rymdvarandet

Här är en text som tidigare varit publicerad på Blemma, den skrev jag inför månaden mars år 2013 då temat var rymd.

Visst finns rymdvarelser

Medsols från övre vänstra hörnet: rymdskeppet Millenium Falcon, rymdskeppet USS Enterprise, kompisarna Elliot & E.T., klassiskt flygande tefat, prinsessan Leia, typisk grå utomjording, första människan på månen Neil Armstrong, kommunikationsofficern Uhura, jediriddaren Yoda, interstellära malmfraktaren Ripley & besättningskatten Jones, och satelliten Sputnik 1.
Medsols från övre vänstra hörnet: rymdskeppet Millenium Falcon, rymdskeppet USS Enterprise, kompisarna Elliot & E.T., klassiskt flygande tefat, prinsessan Leia, typisk grå utomjording, första människan på månen Neil Armstrong, kommunikationsofficern Uhura, jediriddaren Yoda, interstellära malmfraktaren Ripley & besättningskatten Jones, och satelliten Sputnik 1.

Mars är inte bara benämningen på årets tredje månad som vi idag trätt in i, utan även namnet på en av våra grannplaneter. Avståndet mellan jorden och Mars varierar från cirka 56 miljoner kilometer till 400 miljoner kilometer på grund av de osynkroniserade omloppsbanorna runt solen som varsin planet ligger i. ”Ligger” är kanske en konstig formulering på vad planeter gör, vad de gör är snarare att sväva i den tunna gas blandat med elektromagnetisk strålning som vi för det mesta brukar kalla rymden.

Rymden är stor. Ofattbart stor, och den växer. Redan i vår sol skulle 1,3 miljoner jordar rymmas, och ändå är solen inte så värst stor alls. Den är t.ex. endast ungefär en tjugosjättedel av stjärnan Arcturus i storlek, för att inte prata om det expanderande universumet i sin okända helhet. Expansionstakten ökar dessutom. I och med att universum vanligtvis per definition är det utrymme som innehåller allting så är detta jättesvårt föreställa sig, lika svårt som det är att föreställa sig detta ”ingenting” som i så fall rimligtvis borde finnas utanför i kontrast till universums ”allting”. För att göra det ännu mer obegripligt, så är det också mycket möjligt att universum är oändligt — och ändå växer det.

Oändlighet är ännu ett begrepp som är svårt för människan att förstå helt och hållet. Vi har symboler för att illustrera det, ∞, men även där är det samma rörelse som upprepas. Det gör inte rymden, eller tiden. Rymden växer, och tiden växer den med även om människans tid är begränsad i och med att det är vår sols, som alla stjärnors. Men oändligheten den fortsätter ändå fast vi inte är där för att registrera det, och antagligen även universum.

Carl Sagan, astronom (någon som studerar himlakroppar och naturföreteelser utanför vår planet), astrofysiker (någon som studerar fysikaliska förhållanden och processer i universum), kosmolog (någon som studerar universums evolution och byggnad), författare och även tv-serievärd i Cosmos förklarar i första avsnittet i samma tv-serie vår tid genom att placera den i en kosmologisk kalender. I denna almanacka som börjar med universums skapelse den första januari, så dyker inte vår galax Vintergatan upp innan i maj. Vår jord existerar inte ens innan i mitten i september, och vi människor framträder så nyligen att vår historia endast tar upp de sista få sekunderna av trettioförsta december.

Trots denna ytterst minimala pyttelitenhet både i tid och rymd, så har vi hunnit med mycket och hunnit åka långt utanför jordens yta. Vi har inte bara skickat upp satelliter i rymden utan även besökt den själva. Efter att generationer av människor har blickat mot månen har vi tagit ett litet steg för människan men ett jättekliv för mänskligheten på dess yta. Obemannade motoriserade landfarkoster har sänts till planeten Mars, en jobbar där som bäst med att ta jord- och stenprov. Rymden fascinerar och fängslar både vetenskapligt, teoretiskt och fiktivt. Både forskning och fantasi får gott med utrymme i detta ämne.

Rymden har också tendensen att få oss att känna oss väldigt, väldigt små, men det kan också få oss att känna oss som del av något betydligt större — rent av oändligt. Liksom allt annat i universum, så är vi del av det och det är också del av oss. Så gott som alla atomer av andra ämnen än väte har bildats i uråldriga stjärnor; bland annat det kol som allt liv på jorden är baserat på, det syre och kväve i den luft vi andas, de grundämnen jorden består av, de finns här för att gamla stjärnor i slutet av sina liv kastat ut stora mängder av materia i rymden, som vårt planetsystem bildats ur. Som Carl Sagan sa, ”Vi är gjorda av stjärnstoft. Vi är ett sätt för kosmos att känna sig självt.” — på grund av att forntida stjärnor har dött så svävar vår lilla planet på i universumets rymd. Inte i mitten av det, men ändå mitt i det, omgivet av det, som allt annat.

Så visst finns rymdvarelser. På många sätt är vi ju såna själva.

Annonser