it’s all made up

Det har bloggats en del om att vara sminkfri på sistone, särskilt under sommaren verkar många passa på. Jag tror egentligen inte att det är någon slump att det är just den årstiden då kvinnor verkar känna sig mer bekväma med sina nakna ansikten — fortsättningsvis är en solbränna något våra ögon uppfattar som fräscht, en liten utseendeboost på mer eller mindre naturlig väg. Såklart är det inget fel på att tillbringa sommaren osminkad för det, eller att sminka sig ändå, eller att tycka om hur en ser ut i solbränna, eller hur som helst och vad som helst. Det är bara något jag spekulerat i, i och med att jag märkt att jag själv tycks fungera lite så.

Fast jag blir sällan solbränd, dels p.g.a. att jag vantrivs i solen och solbadar därmed så gott som aldrig. Det är många år sedan jag sist lade mig ner i solskenet med något snarlikt att ”catcha brunan” som mål. Likväl har jag fått lite färg i år men det är nog inget som någon förutom jag själv märker. Sminkar mig varken mer eller mindre till vardags än vad jag gjorde för ett halvår sen, men tycker bara att jag ser lite mindre glåmig ut nu än vad jag gör under vinterhalvåret, och likt de flesta människor så gillar jag ett sådant ombyte.

Förutom att skugga ögonbrynen så bär jag generellt inte smink till vardags. Ungefär varannan dag pudrar jag mig, men det sker oftast först efter halva dagen och bara ifall jag ska iväg nånstans som inte är jobb eller affär. Mina ögon är känsliga för kyla, blåst och solljus och de reagerar genom att tåras, så för några månader sen gav jag upp med att sätta maskara på mig ens till helgerna och fast jag skulle ut på nånting festligt. Jag bautagillar smink och förut brukade jag använda maskara varje dag eftersom jag tyckte jag såg tråkig ut utan det, men jag orkar bara inte alltid tänka på att jag kanske är klottig under ögonen eller i en rand nerför kinden. Och nu, efter att jag använt maskara kanske två gånger under de senaste tre månaderna, har jag börjat gilla hur min blick ser ut även utan den inramningen.

Så här ser jag ut de flesta dagar, fast brynen brukar vara fixade med varierande framgång. Nu är det ju ett ganska smickrande filter på bilden som döljer alla porer och flammiga områden, men sen känner jag mig inte riktigt bekväm heller med att visa upp hur risig jag faktiskt fortfarande tycker att jag ser ut, trots att jag ser mig själv se ut som jag gör så gott som konstant — ändå tycks jag aldrig bli okej med det. Jag hade suverän hy när jag var mycket yngre och den tiden brukar jag blicka sentimentalt och ångerfullt tillbaka på och önska att jag bara fattat då hur ”bra” jag hade det. Då på tiden bar jag trots hyns näst intill porlösa släthet (okej, jag kanske överromantiserar det en aaaning, ähum) nästan alltid concealer och foundation för under hyn bar jag också på komplexrelaterade ängsligheter för att jag skulle hamna i nån situation i vilken jag skulle rodna, och ville förstås dölja denna eventualitet så gott det gick. Nu stör inte den grejen mig lika ofta längre, nu är det istället flammighet kring näsvingarna, början till rynkor och tydliga porer som ger mig dåligt självförtroende vad det gäller mitt ansikte, bland annat. Där emellan hade jag många ojämnheter och massor av små nästan-finnar under början-mitten av tjugoårsåldern som jag ville sminka över. Alltid är det nåt? Det är svårt att fly undan den där skarpa pressen på konventionell skönhet och omöjligt att blunda för ens egna kritiska blick.

Detta till trots så har jag vant mig en aning med mitt semisminkfria fejs. Jag känner egentligen aldrig längre ”Men kan jag visa mig så här?” om jag ska gå ut, därmed inte sagt att jag inte kan tycka att jag ser lite uslig ut men jag störs helt enkelt inte lika mycket av det som jag brukade. Jag funderar mer och mer sällan på om jag ser ful ut när jag möter folk jag känner. För mig har smink alltid haft en roll i självuttryck samtidigt som det förstås handlat om att försöka försköna mig själv, helt naturliga aspekter bägge tu, men först efter att jag skurit ner på mitt sminkande och hållit det så en längre tid märker jag att mycket av det som jag tyckte att handlade om lek och mig och min skull, egentligen handlade om omvärldens syn på mig.

Ni är förstås alla bekanta med ”stjärnor utan smink”-gallerierna i veckotidningar och andra skvallerblaskor. De är ofta presenterade med en elak ton, det gottas i att kvinnliga kändisar ser risiga och slitna ut utan sin mejk.

Varför tycker vi aldrig att män ser risiga eller slitna ut p.g.a. deras sminkfrihet? Jo, för att vi inte är vana med att se män med underlagskräm och maskara och skulpterade ögonbryn. Vår uppfattning av mäns skönhet är annorlunda än den vi har av kvinnor och vi använder helt olika bedömningsskalor för respektive kön.

Vad skönhet är är inte universellt, det är inte så att vi har fulhet på ena sidan och skönhet på den andra och vi alla är ense om vilket som är vilket. Individer emellan finns det olika preferenser och tittar vi längre än individuella meningsskillnader så är vi i synnerhet inte ense om vad som är fult/snyggt om vi separerar på oss i kultur eller tidsepok. I västvärlden ansågs det exempelvis vara supervackert att vara en total blekfis ända tills 1923 då Coco Chanel kom hem ordentligt solbränd från en semester på franska rivieran. Då började vi att se på solbrännan med andra ögon.

Vad jag menar med det är att mycket av vår uppfattning om vad vi tycker är ”vackert” är inlärt. Det betyder inte att det är falskt, men att det är formbart. Så:

Orsaken till varför vi tycker män ser bra ut utan smink är att ingen har lärt oss att de ser dåliga ut utan det.

Så därför hoppas jag att de kvinnor som vill det, fortsätter köra på sminklösa dagar ibland, även i höst och i vinter när solbrännan bleknat. Jag hoppas att de låter den inre latmasken styra när de kravlar ur sängen, tittar sig i spegeln och tänker ”Det här kunde vara bättre”, men inte känner sig helt förtjusta i tanken på att orka göra något åt det. Låt det va. Det är nämligen okej. Du är okej. Vad jag vill säga är inte att du är fin som du är, det går djupare än så och jag är trött på allt vad det uttalandet antyder. Vi säger aldrig åt osminkade män att de är fina som de är och där har vi ett klart tecken på en könsmässig obalans i samhället där män är tillräckliga i.o.m. deras befintlighet och kvinnor p.g.a. deras skönhet, och jag vill inte stötta den genom att säga att alla kvinnor är vackra, för det signalerar att det är därför de alla räcker till, de med. Det är omöjligt för mig att inte påverkas av den sociala konstruktionen, men jag bara vägrar gå med på det just nu för allt det här tjafset om ”skönhet” är precis vad jag inte vill att det ska handla om.

Vad jag vill säga är att din existens inte måste berättigas genom din skönhet.

Eller genom nånting alls, förstås.

(Och vad är skönhet ens? Det är ju bara påhittat. Så att du sen är fin som du är, sminkad eller ej, det är faktiskt bara en bonus.)

Annonser