Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Processed with VSCOcam with m3 preset

För några veckor sen bloggade Linn J. om att (en del av) bloggläsarna med jämna mellanrum vill se bilder på blogginnehavaren. Detta har jag tänkt på nästan varje gång jag sen dess kommit igång med ett nytt inlägg här, men jag har nog mycket svårt med att klämma in nån bild på mig om jag inte hittar någon slags relevans till dem i vad jag skrivit. Själv är jag definitivt så pass nyfiken att jag gärna vill se personen på andra sidan skärmen, med relevans till inlägg eller ej, så jag hör utan tvekan till den skaran som gillar när andra bloggare publicerar bilder på sig själva. Ibland blir jag faktiskt lite abnormt förtjust tror jag nästan, jag vet inte, det är bara något så sjukt fascinerande med att se på bilder på andra människor ibland, i synnerhet sådana som de själva väljer ut för att låta bidra till andras bild av dem. Vet inte om jag alltid varit sådan eller om det är någon kvarleva från den tiden då ingen hade digitalkameror och få hade tillgång till en skanner men vi lärde känna varandra på internet via gästböckerna på våra hemsidor och sen, några månader senare, kommer ett meddelande på ICQ där det står ”I got some photos scanned today!” och så surfar en till deras sajt eller så skickar de en fil och det är så sjukt sjukt spännande medan den laddas ner och sen så ÄR den där personen plötsligt där bara och upplösningen är aldrig högre än typ 200×300 pixlar för allt annat skulle ta aaaalldeles för länge att ladda med våra 28,8Kb-modem, men ändå, personen är DÄR och det är fantastiskt.

Då jag igår tog bilden som är överst i detta inlägg tänkte jag sedan mycket på självisar, tar ganska ofta sådana men majoriteten av dem ses aldrig någonsin av någon annan än mig själv. Bilder likt den ovanför har jag särskilt många av, eller åtminstone sådana tagna på samma plats, i och med att den oftast erbjuder naturligt ljus som brukar falla in på ett ganska trevligt sätt plus en yta som är telefonbalanseringsvänlig, och att jag oftast går förbi där några gånger om dagen gör förstås också sitt för att öka sannolikheten. Ibland när inga människor syns till i trapphuset tar jag tillfället i akt och knäpper ett självporträtt, (kan ALDRIG ta självporträtt om folk ser på,) och det är väl nog ett beteende som är ganska typiskt mig: planlöst.

Emellanåt kan jag tycka att det är lite tråkigt att jag aldrig ”satsar” på mina porträtt längre, det finns liksom sällan någon tanke bakom dem utan det är nog mer bara i vardagligt dokumentativt syfte — vilket är en stor förändring från hur självporträttering hanterades i mina tonår, då skulle jag ha mängder med (oftast fult) smink och uttänkta (oftast fula) utstyrslar och inte sällan helt poänglös rekvisita, gärna något som matchade läppstiftet eller ögonskuggan [paus för att himla med ögonen], men som jag ändå tyckte att gav fotosessionen nån slags ~tanke~, utan att det förstås egentligen gav den så. Såhär i efterhand önskar jag likväl — d.v.s. helt tvärtom från vad jag ibland kan önska att jag gjorde nu för tiden, hah — att jag ändå tagit lite fler otillställda vardagsbilder. För jag ser helt makalöst tillgjord ut på alla gamla bilder där jag försöker ”se snygg ut” och det är ärligt talat lite äckligt att se, och liksom deprimerande, dels 1) bara själva floppigheten i dem alla, och 2) att jag aldrig tyckte att jag såg tillräckligt intressant ut som jag var, alltså utan att göra mig till. Då på tiden handlade väl den här tillgjordheten i och för sig också mycket om självuttryck, att experimentera med att hitta sin individualitet och allt sånt, men nog tror jag också att det absolut fanns en hel del komplex inbakade där.

Men men. Har ingenstans jag riktigt vill komma med det här men jag sitter för en gångs skull vid en dator vid ett skrivbord så jag tänkte jag skulle passa på att e-babbla lite. Att jag befinner mig på en sådan plats är värt att uppmärksammas ty det är evigheter sen jag sist gjorde det, förutom nio till fem varje vardag då men det kan inte räknas för då är jag på jobb och det känns helt annorlunda. Jag har kanske sagt det förr men jag behöver verkligen ett skrivbord för att kunna få saker gjorda. T.ex. feministkalendern, vars aprillucka jag missade! Så det får bli dubbla i maj istället. Men det blir en annan gång.

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS