gubba

synpunkt & reflektion

20150618_00120150618_002

Tycker jag ser så himla (sur)gubbig ut på dessa bilder, både i klädsel och ansikte (samt nästan även pose), och faktum är att jag gillar det. Jag brukar ibland tänka att jag måste gubba till mig, t.ex. i situationer då jag känner mig liten och sådär ”typiskt kvinnligt underlägsen” (fast det inte egentligen finns något sådant), och oftast går det ut på att jag säger min åsikt utan att linda in den i en massa mjukt ordbomull i konversationer om ämnen som jag tycker är viktiga. Det går inte ut på att vara otrevlig, men att bara bete sig lite som att en själv är jordens mittpunkt. Att ”ta för sig”, sådär som kvinnor brukar uppmuntras att göra för att lösa strukturella problem sen när de åldrats förbi flickdomen under vilken de istället motsatsen-till-uppmuntrades att ta för sig.

Att gubba till sig kan göras på andra vis också, t.ex. när jag befann mig på det första Sevendays.fi-mötet och våra presentationsbilder skulle tas slog det mig plötsligt att jag kände att jag skulle ha varit tvungen att le och att jag var nervös inför detta, för jag är till att börja med sällan bekväm framför kameran om någon annan håller i den och jag är nio av tio gånger missnöjd med mitt fejs då jag ler på bild, även när jag själv är fotografen och alltså därmed mera avslappnad, så att någon annan skulle fotografera mig i en obekväm min kändes bara inte särskilt bra. Och då insåg jag bara hur förbannat typiskt det var att jag kände att jag skulle vara tvungen att le. Jag är övertygad om att det har att göra med kvinnorollen och min egen ängslighet inför att skriva krönikor varav flertalet tangerar ”provocerande” ämnen som feminism, och att jag alltså skulle framstå som någon rabiat satmara ifall jag åtminstone inte såg glad, trevlig och öppen ut, sådär som folk gör då de ler. Och med den insikten blev jag uppskattningsvis till 20% just en ”rabiat satmara”, begrepp som förresten aldrig används om män samt saknar manlig motsvarighet, när män poserar surmulet eller neutralt uppfattar vi istället dem som sakliga, trovärdiga och rika på pondus. Med andra ord fick insikten mig att känna mig som en surgubbe, d.v.s. en helt vanlig gubbe om jag hade varit man, och då gubbade jag till mig så gott jag kunde just då. Vilket i det här fallet innebar att låta mig själv göra en neutral min och strunta i det upplevda tvånget att försöka berättiga min existens inför mina medmänniskor genom att utstråla någonting som uppfattas som positivt. Räknas surgubbars åsikter och existenser, och det gör de alltid, så gör banne mig mina det med. *ler*

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s