rusningstid i ultrarapid

20140117_skog

I flera månader har jag med jämna mellanrum drabbats av en svag temperaturhöjning och andra halvklara förkylningssymptom, nu är samma sak på gång igen. Febertermometern visade trettiosju grader i middags och jag bäddade ner mig i sängen efter jobbet, har befunnit mig här sen dess. Tänkte beslutsamt, men det var innan jag kröp ner i sängen timtal innan läggdags, att jag skulle skriva fokuserade inlägg idag. Nu tänker jag att jag istället bara borde försöka motverka min skrivkramp, eller vad den ska kallas, med att svamla plan- och kravlöst ikväll.

Det verkar som att ju längre jag lever, desto svårare blir det att få ett grepp om tiden. Hur kan det seriöst redan vara den tjugoandra januari? Hur kan det ens redan vara år tjugohundrafemton? Så förbryllas jag men sen tänker jag på året hittills och den halva evigheten som sträcker sig mellan tolvslaget på nyårsafton och snart-tolvslaget i kväll. Då, ute på balkongen med prosecco i ena handen och stjärnregnsstickor (som de så poetiskt heter på finska) i den andra, och nu, inne i sovrummet med febertermometer på nattduksbordet och pudding i hjärnan.

I lördags var jag i Katternö på fest hos en god vän med andra goda vänner, flera av dem hade jag inte sett på en lång, lång tid. Inte för att det märktes, det kändes som förut. Gamla klasskamrater från konstskoletiden, och mamma frågade dagen efter när vi egentligen gick ut den skolan. I vår är det nio år sen. Nio år, men ändå som förut.

Samma kväll körde jag mina vänner in till stan och jag gick på pub med dem och där såg jag en kille jag har skött på dagis. ”Visst är det hemskt?” skrattade min kompis. Ikväll snubblade jag in på en blogg av en av hans jämnåriga kamrater från samma dagis, och de är alla så vuxna nu. Då bloggaren var barn frågade hon av mig hur många barn jag hade, svaret var såklart inga, och med rynkade bryn och kisande blick ställde hon följdfrågan hur gammal jag var. Sjutton, svarade jag, det var ett par månader kvar tills jag skulle fylla aderton och jag hade nyss börjat jobba där. Hon utbrast dramatiskt att hon trodde jag var minst trettio. Det är jag nu, och hon är äldre än vad jag var då, för cirka tretton år sen.

Ännu senare på lördagskvällen råkade jag på min gamla pojkvän med en släkting som inte kände igen mig först. Han trodde istället jag var den nuvarande flickvännen, och jag svarade ”Gamla, gamla. Från tonårstiden.”, och gammalt gammalt är det verkligen. Det är sexton år sen vi blev ett par, jag var femton, han var sexton, och nio år sen vi blev ett ickepar, jag var tjugotvå, han var tjugotre. Jag minns att en lång tid så brukade jag beräkna vår tid tillsammans i proportion till min levnadstid — X antal år av Y antal år, hur många delar är det, vad är ekvationen, vad är procenten. I efterhand inser jag hur dumt det ändå är att mäta något på så vis. Typiska tonårs- och ungdomsfasoner, antar jag. Tid behöver inte ens vara lång för att vara stor.

Den rusar alltid. I någon dimension rusar tiden alltid. Kanske betyder det att i någon annan dimension saktar den alltid ner. Ultrarapid. Ultra-rapid. Som extraordinary, extra-ordinary, som känns som att det borde betyda att nånting är alldeles särdeles vanligt men istället innebär det motsatta. (Detta hänger ihop med att latinets extra betyder ‘vid sidan’, ‘utanför’, och inte det ungefärliga ‘bonus’ eller ‘super’ som vi ofta tänker på det som.) Ultrarapid syftar egentligen på att en film spelas in med kamera med en högre hastighet på inspelningen än vad filmen har vid uppspelningen. Att något görs jättesnabbt, men i efterhand ser vi på det och det känns som att det går i slowmotion. Kanske är det så? Eller kanske är det helt tvärtom? Jag vet verkligen inte. Inget grepp, som sagt, inget grepp om tiden.

Annonser