Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Läste nyligen att människor har mindre chans att lyckas med sina utmaningar, t.ex. som att hålla nyårslöften, om de berättar om sina planer för någon. Med tanke på att jag i början av förra månaden sa att jag skulle göra två feministkalenderinlägg under maj i.o.m. att jag missat april, och vi idag trätt in i juni och jag har plötsligt tre kalenderfeminister som står i kö för att bli presenterade, så borde jag kanske förstå bättre än att utmana ödets nyck eller självets disciplin eller vad det än är som avgör och inverkar, men vi kan väl säga som så att jag fantiserar om att göra juni till en riktig bloggmånad.

Mellan mina hjärnhalvor hade jag bollplankat fram en liten hop med idéer för vad jag kunde blogga om, men sen fick jag en notis om att någon hade svarat på en tweet där jag delat denna intervju med en ung feminist. Tweeten jag emottog var… ja, vad ska jag säga? Spontan, kan vi väl eufemisera! Så jag ska prata lite om den konversationen istället.

20150601_sugkuk

Innan jag kommer till saken så vill jag bara för säkerhets skull påpeka att det ingalunda var så att denne person var ute efter att hitta vänner, ifall någon missat det. Han var inte vänlig alls, och ifall nån bryr sig i att kolla in hans twitterflöde (som jag gjorde, innan jag svarade) så kommer ni märka att han inte tycks ha något intresse av att nånsin vara det, heller. Utöver det så leder förstås ett antifeministiskt uttalande mig till att förmoda att han är en antifeminist, och dravel i ordalag som ”moder Sverige” signalerar också att det är någon med nynazistiska och/eller xenofobiska drag (seriöst, vem fan annan använder sådana uttryck utan tillstymmelse till satir?), och varken av dessa attityder är något jag känner mig nödgad att låtsas uppskatta eller vara intresserad av. Eller så är han varken av dessa saker utan bara ett typiskt troll som var ute efter att endera provocera eller spy galla. Oavsett, så kände jag inget behov av att vara artig eller orka plocka ner och dela ut en av mina fucks to give från hyllan i mitt jag-bryr-mig-lager.

I detta inlägg hade jag tänkt skriva en presentation av typer av mothugg som dyker upp när feminism är på tapeten och vilken befängd desperation det tyder på när folk inte ens yttrar belägg för sina aversioner utan bara agerar utifrån något generellt ogillande som de inte bryr sig i att förklara, antagligen för att de inte kan, och hur mycket mer det beteendet berättar om dem och deras rädslor och vad fan annat än det gör om feminismen;
en kartläggning över hur den där typen av reaktioner bara ännu starkare bevisar att feminism behövs, t.ex. när en diskussion börjar med att någon uttrycker negativitet till feminism och avslutas med att samma någon tar till en eller annan typ av objektifiering, ex. hänvisande till sexuella akter som en kvinna ”nästan” kunde duga till;
en analys av hur oerhört långt vi är ifrån den civilisation vi så gärna vill tänka vi befinner oss i när f-ordet eller jämställdhet inte kan nämnas utan att någon blir så uppretad att de inte kan motstå att försöka nedvärdera den personen med illvilliga förhoppningar om att få hen att känna sig misslyckad eller dylikt motsvarande;
en ventilation av hur bedrövligt och beklagligt jag tycker att allt det där är, att det så ofta dyker upp nån som försöker göra grejer personliga så fort hen inte är ense med nån om vad som helst nu för tiden, att det finns så många floppmänniskor som bara inte kan vara som folk. (En underskattad dygd, känner jag.)

Men nu skippar jag allt det för den där korta versionen, för en till sak slog mig och nu orkar jag bara inte gå in på det jag tänkt på tidigare så värst djupt som jag innan ville. Inte på så sätt att jag känner mig uppgiven eller nedslagen eller nåt sånt, men jag är upptagen med att fundera om jag kanske borde ha tagit det här hårdare än jag gjorde. Jag skrattade ju egentligen bara alltigenom det.

Den där lilla konversationen är inget ovanligt och den är inte heller något ”extremt” i dag. Jag har definitivt varit med om värre saker i offentliga forum. Andra har varit med om tusentals gånger värre saker och utan tvekan lika många gånger fler.

Detta betyder att den där typen av konversationer är ganska normal, d.v.s. vanlig, d.v.s. tillräckligt förekommande för att vi ska tänka att de inte är särskilt nämnvärda eller att de säger särskilt mycket alls, rent av, åtminstone inte något som bör tas på allvar. Säger inte även det en hel del ändå? Jag menar oavsett ämne. Men visst för fan, särskilt angående feminism för särskilt inom det området händer det ju. Låt oss inte lura oss själva där.

P.S. Kan tillägga att jag var en tid lite rädd och nervös för att dra uppmärksamhet till detta p.g.a. eventuell antifeministisk och personlig backlash. Sen tänkte jag NO RAGRETS och retweetade och skrev detta inlägg. Men med risk att vara hemskt upprepig: Att jag ändå var rädd visst säger något det med.

Kommentarer

17 kommentarer

Post a comment
  1. juni 1, 2015

    Fy fan vad äckligt. Kanske bra att du klarar av att ha distans till dylika typer.

    • juni 1, 2015

      Jo absolut, det löns ju inte heller att bli upprörd på ett sånt där ”illa berört”-sätt, eller vad jag ska säga, men nog fasiken blir jag ju trött och irriterad på det då jag tänker efter. Fult fult.

  2. juni 1, 2015

    Tyvärr, måste jag säga att ibland är det värt att välja sina fighter. Lejonet Lordkoffe är förmodligen inte speciellt gammal, åtminstone inte mentalt.
    Minns ju själv att Lord_toscha kändes som en bra email adress när jag var 15, men några år senare not so much.

    • juni 1, 2015

      Undrar vem du riktigt syftar på att borde välja sina strider. För är det mig så måste jag nog säga att det känns väldigt trist, eftersom det mer eller mindre låter som att jag borde tiga när någon avsiktligt vill provocera, och gör jag inte det så har jag gjort fel — jag tycker ju inte att det är min roll att tolerera saker i tystnad om jag inte känner för det, och inte tycker jag heller att jag har stridit. Att reflektera över dagens händelser i ens blogg är inte heller att haka på eller att välja en strid.

      Hah nä, jag vet förstås inte hur gammal personen är men oavsett så är detta ju ett beteende vi ser hos mängder av individer oberoende av ålder. Därför tycker jag att det är något som är värt att tas på allvar. Inte då den här specifika händelsen i sig, men beteendetypen som återkommande fenomen, som den är del av. Som jag ju skrev om.

      Jag har kanske inte förstått det du menade och jag drar inga slutsatser, men jag ville nu bara förtydliga detta.

  3. juni 2, 2015

    Har skrivit detta svar 2ggr, men något med säkerhetsfrågan krashar min telefon. Oh well, lucky nr 3..
    Jag menade inte att du eller någon annan skage avkall på sin rätt att uttrycka sig eller att ta utrymme.
    Om jag drar en liknelse; Om jag lyckas stanna Timo Soini på gatan så skulle jag kunna stå i en timme och läxa upp honom om hur allt i hans världsbild är felaktigt och varför deras partiprogram borde brännas. Men efter det så skulle han sannolikt gå ett varv via Tölögrillen och klämma i sig en grillpanna och en stund senare ha glömt allt. En del personer går det bara inte att nå.
    Det här vet du helt säkert redan, ville bara klargöra vad jag menade med att välja sin strider.

    • juni 2, 2015

      Aha, ja just. Om jag hade viljan och förhoppningar om att nå någon skulle jag nog inte svara så som jag gjorde åt den där typen. 🙂 Fast tänker också att om du stannade Soini, hur olönsamt det än vore, så skulle jag tycka att det var bra gjort av dig — men vet inte om jag tycker jämförelsen är relevant egentligen i.o.m. att det är så långt ifrån vad jag försökte, heh. Blir liksom en annan diskussion då, som kanske är överflödig. Tack för klargörandet!

    • juni 3, 2015

      En dag senare ploppar jag in igen för att tillägga: Det lät avsnoppande det där, jag menade bara att jag inte ville brodera ut det i all oändlighet (så som jag lätt brukar göra) och att jag (tror jag) förstår vad du menar!

  4. juni 2, 2015

    Bra poäng av Jean här ovan, faktiskt! Borde jag också försöka ta till mig lite mer, dvs att inte låta mig slås ner av att många i den här världen är så fruktansvärt dåliga på att tänka & agera.
    Men ja, kan ändå inte låta bli att uppröras av han där Kung what ever, jag också. För att han finns, för att han ids.

    • juni 2, 2015

      Mjo, visst finns det fördelar med att inte bry sig så mycket men tänker en på något så blir det väl automatiskt så att en bryr sig på ett plan eller annat, som nu jag gör här fast jag inte blivit upprörd eller ledsen eller ens känner mig personligt träffad, men bara utav den orsaken att jag funderat på det så har det förstås nån slags betydelse för mig. Och jag tycker ju att problemet är att en del människor tänker efter för litet så det där att andra också skulle börja tänka efter mindre för att matcha dem är nog inget jag riktigt vill heja på, önskar istället att de som nu tänker mindre tänkte mer, eller, ja, var lite mer eftertänksamma, så att säga. Gud så krångligt formulerat det där var för att säga nåt som egentligen är väldigt enkelt. Inga genitankar här inte.

      • juni 3, 2015

        Ja, egentligen så handlar det ju mest om att du bryr dig, och orkar ta strider, vilket är så jäkla beundransvärt så klart som utgångspunkt. och fattar att man så klart vill säga emot, när nån kommer och säger sånt där skit åt en rätt upp i fejset, jag vet för jag är likadan. Men har också nog begripit mer o mer på nåt sätt, oftast i efterhand, att det ibland är helt lönlöst att ens försöka komma med några motsägelse-visdomar (om man inte är ute efter några saftiga internet-tabbar då, att lägga ut offentligt – när jag tänker efter så är kanske det mer lockande egentligen!) – för såna som rent tok-bestämt har gått inför att vara emot nånting. Det är ju en jättevacker tanke att man skulle kunna plantera nåt frö av insikt hos dom eller vad vet jag, men när jag mest tänker att dom är ute för att provocera och inte själva bryr sig om nånting egentligen, annat än skada andra för att dom själva känner sig skit innerst inne, så varför skulle man bry sig i gengäld? Med det menar jag att man borde välja sina strider, liksom spara på sig själv (!) o inse när det är dödfött att ens försöka komma med vett o sans. just när det går till såna där ”äh sug kuk”-grejer så tycker jag att det är signalen att helt enkelt skita i dom o i sitt stilla sinne önska dom ett gott jävla liv bara.
        Guud vad långt detta blev. Det var inte meningen men det var visst inte så enkelt som jag först trodde att det skulle vara!

        • juni 3, 2015

          Just det där du sa om att plantera en frö av insikt och det tillhörande i den meningen var mer eller mindre precis hur jag också funderade då när han tweetade mig, och det var dels den tanken som sen ledde till det här inlägget — fast det lämnade säkert luddigt –men alltså jo, därför skippade jag också striden i det här fallet, menar jag. Det skulle helt klart gå lääätt att hitta saftigt stoff ifall det är det en är ute efter!

  5. juni 3, 2015

    nu blir det här ääännnu längre, men kom att tänka på när jag bråkade med en hypomanisk människa, bipolär o alltså i manisk fas, och hur jag fan gav mitt allt för att hen skulle fatta hur omgivningen for illa av hens agerande, och hur hen kommer att ångra allt och bla bla bla, och hur absolut ingenting, ingenting av det jag sa gick hem. det har nu kanske inte så mycket att göra med den här grejen – förutom att idioter säkert har en del gemensamt med bipolära som genomgår en manisk fas – de är helt enkelt inprogrammerade för att tänka och agera skit (för tillfället) – så därför ska man inte öda sina resurser på dom (klok livsvisdom a la Lotta kl. 3:51). De kan nog sen komma till nån form av insikt nån gång senare, men då ska de själva tro att de själva har kommit på det, inte att nån utomstående har påverkat dem (how idiots work). 🙂 Men nu, gonatt!

    • juni 3, 2015

      Mm där är jag helt med dig, tycker inte att det är nåns jobb heller för den delen att ta någon i handen och guida dem till att bli till en Resonabel Sensibel Person, eller vad vi ska kalla det. Plus att, ja, omöjligt förstås. Ur så många aspekter. 🙂

  6. juni 3, 2015

    Jag tycker att det är extremt viktigt att ta upp sånt här, som fenomen, som en del av en helhet, precis som du säger. Inte avfärda det som ”en enskild ïdiot”. Viktigt både att visa upp hur det ser ut och att reflektera över hur det påverkar en, som du skriver om i ditt PS. Tanken att man som feminist ska och KAN välja sina strider är nästan förolämpande för att 1) enskilda galningar kan göra mycket skada hur fåniga de än är (här funderade du ju t.o.m. på att inte skriva det här inlägget!) och 2) det är PRECIS såhär som motståndet mot feminismen ser ut, det handlar inte om en hel hög med vettiga typer som kommer med uttänkta argument och så några spridda knäppgökar – de ligger ALLA på ett spektrum av kvinnofientlighet.

    • juni 4, 2015

      Jag tycker inte det är förolämpande att i medsysterlig anda tycka att man kan välja sina strider. Tycker däremot det är så synd att troll och såna här uppenbara internetkråkor som bara är ute för att sabotera och sparka sönder viktiga grejer, får uppmärksamhet överhuvudtaget – speciellt då de kommer och ”tar över” ett helt kommentarsfält. Tänk om man hade skitit i dom istället, tänker jag ibland. Deras kommentarer hade klingat ut i intet, vi hade liksom på ett annat sätt visat att deras elakhet och ilska betyder noll. (För det gör den.) Tänker jag ibland, men jag kan ha fel! Tycker bara det här är en intressant diskussion.

      Sen är det en helt annan sak, att som Linnea här ovan, lyfta fram och förevisa, diskutera om vilka kommentarer som förekommer, fundera över hur såna här ord påverkar en på ett personligt plan, liksom berätta att ”såhär ser det ut”, såna här kommentarer kan man få när det handlar om feminism. Det är sen å andra sidan oerhört viktigt!

      • juni 8, 2015

        De flesta blir ignorerade, skulle jag tro, oftast brukar jag själv göra det. Jag tror inte att jag förstås övertygar någon om motsatsen genom att vara spydig tillbaka men ibland känner jag bara starkt att nä-ä orka ta nån skit.

    • juni 8, 2015

      Så tänker jag med, tack Frida! 🙂 Allt bidrar ju till den där bajspoolen, även om ibland väldigt smått.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS