juni juni

Läste nyligen att människor har mindre chans att lyckas med sina utmaningar, t.ex. som att hålla nyårslöften, om de berättar om sina planer för någon. Med tanke på att jag i början av förra månaden sa att jag skulle göra två feministkalenderinlägg under maj i.o.m. att jag missat april, och vi idag trätt in i juni och jag har plötsligt tre kalenderfeminister som står i kö för att bli presenterade, så borde jag kanske förstå bättre än att utmana ödets nyck eller självets disciplin eller vad det än är som avgör och inverkar, men vi kan väl säga som så att jag fantiserar om att göra juni till en riktig bloggmånad.

Mellan mina hjärnhalvor hade jag bollplankat fram en liten hop med idéer för vad jag kunde blogga om, men sen fick jag en notis om att någon hade svarat på en tweet där jag delat denna intervju med en ung feminist. Tweeten jag emottog var… ja, vad ska jag säga? Spontan, kan vi väl eufemisera! Så jag ska prata lite om den konversationen istället.

20150601_sugkuk

Innan jag kommer till saken så vill jag bara för säkerhets skull påpeka att det ingalunda var så att denne person var ute efter att hitta vänner, ifall någon missat det. Han var inte vänlig alls, och ifall nån bryr sig i att kolla in hans twitterflöde (som jag gjorde, innan jag svarade) så kommer ni märka att han inte tycks ha något intresse av att nånsin vara det, heller. Utöver det så leder förstås ett antifeministiskt uttalande mig till att förmoda att han är en antifeminist, och dravel i ordalag som ”moder Sverige” signalerar också att det är någon med nynazistiska och/eller xenofobiska drag (seriöst, vem fan annan använder sådana uttryck utan tillstymmelse till satir?), och varken av dessa attityder är något jag känner mig nödgad att låtsas uppskatta eller vara intresserad av. Eller så är han varken av dessa saker utan bara ett typiskt troll som var ute efter att endera provocera eller spy galla. Oavsett, så kände jag inget behov av att vara artig eller orka plocka ner och dela ut en av mina fucks to give från hyllan i mitt jag-bryr-mig-lager.

I detta inlägg hade jag tänkt skriva en presentation av typer av mothugg som dyker upp när feminism är på tapeten och vilken befängd desperation det tyder på när folk inte ens yttrar belägg för sina aversioner utan bara agerar utifrån något generellt ogillande som de inte bryr sig i att förklara, antagligen för att de inte kan, och hur mycket mer det beteendet berättar om dem och deras rädslor och vad fan annat än det gör om feminismen;
en kartläggning över hur den där typen av reaktioner bara ännu starkare bevisar att feminism behövs, t.ex. när en diskussion börjar med att någon uttrycker negativitet till feminism och avslutas med att samma någon tar till en eller annan typ av objektifiering, ex. hänvisande till sexuella akter som en kvinna ”nästan” kunde duga till;
en analys av hur oerhört långt vi är ifrån den civilisation vi så gärna vill tänka vi befinner oss i när f-ordet eller jämställdhet inte kan nämnas utan att någon blir så uppretad att de inte kan motstå att försöka nedvärdera den personen med illvilliga förhoppningar om att få hen att känna sig misslyckad eller dylikt motsvarande;
en ventilation av hur bedrövligt och beklagligt jag tycker att allt det där är, att det så ofta dyker upp nån som försöker göra grejer personliga så fort hen inte är ense med nån om vad som helst nu för tiden, att det finns så många floppmänniskor som bara inte kan vara som folk. (En underskattad dygd, känner jag.)

Men nu skippar jag allt det för den där korta versionen, för en till sak slog mig och nu orkar jag bara inte gå in på det jag tänkt på tidigare så värst djupt som jag innan ville. Inte på så sätt att jag känner mig uppgiven eller nedslagen eller nåt sånt, men jag är upptagen med att fundera om jag kanske borde ha tagit det här hårdare än jag gjorde. Jag skrattade ju egentligen bara alltigenom det.

Den där lilla konversationen är inget ovanligt och den är inte heller något ”extremt” i dag. Jag har definitivt varit med om värre saker i offentliga forum. Andra har varit med om tusentals gånger värre saker och utan tvekan lika många gånger fler.

Detta betyder att den där typen av konversationer är ganska normal, d.v.s. vanlig, d.v.s. tillräckligt förekommande för att vi ska tänka att de inte är särskilt nämnvärda eller att de säger särskilt mycket alls, rent av, åtminstone inte något som bör tas på allvar. Säger inte även det en hel del ändå? Jag menar oavsett ämne. Men visst för fan, särskilt angående feminism för särskilt inom det området händer det ju. Låt oss inte lura oss själva där.

P.S. Kan tillägga att jag var en tid lite rädd och nervös för att dra uppmärksamhet till detta p.g.a. eventuell antifeministisk och personlig backlash. Sen tänkte jag NO RAGRETS och retweetade och skrev detta inlägg. Men med risk att vara hemskt upprepig: Att jag ändå var rädd visst säger något det med.

Annonser