flopplistan

opinion & reflektion

20150220

Där är jag då jag låtsas tänka. Fast egentligen dricker jag kaffe och lyssnar på Orlando. (Har alltså kommit igång med feministkalenderutmaning numero uno!) I alla fall, ovidkommande självporträtt hör väl till blogginlägg så de får vara här för att låtsasillustrera något jag tänkt på.

Jag försökte fylla i tyck-om-dig-själv-listan som cirkulerat i bloggosfären på sistone. Jag tyckte den verkade upplyftande och att tanken var god, men likväl gick det så att när jag själv skulle ta mig an den så började jag känna mig obekväm, och inte enbart på ett jantelagiskt sätt.

5 saker jag är bra på / 5 saker jag gillar med min kropp / 5 saker jag är stolt över / 5 saker jag är tacksam för

I den abstrakta tanken tyckte jag detta lät bra men när jag började fundera på konkreta svar till punkten ”5 saker jag är stolt över” så rann bara all pepp ur mig och istället sjönk jag ner i en stirrig apati och tänkte att för någon som mig, som tycks åstadkomma få saker, så börjar det kännas ganska gnatigt att så mycket i livet kretsar kring meriter och bedrifter. Och jag antar att vid det skedet tänkte jag inte ens på den listan längre utan snarare på vårt samhälle överlag, att vi är så prestationsorienterade och att allt verkar kunna mätas i olika skalor av framgång. Samtidigt som vi uppmanar varandra att inte jämföra oss med andra, att vägen till ens egen lycka ligger i en själv och ingen annan, så pågår en tyst men så gott som konstant tävling mellan oss. Vem har det vackraste hemmet, vem tar det tyngsta passet på gymmet, vem har flest följare på valfri social mediasajt, vem äter den trendriktigaste maten, vem jobbar på den coolaste arbetsplatsen, vem har den mest finkulturella smaken, vem reser till de mest exotiska ställena, och vem är mest sig själv och bryr sig minst i att tävla med andra — id est: vem är mest inspirerande för andras självförverkligande?

Jag vet inte, kanske är jag bara en jäkligt olycklig och inkomplett sate till människa, men jag tror faktiskt bara inte på att alla alltid bara tävlar med sig själva, som det brukar påstås. Jag fattar att viss tävlingsinstinkt är hälsosam, men ibland tycker jag att den här attityden är överallt. Jag står förstås inte heller utanför fenomenet. Jag kan t.ex. bli förbannat avundsjuk på människor som är bättre än mig på något jag själv vill vara bra på, och som följd barnsligt sur och knäckt, precis som att det faktiskt påverkade mig och min jäkla prestationsförmåga, det vad andra kan och kan åstadkomma. Jag suckar åt sportevenemang och andra former av tävlingar men nästan varje tisdag går jag på pubquiz och onekligen ligger en stor del av förtjusningen i att vi ibland vinner och aldrig hittills varit sämst, vilket definitivt snabbt skulle radera mycket av det roliga. Med andra ord är det absolut prestationsorienterat, det med.

Det är så sällan vi nämner misslyckanden och brister på ett rent sakligt, bekräftande plan. Vi ser ofta negativa aspekter omtalas på nätet men få gånger handlar det om våra egna tillkortakommanden, och jag tänker att som med det mesta annat så skulle det bara vara skönt med lite balans. Så inspirerad av en annan bloggtrendande lista, inte-listan, så kommer här en lista på saker jag har missat, aldrig gjort, inte kan, eller bara fan är en generell flopp på.

Jag har aldrig ätit sushi. Jag har aldrig åkt snowboard. Jag har inte sluppit in till den fotoutbildning jag sökt till två gånger. Jag har aldrig haft en konkret ”dröm” eller något ”mål i livet”. Jag är urusel på att fullfölja mina egna påbörjade projekt. Jag har sjukt låg stressnivå och blir knäpp direkt jag har fler än cirka tre saker som måste göras framför mig. Jag har inte tagit studenten. Jag har hoppat av fyra utbildningar. Jag kan knappt simma. Jag är sämre på finska än jag vågar erkänna. Jag mesar ur och tackar nej till de flesta möjligheter som öppnar sig, till stor del p.g.a. rädsla att göra bort mig. Jag är inte bra på att dansa eller att härma rörelser. Jag får ibland slängar av socialfobi med tillhörande svettig panikkänsla. Jag är pinsamt bedrövlig på att komma igång med hushållsarbete. Jag är slarvig och stökig. Jag har inte läst Fittstim. Jag har inte sett en endaste Indiana Jones-, Rocky- eller Back to the Future-film. Jag har inte heller sett The Dark Knight, Fight Club eller Brokeback Monuntain. Jag kan emellanåt rodna utav någon idiotisk pissorsak och känslan får mig bara att rodna ännu mer. Jag vet ungefär ingenting om historia, allt blir bara en sörja i mitt huvud. Jag vet ännu inte vad jag vill bli då jag blir stor. Jag har ganska många dåliga idéer, det här kan eventuellt ha varit en av dem… Men ääääh, sak samma. Ni vet kanske lite mer om mig nu, bara, och det är nog inte hela världen att informationen inte var sådan jag skulle placera i kategorin ”saker jag är stolt över”. Nä, orka prestera liksom, säger jag. Och det är väl en till sak: Jag är ganska loj också.

Annonser

12 reaktioner på ”flopplistan

  1. Jag är så med dig. Får också sån lust att sjunka i sur apati av dylika listor. Meeeen jag har nu börjat så att säga go with the program och göra allt man ska för att klara karriären, portfolio, cv, fyrahundra twitterföljare, målsättningar, utvecklingssamtal och hela baletten. Jag resonerar att det är priset jag måste betala för att få göra det jag egentligen vill. Btw är du så sjukt bra på en massa kreativa grejer att mitt huvud lite exploderar när jag tänker på det.

    1. ^^’ Tack Helena, så glad jag blir! Sådär som du ser på saken är ju nog säkerligen det mest produktiva, det krävs antagligen att en gör några uppoffringar för att nå vart en vill. Men uff uff uff så jag inte gillar det, att framgångsaspekten är närvarande i princip överallt i livet.

  2. Hej, slöklickade på länkar för att undvika att ta itu med mina plikter och vill bara säga tack! Håller helt med- alla dessa ”pepplistor” hit och dit gör (åtminstone) mig bara mindre ”pepp” (stoora citationstecken). Att hela hela tiden fokusera på sitt människovärde och existensberättigande genom att lyfta fram prestationer för andras betraktande- skitstressigt. Ha det bra!

    1. Så roligt! Och fasiken så bra uttryckt, det där att fokusera på sitt människovärde och existensberättigande genom att lyfta fram prestationer för andras betraktande, EXAKT. Det känns som något vi tar till för att passa in men samtidigt skilja oss ur, i ett samhälle där en nobody är för många bland det värsta en kan vara. Det verkar så hetsigt emellanåt.
      Ha det bra du med och tack för din kommentar! 🙂

  3. Känner SÅ igen mig! Fyllde i en lista i höstas med exakt samma fråga och det tog bara stopp i huvudet, insåg att jag kanske inte riktigt mådde så bra då jag inte kunde komma på ens fem grejer i mitt liv som jag var stolt över. För det finns saker jag kan vara jäkligt stolt över och det finns saker du kan vara jäkligt stolt över fast vi inte lyckas med allt hela tiden.

    Annars tycker jag att frågan i sig inte behöver handla bara om mätbara prestationer, man kan vara stolt över sin familj, sina vänner, att man orkar med sig själv trots alla misslyckanden osv…. Håller annars med om att den här ”låtsas att du inte tävlar med andra men gör det ändå”-attityden är lite tröttsam (fast lätt att dras med i också).

    (jag är förresten riktigt dålig på finska, klarar inte av att hantera stress eller hålla deadlines, är sämst på att härma dansrörelser, har minst fem flera år gamla halvfärdiga stickprojekt hemma, hatar att jag är så osäker i vissa situationer vilket gör mig ännu mera osäker, är rädd för mörker, är pinsamt dålig på att laga mat, får ångest av att lägga upp bilder på instagram eftersom jag inte kan bestämma mig för i vilken ordning bilderna ska komma och kan fastna på det i timmar, började gråta senaste gången jag försökte gå till ett gym för fyra år sen eftersom jag fick för mig att en tioårig flicka skrattade åt mig, har inte ett närapå perfekt förhållande, får ofta ångest på resor eftersom jag tror att jag inte uppskattar resan tillräckligt mycket eller har tillräckligt roligt, äter små melatoninpiller ibland men kan ändå inte sova, tänker ofta i efterhand att jag borde ha gjort saker bättre, skjuter upp det mesta till sista minuten, känner mig ofta utanför, har en väldigt dålig relation till alla former av motion och undviker det oftast, känner mig superkorkad när jag försöker läsa vetenskapliga biologiartiklar för skolan och inte fattar ett dugg, är jätterädd för att uppfattas som bortskämd, tycker att jag snyter mig för ofta och har en ful näsa för den delen, är lite rädd för människor som är väldigt snygga eller verkar lyckade och för att folk ska tycka att jag är löjlig ifall jag berättar om mina problem. fast nu känns det lite bättre, puss!)

    1. Nejmen precis! Samma här, har stött på liknande frågor förut och jag blir alltid helt tom i huvudet och börjar känna mig hemskt misslyckad. Men just såna här saker att vara stolt över, jag vet inte, klart att det säkerligen finns saker som jag kan känna stolthet över men de är oftast endera minimala (typ: fick bästa vitsord i alla uppgifter jag lämnade in då jag gick en kulturantropologikurs för några år sen) eller överskuggas av något annat (typ: hoppade sen av den kursen abrupt och skrajt och osmidigt då en annan kurs började och jag bara blev TOTALT överväldigad av att ha flera deadlines) — och jag känner ungefär som att… ja, jag vet inte, de sakerna duger bara inte. Eller så är det grejer jag själv har mycket litet att göra med eller som bara hör till att försöka vara en god människa, eller vad jag ska säga. Att basunera ut stolthet över sånt tycker jag bara att känns så självgott.

      Men aaah!! Gudars vilken fin lista du hade där i parentesen. Känner igen mig och kan relatera till massor massor massor av punkter (osäkerhet, gymobehag + motionsbrist, sömnproblem, efterhandssjälvtortyr, prokrastinering, utanförskap, intelligensnoja, etc etc etc!) och vet du vad? Du är riktigt sjukt jävla toppen. Puss!

      1. Hmm, ja. Jag tror ändå att det är viktigt att HA saker en känner sig stolt över, och att det inte handlar så mycket om själva prestationen/saken som ens inställning till den (okej, du hoppade kanske av kursen men medan du gick den gjorde du ett skitbra jobb och det är helt mänskligt att blir överväldigad av många bollar i luften på en gång, kanske det var bättre att hoppa av den än att stressa ihjäl sig). Inte så där på ett självgott sätt att man är bättre än alla andra men tycker inte att vi behöver låta oss tryckas ner av jantelagen heller. Om man är mindre dömande mot sig själv och uppskattar sina egna prestationer/egenskaper/whatever är det lättare att göra samma sak mot andra, eller så har jag upplevt det. Men visst, det är nog mer meningsfullt att känna den här stoltheten för sig själv än att basunera ut den åt alla andra på en blogg, lite ödmjukhet skadar ju inte heller 😉

        Men tack detsamma!! Kan lägga till en sak: är superdålig på att svara på kommentarer, men det kan göra detsamma. Kram, ha en fin dag!

  4. Ja, ja och JA till det här. Här är en till som aldrig har haft några vettiga ”mål i livet”. NOLL tävlingsinstinkt. Har tillbringat de senaste fem åren med att undvika att skriva min gradu. Är väldigt passiv och rädd för nya saker (hah – försök sätta det på cv:n!). Samtidigt som jag vill ändra på vissa saker i mitt liv, och försöka bli bättre på vissa saker, så är jag också skeptisk till den här prestationshetsen. Det känns dessutom som att man som kvinna verkligen borde ”tuffa till sig” och ”ta för sig”. Men – jag VILL INTE ändra på min personlighet. Jag uppskattar nämligen också hos andra människor förmågan att lyssna, att kritisera och ifrågasätta sig själv och sina åsikter, att sätta andra människor före sig själv, försiktighet, ödmjukhet, osv.

    1. Jaaa! High five på så mycket! Jag är själv för det mesta ganska introvert och det blir bara uuuutmattande ibland att vi lever i en tid då extroversion är idealet, eller det känns i alla fall som att mycket hänger ihop med det. Det är nog också en floppsak i så många situationer, att vara introvert.

  5. Vilket härligt och ärligt inlägg! Det jag märkte när jag fyllde i listan var att det var otroligt svårt: jag har inte heller nångång haft några konkreta mål i livet, jag har hunnit hoppa av ett par utbildningar och jag kan faktiskt heller knappt simma haha – bara för att nämna några saker jag känner igen mig i av det du nämner.

    Dessutom fick jag otroliga jantelagskänslor när jag skrev listan, och tänkte ”Men nej, kan jag skriva så här eller tycker folk att jag skryter då?”, och det där är en grej jag tycker att vi måste sluta med. Sluta klanka ner på oss själva för att någon kanske tänker att vi ”tror att vi är nåt”. Det är klart att det blir som en slap in the face om man inte kommer på nåt att skriva. Eller så vågar man bara inte. Man tänker kanske ”jag kan inte påstå att jag är bra på fotografering, t.ex. Person NN är ju mycket duktigare än jag…”.

    Jag gjorde en liknande grej för mig själv en gång: varje dag skrev jag ner en bra sak om mig själv (typ i en dagbok) och det var verkligen upplyftande – och bara för mig själv. Därför såg jag den här blogglistan på samma sätt nu. Men jag håller med dig om det du säger – alla ”guldkanter i vardagen” som visas upp på bloggar i ur och skur är ju just för andras åskådande och bekräftelse… Kan irritera ihjäl mig på bloggar som målar upp sina liv som en dans på rosor där solen alltid skiner, för ja, det är bara stressande för (mig som) läsare.

    Huh, ursäkta romanen. Jag kanske hakar på och skriver en liknande saker-jag-inte-gör-eller-kan-lista jag också!

    1. Tack så mycket! Och ja precis, janelagsaspekten hade nog definitivt också ett finger med i spelet men samtidigt så gillar jag helt uppriktigt den ”lagen”, jag är ett fan av ödmjukhet och uppskattar att den lär folk att liksom distansera sig från sig själva en aning eller vad jag ska säga. Men stolthet tycker jag förstås att är absolut okej ändå, och måste inflika att inte någon av de jag sett fylla i listan har gett mig ett skrytsamt intryck. 🙂 Det här inlägget handlade nog egentligen inte så mycket om listan i sig, den bara utlöste något som fick mig att tänka på den här eviga jämförelsen som pågår i såväl bloggosfär som andra sociala konstellationer — just de här dans på rosor-bloggarna du nämnde gör ju ett utmärkt exempel på det. Kan irritera mig på dem jag med, men även när jag inte blir störd så blir det fortfarande bara så jäkla TRÅKIGT och enformigt för mig som läsare, haha.

      Det låter definitivt som en bra övning det där! Och om en fyller i en sån för sig själv så blir det ju ett helt annat resultat också, jag menar, det är ju verkligen enbart för ens egen skull då. Jag tänker mig att det blir en helt annan nivå av ärlighet då.

      Jag typ ÄLSKAR långa kommentarer så det är absolut inget att ursäkta sig för! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s