den här tjejen skrev en e-samtidskritisk krönika…

…och du kan aldrig gissa vad som hände sen! ← Klicka där. (Detta är en klickfiskesfotnot.)

Helgen kom så hektiskt emot att jag glömde att posta länken till min senaste krönika (↑) i fredags. Bilden är några månader äldre, hittade den i mitt bildgalleri och tänkte att den får duga som illustration. (Obs, produktplaceringen till trots är det inte smygreklam. Men om Ginger Grouse vill tacka mig ändå är jag helt okej med det.)

I förrgår på Hbl dök en text upp av Lena Skogberg där hon pratar om klickmonster och den och min krönika tangerar dels samma ämne. Är klickmonstren verkliga monster? heter den och ifall du inte slipper in via den länken så kan du testa gå via Hbls tweet, det var så jag slapp förbi betalväggen. Skogberg menar att ibland men inte alltid är det klickokratin som avgör vilka artiklar som blir populära, och att klickmonstren oavsett styrs av mänskligt beteende och därför borde vi försöka lära oss tämja dem istället för att vara rädda för dem.

Alltså jag håller ju med men samtidigt så undrar jag vad det egentligen betyder att ”tämja” dem. Innebär det att vi ska använda oss av dem till vår fördel, så som vi exempelvis gjorde i.o.m. tämjandet av hästar en gång i tiden? Hur skiljer det i så fall från att helt enkelt anamma klickokratikulturen? Äsch, jag vet inte. Antagligen har jag svårt att se riktigt klart på det här eftersom jag 99 gånger av 100 tycker att det är det uppriktigt ovärdigt att syssla med klickfiskande och allt som hör till. Kan inte ta någon text som till synes oironiskt använt sig av en klickfiskerubrik på något större allvar, tyckte t.ex. att rubriken på min krönika En dag i en radikal feminists liv var väldigt på gränsen och kanske över den, det var jag själv som rubriksatte och avsikten med den var mycket tongue-in-cheek, men har likväl känt mig generad för den i perioder. Hur som helst, har inga vetenskapliga belägg för detta utan går bara på min magkänsla och mina egna observationer, men tycker i alla fall att den klickokratiska kulturen vi befinner oss i saboterar på så många plan. Det är en upptrissad form av sensationalism och jag undrar vad det gör med oss i det långa loppet, eller har gjort redan. (Skrev lite om detta i min krönika, också.)

Skogberg ger exempel på flera av Hbls djupgående intervjuer och reportage som fått många klick, och inte är jag förvånad att sådana hör till toppresultaten för jag tror att människor alltid kommer intressera sig för sådant som känns som Äkta Journalistik. Jag tror alltså inte att klickokratin hotar eliminera det intresset, men jag tror däremot att den hotar eliminera en stor del av dess prioritering, samt att den öppnar portarna för överflödig simplicitet. Som t.ex. listor över ”10 saker ingen finlandssvensk vill höra i Sverige” o.dyl., kan inte se sånt som annat än utfyllnadsfluff. Har för mig att för ett par år sedan hade en artikel av det slaget varit otänkbar i seriösa medier. Tycker det är rätt oroväckande att se sådant nästla sig in i vedertagna, högaktade nyhetstidningar, d.v.s. där det verkligen inte borde behövas. Är väl stram och kinkig men jag tycker inte sånt hör dit alls och jag kan inte undgå att tycka att även den sammanlagda trovärdigheten blir skadad som resultat. Blir så trött på samhället (och klickokratikulturen) som uppmuntrar till den här trenden.

Brukar ibland blaja om att överlag börjar det emellanåt kännas mindre och mindre absurt att föreställa sig att i framtiden hittar vi vår finlandssvenska nyhetsrapportering på typ buzzfeed.fi/sv. Very news such evolve.

Annonser