Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20140117_skog

I flera månader har jag med jämna mellanrum drabbats av en svag temperaturhöjning och andra halvklara förkylningssymptom, nu är samma sak på gång igen. Febertermometern visade trettiosju grader i middags och jag bäddade ner mig i sängen efter jobbet, har befunnit mig här sen dess. Tänkte beslutsamt, men det var innan jag kröp ner i sängen timtal innan läggdags, att jag skulle skriva fokuserade inlägg idag. Nu tänker jag att jag istället bara borde försöka motverka min skrivkramp, eller vad den ska kallas, med att svamla plan- och kravlöst ikväll.

Det verkar som att ju längre jag lever, desto svårare blir det att få ett grepp om tiden. Hur kan det seriöst redan vara den tjugoandra januari? Hur kan det ens redan vara år tjugohundrafemton? Så förbryllas jag men sen tänker jag på året hittills och den halva evigheten som sträcker sig mellan tolvslaget på nyårsafton och snart-tolvslaget i kväll. Då, ute på balkongen med prosecco i ena handen och stjärnregnsstickor (som de så poetiskt heter på finska) i den andra, och nu, inne i sovrummet med febertermometer på nattduksbordet och pudding i hjärnan.

I lördags var jag i Katternö på fest hos en god vän med andra goda vänner, flera av dem hade jag inte sett på en lång, lång tid. Inte för att det märktes, det kändes som förut. Gamla klasskamrater från konstskoletiden, och mamma frågade dagen efter när vi egentligen gick ut den skolan. I vår är det nio år sen. Nio år, men ändå som förut.

Samma kväll körde jag mina vänner in till stan och jag gick på pub med dem och där såg jag en kille jag har skött på dagis. ”Visst är det hemskt?” skrattade min kompis. Ikväll snubblade jag in på en blogg av en av hans jämnåriga kamrater från samma dagis, och de är alla så vuxna nu. Då bloggaren var barn frågade hon av mig hur många barn jag hade, svaret var såklart inga, och med rynkade bryn och kisande blick ställde hon följdfrågan hur gammal jag var. Sjutton, svarade jag, det var ett par månader kvar tills jag skulle fylla aderton och jag hade nyss börjat jobba där. Hon utbrast dramatiskt att hon trodde jag var minst trettio. Det är jag nu, och hon är äldre än vad jag var då, för cirka tretton år sen.

Ännu senare på lördagskvällen råkade jag på min gamla pojkvän med en släkting som inte kände igen mig först. Han trodde istället jag var den nuvarande flickvännen, och jag svarade ”Gamla, gamla. Från tonårstiden.”, och gammalt gammalt är det verkligen. Det är sexton år sen vi blev ett par, jag var femton, han var sexton, och nio år sen vi blev ett ickepar, jag var tjugotvå, han var tjugotre. Jag minns att en lång tid så brukade jag beräkna vår tid tillsammans i proportion till min levnadstid — X antal år av Y antal år, hur många delar är det, vad är ekvationen, vad är procenten. I efterhand inser jag hur dumt det ändå är att mäta något på så vis. Typiska tonårs- och ungdomsfasoner, antar jag. Tid behöver inte ens vara lång för att vara stor.

Den rusar alltid. I någon dimension rusar tiden alltid. Kanske betyder det att i någon annan dimension saktar den alltid ner. Ultrarapid. Ultra-rapid. Som extraordinary, extra-ordinary, som känns som att det borde betyda att nånting är alldeles särdeles vanligt men istället innebär det motsatta. (Detta hänger ihop med att latinets extra betyder ‘vid sidan’, ‘utanför’, och inte det ungefärliga ‘bonus’ eller ‘super’ som vi ofta tänker på det som.) Ultrarapid syftar egentligen på att en film spelas in med kamera med en högre hastighet på inspelningen än vad filmen har vid uppspelningen. Att något görs jättesnabbt, men i efterhand ser vi på det och det känns som att det går i slowmotion. Kanske är det så? Eller kanske är det helt tvärtom? Jag vet verkligen inte. Inget grepp, som sagt, inget grepp om tiden.

Kommentarer

8 kommentarer

Post a comment
  1. januari 23, 2015

    Det här var så fint. Ordkonst. Hög igenkänningsfaktor. Vad är tiden ens?

    • januari 25, 2015

      Oj, tack så mycket snälla! 🙂 Vad ÄR tid, ja? Då jag var yngre tänkte jag på den ganska konkret som ett timglas, men nu känns den mer som en sån där snöglob som nån just har skakat om.

  2. januari 24, 2015

    i lööv your texts. hur ska jag säga det där på ett mera trevligt och naturligt sätt? du skriver så himla igenkännande och trevligt o bra. jag tycker också att tiden blir allt svårare att greppa och undrar ibland om åldringar tycker att åren typ flyger, alltså bokstavligen FLYGER iväg som om man vore fångad i nån slags magisk hiss som bara går mellan jul-påsk-midsommar-halloween så det bara smattrar i hisschaktet (?).
    och jag förstår heller inte att de där blöjbarnen som matade min kanin och sprang omkring nakna på gården till vår sommarstuga o hojtade oväsentligheter, mina småkusiner – att nu har de vita pikéskjortor, äger båtar och aktier och skriver insändare i Husis medan jag typ fortfarande lapar gröt från djupa tallrikar med tungan för att jag inte hittar nån rendiskad sked.

    • januari 25, 2015

      Iih tusen tack men alltså DETSAMMA, fast du skriver så knäppt genialiskt och helt eget. Tyckte din kommentar var så bra att jag läste upp den högt för mitt sällskap, det där om att smattra i hisschaktet och lapa gröt är så 100% renodlat Lotta att jag basically blir pöllo!

  3. januari 28, 2015

    Åh, vad du skriver bra.

  4. februari 10, 2015

    Du skriver så fint att man själv känner att man vill skriva. Eller rättare sagt, du skriver så som man själv skulle vilja kunna skriva.

    • februari 10, 2015

      Hjälp så snällt och fint. TACK Toscha! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS