudvärkstabletter, mängder av koffein, och — det enda som känns som att det gjort någon skillnad — handduken.

Så jag har en annorlunda julafton i år. Detta för att jag valde att stanna hemma, för mig själv. Mitt huvud värker fortfarande, så inte fan har jag fått ett skvatt gjort likväl. Däremot har jag fått andas ut mer än jag har gjort på en bra tid, och det känns inte ens särskilt vemodigt att vara ensam på julafton. Det säger kanske sig självt, men julen är alltså inte så viktig för mig, om något så brukar den ge mig ångest och inte i år heller har jag sett fram emot den med ett uns av förtjusning. I alla fall, jag blir väldigt butter då jag tänker på hur trängd jag på sistone känt mig och på hur mitt huvud envisas med att jävlas med mig, men i övrigt är jag nog på helt okej humör. Den här dagen blev inte riktigt som tänkt, ens enligt B-planen, och det känns surt. Har inte fått ett jota i ordning här hemma men däremot har jag ju fått bra med tid för mig själv, att bara vara, känns som att jag sjukskrivit mig från livet idag och trots att det stressar mig en aning för gahhh har inte tiiiiiiid så känns det också som att det kan ha behövts. Ångrar inte att jag stannade här, även om det nog känns lite trist. Känns bara som att jag inte riktigt hade något val om jag inte ville kollapsa fullständigt.

Har tillsammans med Alfred gjort två traditionssaker igår och idag som jag tycker är trevliga med julen: Igår kväll sett på It’s a Wonderful Life, i förmiddags på The Snowman. Gråtit till båda två. (Ja, jisses vilken tjutfest den här julen blev.) Så på det viset fick jag ändå uppleva lite julstämning och känna att det inte är vilken tid på året som helst nu.

Och nu ska jag gå och ta en lång het dusch och försöka mjuka upp mina axlar/nacke/käkleder genom det. Jag vet att jag inte riktigt är den som sprider julmysiga vibbar eller annat dylikt här just nu, men trevlig högtid och allt sånt till er ändå.

20151220_klorofyllt_00120151220_klorofyllt_002

Hämtade de sista grönväxterna från gamla hemmet till det nya idag och nu just väntar all grönska i köket, tanken är att de flesta växterna senare ska utplaceras i resten av bostaden då jag spanat in deras rätta platser, d.v.s. då golvet är tömt på flyttlådor och omonterade hyllor, bland annat. Men det är en sådan klorofylld och härlig atmosfär där i köket nu trots att växterna är omgivna av stök och kaos att jag känner mig frestad att istället köpa nya växter för de andra rummen. Jag trodde jag redan hade samlat på mig rätt många växter men klart och tydligt inte tillräckligt.

En klängväxt lossnade ur sin kruka och separerades helt från sina rötter under dagens transport och den står således just nu i vatten och jag hoppas att den ska rota sig igen. Då jag försökte styra upp fikusen (som jag för över tio år sedan köpte på loppis i Jeppis för en femma) för några månader sedan så var jag tvungen att klippa av tre små grenar och de har stått i vatten sen dess och börjar alla tre ha ganska duktiga rotsystem undertill och jag funderar på att plantera dem tätt tillsammans och fläta ihop stammarna, men har inte vågat ännu för det känns som att det kommer bli en oavsiktlig dödsstöt för dem alla tre.

De tre små suckulenterna som syns på bild i föregående inlägg är mina senaste växtliga inköp, plockade upp dem när vi fått nycklarna till huset och förde dem direkt hit. Ska försöka mig på att knyta varsin ampel åt dem att hänga i då jag hittar tid och rätt sinnesstämning. Övade mig på att knyta korgliknande hängningsanordningar då vi gjorde nejlikeapelsiner häromkvällen och kunde snabbt konstatera att övning var behövlig. Det var skitsvårt ju. Har alltid varit förbryllad över att det ordnas kurser i makramé och sånt och att den typen av handarbetande ibland omtalas som om det skulle vara på något vis talangkrävande att knyta knutar enligt något visst mönster eller ett annat, och jag ba HUR SVÅRT KAN DET VA och svaret är alltså ganska så jäkla helt tillräckligt svårt, verkar det som. Höll på att få spader innan jag fick ordning på knutarna så att trådarna bildande något slags nät, och sen såg min apelsin ut som att den just skulle rulla iväg på fetischklubb.

Summa summarum: Har fått dill(e) på växter. Kunde alltså säga att jag drar en rejäl KLOROFYLLA. Heh, heh, heeeh. Ja, det var då allt för mig, tack tack ni har varit en underbar publik i kväll. /raglar av scen

20151219_foenster_001

I natt övernattade vi för första gången i det nygamla huset så jag antar att vi är inflyttade nu. (!!) Selma som har varit på besök hit ett par gånger tidigare, och förresten alltid verkat något snopen då hon hämtats hem till gamla lägenheten igen, fick igår totalfnatt av glädje då vi öppnade dörren till övervåningen för där uppenbarade sig en trappa som hon helt tydligt älskar att springa av och an i. För min egen del känns det helknäppt att bo i ett hus med två våningar, det har jag aldrig gjort förut men då jag var yngre fantiserade jag ofta om sådant och var avundsjuk på de vänner som bodde i tvåvåningsegnahemshus, och senare på de lyckligt lottade som fick bo i egna lägenheter med två våningar eller ens ett litet loft. Nu när denna dröm har besannats så känns det overkligt och rent av bortskämt, t.o.m. så pass att upplevelsen balanserar vacklande på gränsen till att emellanåt känna viss skuldbelägenhet. Men Selma, hon tar emot detta utrymme med pur okamouflerad entusiasm, och det är oerhört roligt att se. Och nog är vi glada vi människor med, förstås, men det känns liksom lite äckligt och skrytigt att tala om det, åtminstone ännu, innan jag har vant mig, om jag nånsin gör det.

20151219_foenster_002

På tal om drömmar så drömde jag i natt att det här huset inte hade någon riktig dusch, bara två små — en uppe på en hylla i något slags datarum bredvid en dyr printer som absolut inte fick bli blöt, en annan under en arbetsbänk i köket omgiven av känsligt golv som inte heller fick bli blött. Enda sättet att duscha var genom att sitta på huk endera under ett bord eller på en hylla och låta en försiktig försiktig stråle långsamt rinna över kroppen. Det var hemskt. Det intensiva hatet jag kände gentemot mig själv för att jag inte märkt detta när vi varit hit på visning kan inte beskrivas eller jämföras, det var fullkomligt förblindande. Lyckligtvis var det inte en sanndröm. (Hör och häpna!)

20151219_foenster_003

Vaknade kvart före nio och har druckit tre koppar kaffe sen dess och tror banne mig att jag blir tvungen att ta en fjärde också innan jag kan känna mig tillräckligt fokuserad för att ta itu med något. Ska fortsätta flytta lite fler grejer idag, och nog känns det fortfarande som ett evighetsprojekt den här flytten men kan också ana att den uppfattningen är blott en illusion. Det finns ett slut! Lite som även på det här inlägget.

Processed with VSCO with acg preset

Förra veckan gick jag in på Twitter, något som inte händer varje dag nu för tiden, och tur var det för där noterade jag att Jonna twittrat att hon drömmer om att ha en bokklubb. Jag tyckte förstås genast jag med att det lät som en dröm att vara del av en bokklubb, och ikväll träffades vi för att planera hur vi ska gå till väga för att förverkliga denna drömska idé.

Därför är detta ett ragginlägg! Bor du i Vasa? Platsar ditt litteraturintresse in nånstans på skalan mellan måttligt till maniskt? Gillar du att läsa böcker och sedan diskutera dem? Vill du göra det kollektivt med oss?

Rent praktiskt skulle det gå till så att vi alla turas om att träffas hemma hos varandra och då diskuterar vi boken vi har läst och väljer en ny för nästa gång. Vi skulle börja med att träffas utan att ha läst någon utvald bok och då välja den första, komma överens om hur ofta vi ska träffas (varje eller varannan månad, funderade vi), klura på eventuella detaljer så som maxlängder på böcker enligt vad som är rimligt (och okrävande) för att vi alla ska hinna läsa dem, och sådant dylikt. Jonna hade t.ex. ett bra förslag om att böckerna vi väljer måste ha kommit ut som pocket, så att det inte ska bli dyrt att skaffa dem ifall att kön på biblioteket är lång. Själv är jag en latmask som rätt sällan läser böcker med ögonen, och hörslar istället ljudböcker. Blir därför oftast engelska versioner, men det gör ingenting. Att prata om litteraturen går ju ändå, hur och i vilket format den än tas in.

Låter vår bokklubb som något som du skulle vilja vara med på? Då ska du absolut kommentera, mejla till linnea.portin snabel-a gmail.com eller kontakta mig på facebook.com/limeamaria! Låter vår bokklubb som något du skulle vilja vara med på, men du känner dig för blyg/skygg/obekant? Då vill jag säga att jag och Jonna hade nog egentligen aldrig pratat ansikte-mot-ansikte förrän ikväll, så utav den nuvarande klubben är 100% av medlemmarna ännu ganska främmande för varandra — du passar alltså in fast du inte känner oss, hehe. Så låt inte den saken stoppa dig! Jag tänker också att fördelen med att gå med i en bokklubb är ju just det att vi kommer alltid ha ett specifikt ämne att prata om, så det är inte alls samma sak som att gå in i ett rum fullt med främlingar och förväntas göra något så hutlöst ofinländskt som att mingla. (Huu!) Tror också det går ganska automatiskt att lära känna varandra om vi pratar om böcker och våra förhållanden till litteratur — Jonna och jag hittade t.ex. massor med gemensamma litteraturhistorier i våra uppväxter, knappast ovanligt alls men varken mindre trevligt eller roligt att prata om för det. Vi tänker oss att en handfull personer skulle vara en lagom stor grupp, siffrorna sju-åtta nämndes som övre gräns för antalet klubbmedlemmar.

Ska bli så sabla litteralt (tihi, kan ej motstå det bokstavliga ordskämtet) ROLIGT! Sjukt bra idé av Jonna. Och sjukt bra att sätta ut det på Twitter eller någon social mediekanal över huvud taget! Det tycker jag du ska göra, om du inte bor i Vasa. Bor du i Vasa ska du joina oss, förstås.

feminismardenradikalaidenattkvinnorarmanniskor

”Feminism is the radical notion that women are people.” — citatklassiker av Marie Shear, 1986.

Av vad jag har kunnat iaktta så blir få aktuella ideologier bemötta med samma aversion som feminismen. Nånting som regelbundet stör mig är tendensen att tycka att rörelsen torde vara homogen. När en uttalad feminist säger någonting, då tycks det tala för alla andra uttalade feminister också. Sen anklagas vi 1) för att tycka så, och 2) för att inte vara överens. Inte inom någon annan grupp förväntar vi oss samma sak. När ex. påven uttrycker sin åsikt om något förstår vi att alla medlemmar av den katolska kyrkan inte nödvändigtvis håller med.

Jag undrar om detta hänger ihop med en generell kvinnosyn som genomsyrar samhället — trots att det allmänna medvetandet VET att det finns ändlösa variationer kvinnor emellan så förväntar det sig ändå att kvinnor ska vara på ett visst sätt, enhetliga. Att kvinnor har (individuell) frihet är, trots allt, en jäkligt ny idé. Män har t.ex. kunnat engagera sig politiskt hur länge som helst, för oss kvinnor är det bara snäppet över hundra år sedan vi kunde börja rösta och ställa upp i val. Hur länge tar det att förändra en hel (dessutom s.g.s. världsomspännande) kultur? Längre än ett sekel, tror jag.

Andrea Dworkin om kvinnohat & antifeminism:

”Feminismen är hatad för att kvinnor är hatade. Anti-feminism är ett direkt uttryck av kvinnohat: det är ett politiskt försvar av kvinnohatet.”

För andra aversioner gentemot feminism bottnar naturligtvis i annat än relativt omedvetna och tämligen passiva ärvda normer och traditioner. Skippar djupdykningar i det för det kan ändå bara resultera i konstaterandet att en del människor är bortom mitt förstånd.

Lämnar er istället med ett mer peppande citat:

”Om feminismen inte var så kraftfull, om feminismen inte hade så mycket inflytande, skulle folk inte ägna så mycket tid åt att nedvärdera den.” – Jessica Valenti

Förbli radikala, människor! Det leder oss framåt. 💪

Ursprungligen postat på instagram.com/sevendays.fi.

P.S. Har på tal om att vara radikal också skrivit om det en krönika här.

20151211_trasa

Vi hade tänkt påbörja målandet av vardagsrumsväggarna igår kväll, men kom aldrig så långt. Hade inte tänkt på hur tidskrävande förberedandet antagligen skulle vara, och fastän Selma erbjöd en hjälpande tass tog det sin tid. Däremot är listerna tejpade, golvet kraftpapperstäckt och väggarna fria från spikar, skruvar, hyllor, gardinstänger, ojämnheter och damm, vilket inte är fy skam det heller.

20151211_soffa

Har köpt en ny gammal soffa. Ville egentligen inte ha en plufsig en för jag har haft en sådan i några år och blivit mycket trött på den, även den i sammet (krossad, inte medaljongmönstrad), fast röd. Men så uppenbarade sig denna som såg lite ut som en mossbevuxen stenbänk (och väger nästan som en också), är åtminstone liiiite mindre plufsig än den röda, ska gå att bädda ut (till skillnad från den röda), var i gott skick (definitivt till skillnad från den röda), och så tänkte jag att de plufsiga sofforna är alltid de mest bekväma ändå och dessutom så dras jag ju till detta ålderdomliga fulsnygga, det hjälps inte. Den såg tyvärr något bedrövlig ut mot de blårandiga tapeterna, det skar sig på något vis och jag hann snegla eftertankestveksamt på den ett par gånger, men i.o.m. väggmålandet så lyfte vi ut den ur rummet in till köket där väggarna är vita och en hel del grönväxter står och väntar på sina platser här och där, och i kombination såg det så lovande tjusigt ut att jag plötsligt blev något förälskad i soffan. Sen levde vi lyckliga i alla våra dagar, tror jag, eller tills endera av oss slits ut.

Finns viss risk att den här bloggen ska utvecklas åt inredningshållet inom den närmsta framtiden eftersom interiör är ungefär allt jag tänker på nu för tiden, men bilder på stilrena rum med trendsäkra accenter kommer ni knappast få se här ändå. Vill vi vara snälla kan vi beskriva min smak då det gäller inredning som lite eklektisk och lutande mot bohemisk, vill vi vara rakare på sak kan vi säga att den är hullerig-om-bullerig och sjabbig. På plussidan: jag kan fan inte med shabby chic, min generella svaghet för sjabbiga saker till trots, så den ögongonorrén slipper ni alla fall utsättas för. GRATTIS INTERNET. (/Dressmanreklamröst.)

Men än är inte flytten avklarad, det går verkligen jättelångsamt och fast det i teorin skulle gå att bara rafsa ihop sina förnödenheter och flytta in där och bara vistas i det nuvarande hemmet i städ- och packsessioner, så känns det inte riktigt rätt. Vill göra det mer högtidligt, antar jag, vill att det ska vara en något tydligare gräns där emellan, göra saker mestadels klara här innan jag börjar nysta upp dem på ett nytt ställe. Har t.ex. tömt mina skrivbordslådor idag, slängde det mesta av vad som fanns i dem och herregud så befriande det var. Nån av dem har jag knappt vågat titta i sedan min depression och arbetslöshet runt 2010-2011 och de innehöll således fortfarande en massa räkningspåminnelser och brev från arbetskraftsbyrån, FPA och mentalvårdsbyrån. Örk. Jag kunde verkligen inte ta itu med ett jävla piss då, tack och lov har jag bättrat/kryat på mig en aning sen dess.

Ska återgå till det som kvällen egentligen var reserverad för, att flyttfixa. Inte att blogga. Är som vanligt så trött varje veckodag och det känns både lyxigt och stressigt med all denna lediga helgtid, nu KAN jag verkligen get shit done men också känns det som att tusen små megafoner i hjärnan skriker åt mig att göra nånting nu innan det är för sent för nästa chans är långt borta så jag måste passa på nu nu NUUUUUUU, GÖÖÖÖR NÅNTING, GÖR NÅÅNTTTIIIIIINNNNGGGG och så vidare, och det får mig att gå i baklås ibland. Ser så fasikens fram emot att ha hela spektaklet överstökat! Och allra främst att flytta in förstås, en helt bra morot att sträva efter.

Har tänkt på den där textraden i ”Hej tomtegubbar”, hur frickin’ konstig den är. Glättig meningslös sång om lustiga tomtegubbar som antagligen är salongsberusade, och sen en bekymmersfri melodi som flikar in en liten tid vi leva här, med mycket möda och stort besvär. Jag vet inte vad, men jag misstänker att det säger nånting, men jag vet inte heller om vad. Kanske om oss, det nordiska folket, eller kanske om människan överlag, att vi går omkring och intalar oss själva att vi ska vara så förbannat aningslösa och trudeluttiga att vi inte ens märker av när vi bara låtsas längre, när eländet slinker igenom även i de mest hurtiga sångerna, vad säger det att det gör det och vad säger det att vi inte märker det — jag hade i alla fall inte tänkt på den där raden tidigare och det är så oerhört vrickat att det är en fras jag har uttalat ur min egen mun hundratals gånger utan att en endaste gång reflektera över den ens det minsta? Äsch, jag vet inte. Jag har sovit cirka tre timmar i natt och DET MÄRKS.

christmastreeandkid

Har skrivit en krönika om Moderna julsånger. Blev överraskad själv över hur transparent min aversion gentemot julen uppenbarade sig i den, fast jag inte skrev om mina egna erfarenheter direkt. (Förutom då det gäller sockerbagaren, honom kan jag känna igen mig i p.g.a. extremt låg stresstolerans.)

Andra moderna julsånger som föll bort:

Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund, och det är helt överjävla idiotiskt att vintertida ljuspunkter = juleljus, så det är opassande att hänga upp våra ljusslingor för tidigt för då kan folk PRATA och senast tjugondag knut ska de ner igen för så lyder julreglerna! Så istället lever vi depressivt totalmörker flertalet månader om året i ett land där cirka tusen personer begår självmord varje år, okej.

Natten går tunga fjät, runt gård och stuva och vi orkar faktiskt inte med det i år heller så vi har bokat en charterresa till varmare och fattigare breddgrader där vi ska leva som kungar och drottningar och må bra då vi stöder turismen med våra en-euros-piña-coladas och förresten är det såååå fint där och naturen är helt oförstörd förutom kring flygplatsen då och människorna är liksom såååååå äkta vet ni och de har finsk julmat på hotellet för det är ett måste såklart et cetera et cetera.

När juldagsmorgon glimmar jag vill till stallet gå och jag vet verkligen inte varför men oroar mig för att julen har framkallat nån undermedveten dödslängtan och det är för att hänga mig eller nånting, och förresten har jag inte ens något stall så vad håller jag på med, varför talar jag om det som att det fanns, jaaaag håller kanske på att bliii gGAALeEeEEnnn hahahahahahaha??

Adventstid kom till mitt ensamma hus, jag sätter i staken ett sparat ljus — ew TMI!!

Ehe ehe höhöhö äh.

Åh söta bebis Belsebub jag borde verkligen sova. Men istället ska jag måla vardagsrumsväggar! Kan bli en spännande erfarenhet.

201511222_se_001201511222_se_002

Ett fåtal gånger hände det sig att Esmeralda gick med på att Selma låg så här nära henne. Men det krävdes att hon redan skulle halvsova förnöjt då sällskapet närmade sig, annars blev det oförrättade och vresiga protester. Esmeralda åkte hem för en vecka och två dagar sen och enligt rapporteringar så låter hon uppskattningsvis 500% gladare där ute på landet — hon kan gå ut när hon vill (här i Vasa var hon bara rädd för utsidan) och det är inget nytt störande objekt i form av en ung kattunge som tränger sig på med sin sociala attityd där. Lite synd att de två inte blev bättre kompisar, Esmeralda tillät det bara inte, men å andra sidan är det lika så bra i.o.m. att deras samboende bara var temporärt.

I övrigt har jag haft en allmänt bajsig dag idag, en sån här typisk en efter en lång period av stress och sömnbrist då huden känns så tunn, så tunn. Ögonbrynen vill automatiskt bedröva ihop sig och läppen vill ynka. Inget går som jag vill, jag känner mig misslyckad, jag får ångest, nästan allt känns meningslöst. Men nu är jag hemma, har en kärvänlig katt i famnen, och snart kommer Alfred hit med bullar. Och då blir det andra bullar! Puh.