dokumentation & situation

IMAG1886

Den tjugotredje mars, 2015. Här i Vasa hos mig. Jag gick hem på lunchpaus. Tog honom i min famn och en oskarp bild på kärlek.

Caspian dog i förrgår. Den trettonde juli, 2015.

Jag är i djup sorg. Jag gråter nästan hela tiden och igår när jag satt på Café de Paris på lunchen och tuggade utan att känna någon smak tittade jag ut genom fönstret och där gick folk i sina fula neonfärger men ingen nyans hade någon riktig klarhet, allt var på något vis avfärgat, saturation -50%, och jag tänkte vid något otydligt ögonblick att det berodde på min syn, mina grumliga ögon, mitt egna inre grådask. Från de senaste korta nätterna har jag inget minne av att jag skulle ha drömt något och ett kinesiskt citat jag läste för hundra år sedan dyker alltid upp i mitt huvud, något i stil med att då sorgen är stor blir sömnen inte djup nog för drömmar.

På jobbet redigerar jag bilder på konfirmander och det får mig bara att känna extra starkt hur definitivt det är att detta var slutet, för jag tror inte på någon himmel, jag tror inte på något efterliv eller reinkarnation eller att själen är odödlig. Jag tror inte att Caspian och jag kommer träffas igen, någonsin. Jag tror att han var här, i universum, och att nu är han borta.

DSCF0686

Här är den första bilden jag tog på honom, första gången vi möttes, första oktober 2004. En del av er som har hängt med här eller i mitt liv en tid vet kanske att han bara dök upp en dag, en halvvild hungrig kattungen som jamade konstant och höll sitt avstånd från oss människor. Han och Esmeralda blev direkt kompisar. Jag undrar om hon med saknar honom.

0412220008

Här är en bild från första gången jag fick hålla honom i famnen, tjugoandra december 2004. Den första tiden var jag den enda som han accepterade att höll i honom. Detta ändrades dock sen ganska snabbt och han blev möjligtvis den mest människoälskande katten av alla vi någonsin haft. Han bara njöt av att få vara med. Sitta i famnen, somna och snarka i ens knä, hänga med med tassarna på axeln då en gick runt i huset, med jämna mellanrum titta en rakt i ögonen och viska fram ett jam och direkt trycka sitt huvud mot ens ansikte, hålla det kvar, länge.

IMAG4185

Här är den sista bilden som togs på oss tillsammans, sjunde juni 2015. Jag önskar den var bättre men han trycker sitt huvud mot mitt ansikte precis så som han så ofta gjorde.

IMAG0262IMAG0263IMAG0264

Här är de tre sista bilderna jag tog på honom, den sista gången vi sågs, den femte juli 2015. Jag kunde inte välja mellan dem. Han var sjuk här men mer än jag visste. Natten innan när jag kom hem efter att jag varit ute märkte jag att han mådde dåligt och jag satt med honom en stund med mitt ansikte i hans päls och nästa dag skrek han åt mig två gånger när jag strök honom över huvudet och jag förstod inte varför, hur det kunde göra ont. Innan jag åkte tuggade han på en vänderot som jag grävt upp åt honom och Esmeralda och han verkade lyckligare, drogpåverkad, hoppas det var smärtstillande. Jag gick ut med mat åt honom på terrassen men jag minns inte om jag sa nånting, jag minns inte vad jag gjorde, om jag sa hejdå.

Jag brukade prata med honom ofta, viska saker i hans panna, att vi ska leva lika länge. Att jag kommer överleva honom men bara med lite lite för jag kan inte gå med på att han inte ska finnas där. Jag har även nu, fortfarande, så svårt att acceptera det.

Jag är hjärtekrossad.

Jag vet inte hur jag ska någonsin komma över att jag inte var där. Jag borde ha varit där.

Annonser

24 reaktioner på ”

    1. Vet du då den här kommentaren damp ner i min brevlåda så började jag nästan gråta igen, ibland är en fras som uttrycker förståelse så himla rörande för mig. Tack!

    1. Åh, detsamma. 😦 Tomt är verkligen ordet, de första dagarna så hade jag en sådan besynnerlig känsla av att min famn kändes tom. Som att han borde ha varit där, och utan var jag inte komplett. Det är flera i min bekantskapskrets som förlorat sina katter under den här senaste månaden, vi kanske får starta en support group eller något. Buhu. Kram!

    1. Tack Karin! :heart: En oväntad tröst kom till mig för några dagar sen, jag tänkte faktiskt på dina/era katter och hur jag alltid tänkt på att de är Esmeraldas barnbarn. Då slog det mig plötsligt att de är ju Caspians barnbarn också. Så jag kommer krama Björne och Fisen lite extra mycket nästa gång vi ses, ok? 🙂

  1. jag är så ledsen linnea, det är en sån tung sorg. jag tror caspian vet att du hade varit där om du kunnat. jag tror också han tyckte om vänderoten och sista gången ni sågs. jag tror också att ett starkt band mellan två själar inte bryts även om en av dem dör. jag tror caspian hade tur som kom till en sån fin människa som dig.

    jag kramade kantele och viola extra hårt idag.

  2. Nejmen, fina fina kissen. Tänker att det finns en odödlighet i att bli ihågkommen av de som älskade en. Och man minns ju dem så tydligt och levande! KRAM!

    1. Ja, så är det nog. Och det kommer jag vara gladare för i framtiden, så det är ju alltid något att se fram emot. Tack Anna! Kram kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.