felidaefamiljen

20150325_cle

Igår togs denna bild, ikväll hämtades Caspian och Esmeralda. Ville föreviga den här tiden de bott hos mig ordentligt och högtidligt och uppställt, glad att det blev av (och att jag fick hjälp med det) — är så jäkla nöjd med bilden. Nästan direkt de åkt kändes det konstigt att de inte var här längre efter att de varit här i ungefär sex veckor. Kommer säkert ta en stund innan jag vänjer mig och kommer såklart sakna dem. Trots att jag själv bott på andra ställen än i samma hem som dem under merparten av deras liv så känner jag att de är mina, mina, mina, och har väl så gott som alltid gjort det. Ända sen de var unga i alla fall.

Esmeralda föddes i smyg, i min systers klädskåp. Hennes mamma Miranda var mycket gammal och i princip senil, tror vi, och vi hade sett att hon varit dräktig och sedan smalnat. Hon hade förut fött ungar någonstans utanför huset så vi trodde att hon gjort det igen. Men så en dag hörde min dåvarande pojkvän Mathias ett ynkligt pip ifrån min systers rum och inne i garderoben som råkat ha dörren på glänt hittade vi spräckliga Esmeralda, den enda ungen i kullen. Så som jag minns det höll hon precis på att öppna ögonen, vilket alltså betyder att hon redan var runt en vecka gammal. Miranda verkade inte komma ihåg att ta hand om sin unge så vi födde upp henne på modersmjölksersättning, baddade henne med våta näsdukar så att hon uträttade sina behov och hon sov nästan varje natt i min säng. Hon pep mycket som unge och jag googlade runt på diverse kattsidor och gav henne varma bad i handfatet som skulle hjälpa henne med gaser. Minns ännu hur ofattbart liten hon var där i badet. Hon var också mycket skelögd som unge och såg ofta hysteriskt rolig ut, gick ibland inte att se på henne utan att börja skratta, men hon växte ifrån skelandet. En gång låg hon på rygg i min famn och bet i min hand med sina små tänder då hennes huvud plötsligt bara föll långsamt bakåt och hon somnade med ett vidöppet gap.

Hon heter Esmeralda för att då hon var liten hade hon de grönaste ögon jag nånsin sett på en katt och Esmeralda betyder smaragd, vilken ju är en grön ädelsten.

Senare den hösten kom Blixa, en hankatt vi hade då, hem efter en längre utflykt. Hack i häl hade han en svart kattunge, lite mindre än Esmeralda, kanske en-två veckor yngre, och Blixa verkade ganska tafatt i situationen men var vänlig med ungen. Kattungen jamade nästan konstant men lät inte en komma nära, men följde dock efter de andra katterna och kom således in i huset där han fick mat, åt glupskt och jamade hjärtskärande mellan varje tugga. Vi förstod att han följt med Blixa från en bondgård en bit bort i byn och det var därför han var skygg, han kom inte från ett människohem. Nästan direkt efter att han anlänt hos oss blev han jättesjuk, han låg på en stolsits i ett par dagar och febern syntes i hans ögon. De dagarna tillät han att en kom nära men det berodde nog på att han var så kraftlös. Han verkade frysa så vi flyttade in honom i pannrummet och där kröp han in i hörnet tätt intill värmepannan. Han fortsatte att vara sjuk. Min mamma beslöt att det var dags att få slut på hans lidande och öppnade pannrumsdörren för att hämta honom. Den dagen hade den första snön fallit, och Caspian, så som han kom att heta, som bara legat i flera dagar, sprang glatt ut och började leka i snön. Ett par månader senare lät han mig för första gången hålla honom i famnen.

Han heter Caspian för att han kändes som en kunglig varelse som varit ut på svåra villovägar men sen hittat hem, som Caspian i C.S. Lewis böcker om Narnia.

De blir båda två elva år i år. Det har varit fan så fint att ha dem här. Min juvel, min prins.

Tl;dr: KATTER. Förstår ni? KATTER.

Annonser